Veckan som kommer börjar med en dag som fram till 1900 firades som "sjusovardagen". Sedan dess har samhället blivit rationellt och välordnat, och ingen får sova ut ordentligt längre. Det kallas för ut-veckling. Frågan är bara vad det är som vecklar ut sig.'
Samma dag är det också årsdagen av julirevolutionen 1830 i Frankrike. En korkad kung införde lagar som kraftigt inskränkte yttrande- och tryckfriheten, och då tog det eld i helvete bland det franska borgerskapet, som ersatte den korkade kungen med en liberal en. Så där ja.
På tisdag är det elva år sedan den polske poeten Zbigniew Herbert gick bort. Han fick aldrig Nobelpriset. Det dröjde länge också i hemlandet innan han fick den uppskattning som han förtjänade. Den svenska diktare som han är närmaste besläktad med är nog Erik Lindegren. Åtminstone tre av Herberts verk är översatta till svenska - bland annat av just Lindegren.
På onsdag firar vi Eyvind Johnsons födelsedag. När han fick Nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Harry Martinsson, hade Sverige fler pristagare än Afrika, Asien och Sydamerika - tillsammans. Inte illa. Och naturligtvis helt och hållet grundat på litterära kvalitetsavgöranden. Ingen skugga må dock falla över Johnson (inte heller Martinsson förstås). I förra veckans Tidningen Kulturen skrev Crister Enander en recension av Eyvind Jonhsons "Kritik I". Rekommenderas.
http://www.tidningenkulturen.se/index.php/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/4811
-litteratur-eyvind-johnson-kritik-i-1921-1931
På torsdag firar vi en annan svensk diktare då det är Birger Normans födelsedag. Jag har ett särskilt förhållande till honom, inte minst därför att han var född och uppvuxen på Svanö, ön mitt i Ångermanälvens delta, som jag kan beskåda varje dag från fönstret i mitt arbetsrum. Birger Norman är nog den författare som har återupprättat dialektens användning i poesin. Så här kan det låta i diktsamlingen "Utanikring":
Hördd
Oföre i farsta.
Ostäda.
Odiske.
Ovädre.
Sänga obädde.
Otvätte,
okamme å oraka.
Skjorte oknäfft.
Krägan opåtejen.
Böxen opresse.
Strompen ostoppe.
Skona oborste.
Å ena hängselströppen oi.
Att en knapp är "oi" uttrycker inte bara saken på ett särskilt precist sätt, det ger också ett helt nytt perspektiv på tillvaron.
På fredag är det 380 år sedan den stora jordbävningen i Neapel, då omkring 10 000 människor omkom. Att döma av situationen i dagens Neapel har staden inte hämtat sig än. En stilla fundering: uttrycket "se Neapel och dö" måste väl ha ett annat ursprung?
På lördag är det 90 år sedan rumänska trupper gjorde slut på den ungerska rådsrepubliken. Ledaren Béla Kun flydde till Sovjet där han så småningom blev avrättad under Stalins utrensningar - han blev rehabiliterad 1956. György Lukács fick inte fortsätta som kulturminister, och flydde till Österrike, vilket var illa för Ungern, men definitivt tur för Lukács.
Lördagen är också årsdagen av utbrottet av Warszawaupproret 1944. Följande recension skrev jag i samband med upprorets 60 årsdag:
En av andra världskrigets utan tvekan mest dramatiska händelser är Warszawaupproret sommaren 1944. Märkligt nog är det ganska lite känt utanför Polens gränser, det är inte ovanligt att blanda ihop det med upproret i Warszawas ghetto 1943. Det är samtidigt fortfarande en mycket kontroversiell händelse, vars förlopp och konsekvenser än idag väcker starka känslor. Debatten berör inte heller enbart själva upproret utan tangerar stora ideologiskt särskiljande frågor som Jaltaöverenskommelsen, västmakternas påstådda flathet gentemot Stalin, och andra omstridda spörsmål i europeisk politik efter 1945.
Den brittiske historikern Norman Davies, något av en expert på polsk historia med sin standardbok i ämnet "God's playground", har i oktober 2003 gett ut ett monumentalverk om Warszawaupproret, "Rising'44. The battle for Warsaw" (Pan Macmillan). Bokens polska översättning började med polackernas sedvanliga känsla för historisk dramatik säljas i bokhandlarna den första augusti klockan 17.00, vilket på klockslaget markerade 60-årsdagen av upprorets utbrott. Boken finns på svenska, den heter "Slaget om Warszawa. Upproret 1944", utgiven på Fahrenheit förlag, i översättning av Joachim Retzlaff.
Vad som egentligen hände dessa sommardagar 1944 är alla tämligen överens om: inför den annalkande sovjetiska armén ger den polska Hemarméns ledning order om väpnat uppror, som efter två månader av lika heroisk som hopplös kamp slutar i totalt nederlag, och priset är fruktansvärt, förutom tjugotusen motståndskämpar får också ungefär 180 000 civila sätta livet till och hela staden läggs i ruiner.
Debattens vågor har däremot gått höga kring frågan om varför det slutade så, och grovt indelat kan man säga att vänsterståndpunkten har varit att anklaga den polska exilregeringen för att anställa ett blodbad för sina politiska syftens skull, medan högern har lagt skulden på Sovjet, som helt cyniskt lät Warszawa förblöda för att lättare kunna lägga landet under sitt styre. Dessutom finns det en stark känsla av bitterhet gentemot de västallierade för deras passivitet och undfallenhet mot Stalin.
Davies bok ansluter närmast till den sistnämnda ståndpunkten, och hans tolkning har redan väckt starka kontroverser både i Polen och runt om i världen. I nummer 12/2004 av London Review of Books finns att läsa en längre kritisk recension av Berkeleyhistorikern John Connelly.
