Klyschor som jagar varandra

ROMAN

Thick as a brick
Micke Evhammar
Ordfront

Leo ser tillbaka på sitt liv och han är frustrerad. Hans mångåriga äktenskap har spruckit, han är en främling för sina barn - som för övrigt uppvisar en närmast osannolik cynism i sina attityder till livet och sina nära och kära, vännerna är borta, hans kropp är utsliten och han proppar i sig mer och mer tabletter.

Här finns onekligen stoff att gestalta, men författaren envisas istället med att älta varför saker och ting aldrig blir som man har tänkt sig, och förvandlar därmed en bra historia till ett banalt mellanting av pubertal ångest och medelålderskris.

Leo har gift sig över klassgränserna med den radikala studenten Helen, och romanen bygger i hög grad på spänningen som har sin grund i klasskänslor. Tyvärr blir också det ganska schablonmässigt. Arbetare är rejäla, känslosamma, och ofta belästa på ett djupare plan (utom några förhärdade och fördomsfulla puckon som bara tänker på sprit och sex), och de heter namn som RäckAnders eller TruckHasse.

Borgarklassen är intellektualiserande, ytlig, statusmedveten, svekfull och karriärgalen. Här heter folk mer sådant som Styrbjörn.

Det är som att vara tillbaka på en föreställning av 70-talets "politiska" vänsterteater, där klyschor jagar varandra.

Romanen saknar dock inte positiva inslag. Det är när Evhammar skriver om yrkesstolthet och hantverkets glädje som berättelsen lyfter. Språket får kraft och trovärdighet, gestaltningen väjer inte för komplikationer och motsättningar, och texten förmår att förmedla en äkta och unik erfarenhet.

Här ryms också mycket vrede och en genuin klasskänsla. Det är en mycket skicklig skildring av hur arbetare kan finna sig i mycket, men inte att man berövar dem deras stolthet. De skrider de till handling, och det är inte mycket som kan stoppa dem.

Den delen av berättelsen är äkta vara. Det räcker inte hela vägen fram, men är faktiskt inte så lite heller.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-06-26

Roman eller manus för en film?

Tjuvarnas stad
David Benioff
Översättning: Ulf Gyllenhak
Forum , 2009

Andra världskriget saknar inte dramatiska händelser, och en av de absolut mest dramatiska var belägring av Leningrad. Under 900 dagar försökte de tyska nazisterna att svälta staden till underkastelse. Det här var Lenins stad, och därför hade det stort symbolvärde att erövra den. Hitler planerade att hålla en storslagen segerparad, och sedan jämna staden med marken. På motsvarande sätt var försvaret av Leningrad av största betydelse för den sovjetiska viljan att strida och försvara sitt fosterland.

Det lidande som framför allt civilbefolkningen utsattes för var obeskrivligt. Man uppskattar att över en miljon människor svalt ihjäl under belägringen.

Den amerikanske filmmanusförfattaren David Benioff har skrivit en roman som utspelar sig under några dagar under belägringen. Förment är det hans farfars historia, som är vid den tiden en ung man på 17 år som är på väg ut i livet, under omständigheter som med alla mått mätt måste betraktas som exceptionella.

Om det är sant eller inte spelar mindre roll. Benioff har läst på och kan sitt ämne. De inledande avsnitten när vi får bekanta oss med huvudpersonen Lev och situationen i "Piter", som Leningradborna kärleksfullt kallar sin stad, tillhör avgjort bokens absolut bästa del. Mycket åskådligt förmedlar Benioff bilden av en stad där bristen på allt är så enorm att det inte finns ens någonting kvar till råttorna. Hungern är en ständig följeslagare, och människornas uppfinningsrikedom att få tag på vad som helst som innehåller lite proteiner är totalt obegränsad. Smaka bara på ordet "biblioteksgodis".

Här antyds fall av kannibalism, och det är svårt att veta hur mycket tilltro man ska sätta till sådana skrönor. Men det är svårt att inte hålla med om Levs lakoniska konstaterande att "Vi hade sett saker den vintern ingen borde behöva se..."

