Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 27 september 2009

Veckan som kommer Vecka 40


Råkade titta en kort stund på ett debattprogram på tv härom kvällen. "Vanligt folk" representerades av Göran Hägglund och Linda Skugge. Overkligheten fortsätter att sprida sig. Veckan börjar annars med Émile Zolas dödsdag, han gick bort 1902. Zola är bland mycket annat ett lysande exempel på att inte ens de mest förvirrade litterära teorier kan ta död på äkta talang. Hade Zola följt sina egna naturalistiska teorier hade ingen någonsin orkat läsa honom. Men han är fullt läsbar - och läsvärd! - än idag. Hans "Germinal" (jag vägrar att använda den hopplösa svenska titeln) har betytt mycket för mig.

På tisdag är det årsdagen av den skamliga Münchenkonferensen 1938, som efter två dagar mynnade ut i att västmakterna sålde ut Tjeckoslovakien till nazityskland, och gav Hitler fria händer i öst.

Det är knappast en ren tillfällighet att tre år senare på exakt samma datum inträffar massakern i Babj Jar, då över 30 000 judar mördas i en ravin i utkanten av Kiev. För att rätt ska vara rätt - massmorden utfördes av SS:s Einsatzgruppe, men också av Wehrmacht, alltså den reguljära tyska armén, militärpolis, ordningspolis och ukrainska milismän.

I skrivandets stund diskuterar myndigheterna i Kiev att bygga attraktiva bostadsrätter på området.

På onsdag firar vi årsdagen av uruppförandet av Mozarts "Trollflöjten" 1791 i Wien. Det är i sådana stunder man är oändligt tacksam för Spotify. Utom när det frågar: Do You mean "Trollslottet"?

På torsdag är det Cyperns nationaldag. Men Cypern vore inte Cypern om inte det gällde bara den grekiska delen. I den turkiska delen firar man minsann inte några grekiska nationaldagar, och håller sig med sina egna. Vad är det för fel på människor?

Ett viktigt historiskt datum infaller på fredag, för då firas Groucho Marx födelsedag. Sedan den 2 oktober 1890 är välden om inte en bättre plats så definitivt roligare.

På lördagen är det den föga ärorika årsdagen av det fascistiska Italiens angrepp på Abessinien. En korkad diktator lekte världsmakt, och världen lät det ske. Lika upprörande då som nu.

Veckan avslutas med Franciskus av Assisis helgondag. Den har firats sedan 1228. Jag är inte mycket för helgon annars, men just Franciskus är lite av en favorit. En blid Korczakfigur, djurvän och naturälskare, som hyllade enkelheten och fattigdomen.

Egentligen stred det mesta som Franciskus stod för mot katolska kyrkans praktik och även lära. Framför allt var han panteist, och det är någonting som kristendomen (liksom de andra uppenbarade religionerna) aldrig kunnat förlika sig med. Men troligen var han så populär, och hade så många anhängare, att den korrumperade kyrkan såg inte någon annan utväg än att uppta honom i gemenskapen och upphöja honom, enligt principen: If You can´t beat them, join them!


Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-09-27

lördag 26 september 2009

Obama skrotar missilsköldförsvar


President Obamas beslut att skrota missilskölden i Europa har mötts med gillande på många håll i världen. På hemmaplan är opinionen mer splittrad. Det är framför allt USA:s europiska allierade, i första hand Frankrike och Tyskland, som har varit mest positiva till skrotningsbeslutet.
I Tjeckien, där radarstationer för övervakning skulle vara placerade, har det länge funnits en stark folklig opinion mot missilskölden. Också det socialdemokratiska regeringspartiet hälsade beslutet med jubel.
I Polen däremot är besvikelsen stor hos hela det politiska etablissemanget, oavsett partitillhörighet. Missilskölden sågs som en viktig del i det försvarssamarbete med USA, som utgör hörnstenen i polsk utrikespolitik. Polska politiker har dessutom helt öppet sagt att missilskölden är riktad mot Ryssland, en öppenhet som skapade besvärande genans i USA. Amerikanerna har hela tiden envist hävdat att skölden är ett försvar mot eventuella missilangrepp från Iran, en linje som vars trovärdighet sjönk hela tiden, från att ha varit mycket låg från början.