Connelly lägger huvudansvaret för tragedin i Warszawa på det polska ledarskapet. Beslutet att sätta igång upproret var politiskt, man ville ta emot den framryckande sovjetiska armén som segrare och kunna förhandla utifrån en "styrkeposition". De västallierade avrådde bestämt från uppror, men också inom Hemarmén, framför allt inom dess underrättelsetjänst var man skeptisk. Trots att upprorets politiska udd uppenbarligen var riktad mot Sovjet, var dess framgång samtidigt beroende av sovjetiskt stöd. Vid det här laget borde Stalins inställning ha varit klar för alla, inte minst med tanke på Sovjets och dess polska kommunistiska allierades agerande hittills på polskt territorium. De polska kämparna var uselt beväpnade, bara var femte hade något eldvapen, med små mängder ammunition, man hade tillgång till 39 (!) tunga kulsprutor, inget artilleri. Det är uppenbart att upproret hade inga utsikter att lyckas.
Davies tecknar en vacker bild av en heroisk och uppoffrande kamp. Men på samma sätt som han gärna framhåller polska dygder, blundar han för deras synder. När upprorets hopplösa läge framstod klart redan efter någon vecka försökte många civila att fly staden. Detta hindrades av Hemarmén, och i en del fall förekom rent av arkebuseringar. Detta förtiger Davies helt och hållet. Vidare förekom det i upprorets början en sorts pogromer där flera dussin judar blev dödade, anklagade för "bolsjevism". Detta nämner visserligen Davies, men han försöker bagatellisera det, på samma sätt som han bagatelliserar och marginaliserar hela den polsk-judiska problematiken.
Det historiska skeendet är ofta komplext och motsägelsefullt. I skärningspunkten av diskussioner av olika tolkningar uppstår levande historia, som kanske något litet kan hjälpa oss att förstå vår egen samtid.
På söndag är det årsdagen av slaget vid Cannae 216 före vår tideräkning, då Hannibals armé besegrade en nästan dubbel så stor romersk här. Slaget anses vara ett mästerligt prov på militär taktik, och studeras än idag vid krigshögskolor. Antiken var inte enbart stilbildande på konstens område.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-07-26
onsdag 29 juli 2009
Tradjazzfestival för 15:e året i rad
För 15:e året i rad ägde Tradjazzfestivalen rum på Mannaminne i Häggvik i Nordingrå, i hjärtat av Höga kusten. Det är sista gången som den ursprungliga arrangörsstaben ställde och styrde. Nästa år är det dags för nya krafter att ta över.
Festivalen tjuvstartade på fredag med spelningar på olika platser. På lördag var det officiell invigning med den traditionella paraden och tal av konstnären och Mannaminnes skapare Anders Åberg. Han avtackade det gamla gardet efter väl förrättat värv under 15 år, och deklarerade att nu skulle Mannaminne ta över arrangörskapet.
Per Wärmegård, som tillsammans med Ingemar Edholm har skött hela arrangemanget ända från början, tror inte att ledningsbytet kommer att innebära någon större förändring.
Hela vår grundidé är att lokala band ska kunna träffas och spela tillsammans. Det kommer givetvis att fortsätta.
Även om festivalen får förfrågningar från band från hela världen som vill komma och spela i Häggvik, är de flesta band från Västernorrland. Det gäller också publiken, men det finns undantag. Paret Karl och Hjördis Sandberg kommer från Piteå. Det är sjunde året i rad de är Tradjazzfestivalen på Mannaminne.
Det jammades med delar av Barfota Jazzmen och Lena Stompers
Det är värt resan, säger Karl, allt är bra här, och vi hoppas komma tillbaka nästa år igen.
Festivalen på Mannaminne är faktiskt Norrlands enda tradjazzfestival. Paret Sandberg håller mer än gärna med Per Wärmegård när han tillägger att det är också Sveriges vackraste.
Tolv band spelade på inte mindre än sex olika scener. Äldre herrar dominerade både bland dem som uppträdde och i publiken. Per Wärmegård medger att det är svårt att förneka tradjazzens höga "gubbfaktor".
Men, tilläger han skrattande, musiken håller gubbarna unga. Och publiken förstås.
Festivalen avslutades på söndagen på Hembygdsgården med en gudstjänst med Barfota Jazzmen och biskop Tony Gulbrandzén.
Festivalen tjuvstartade på fredag med spelningar på olika platser. På lördag var det officiell invigning med den traditionella paraden och tal av konstnären och Mannaminnes skapare Anders Åberg. Han avtackade det gamla gardet efter väl förrättat värv under 15 år, och deklarerade att nu skulle Mannaminne ta över arrangörskapet.
Per Wärmegård, som tillsammans med Ingemar Edholm har skött hela arrangemanget ända från början, tror inte att ledningsbytet kommer att innebära någon större förändring.
Hela vår grundidé är att lokala band ska kunna träffas och spela tillsammans. Det kommer givetvis att fortsätta.
Även om festivalen får förfrågningar från band från hela världen som vill komma och spela i Häggvik, är de flesta band från Västernorrland. Det gäller också publiken, men det finns undantag. Paret Karl och Hjördis Sandberg kommer från Piteå. Det är sjunde året i rad de är Tradjazzfestivalen på Mannaminne.
Det jammades med delar av Barfota Jazzmen och Lena Stompers
Det är värt resan, säger Karl, allt är bra här, och vi hoppas komma tillbaka nästa år igen.
Festivalen på Mannaminne är faktiskt Norrlands enda tradjazzfestival. Paret Sandberg håller mer än gärna med Per Wärmegård när han tillägger att det är också Sveriges vackraste.
Tolv band spelade på inte mindre än sex olika scener. Äldre herrar dominerade både bland dem som uppträdde och i publiken. Per Wärmegård medger att det är svårt att förneka tradjazzens höga "gubbfaktor".
Men, tilläger han skrattande, musiken håller gubbarna unga. Och publiken förstås.
Festivalen avslutades på söndagen på Hembygdsgården med en gudstjänst med Barfota Jazzmen och biskop Tony Gulbrandzén.
fredag 24 juli 2009
Leszek Kolakowski är död
Den polske filosofen Leszek Kolakowski har avlidit i sitt hem i Oxford 82 år gammal.
Han började som tänkare som partitrogen stalinist, men omprövade sina ståndpunkter och blev vad han själv kom att kalla ”öppen marxist”. Han hamnade i opposition, uteslöts 1966 ur partiet, och två år senare mer eller mindre tvingades han lämna Polen. Han var verksam vid prestigefyllda universitet, och anses vara en av samtidens mest inflytesrika filosofer. Han skrev också skönlitteratur, huvudsakligen med filosofisk vinkel.