Stämningen i den belägrade staden präglas av en desperat beslutsamhet. "Jag trodde på vår sak", som farfar säger i början. Det här var nog mycket vanligt i Sovjet vid den tiden, även om det fanns mycket bitterhet mot ledningen för alla svidande nederlag som Röda Armén hade lidit mot de framryckande tyskarna. Det finns en oerhört talande bild, och det är metronomen som hörs på radion när det är inga sändningar. Ett hjärta som slår och talar om för världen "jag lever".

Alla är förvisso inte hjältar, och det finns förrädare, men de ses inte med blida ögon. Militärdisciplinen i Leningrad är drakonisk, och summarisk avrättning hotar för minsta förseelse. Människoliv är inte mycket värt, tvärtom det blir bara en mun mindre att mätta. Trots det är alla mycket frispråkiga, något som är allmänt omvittnat. Det är som om kriget har skingrat skräcken från de stora utrensningarnas tid under 30-talet. Inte för att minnen från den tiden var borta. Så gott som alla inblandade, med huvudpersonen i spetsen, har antingen drabbats själva eller har någon närstående som har gjort det. Men det är som om dödens närhet gör människor modiga, åtminstone i vissa avseenden.

Bokens styrka ligger just i det nyanserade och mångdimensionella. Därtill är ryssarna människor av kött och blod, och en del inte bara läs- och skrivkunniga utan kan citera hela *Eugen Onegin* utantill.

I bokens senare del råkar vår hjälte ut för ett fatalt missöde och måste bege sig ut på en "mission impossible". Han återvänder givetvis helskinnad, även om hans vän råkar symboliskt nog bli ihjälskjuten av misstag. Här tappar berättelsen tyvärr lite i tempo.

Inte för inte är Benioff filmmanusförfattare, romanen är uppbyggd som en serie filmscener. Slutet tråcklas ihop helt i enlighet med tvåloperans dramatiska logik.

Men det är som sagt mångfacetterat och kunnigt, dessutom flyhänt skrivet, och berättelsen saknar inte ett angeläget budskap.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-06-25

Den politiska poesin är död, länge leve den politiska poesi!

Ådalsupproret
Peter Sundborg
Murbruk förlag

"Ådalsupproret" är en diktberättelse på fri, obunden vers. Huvudpersonen är en namnlös berättare, möjligen bosatt i Sundsvall, och med en stuga i Ådalen. Men det är inte fullt så viktigt, berättelsen utspelar sig i flera dimensioner. Det som är väsentligt är att huvudpersonen befinner sig på tillvarons botten, han är skild, arbetslös och utan bostad. Ständigt återkommande är bilden av en förlorad kärlek, en missad chans för länge sedan, och rent av ett förspillt liv.

Det privata har en motsvarighet på ett politiskt plan. Det händer otäcka saker, upplopp, strejk, vägspärrar, misshandel och det skjuts skarpt. Allt detta är vagt och oförklarligt. Det mest otäcka är kanske att vissa saker är högst verkliga, som den antifackliga lagstiftningen. Huvudpersonen åker runt i Ådalen med hemliga meddelande - åt upprorsmän? Hela livet präglas av förvirring, "Jag överger historiens gång/och säger åt mig själv att ställa mig utanför".

Centralt är just förhållandet till historien. Ådalen spelar här naturligt nog en avgörande roll. "Kramfors är labyrintens kärna./En historisk stad utanför historien./Ett blödande sår vid älvens strand."

Men även den som är vilse måste gå vidare. Allting börjar klarna så småningom. "Vi åker genom små samhällen/som börjat skriva sin egen historia/och ser människor som börjat minnas vad de tidigare/tvingats glömma." Det sker inte på något dramatiskt eller heroiskt sätt. Det gäller framför allt att göra sig kvitt illusioner, det falska medvetandet, både ideologiskt och i privatlivet. "Utopiernas tid är förbi". En sund själ i ett sunt samhälle, skulle man kunna säga.

Diktberättelsen utmärks av en stillsam vardagspoesi. Den fångar på pricken ett tempo, ett landskap, ett sätt att finnas till. Bildspråket står i samklang med innehållet. Här finns inga djärva metaforer, utan en självklar saklighet med små förtätade ögonblick som skapar en oemotståndlig känsla av äkthet.

Det är mycket personligt, och det är mycket politiskt, på ett sätt som är mycket ovanligt i modern svensk poesi. Den politiska poesin är död, länge leve den politiska poesi!