Hätska argument

Polen uppfattar USA:s beslut som ett svek, men landet fortsätter med sin försvarsstrategi som bygger på nära militärt samarbete med USA. Det har också hela tiden funnits en stark folklig opinion mot missilskölden, även om den har haft svårt att göra sig gällande i den offentliga diskussionen.
För Ryssland kommer naturligtvis USA:s beslut mycket lägligt, även om man försöker tona ned dess betydelse.
Störst kritik har Obama mött på hemmaplan. En konfrontativ höger rustar till strid, och anklagelser om presidentens ”undfallenhet” och ”mjukhet” duggar tätt i ett debattklimat där inga argument tydligen anses för låga.

fredag 25 september 2009

Stanislaw Jerzy Lec om Stalin



Som har smitts av hundra smeder
i sången och i tiden och i rymden,
i kol och i koppar, i vattnens silver,
ett fosterland, som ingen knutpiska
ska kasta skugga över med sitt vinande
- det är Stalin!

Soluppgång, som brinner i brännugnar,
som stelnar i brospann,
som knyts i kulornas hot,
ett fosterland, som en bikupa om hösten,
en stilla ö i krigets brand
- det är Stalin!


Którą wykuło stu kowali
w pieśni i w czasie i w przestrzeni,
w węglu i w miedzi, w srebrze wód,
ojczyzna, której żaden knut
już swoim świstem nie ocieni
- to Stalin!


Wschód słońca, co się w piecach pali,
które zastyga w przęsłach mostów,
co się zaciska w groźbie kul,
ojczyzna, jak jesienny ul,
w pożodze wojny cichy ostrów,
- to Stalin!

torsdag 24 september 2009

Kulturpropp och budget presenterade


Några klargörandena av kulturpropositionens nyspråk:
”Vi prioriterar barn och ungas rätt till kultur” = pengar ska tas bort från fria kulturgrupper och smala kultursatsningar.
”Mer ansvar till regioner” = mindre statliga medel till kultur.
”Breddat ansvar för kulturen” = en större del av kulturen ska finansieras genom sponsring, och fler kulturarbetare ska tvingas bli egna företagare.
Pricken över i-et i kulturbudgeten: Unga Klara får lika mycket pengar som Flygvapenmuseum för sin utställning om nedskjutningen av DC 3:an och det kalla kriget.

söndag 20 september 2009

Veckan som kommer Vecka 39


Blev lite uppiggad först när jag såg att en desperat frimicklarhövding hade skrivit - det var så illa skrivet att han har säkert gjort det själv - en längre drapa om kultureliten mot folket. Döm om min besvikelse när det visade sig att kultureliten består av Mona Sahlin, Yvonne Ruwaida och Claes Borgström. Om de är eliten, hur ser då nivån på fotfolket ut? Och är det sådant som kallas kristdemokratisk buskis? En folklig konstform förvisso.

Folket är inte att leka med. I Frankrike högg det huvudet av kungen sin 1793. Men redan den 21 september 1792 röstade nationalkonventet för avskaffande av monarkin. Det du Hägglund! Dagen efter deklarerades republik.

På tisdag är det internationella bilfria dagen. Det är säkert en mycket god tanke som ligger bakom, och jag är helt för, jättebra! men här i glesbygden går tunnelbanan inte så ofta, det finns buss, jodå, men den går inte så där jätteofta, i synnerhet inte på andra tider än morgon och eftermiddag. Så risken är stor att jag rattar bilen imorgon också. Dock, dock, den är liten och miljövänlig!

På onsdag är det två dödsdagar att minnas. Den 23 september 1939 dog Sigmund Freud i sin exil i London. Han slapp i alla fall uppleva andra världskrigets värsta fasor. Han var tillräckligt mörk till sinnet under sina sista år ändå. Annat var det vid krigsutbrottet 1914 när han i ett sällsynt anfall av patriotism, förmodligen det enda i hans liv, lovade att skänka Österrike hela sitt libido.

34 år senare dog den chilenske poeten Pablo Neruda. Han skrev hyllningsdikter till Stalin och den sovjetiska atombomben, och han var en stor poet. Han har också skrivit en förunderligt vacker självbiografi "Jag bekänner att jag levat". Däremot har jag aldrig förstått mig på hans dramer.

Torsdag, ja. Det är inte ofta som jag inte hittar någonting att skriva om för en särskild dag, men det här är en sådan. Pass.