År 1971 publicerar han i exiltidskriften Kultura en essä med titeln ”Teser om hoppet och hopplösheten”, ett program för att reformera den reellt existerande socialismen. Dess innehåll kom att spela en betydelsefull roll för de oppositionella i Central- och Östeuropa.
Åren 1976-78 publicerade Kolakowski sitt magnum opus Marxismens huvudströmningar. Bokens ledande tes är att vissa element inom marxismen har falsifierats, till exempel arbetarklassens tilltagande utarmning, medan andra visserligen har varit fruktbara, inte minst betoning av samspelet mellan ekonomiska villkor och idéer, men dessa har helt enkelt blivit en del av det allmänna intellektuella tankegodset.
Kolakowskis senare tankegångar om det utopiska tänkandets farlighet faller i hög grad inom ramen för den förhärskande postmodernistiska traditionen.
Kolakowskis tänkande kom att utvecklas alltmer i en konservativ riktning. Individens frihet är avhängig av den ekonomiska friheten, därför är marknaden nödvändig. Hans popularitet inom högern var ingen tillfällighet.
Publicerad i Flamman 2009-29
Han började som tänkare som partitrogen stalinist, men omprövade sina ståndpunkter och blev vad han själv kom att kalla ”öppen marxist”. Han hamnade i opposition, uteslöts 1966 ur partiet, och två år senare mer eller mindre tvingades han lämna Polen. Han var verksam vid prestigefyllda universitet, och anses vara en av samtidens mest inflytesrika filosofer. Han skrev också skönlitteratur, huvudsakligen med filosofisk vinkel.
År 1971 publicerar han i exiltidskriften Kultura en essä med titeln ”Teser om hoppet och hopplösheten”, ett program för att reformera den reellt existerande socialismen. Dess innehåll kom att spela en betydelsefull roll för de oppositionella i Central- och Östeuropa.
Åren 1976-78 publicerade Kolakowski sitt magnum opus Marxismens huvudströmningar. Bokens ledande tes är att vissa element inom marxismen har falsifierats, till exempel arbetarklassens tilltagande utarmning, medan andra visserligen har varit fruktbara, inte minst betoning av samspelet mellan ekonomiska villkor och idéer, men dessa har helt enkelt blivit en del av det allmänna intellektuella tankegodset.
Kolakowskis senare tankegångar om det utopiska tänkandets farlighet faller i hög grad inom ramen för den förhärskande postmodernistiska traditionen.
Kolakowskis tänkande kom att utvecklas alltmer i en konservativ riktning. Individens frihet är avhängig av den ekonomiska friheten, därför är marknaden nödvändig. Hans popularitet inom högern var ingen tillfällighet.
Publicerad i Flamman 2009-29
tisdag 21 juli 2009
Historiens efterklang
Mitt ute i Ångermanälvens delta, inte långt från där älv blir till hav, ligger Svanö. För de litterärt bevandrade är det Birger Normans hemort, och den plats som ständigt återkommer i hans diktning som "Ön". Under ett knappt sekel sjöd här av intensiv industriverksamhet. Maskinerna har tystnat för länge sedan, men det finns spår kvar än. Marken har varit rejält förgiftad av kisaska och kvicksilver, och det har kostat åtskilliga miljoner att sanera stora delar av ön. Det finns rester kvar av lastkajer längs med stränderna, och de som badar bör vara försiktiga. Den härliga sandstranden på öns östra sida är också en lite ovanlig påminnelse om svunna tider. Sanden kommer nämligen från alla båtar som la till vid Svanö, och tömde här sin barlast i form av gyllene sand.
Idag är den huvudsakliga verksamheten på ön alla behandlingshem för missbrukare som ligger där. Det mest kända är Korpberget, som sedan 1971 har bedrivit vård enligt Minnesotamodellen.
För några år sedan gjorde några musikentusiaster en intressant upptäckt när de hittade in i två väldiga oljecisterner, som står tomma mitt ute på ön, väl dolda av tät växande vegetation.
- Det är som två enorma urmödrar övergivna i naturen, berättar Ola Lind, allkonstnär från Härnösand.
Det märkligaste med cisternerna är akustiken där ljudet har en efterklang på 30 sekunder. Det är som att sjunga fyrstämmigt med sig själv, och musiken blir till lager som byggs på varandra, och det uppstår helt nya och oväntade klanger.
Tanken föddes att ta vara på cisternernas unika egenskaper, och utifrån platsens historia och egenartade kultur skapa en musikfestival: Cisternfestivalen.
- Den här delen av Ångermanland har alltid befunnit sig i skärningspunkten av olika folkslag och kulturer, säger Ola Lind. Det har varit en mötesplats, och vår ambition är att bevara och förvalta den traditionen, men också att utveckla den, och tillföra något nytt och skapande.
Grundtemat som man strävar efter är möten, framför allt musikaliskt naturligtvis där man sammanför olika artister och något nytt och spännande uppstår i mötet i en genomarbetad improvisation inom en bestämd form, men också möte mellan det nya och det gamla, industrialismen och den andliga världen, den lilla ön i Ångermanälven och den stora världen. Sist men inte minst midsommarens möte med den frodiga tiden som snart är borta.
Festivalidén blev verklighet förra året på midsommardagen då den första Cisternfestivalen ägde rum, och blev en stor publiksuccé. Den följdes upp i år på midsommardagen med den andra upplagan. Cisternfestivalen strävar efter att ge publiken en helhetsupplevelse, med olika ingredienser, musik, dans, teater, berättande. Hela festivalen är en mycket genomtänkt föreställning, även om, som Ola Lind påpekade, inte ens enskilda artister alltid vet sin plats i föreställningen.
Inne i cisternerna råder närmast totalt mörker, vilket utgör en spännande konstrast till det kompakta ljuset ute som vid den tiden på året härskar oinskränkt dygnet runt. Både syn- och ljudupplevelser blir naturligtvis helt annorlunda i en sådan ytterst sparsam belysning.