För oss som bor i Ådalen finns det här en igenkännandets guldgruva. Berättaren fikar på Rutiga duken, sover över på Appelbergs, åker förbi Viksjö kyrka, blir stoppad i en poliskontroll utanför Graninge. Men att klämma in 7 000 demonstranter på Torggatan är inte igenkännligt längre. Det tillhör området licentia poetica, för om inte där, så var?

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-06-25

Irländsk historia saknas

ROMAN

Sammankomsten
Anne Enright. Övers: Thomas Preis.
Brombergs, 2008.

Irländskan Anne Enright fick 2007 Bookerpriset, den prestigefyllda brittiska litterära utmärkelsen, för sin roman Sammankomsten.

De är en sorts familjehistoria som omspänner tre generationer i Dublin sedan 1925.
Romanen är uppbyggd av en rad scener, som ofta får olika alternativa handlingar. Inbillningar och fantasier får ett eget liv genom det förflutnas filter och minnets alla dunkla lager, där dikt och verklighet är svåra att skilja åt. Huvudpersonens relationer med de många familjemedlemmarna belyses från olika vinklar som i ett prisma. Det som binder ihop handlingen är en brors självmord, och familjens sammankomst i samband med det. Det är mörka hemligheter som kommer upp till ytan, märkliga skambelagda beroenden, och inte minst sexuella övergrepp. Som huvudpersonen Veronica lakoniskt konstaterar: ”Det förflutna är ingen lycklig plats”. Fram träder en tragisk bild av ett ödelagt liv präglad av rädsla, kontaktlöshet och ouppklarade minnen. Kvinnoperspektivet är mycket starkt, och några män med försonliga drag finns inte i sikte, inte ens den saknade brodern är egentligen något vidare trevlig.

Anne Enright skriver en precis, glödande prosa med en stundtals smärtsam konkretion. Hennes stil utmärks också av en mild cynisk humor och en finstämd symbolik.
Ändå får läsaren aldrig riktigt grepp om personerna. De saknar fast förankring i den irländska verkligheten. Åttio år av Irlands historia och kultur försvinner spårlöst, vilket är märkligt med tanke på att det inte fattas yttre dramatik i landets historia under den tiden. Irland genomgår också en påtaglig förvandlig av vilken det syns mycket litet i romanen.

Boken är mycket personlig, men alltför klaustrofobisk. Till det bidrar ytterligare att personerna saknar kött och blod, de har inget politiskt, ekonomiskt och socialt sammanhang, utan förlorar sig i ett terapeutiskt töcken.
Synd på en sådan fin språklig stilförmåga.

Publicerad i Flamman 2009-25

Jo tack, det var inte så tokigt diktat

Jotack
Peter Nilsson
Bokförlaget Mormor

Norrbottningen Peter Nilsson har levt länge i exil, först i Södertälje, sedermera i Göteborg. Han har verkat i många år som skribent, och är också ledare för det mycket spännande projektet på västkusten ”Forum för poesi och prosa”. Här hos oss är han känd tack vare sitt deltagande i Poesifestivalen. Nu begår han sin poesidebut med den lilla diktsamlingen ”Jotack”.
Titeln anger tonen. Nilssons dikter öppnar sig mot livet, och uttrycker en tacksamhet över att finnas till. Livet det bara är, och det, säger Peter, är ”häftigt”. Mycket handlar om att fånga ett ögonblick. Det är konkret, med stark närvarokänsla.
Alla dikter är grundligt genomarbetade. Resultaten skiftar, allt är inte lyckat. Det kan bli ganska banalt och orden känns slitna. Stundtals är det också alltför tillkrånglat, eller bara introvert och obegripligt på alla plan.
Men det finns många pärlor. Utan att tappa det vardagliga fotfästet hittar Peter träffande metaforer och distinkta uttryck. Han saknar inte humor och en säker blick för sin tid:
”Väldigt
så bra jag går ihop
med soffan.”
Hans poesi kan också vara vacker och melodisk, och med en tilltalande mångtydighet. Upplevelsen av nuet är mycket påtaglig. Det gör det också möjligt att glida mellan det personliga och det politiska. Plötsligt bränner det till, och ut ur dikterna kliver finansmännens girighet, falska löften om valfrihet, miljöförstöring, men även en möjlig framtid.
Allt hänger ihop. Poetens förtvivlan ömsom skriker ömsom viskar från sidorna. Kontrasten mellan liv och ideal kan vara skrämmande stark. Men utmaningen finns där hela tiden – att gå med i sitt eget liv.
Jotack, Peter Nilsson. Det var inte så tokigt.