Bättre flyt på fredag. Då är det Erich Maria Remarques dödsdag. En i många avseende beundransvärd författare. Hur svårt är det inte att skriva flera böcker som beskriver på ett levande och påtagligt sätt krigets vardag och fasor, utan att det händer någonting?! Men det kanske är just så kriget är?

Nazisterna uppskattade i alla fall inte hans författarskap. Han fråntogs sitt medborgarskap och tvingades i landsflykt.

Nog med dödsdagar. På lördag firar vi två födelsedagar. Den 26 september 1866 föddes Carl Jonas Love (vilket härligt namn!) Almqvist, han som är "Det går an" med hela svenska folket (utom möjligen Göran Hägglund... ) och med hela den svenska kultureliten. Han har skrivit en hel del annat bra.

Samma dag 22 år senare kom T.S.Eliot till världen. Han fick Nobelpriset i litteratur 1948, har skrivit en kul bok om katter, och ägnat sig med frenesi åt en hel del annat. Meningarna om honom är delade, för att uttrycka det milt.

På söndag är det en annan födelsedag, även om jag är skeptisk till om det är så mycket att fira. Den 27 september 1864 föddes Andrej Hlinka, sedermera fascistisk politiker och slovakisk nationalhjälte. Han gav namn åt Hlinkagardet, den quislingmilis som under nazisternas marionettregering ägnade sig åt att jaga judar och motståndsmän. Hlinka var intressant nog i likhet med nazistiska quislingen Tiso katolsk präst.

Vilket får mig osökt att tänka på att kristendomens brott mot mänskligheten är ofantliga genom historien. Varför skrivs det inte svarta böcker om det, och varför tar inte statliga sanningsministerier upp det ämnet?

Förmodligen just därför att de är statliga propagandainstitutioner.


Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-09-20

torsdag 17 september 2009

Demokratin och den förståndiga rasismen


Det är inte svårt att hitta kritiker av Silvio Berlusconi. Liberala ledarskribenter skäller honom för populistisk nyfascist, katolska ärkebiskopar fördömer honom som omoralisk, och också på sidan här bredvid blir han sågad jäms med fotknölarna av en av Flammans skribenter.
Det är lätt att instämma i den kritiken. Den slovenske filosofen Slavoj Žižek går ett steg längre och försöker sätta in Berlusconi i ett större politiskt sammanhang (London Review of Books 23/7 2009).

Han ser Berlusconi som del i en global process som innebär spridning av en alltmer auktoritär kapitalism. De världsomfattande tendenserna till trots uppträder den alltid i nationell dräkt. I Singapore är den ”asiatisk” (Deng Xiaoping framhöll Singapore som ett föredöme, trots att kineserna envisas med att kalla Kina för socialistiskt), i Ryssland är den ”rysk” och i Italien ”italiensk”. Den har inte desto mindre gemensamma drag i att de demokratiska institutionerna förvandlas alltmer till ett tomt skal utan innehåll, och att man är beredd att bryta mot lagen när det passar eller helt enkelt att stifta lagar som passar ens intressen. Det är ingen tillfällighet att Berlusconi och Putin är goda vänner.

Det uppseendeväckande – och nya – var inte att CIA använde tortyr, det har det säkert gjort förut, utan att vicepresidenten tyckte att det var rätt att göra det. Liknande tongångar har hörts i svallvågorna av den svenska IB-debatten. Vi sätter rättsstaten ur spel på det att medborgarna må vara säkra och trygga.
Den auktoritära kapitalismen behöver ha sina fiender, det är därför den är nationell och vädjar till respektive lands kultur och traditioner. Fienden kan visserligen som i Italien uppträda som ”kommunister”, med vilket förstås alla som kritiserar Berlusconi, inklusive The Economist, men det vanligaste, också i Italien, är att hotet kommer från invandrare och /eller muslimer.
Och som ett brev på posten blir beväpnade medborgargarden tillåtna, rasistiska lagar stiftas, drakoniska straff utmäts mot människor som räddar asylsökande från en säker drunkningsdöd till havs. I Holland och Slovakien förbjuder man minoriteter att tala sina språk på offentliga platser, och hos oss har vi de absurda kraven på tester för medborgarskap och kontrakt för invandrare.