Årets invigning var inte lika spektakulär som fjolårets elddans, men inte desto mindre storslaget. Det var gruppen Monumental Crew som tillsammans med Lovisa Johansson framförde ett suggestivt dansnummer som handlade om klimathotet, och den tunisisk-franska sångerskan Amina Annabi ackompanjerade med sin kraftfulla sång. Den Store Guruns strupsång skapade samtidigt en mäktig ljudkuliss som snurrade runt i cisternens mörker. Det är för övrigt frapperande hur nära besläktat strupsången, med sina orientaliska influenser, tycks vara med den samiska jojken och den grönländska schamansången.
Det saknades som sig bör inte ovanliga instrument. Redan förra året använde Ola Lind ett facebass, en sorts mikrofon som mäter vibrationer i skelettet, och är egentligen avsett för mätningar av jordbävningar. Det fanns också hang, som är ett melodiskt rytminstrument, tillverkad i Schweiz, och som såg ut som två wokpannor ihop, och kora, ett västafrikanskt stränginstrument med inte mindre än 24 strängar! Det finns bara två släkter i Senegal som tillverkar detta instrument, lär ut speltekniken och för traditionen vidare. Det fanns också mycket trummor, mest afrikanska, men även grönländska schamantrummor och mer traditionellt västerländska.
I år bjöd Björn Eriksson på ett musikaliskt experiment med tonoscillatorer som ställdes in slumpmässigt med hjälp av tärningskast. Till de olika frekvenser som uppstod improviserade kompositören och musikern Johan Ramström på saxofon. Klangerna som uppstod bildade en disharmoni (eller harmoni?) som levde kvar långt efter att festivalen var över.
Nathalie Fougeras fascinerande föreställning använde sig av bildspel, skådespel och toner/sång/läten för att skapa en mängd olika associationer på temat kvinnobröst. Hon missade inte heller samspelet med de två cisternernas uppenbara former.
Lite av en höjdpunkt var framträdandet av veteranen Ahmadu Jarr. Tidigare under dagen höll han en engagerande workshop för barn, i form av berättelser, dans och musik. Framåt kvällen fyllde Ahmadu och hans åttamannaband High Light Orchestra den improviserade dansscenen i cisternen med sin världsmusik. Tonerna av salsa och raggae fördes i sommarnatten nedströms älven, och återbördades till den stora världen som de en gång kom från.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-07-21
Idag är den huvudsakliga verksamheten på ön alla behandlingshem för missbrukare som ligger där. Det mest kända är Korpberget, som sedan 1971 har bedrivit vård enligt Minnesotamodellen.
För några år sedan gjorde några musikentusiaster en intressant upptäckt när de hittade in i två väldiga oljecisterner, som står tomma mitt ute på ön, väl dolda av tät växande vegetation.
- Det är som två enorma urmödrar övergivna i naturen, berättar Ola Lind, allkonstnär från Härnösand.
Det märkligaste med cisternerna är akustiken där ljudet har en efterklang på 30 sekunder. Det är som att sjunga fyrstämmigt med sig själv, och musiken blir till lager som byggs på varandra, och det uppstår helt nya och oväntade klanger.
Tanken föddes att ta vara på cisternernas unika egenskaper, och utifrån platsens historia och egenartade kultur skapa en musikfestival: Cisternfestivalen.
- Den här delen av Ångermanland har alltid befunnit sig i skärningspunkten av olika folkslag och kulturer, säger Ola Lind. Det har varit en mötesplats, och vår ambition är att bevara och förvalta den traditionen, men också att utveckla den, och tillföra något nytt och skapande.
Grundtemat som man strävar efter är möten, framför allt musikaliskt naturligtvis där man sammanför olika artister och något nytt och spännande uppstår i mötet i en genomarbetad improvisation inom en bestämd form, men också möte mellan det nya och det gamla, industrialismen och den andliga världen, den lilla ön i Ångermanälven och den stora världen. Sist men inte minst midsommarens möte med den frodiga tiden som snart är borta.
Festivalidén blev verklighet förra året på midsommardagen då den första Cisternfestivalen ägde rum, och blev en stor publiksuccé. Den följdes upp i år på midsommardagen med den andra upplagan. Cisternfestivalen strävar efter att ge publiken en helhetsupplevelse, med olika ingredienser, musik, dans, teater, berättande. Hela festivalen är en mycket genomtänkt föreställning, även om, som Ola Lind påpekade, inte ens enskilda artister alltid vet sin plats i föreställningen.
Inne i cisternerna råder närmast totalt mörker, vilket utgör en spännande konstrast till det kompakta ljuset ute som vid den tiden på året härskar oinskränkt dygnet runt. Både syn- och ljudupplevelser blir naturligtvis helt annorlunda i en sådan ytterst sparsam belysning.
Årets invigning var inte lika spektakulär som fjolårets elddans, men inte desto mindre storslaget. Det var gruppen Monumental Crew som tillsammans med Lovisa Johansson framförde ett suggestivt dansnummer som handlade om klimathotet, och den tunisisk-franska sångerskan Amina Annabi ackompanjerade med sin kraftfulla sång. Den Store Guruns strupsång skapade samtidigt en mäktig ljudkuliss som snurrade runt i cisternens mörker. Det är för övrigt frapperande hur nära besläktat strupsången, med sina orientaliska influenser, tycks vara med den samiska jojken och den grönländska schamansången.
Det saknades som sig bör inte ovanliga instrument. Redan förra året använde Ola Lind ett facebass, en sorts mikrofon som mäter vibrationer i skelettet, och är egentligen avsett för mätningar av jordbävningar. Det fanns också hang, som är ett melodiskt rytminstrument, tillverkad i Schweiz, och som såg ut som två wokpannor ihop, och kora, ett västafrikanskt stränginstrument med inte mindre än 24 strängar! Det finns bara två släkter i Senegal som tillverkar detta instrument, lär ut speltekniken och för traditionen vidare. Det fanns också mycket trummor, mest afrikanska, men även grönländska schamantrummor och mer traditionellt västerländska.
I år bjöd Björn Eriksson på ett musikaliskt experiment med tonoscillatorer som ställdes in slumpmässigt med hjälp av tärningskast. Till de olika frekvenser som uppstod improviserade kompositören och musikern Johan Ramström på saxofon. Klangerna som uppstod bildade en disharmoni (eller harmoni?) som levde kvar långt efter att festivalen var över.