Publicerad i Allehanda media 16 juni 2009

Nya giv från Nya Räddningsverket

I ett pressmeddelande från Räddningsverket, som numera föredrar att kalla sig Nya Räddningsverket, presenterar man sin nya policy för vattenanvändning.
”En ansvarsfull politik innebär att vi en gång för alla måste upphöra med att slösa med vattenanvändningen på det sättet som skett tidigare under lång tid. Det bör vara centralt för verkets, det nya verkets, nuvarande och framtida verksamhet att tillse att vattenbeståndet ständigt är i balans.”
På en presskonferens senare under dagen då det nya verkets nya policy presenterades, svarade presstalesmannen Sixten Rödhane Andersson på en direkt fråga om det kan innebära att man avstår från att släcka bränder:
- Ja naturligtvis! Vi måste ta ansvar, och kan inte bara göra oss av med allt vatten på en gång. Tänk om det börjar brinna i ett annat hus senare och vi har inget vatten att släcka det med! Vi kan inte äventyra våra möjligheter att släcka framtida bränder.
Det är beklagligt om någons hus brinner ner, men bränder uppstår faktiskt helt bortom Det Nya Räddningsverkets kontroll.
Sixten Rödhane Andersson berättade också att det nya verket tänker snarast öppna för möjligheten att upphandla vatten inom EU. Man är inte heller främmande för upphandling av andra tjänster.
Han pekade stolt på den nya larmcentralen förlagd till Plovdiv i Bulgarien, och den kostnadseffektivitet som den har fört med sig.
Rödhane Andersson avvisade bestämt kritiken som har riktats mot centralen, främst för språkförbistring, som skulle orsakat flera tragedier, och sa att många brandoffer har uttryckt stor tillfredsställelse med bemötande i Plovdiv.

Publicerad i Flamman 2009-21

Succé för Konstrundan i Nordingrå

Konstrundan i Nordingrå under helgen överträffade alla förväntningar. Hundratals besökare från hela länet hade i gassande solsken sökt sig till hjärtat av Höga Kusten. Turistbussar blockerade småvägarna, och det var trafikstockning utanför alla ställen där konst av alla de slag fanns att beskåda.

Konstnärsparet Annikka och Mikael Arvidsson i Mäland hade under lördagen räknat till nästan hundra personer.

– Många passar på när de kommer ut till sina sommarstugor, gissade Mikael.

Han var mycket nöjd med helgen, och var helt övertygad om att Konstrundan kommer att bli en permanent tradition.

Samma tongångar hördes från Christer Karlstedt som ställde ut på Järnsta kulturcafé. Han hade haft närmare 150 besökare under lördagen, och trodde på lika många på söndag. Också de flesta av dem som kom till Järnsta var människor från närområdet. Många tog säkert tillfället i akt att dricka en kopp kaffe eller något svalkande. Christer tror mycket på att bredda Konstrundans koncept:

– Vi borde ha författare och uppläsningar, gärna musik och teater också.

Dag Wallin i Salsåker var inne på liknande tankegångar. Han tror på ett koncept som är inkluderande istället för exkluderande, och där många olika kulturformer kan komma till uttryck.

– Mitt ideal är Moderna Museet under Pontus Hulténs tid, säger Dag.

För honom handlar det om mer än konst och kultur. Det gäller lika mycket att lyfta fram Nordingrå som en fantastisk bygd, en guldgruva, som Dag anser utnyttjas alldeles för dåligt.

Örjan Östlund som kamperade under helgen i sin ateljé med konstnärskompisen Jeff Lindahl från Nyland ser Konstrundan som ett sätt att anknyta till en stark konsttradition som har funnits länge i bygden.

– Det börjar redan med Helmer Osslund, säger Örjan, och det gäller för oss att förvalta och utveckla den traditionen.

Han påpekar att Kramfors en gång i tiden, under 50- och 60-talen, var stort på konst. Tillsammans kan vi återupprätta den storheten, avslutar Örjan.

Det råder ingen tvekan om att med Konstrundan är man på god väg.