Alla dessa främlingsfientliga åtgärder är en motsvarighet till den ”förståndiga antisemitism” som förespråkades av högern på 1930-talet. Faran är inte Sverigedemokraterna, utan att borgerligheten tar över deras program.


Publicerad i Flamman 2009-37

tisdag 15 september 2009

Veckan som kommer Vecka 38


en krönika som "Veckan som kommer" är det lätt hänt att missa viktiga händelser. En sådan är utan tvekan den polske teatermannens Jerzy Grotowski, i år blir tio år efter hans död.
Under 60-talet revolutionerade han teatern, och hade verkligen förtjänat att få några rader skrivna om sig. Jag hoppas att jag får tid längre fram att reparerar skadan. Och tänker med bävan på alla andra missar som jag har gjort - och kommer säkerligen att göra igen.

Veckan börjar med årsdagen av att Moskva brändes ner av ryssarna 1812 inför den annalkande franska Stora Armén. Detta har beskrivits på ett lysande sätt av Leo Tolstoy i "Krig och fred", så nu har ni ytterligare ett skäl att läsa boken.

På tisdag är det nationaldag i Costa Rica. Dessutom i Guatemala, Nicaragua, El Salvador och Honduras. Rent geografiskt sätt ser det lite suspekt ut. Dock inte historiskt. Samtliga dessa länder utropade sin självständighet på samma dag 1821. Tala om att mångfaldiga nesan för spanjorerna! Hela Centralamerika...men vänta, var är Mexico?

Mexicos förenta stater firar sin nationaldag en dag senare. Mexicos självständighet utropades dock hela elva år tidigare. Så är det när man är stor. Men tydligen inte tillräckligt stor, eftersom Mexico undan för undan förlorade närmare hälften av sitt territorium. Först utträdde Texas, sedan anföll Frankrike - i det som kallas för Bakelsekriget. Bakgrunden är att utländska affärer i huvudstaden plundrades, bland annat ett franskt bageri. En sådan skymf kunde naturligtvis inte tolereras. Sedan kom amerikanska interventionskriget 1848, och Mexico blev av med det som idag är Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona och New Mexico.

På torsdag är det 404 år sedan den svenska armén under Karl XI besegrades av polackerna vid Kirkholm. Med tanke på alla polska nederlag mot svenskarna under 1600-talet, kan det vara värt att uppmärksamma slaget vid Kirkholm. I synnerhet som svenskarna var tre gånger så många.

Slaget var ovanligt blodigt, närmare 8 000 svenskar stupade, av 11 000, vilket måste vara en av de absolut största procentuella förlusterna i svensk militärhistoria.

På fredag är det 28 år sedan giljotinen avskaffades i Frankrike. Avrättningsmaskinen har fått sitt namn från doktor Joseph Guillotin som under en debatt i franska nationalförsamlingen 1789 föreslog att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Själva konstruktionen har gjorts av andra.

Guillotins förslag var besjälat av en humanitär anda, och han såg det som ett steg mot avskaffande av dödsstraffet. Med tanke på att hans namn länge har varit symbol för avrättning är det onekligen ganska ironiskt att han var motståndare till dödsstraff.

Den mest kända giljotineringen är förmodligen avrättningen av kung Ludvig XVI 1793. Den sista offentliga avrättningen i Frankrike ägde rum 1939. 1977 giljotinerades den siste dödsdömde i Frankrike, och 1981 avskaffades dödsstraffet och därmed också giljotinen.

I Sverige har giljotinen använts en enda gång. Det var när Alfred Ander avrättades 1910 på Långholmen, vilket för övrigt var den sista avrättningen i Sverige.

På lördag är det årsdagen av gruvarbetare Aleksej Stachanovs otroliga prestation då han bröt 227 ton kol under ett skift. Han blev hyllad som en stor arbetets hjälte och ett föredöme i Sovjet, och blev också uppmärksammad utomlands, bland annat hamnade han på omslaget till Time Magazine. Hans insats har visserligen blivit ifrågasatt, men det är inte tu tal om han var en jäkel till att jobba.

Han blev odödlig på kuppen och gav namn åt begreppet "stachanovit", en mönsterarbetare, något som inte ens (ny)moderata arbetsmarknadsministrar inte drar sig för att använda.