Nathalie Fougeras fascinerande föreställning använde sig av bildspel, skådespel och toner/sång/läten för att skapa en mängd olika associationer på temat kvinnobröst. Hon missade inte heller samspelet med de två cisternernas uppenbara former.
Lite av en höjdpunkt var framträdandet av veteranen Ahmadu Jarr. Tidigare under dagen höll han en engagerande workshop för barn, i form av berättelser, dans och musik. Framåt kvällen fyllde Ahmadu och hans åttamannaband High Light Orchestra den improviserade dansscenen i cisternen med sin världsmusik. Tonerna av salsa och raggae fördes i sommarnatten nedströms älven, och återbördades till den stora världen som de en gång kom från.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-07-21
måndag 20 juli 2009
Veckan som kommer Vecka 30
Härligt att vara tillbaka efter en längre tids frånvaro, orsakad av en plötslig och elak sjukdom. Jag har saknat er. Hoppas att ni saknade mig.
Det viktigaste som händer nästa vecka är nog att rötmånaden börjar. Och kom ihåg nu att det INTE betyder att man får röta, utan precis tvärtom.
På måndag inträffar ett par årsdagar, dels landningen på månen 1969, dels attentatet mot Hitler 1944. En del tvivlar på månlandningen, och tror att alltihopa var en gigantisk bluff. Själv tillåter jag mig att tvivla på attentatsmännens ädla avsikter, inte minst som de framställs i kalkonrullen "Valkyria".
Följande funderingar skrev jag ner när den gick på biograferna:
Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.
Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.
Tyvärr är allt totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.
Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindrevärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.
Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.
Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.
Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.
"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.
På tisdag är det 110 år sedan Ernst Hemingway föddes. Grattis! Han är en författare som jag uppskattar enormt mycket. Dessutom gillar jag Key West - var det gott nog åt Hemingway, är det gott nog åt mig. Jag missar aldrig att andäktigt - och avundsjukt! - ta en sväng förbi författarens hus, och sedan att titta in på Sloppy Joe´s , även om jag misstänker att det ser helt annorlunda ut nu än på Papas tid.
På onsdag är det Janusz Korczaks födelsedag. Han är en man som förtjänar en utförlig presentation. Den kommer här:
Den 22 juli 1878 föddes i Warszawa en viss Henryk (Hersch) Goldszmit. Han blev senare världsberömd under namnet Janusz Korczak.
Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.
Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.
Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet (under en resa till Palestina på 30-talet blev han mycket influerad av kibbutzrörelsens ideologi). Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Idag kan mycket av det tyckas ganska självklart, men många lärare och pedagoger som jag har talat med påstår att Korczaks tänkande har stor aktualitet än i våra dagar.
Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym - som lär vara inspirerad av en roman karaktär - men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, t.ex. hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.
Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden driva barnhemmet för föräldralösa. Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakand vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, t o m hos de nazistiska bödlarna.
Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna "sina" barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.
Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla - han uppträdde ofta i sin polska officersuniform! - är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.
Den kände polske regissören Andrzej Wajda har gjort en riktigt bra film om Janusz Korczak. En del av replikerna i filmen är för övrigt hämtade från Korczaks dagbok. Sveriges Television bör ta sitt ansvar och snarast inhandla och visa filmen.
På torsdag är det 121 år sedan Raymond Chandler föddes, och 52 år sedan Giuseppe Tomasi di Lampedusa gick bort.
På fredag är det årsdagen av Vladimir Vysotskijs död. Han gick bort 1980, bara 42 år gammal. En på många sätt märklig man, med ett grundmurat rykte som oppositionell, samtidigt som han körde omkring i en Mercedes. Följande skrev jag i samband med nyutgivningen av Fria Proteaterns fantastiska Vysotskij-program:
På hösten 1986 när min mamma var på besök i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?
Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom at vara egna - så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro.
Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).
Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreeswijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.
Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.
Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!
Veckan avslutas på söndag med årsdagen av George Bernard Shaws födelsedag. En gigant i många avseenden. Så skrev jag om honom i samband med hans 150 årsdag för tre år sedan:
I år firar vi 150 år av George Bernard Shaws födelse, och det har inte direkt hörts några pukor och trumpeter, det har knappt ens nämnts i tidningarna. Shaws teaterpjäser spelas fortfarande av och till, och konstigt vore det annars för en man som i sin samtid jämfördes med Shakespeare. Alla hans pjäser, och de är många, Shaws samlade verk omfattar 36 volymer, försågs med osannolikt långa förord där Shaw förklarade sina politiska och filosofiska avsikter. Bortsett från dessa utläggningar, är pjäserna med sin kombination av drama, komedi och social medvetenhet riktigt sevärda än idag.
Shaw var också en av sin tids mest bemärkta intellektuella. Han är den ende som har fått både Nobelpriset i litteratur (1925) och en Oscar (1938 för bästa manus). Känd för sina rappa repliker, är Shaw den kanske efter Wilde mest citerade författaren. Till hans mer udda projekt hör försök till skapande av ett nytt engelskt alfabet och avskaffande av Julen. Han svek aldrig sina irländska rötter, och försvarade alltid högljutt - allt han gjorde var visserligen högljutt - Irlands befrielsekamp.
Sin största betydelse hade nog ändå Shaw som den brittiska vänstern portalfigur. Han var med och grundade Fabian Society, en märklig samling av excentriska medelklassradikaler som kom att utöva ett avgörande inflytande på den socialistiska traditionen i Storbritannien. Och, skulle säkert många tillägga, på dess bedrövliga tillstånd. Sitt namn hämtade Sällskapet från den romerske härföraren Fabius Cunctator (Sölaren) från krigen mot Hannibal. Man skulle i likhet med Fabius iaktta stor försiktighet, undergräva fiendens stridsstyrka och moral för att invänta det rätta ögonblicket för att slå till. Elaka kritiker har påpekat skadeglatt att Fabius aldrig slog någonsin till. Om någon händelsevis ser paralleller med dagens situation är det tyvärr ingen tillfällighet.