Publicerad i Allehanda media den 1 juni 2009

Israel stänger palestinsk litteraturfestival

Israeliska soldater hindrade öppnandet av en litteraturfestival på Palestinska Nationalteatern i östra Jerusalem.

Litteraturfestivalen, som hade stöd av British Council och Unesco, hade samlat många författare från hela världen, bland annat svenske deckarkungen Henning Mankell.

Soldaterna hade med sig ett brev från inrikesministern som hävdade att festivalen inte fick hållas eftersom den var en politisk aktivitet med förbindelse med den palestinska myndigheten, vilket är förbjudet i Jerusalem.
Invigningen skedde ändå i mindre skala på Franska Kulturcentret.

Litteraturfestivalen pågick under veckan med evenemang på Västbanken, och avslutades i Jerusalem, med ett nytt israeliskt ingripande.
Israel har konsekvent hindrat alla palestinska politiska aktiviteter i Jerusalem, men har på senare tid också ingripit mot kulturevenemang. Det sker samtidigt som allt fler palestinska hus i Jerusalem rivs, och bosättningarna runt om staden expanderar.

Ökad diskriminering

Enligt en rapport nyligen från Världsbanken tar israeler i anspråk 80 procent av Västbankens vattenresurser. Den genomsnittliga vattenförbrukningen för en israel är 240 kubikmeter, medan den för palestinier ligger på 75 kubikmeter. På vissa ställen på Västbanken får palestinier klara sig på så lite som 10-15 liter.

Stor uppmärksamhet har också väckts kring de två israeliska lagförslag som har lagts fram nyligen, ett om att landets arabiska befolkning ska förklara sin lojalitet mot Israel som ”judisk stat”, i annat fall berövas man id-handlingar, som behövs bland annat för körkort och bankkonto, och ett annat som skulle förbjuda att kalla Israels självständighetsdag för al-Nakba, katastrofen.

Publicerad i Flamman 2009-22

USA:s ”krig mot terror” drar in i Pakistan

Den pakistanska militären har utropat seger över talibanerna i Swatdalen. Enorma flyktingströmmar orsakar stort lidande för civilbefolkningen i området.

Allt fler bedömare ifrågasätter de militära aktionernas ändamålsenlighet.

Efter att tidigare i år i stort sett ha överlåtit landets nordvästra delar till talibanerna, bytte den pakistanska regeringen plötsligt fot. Tungt beväpnad militär, understödd av artilleri, helikoptrar och attackflyg, gick in i Swatdalen. Vatten, elektricitet och kommunikationer klipptes av. Talibanerna blev totalt överraskade och flydde.

Bakom Pakistans ändrade politik ligger amerikanska påtryckningar. Obamaadministrationens beslut att flytta den militära tyngdpunkten från Irak till Afghanistan har hittills inte varit någon framgång. (Inte heller har man lämnat Irak, truppnärvaron har visserligen minskat, men det talas om att man kan stanna i landet i upp till 20 år.) Den militära och politiska situationen i Afghanistan blir allt mer desperat, och initierade bedömare säger helt öppet att kriget inte går att vinna. Att utvidga konflikten till Pakistans gränsområden, där talibanerna dels kan söka skydd, dels få understöd, är ett försök att vända krigslyckan. När angreppet på Swatdalen inleddes befann sig Pakistans president Asif Ali Zardari i Washington.

Den pakistanska militärledningen utfärdar segerrika kommunikéer som uppger ett stort antal dödade talibaner. Samtidigt har den militära offensiven skapat en jättelik flyktingkatastrof. Närmare 1,5 miljoner människor är registrerade hos FN som flyktingar, och befinner sig i provisoriska läger under mycket svåra förhållanden. Striderna har berövat dessa människor alla möjligheter att försörja sig. Den lilla hjälp som regeringen hittills har gett räcker inte på långa vägar. Dessutom finns ett stort antal oregistrerade flyktingar. Sammanlagt rör det sig om den största flyktingvågen i Pakistans historia.
Trots att det inte finns officiella uppgifter uppger obekräftade källor att många civila också har fallit offer för de urskiljningslösa attackerna. Det kommer knappast att bidra till att göra de militära operationerna populära.
Det finns sedan tidigare ett utbrett missnöje i Pakistan med de amerikanska flygattackerna, bland annat med obemannade plan, så kallade drönare, som trots påståenden om motsatsen, har orsakat stora civila förluster.