Veckan avslutas med kung Chulalongkorns födelse. Han var kung av Thailand och föddes 1853. I samband med Världsutställningen i Stockholm 1897 besökte Chulalongkorn Sverige. Han reste i Norrland, uppför Ångermanälven och nerför Indalsälven.

Timmer var vid den tiden Thailands, eller Siams som det hette då, största exportprodukt, och förmodligen ville den vetgirige kungen lära sig mer om hur man utvecklar trä- och skogsindustrin.

Chulalongkorns resa har lämnat ett högst påtagligt spår. Som enda ställe i världen utanför Thailand finns en thailändsk paviljong uppförd till kung Chulalongkorns ära i Utanede, nära Bispgården i Ragunda kommun i Jämtland. Fantastiskt vackert belägen ligger paviljongen där som ett exotiskt memento som förbinder då och nu, när och fjärran.

Och visst är Chulalongkorn är coolt namn.


Publicerad 2009-09-13

måndag 14 september 2009

Fotboll, blattar och litteratur


Det finns något hoppfullt med vårt stolta svenska fotbollslandslag där spelare bär namn som Ibrahimovic och Bakircioglü, och ser ut som Henke Larsson och Martin Dahlin. Därför var det extra skönt att de vann i Ungern, där rasismen och högerextremismen har gjort sig bred på sistone. Och att det var just Zlatan…
En annan landslagsspelare med utländska rötter är den unge Behrang Safari (som gjorde en alldeles utmärkt match mot Ungern). Han är född i Teheran i Iran, och när han var två år gammal flydde familjen till Sverige. Behrang har fått sitt namn efter en socialistisk iransk författare. Han hette Samad Behrangi, och skrev mest barnböcker.
Behrangi skrev på azeri, som var hans modersmål, men översatte sina böcker själv till persiska för att nå en bredare publik. Hans berättelser utspelar sig ofta i fattiga miljöer, vilket var ovanligt och nydanande på sin tid i Iran. Hans mest kända berättelse heter *Den lilla svarta fisken*, och enligt Ali Esbati ”utgör en av den persiska litteraturens klassiker och är ett bidrag till barnlitteraturens världsarv. Hans noveller för barn och ungdomar har en säregen ton av trots och sorg. De bär ett underliggande solidaritets- och frihetsbudskap; Behrangi är en folklig socialistisk författare utan att teoretisera”.
1968 omkom Behrangi bara 29 år gammal i en drunkningsolycka i floden Aras. Det anses allmänt att olyckan var iscensatt av shahens ökända säkerhetspolis SAVAK.

fredag 11 september 2009

Paradiset tur och retur


Roman

Edens bakgård
P C Jersild.
Fri Tanke förlag, 2009.

P C Jersild är en modern svensk litteraturklassiker. Han debuterade 1960, och har nu under loppet av snart 50 år skrivit närmare ett trettiotal romaner, som håller genomgående mycket hög klass. Även om han inte är främmande för formexperiment, som till exempel i Calvinols resa genom världen eller Grisjakten, är han fast förankrad i den realistiska berättartraditionen.

Utmärkande för hans romaner är en överdådig fantasi, medan man läser frågar man sig gång på gång, var får han allting från, och svaret är mycket enkelt: från verkligheten. Nästan som på beställning tar Jersild upp och behandlar i litterär form olika aktuella och brännande samhällsfenomen: sjukvården, genetiken, självmord, dödshjälp. Anmärkningsvärt mycket handlar om döden. Men det är kanske det effektivaste sättet att skriva något meningsfullt om livet.

Jersilds senaste, Edens bakgård berör inte döden, men mycket riktigt handlar det till en del om just hur vi undviker livet. Med hjälp av modern teknik får vi möjlighet att på ett fullt realistiskt sätt kliva ut ur våra egna liv, och träda in i en annan verklighet i både tid och rum. Vi kan träffa den förhistoriska kvinna Lucy, vi kan gå på människojakt i Afrika, korsfästa Jesus – slog de verkligen in spikarna i handleden? – eller ägna oss åt pedofila lekar. Allt helt oskyldigt. Eller åtminstone inte straffbart.
En vidare fråga är naturligtvis hur vi hanterar de tekniska möjligheter som vi själva skapar. Är det verkligen nödvändigt att ta i anspråk teknik bara för att den finns? Vad använder vi teknik till, och är det bra för oss?