Fabianerna var en elitistisk sammanslutning vars ändamål var att vinna medelklassen för socialismen. Under senare hälften av 1890-talet var Shaw övertygad om att det största hindret för socialismens spridning var "arbetarklassens dumhet". Hans egen politiska övertygelse har beskrivits som en "eklektisk doktrin som satts samman av halvsmälta fragment av Marx, Nietzsche, Ibsen och Wagner".
Efter sekelskiftets stöd för den brittiska imperialismen och försvar av boerkriget - de politiska irrgångarna är många och förvirrande - kom Shaw att omfatta en radikalpacifistisk hållning. Han protesterade häftigt under hela 1: a världskriget, vilket ansågs opatriotiskt och medförde en minskad popularitet för hans författarskap. Det här var utan tvekan en av hans bästa stunder även om det inte går att komma ifrån att samma hållning grumlade helt hans omdöme under spanska inbördeskriget och under 30-talets "fredsförhandlingar" med Hitler. Han motsatte sig också Nürnbergrättegångarna.
Första världskriget fördjupade ytterligare Shaws misstro till arbetarklassens politiska förmåga. Efter en kortvarig flirt med Mussolinis fascism blev han en stor beundrare av och apologet för Stalins Sovjet. En byråkratisk kollektivism med en tvångsmässig omorganisering av samhället under statens ledning var ingalunda främmande för fabianerna.
Shaw var född i mitten av 1800-talet och dog nästan ett helt sekel senare 1950. Han stod med ett ben i 1800-talet och med ett i 1900-t. i en märklig förening av rationalism och moralism. I en dödsruna kallades han för "den siste viktorianske profeten", och det är nog en mycket träffande benämning. Finns det då något levande arv som den gigant har lämnat efter sig till oss?
Hans avsky för krig är en sak. En annan är hans konsekventa och kompromisslösa jämlikhetstanke. Shaw var för total inkomstutjämning, låt gå att det skulle ske gradvis. Han var feminist och förespråkade redan då könskvotering. Han var också stark motståndare till alla former av rasism. 150 år efter sin födelse tycks George Bernard Shaw trots alla sina felsteg och ökenvandringar fortfarande ganska levande och aktuell.
Jag är fortfarande lite kraftlös efter min sjukdom, och blir snabbt trött. Så nu får det vara nog med skrivande för den här veckan. Jag ser fram emot många nya spännande veckor tillsammans med er. Som sagt, skönt att vara tillbaka.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-07-20
Det viktigaste som händer nästa vecka är nog att rötmånaden börjar. Och kom ihåg nu att det INTE betyder att man får röta, utan precis tvärtom.
På måndag inträffar ett par årsdagar, dels landningen på månen 1969, dels attentatet mot Hitler 1944. En del tvivlar på månlandningen, och tror att alltihopa var en gigantisk bluff. Själv tillåter jag mig att tvivla på attentatsmännens ädla avsikter, inte minst som de framställs i kalkonrullen "Valkyria".
Följande funderingar skrev jag ner när den gick på biograferna:
Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.
Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.
Tyvärr är allt totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.
Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindrevärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.
Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.
Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.
Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.
"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.
På tisdag är det 110 år sedan Ernst Hemingway föddes. Grattis! Han är en författare som jag uppskattar enormt mycket. Dessutom gillar jag Key West - var det gott nog åt Hemingway, är det gott nog åt mig. Jag missar aldrig att andäktigt - och avundsjukt! - ta en sväng förbi författarens hus, och sedan att titta in på Sloppy Joe´s , även om jag misstänker att det ser helt annorlunda ut nu än på Papas tid.
På onsdag är det Janusz Korczaks födelsedag. Han är en man som förtjänar en utförlig presentation. Den kommer här:
Den 22 juli 1878 föddes i Warszawa en viss Henryk (Hersch) Goldszmit. Han blev senare världsberömd under namnet Janusz Korczak.
Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.
Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.
Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet (under en resa till Palestina på 30-talet blev han mycket influerad av kibbutzrörelsens ideologi). Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Idag kan mycket av det tyckas ganska självklart, men många lärare och pedagoger som jag har talat med påstår att Korczaks tänkande har stor aktualitet än i våra dagar.
Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym - som lär vara inspirerad av en roman karaktär - men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, t.ex. hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.
Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden driva barnhemmet för föräldralösa. Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakand vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, t o m hos de nazistiska bödlarna.
Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna "sina" barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.
Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla - han uppträdde ofta i sin polska officersuniform! - är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.
Den kände polske regissören Andrzej Wajda har gjort en riktigt bra film om Janusz Korczak. En del av replikerna i filmen är för övrigt hämtade från Korczaks dagbok. Sveriges Television bör ta sitt ansvar och snarast inhandla och visa filmen.
På torsdag är det 121 år sedan Raymond Chandler föddes, och 52 år sedan Giuseppe Tomasi di Lampedusa gick bort.
På fredag är det årsdagen av Vladimir Vysotskijs död. Han gick bort 1980, bara 42 år gammal. En på många sätt märklig man, med ett grundmurat rykte som oppositionell, samtidigt som han körde omkring i en Mercedes. Följande skrev jag i samband med nyutgivningen av Fria Proteaterns fantastiska Vysotskij-program:
På hösten 1986 när min mamma var på besök i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?
Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom at vara egna - så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro.
Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).
Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreeswijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.
Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.
Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!
Veckan avslutas på söndag med årsdagen av George Bernard Shaws födelsedag. En gigant i många avseenden. Så skrev jag om honom i samband med hans 150 årsdag för tre år sedan:
I år firar vi 150 år av George Bernard Shaws födelse, och det har inte direkt hörts några pukor och trumpeter, det har knappt ens nämnts i tidningarna. Shaws teaterpjäser spelas fortfarande av och till, och konstigt vore det annars för en man som i sin samtid jämfördes med Shakespeare. Alla hans pjäser, och de är många, Shaws samlade verk omfattar 36 volymer, försågs med osannolikt långa förord där Shaw förklarade sina politiska och filosofiska avsikter. Bortsett från dessa utläggningar, är pjäserna med sin kombination av drama, komedi och social medvetenhet riktigt sevärda än idag.