Det råder också stor tveksamhet om de militära framgångarna kommer att bli bestående. Det är inte första gången som talibanerna jagas bort från gränstrakterna, sist var det så sent som hösten 2007, och när armén drar sig tillbaka återvänder talibanerna, starkare för varje gång.
Stödet till talibanerna bygger visserligen till en del på terror, men har lika mycket sin grund i fattigdom och statens frånvaro. Talibanerna erbjuder ett alternativ, samtidigt som de i mångt och mycket i lokalbefolkningens ögon är representanter för den pashtunska stamkulturen.

Den pakistanska regeringens officiella skäl för kriget är att förhindra landets ”talibanisering”, och inte minst för att förhindra att kärnvapenarsenalen faller i de extrema islamisternas händer.

Det sistnämnda argumentet saknar all verklighetsförankring, och med tanke på att både USA och den pakistanska säkerhetstjänsten i det förflutna har haft nära samarbete med talibanerna, lyser hyckleriet skarpt genom.

Däremot har flera kommentatorer, bland den Tariq Ali, påpekat att växande sociala och etniska motsättningar riskerar att destabilisera det jättelika landet, med förödande konsekvenser för hela regionen.

Skulle det uppstå slitningar och splittring bland militären blir situationen än allvarligare.
För Obamas del kan kriget i Afghanistan – och Pakistan – bli ett militärt och utrikespolitiskt träsk, som kan förvandlas till hans Vietnam. Det är svårt att se något rationellt bakom den politiken.

Publicerad i Flamman 2009-22

Vit terror skärskådad

BOK

I bödlarnas fotspår
Aapo Roselius.
Leopard förlag, 2009.

Inga krig är så blodiga som inbördeskrig, och river upp så djupa sår i ett samhälles kollektiva minne.

Det tog mer än hundra år efter republikanen Lincoln och inbördeskriget innan en republikan, det var Reagan, kunde vinna majoritet i den amerikanska Södern. När socialdemokraten Mauno Koivisto blev Finlands president 1982, fick han mängder av brev och telegram från äldre personer som skrev att det var först nu som de kunde känna sig som fullvärdiga medborgare i sitt eget land.

Finska inbördeskriget 1918 intar en särställning i nordisk historia. Själva benämningen har än idag en ideologiskt särskiljande funktion i Finland. Säger man ”frihetskrig” är man höger, ”klasskrig” säger vänstern, ”inbördeskrig” är för mitten. (Det sistnämnda är också en form av neutralt namn och används därför här.)

Det finska inbördeskriget var också sällsynt blodigt. 36 000 människor fick sätta livet till, vilket är långt fler än vid nazistockupationen av Norge och Danmark. Det anmärkningsvärda med den siffran är att bara en liten del, en fjärdedel (drygt) utgörs av stupade i strid. 1 600 avrättades av de röda gardena, närmare 10 000 föll offer för vitgardisternas arkebuseringar, och omkring 13 000 röda dog i fångläger av sjukdomar och umbäranden. Var tionde rödgardist blev avrättad, var tionde vit deltog i slakten.
Siffrorna talar sitt tydliga språk.
Aapo Roselius gör i sin bok en systematisk undersökning av just den vita terrorn.
Han tecknar först en utmärkt bakgrund till inbördeskriget, och sätter in det i ett större internationellt sammanhang. Undersökningen genomförs med stor vetenskaplig stringens, och den lämnar inga tvivel om att den vita terrorn var en integrerad del av den vita arméns krigsföring, och ett viktigt inslag i det borgerliga Finlands uppgörelse med arbetarrörelsen.

Avrättningarna upphörde inte med krigsslutet, tvärtom tilltar den vita terrorn i styrka i olika ”rensningsaktioner”.

Roselius påvisar övertygande att avrättningarna saknade helt och hållet juridisk grund. Ingen – säger ingen! – blev någonsin straffad för sin delaktighet i dödandet. Det officiella Finland teg konsekvent om den vita slakten under inbördeskriget. Det är först på senare år som sanningen lyfts fram i offentligheten.
Roselius bok är ett värdefullt bidrag till inbördeskrigets historieskrivning. Hans berättelse om den vita terrorn är på samma gång en form av upprättelse av offren och en kraftfull varningssignal.