En särskild plats i den diskussionen intas idag av datatekniken. De enorma mängder information om enskilda individer som samlas i stora databaser kan användas i olika syften, inte alla nödvändigtvis hedervärda. De risker som finns för integritetskränkningar från statsmaktens sida är välkända. Jersild fokuserar istället på hur ingående upplysningar om individer kan exploateras av skumma kommersiella intressen.
Romanens huvudperson, Roland Rajamäki, är en ganska typisk jersildsk figur. Han befinner sig på samhällets absoluta botten, en hemlös missbrukare, helt berövad all självkänsla, men ändå lite av en intellektuell, och med plötsliga, även om mycket sällsynta, reflexer av värdighet. Att han i sitt tidigare liv försörjde sig som illusionist är pricken över i:et.

Med sin bakgrund som socialläkare har Jersild djupgående kunskaper om samhällets olycksbarn och den miljö de lever i. Här finns en fenomenal skildring av de utslagnas Stockholm, en vandring i underjorden värdig Dantes Inferno.
Roland lyfts upp ut eländet, blir erbjuden arbete och bostad. Priset han får betala är att han måste vara inlåst, bokstavligen talat, större delen av dygnet. Han är mest hela tiden minutiöst kontrollerad och övervakad. Frihet kontra trygghet. Men är Rolands uteliggartillvaro fri? Och hur trygg är han inlåst på kontoret? Frågorna hopar sig, och det finns inga enkla svar.
Jersild har hoppat av från sitt tidigare förlag Bonniers, och Edens bakgård är utgiven på Fri Tanke, som är Humanisterna närstående förlag. Jag antar att det handlar om draghjälp åt föreningen, där han sitter med i styrelsen.

Romanens upplösning ägnas också åt Humanisternas hjärtefråga, nämligen hur religionsfrihet kan missbrukas, inte minst i kommersiella syften. Dessvärre känns det påtagligt konstruerat och påklistrat, och räddas inte ens av en fullständigt dråplig parodi på Runar.
Dessutom blir det minst en stor och viktig samhällsfråga för mycket på en gång. Det är som om en åldrande författare vill hinna med så mycket som möjligt. Det är förståeligt, men gör romanen alldeles för spretig.
Jersild lyckas ändå knyta ihop berättelsen på slutet, och kvar finns en upplevelse av vemodig hoppfullhet och genuin humanism som präglar så många andra av hans böcker.

torsdag 10 september 2009

Kultur på fyllan


Som fattig kulturarbetare är man alltid på jakt efter nya inkomstkällor. Givetvis är man mån om att inte behöva kompromissa med sin själ alltför mycket, och att det eventuella extraknäcket har ett så nära samband med kultur – i bred mening så klart – som möjligt.
En bekant kulturredaktör hade en idé som jag blev genast intresserad av: kulturgrogg.
- Finns väl inte, invände jag först, förekommer inte i Nationalencyklopedin. På Google får man tre träffar, ingen särskilt upplysande. Och så frågan: Vill du egentligen söka efter "kulturkrig".
- Har du inte hört tals om Absolut Culture? Efter en flaska talar man som Winston Churchill, tänker som Einstein och sjunger som Caruso… eller om det var talar som Einstein, tänker som Caruso, sjunger som Churchill… jag minns inte riktigt.
Jag blev allt mer entusiastisk. Det kunde fungera. Och idén hade utvecklingspotential.
- Vad tror du om Absolut Culture Light, en folklig variant? Man talar som Fälldin, tänker som Linda Skugge, sjunger som Christer Sjögren?
- Den effekten får man redan av Carlshamns Flaggpunsch! svarade han.
Det är svårt att komma på något nytt, som dessutom kan vara lönsamt. Jag får streta vidare med mitt.