Shaw var också en av sin tids mest bemärkta intellektuella. Han är den ende som har fått både Nobelpriset i litteratur (1925) och en Oscar (1938 för bästa manus). Känd för sina rappa repliker, är Shaw den kanske efter Wilde mest citerade författaren. Till hans mer udda projekt hör försök till skapande av ett nytt engelskt alfabet och avskaffande av Julen. Han svek aldrig sina irländska rötter, och försvarade alltid högljutt - allt han gjorde var visserligen högljutt - Irlands befrielsekamp.
Sin största betydelse hade nog ändå Shaw som den brittiska vänstern portalfigur. Han var med och grundade Fabian Society, en märklig samling av excentriska medelklassradikaler som kom att utöva ett avgörande inflytande på den socialistiska traditionen i Storbritannien. Och, skulle säkert många tillägga, på dess bedrövliga tillstånd. Sitt namn hämtade Sällskapet från den romerske härföraren Fabius Cunctator (Sölaren) från krigen mot Hannibal. Man skulle i likhet med Fabius iaktta stor försiktighet, undergräva fiendens stridsstyrka och moral för att invänta det rätta ögonblicket för att slå till. Elaka kritiker har påpekat skadeglatt att Fabius aldrig slog någonsin till. Om någon händelsevis ser paralleller med dagens situation är det tyvärr ingen tillfällighet.
Fabianerna var en elitistisk sammanslutning vars ändamål var att vinna medelklassen för socialismen. Under senare hälften av 1890-talet var Shaw övertygad om att det största hindret för socialismens spridning var "arbetarklassens dumhet". Hans egen politiska övertygelse har beskrivits som en "eklektisk doktrin som satts samman av halvsmälta fragment av Marx, Nietzsche, Ibsen och Wagner".
Efter sekelskiftets stöd för den brittiska imperialismen och försvar av boerkriget - de politiska irrgångarna är många och förvirrande - kom Shaw att omfatta en radikalpacifistisk hållning. Han protesterade häftigt under hela 1: a världskriget, vilket ansågs opatriotiskt och medförde en minskad popularitet för hans författarskap. Det här var utan tvekan en av hans bästa stunder även om det inte går att komma ifrån att samma hållning grumlade helt hans omdöme under spanska inbördeskriget och under 30-talets "fredsförhandlingar" med Hitler. Han motsatte sig också Nürnbergrättegångarna.
Första världskriget fördjupade ytterligare Shaws misstro till arbetarklassens politiska förmåga. Efter en kortvarig flirt med Mussolinis fascism blev han en stor beundrare av och apologet för Stalins Sovjet. En byråkratisk kollektivism med en tvångsmässig omorganisering av samhället under statens ledning var ingalunda främmande för fabianerna.
Shaw var född i mitten av 1800-talet och dog nästan ett helt sekel senare 1950. Han stod med ett ben i 1800-talet och med ett i 1900-t. i en märklig förening av rationalism och moralism. I en dödsruna kallades han för "den siste viktorianske profeten", och det är nog en mycket träffande benämning. Finns det då något levande arv som den gigant har lämnat efter sig till oss?
Hans avsky för krig är en sak. En annan är hans konsekventa och kompromisslösa jämlikhetstanke. Shaw var för total inkomstutjämning, låt gå att det skulle ske gradvis. Han var feminist och förespråkade redan då könskvotering. Han var också stark motståndare till alla former av rasism. 150 år efter sin födelse tycks George Bernard Shaw trots alla sina felsteg och ökenvandringar fortfarande ganska levande och aktuell.
Jag är fortfarande lite kraftlös efter min sjukdom, och blir snabbt trött. Så nu får det vara nog med skrivande för den här veckan. Jag ser fram emot många nya spännande veckor tillsammans med er. Som sagt, skönt att vara tillbaka.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-07-20
söndag 5 juli 2009
Ett kvinnligt universum
ROMAN
Elisabeth Rynell
Hitta hem
Bonniers, 2009
Elisabeth Rynell är från början poet. Hennes prosa är också mycket poetisk, i meningen vacker. Men den är även mycket konkret och precis, på gränsen till ekonomisk - och det menar jag som något mycket positivt. Språket har en oerhörd spänst, det driver framåt i högt tempo men utan att stressa det minsta. Det finns ingenting onödigt, inte minst longör. Det är en ren njutning att läsa.
I romanen "Hitta hem" finns två parallella berättelser. Båda utspelar sig i en brytningstid, en under reformationen, den andra någon gång på 50- eller 60-talet när Välfärdssverige tar form. Huvudpersonerna i båda berättelserna är kvinnor, unga kvinnor på väg ut i livet. Det är en kvinnlig roman i ordets bästa bemärkelse. Den beskriver, och i någon mening också skapar, ett kvinnligt universum, där det kanske inte framkommer något nytt eller sensationellt, men där det välkända får nya dimensioner och ett nytt djup.
De två kvinnorna är lite av utbölingar, de känner sig utanför och annorlunda, och deras strävan är titelns "att komma hem". Det blir en upptäcktsresa på både det inre och det yttre planet. En av bokens stora fördelar är det dialektiska förhållandet mellan individ och samhälle. Huvudpersonerna lär känna sig själva samtidigt som de växer som människor genom att utforska världen.
Tanken är att det finns en plats i världen för oss alla, en radikal och djupt humanistisk idé. En invändning som jag har är att berättelsen som utspelar sig under reformationen har tydliga drag av ödesbestämmelse, med dunkla metafysiska motiveringar, något som för övrigt står i direkt motsättning till en uppfattning som också uttrycks mycket starkt i boken, att vi är fria att upptäcka och forma våra liv.
En annan svaghet är att Rynell som uppenbarligen ogillar den folkhemska modernitetskulten tenderar istället att nostalgiskt längta efter en tänkt varm gemenskap som fanns där innan höghusen i förorten byggdes. Vägen hem leder alltid framåt, aldrig bakåt.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-06-25
Elisabeth Rynell
Hitta hem
Bonniers, 2009
Elisabeth Rynell är från början poet. Hennes prosa är också mycket poetisk, i meningen vacker. Men den är även mycket konkret och precis, på gränsen till ekonomisk - och det menar jag som något mycket positivt. Språket har en oerhörd spänst, det driver framåt i högt tempo men utan att stressa det minsta. Det finns ingenting onödigt, inte minst longör. Det är en ren njutning att läsa.
I romanen "Hitta hem" finns två parallella berättelser. Båda utspelar sig i en brytningstid, en under reformationen, den andra någon gång på 50- eller 60-talet när Välfärdssverige tar form. Huvudpersonerna i båda berättelserna är kvinnor, unga kvinnor på väg ut i livet. Det är en kvinnlig roman i ordets bästa bemärkelse. Den beskriver, och i någon mening också skapar, ett kvinnligt universum, där det kanske inte framkommer något nytt eller sensationellt, men där det välkända får nya dimensioner och ett nytt djup.
De två kvinnorna är lite av utbölingar, de känner sig utanför och annorlunda, och deras strävan är titelns "att komma hem". Det blir en upptäcktsresa på både det inre och det yttre planet. En av bokens stora fördelar är det dialektiska förhållandet mellan individ och samhälle. Huvudpersonerna lär känna sig själva samtidigt som de växer som människor genom att utforska världen.
Tanken är att det finns en plats i världen för oss alla, en radikal och djupt humanistisk idé. En invändning som jag har är att berättelsen som utspelar sig under reformationen har tydliga drag av ödesbestämmelse, med dunkla metafysiska motiveringar, något som för övrigt står i direkt motsättning till en uppfattning som också uttrycks mycket starkt i boken, att vi är fria att upptäcka och forma våra liv.
En annan svaghet är att Rynell som uppenbarligen ogillar den folkhemska modernitetskulten tenderar istället att nostalgiskt längta efter en tänkt varm gemenskap som fanns där innan höghusen i förorten byggdes. Vägen hem leder alltid framåt, aldrig bakåt.
Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-06-25
Skilja vän från fiende
ROMAN
Kan du säga schibbolet?
Marjaneh Bakhtiari
Ordfront, 2008
Familjen Abbasi kan tyckas vara integrationsdebattens våta dröm. De bor i villa i en medelklassförort, pappan som talar perfekt svenska arbetar på högskolan, han har synnerligen kontroversiella åsikter om integration, och är därför en efterfrågad debattör och föreläsare.
De två döttrarna är som vilka svenska tonåringar som helst, men talar ändå hygglig persiska, dessutom med lätt Teheran-accent.
Vad är då problemet? Det kan inte vara att familjemedlemmarna inte kan vara i närheten av varandra längre än 30 sekunder förrän det blir bråk, så fungerar det i de flesta familjer. Värre är att pappa Mehrdad inte blir betraktad som ”svensk fast med lite annorlunda utseende och namn” av vare sig vänner eller fiender. Mamma Noushin talar urusel svenska, och är långtidssjukskriven. Den ena dottern vill helst åka till Iran, och där fotografera gamla religiösa sedvänjor, och förstår inte alls varför föräldrarna var tvungna att fly till Sverige. Den andra dottern vill bara bli lämnad i fred.
Och som lök på laxen har vi Mehrdads gamla mamma, som visserligen tävlar i ”svenskhet” med sin väninna, men vars utsatthet i det nya landet är närmast total, och hon är i vissa situationer mer hjälplös än ett litet barn.
Abbasierna och deras komplicerade familjerelationer utgör fonden till ett Sverige där invandrare diskuteras över huvuden på just nämnda invandrare, där man kan göra en skaplig karriär på mångkultur, och där debatterna handlar mycket om ord men lite om verkligheten. När allt är sagt, alla argument framlagda, har inte mycket hänt, än mindre förändrats.
Om allt detta berättar Marjaneh Bakhtiari på ett slagkraftigt och roligt sätt. Hon kan sitt ämne och känner sina pappenheimare innan och utan.
Hon skriver väl, med värme, humor och en genomskådande blick.
Ändå är det alldeles för förutsägbart för att engagera riktigt. Det som fattas är kanske en liten dos gammaltestamentlig vrede. Kommer den i nästa bok?
Publicerad i Flamman 2009-26
Kan du säga schibbolet?
Marjaneh Bakhtiari
Ordfront, 2008
Familjen Abbasi kan tyckas vara integrationsdebattens våta dröm. De bor i villa i en medelklassförort, pappan som talar perfekt svenska arbetar på högskolan, han har synnerligen kontroversiella åsikter om integration, och är därför en efterfrågad debattör och föreläsare.
De två döttrarna är som vilka svenska tonåringar som helst, men talar ändå hygglig persiska, dessutom med lätt Teheran-accent.
Vad är då problemet? Det kan inte vara att familjemedlemmarna inte kan vara i närheten av varandra längre än 30 sekunder förrän det blir bråk, så fungerar det i de flesta familjer. Värre är att pappa Mehrdad inte blir betraktad som ”svensk fast med lite annorlunda utseende och namn” av vare sig vänner eller fiender. Mamma Noushin talar urusel svenska, och är långtidssjukskriven. Den ena dottern vill helst åka till Iran, och där fotografera gamla religiösa sedvänjor, och förstår inte alls varför föräldrarna var tvungna att fly till Sverige. Den andra dottern vill bara bli lämnad i fred.
Och som lök på laxen har vi Mehrdads gamla mamma, som visserligen tävlar i ”svenskhet” med sin väninna, men vars utsatthet i det nya landet är närmast total, och hon är i vissa situationer mer hjälplös än ett litet barn.
Abbasierna och deras komplicerade familjerelationer utgör fonden till ett Sverige där invandrare diskuteras över huvuden på just nämnda invandrare, där man kan göra en skaplig karriär på mångkultur, och där debatterna handlar mycket om ord men lite om verkligheten. När allt är sagt, alla argument framlagda, har inte mycket hänt, än mindre förändrats.
Om allt detta berättar Marjaneh Bakhtiari på ett slagkraftigt och roligt sätt. Hon kan sitt ämne och känner sina pappenheimare innan och utan.
Hon skriver väl, med värme, humor och en genomskådande blick.
Ändå är det alldeles för förutsägbart för att engagera riktigt. Det som fattas är kanske en liten dos gammaltestamentlig vrede. Kommer den i nästa bok?
Publicerad i Flamman 2009-26
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)