Publicerad i Flamman 2009-35

tisdag 8 september 2009

Keynes föregångare och överman


Trots att han har kallats för ”en av 1900-talets mest bemärkta nationalekonomer” och för vänsterns Keynes, är han så gott som helt okänd, också i vänsterkretsar.
Michaù Kalecki föddes 1899 i Lódz, den polska industrialismens vagga. Mellan åren 1933-35 medan han arbetade med ekonomisk forskning i Warszawa, publicerade han flera arbeten som tangerar Keynes teorier. Keynes General Theory utkommer först 1936, och Kalecki var utan tvekan först på banan. Eftersom han publicerar på polska, och i den mån hans arbeten översätts är det i första hand till franska, får han aldrig det erkännande som rätteligen borde ha tillkommit honom. 1936 flyttar Kalecki till England och arbetar först på London School of Economics, senare i Cambridge och Oxford. Han skriver i början av sin engelska vistelse en artikel där han leder i bevis att han var Keynes föregångare. Dessvärre är texten skriven på polska, och ingen lägger märke till den.

Kalecki använde sig av både klassiska och marxistiska ekonomiska begrepp, och var inte bara Keynes föregångare, han var också denne överlägsen i flera avseenden. Kalecki försökte till att börja med förklara konjunkturcyklerna, något som Keynes helt enkelt tog för givet. Kalecki pekar framför allt på den globala efterfrågans betydelse för nationalinkomsternas storlek och struktur, där han poängterar investeringarnas viktiga roll.
Den stora skillnaden gentemot Keynes ligger i Kaleckis användning av klassbegreppet. Staten är inte neutral, utan representerar vissa bestämda intressen. Därför har de mått och steg som vidtas i den ekonomiska politiken, i synnerhet under lågkonjunktur, klara begränsningar. Kalecki har också utvecklat en teori om den imperfekta konkurrensen.

Efter kriget verkade Kalecki som ekonomisk rådgivare åt regeringar i Israel, Mexiko, Indien och Kuba.
Från Israel berättade han följande anekdot: han håller en föredragning för premiärminister Ben-Gurion och finansministern. När han är klar vänder sig Ben-Gurion till finansministern och säger, ”Har ni hört ordentligt vad professor Kalecki sa? Bra, gör då allting precis tvärtom!”
Det gick nog inte bättre på andra ställen. Inte heller i Polen, dit han återvände 1946, tog man i tillräcklig utsträckning vara på hans forskning kring planekonomins metodologi. Efter den antisemitiska vågen 1968 ställdes han helt åt sidan. Han dog 1970.
Kalecki har influerat viktiga nationalekonomer som Joan Robinson, Nicholas Kaldor och Richard M. Goodwin. Han saknade formell högre utbildning.


Publicerad i Flamman 2009-35

måndag 7 september 2009

Veckan som kommer Vecka 37


Vädret för nästa vecka ser riktigt lovande ut, åtminstone på mina breddgrader, så kanske vi har en fin brittsommar att se fram emot.

Veckan inleds med Brasiliens nationaldag. Den firas till minne av landets frigörelse från Portugal 1822. Brasilien är enormt land, och en sak som jag har undrat ibland, det är att ekvatorn går genom landets norra delar, och då borde det rimligen vara vinter norr om men sommar söder om den (eller tvärtom förstås). Detsamma gäller för övrigt i Colombia och Ecuador. Rent väderleksmässigt spelar det antagligen ingen roll alls, men är lite intressant rent principiellt. Om ekvatorn går genom en by, då har de två olika årstider i var ände av samhället. Lite roligt, faktiskt.

På tisdag firas det nationaldag i ett land av en helt annan kaliber än Brasilien, nämligen i Andorra. Det är en av alla dessa lilleputtstater som vi ofta har svårt att ta på allvar, men vad är det som säger att länder måste vara stora? Andorra är till yta ungefär lika stort som Habo kommun, och har lika många invånare som Solna.

Men Andorra har historiska rötter som går tillbaka till det karolingiska riket. Dessutom har det lilla furstendömet vissa kuriösa drag, som till exempel att andorraner är i minoritet i sitt land, utan att det verkar skapa några problem - small is beautiful! Och det officiella språket är katalanska, vilket det inte ens är i Katalonien. Och furstendöme förresten, deras "furste" är ju den franske presidenten!

På onsdag har Tadzjikistan nationaldag, men det struntar vi i. Istället firar vi Lev Tolstojs födelsedag, den 181:a. Han är väl ganska ute nu för tiden, det är mer Dostojevskij som gäller, medan Tolstojs episka stil och moraliska stränghet anses helt omoderna. Men en bra berättare är han, och sådana växer inte på träd, flera skulle det behövas också idag. Och hans egen inre moraliska brottning kan i hans bästa stunder avspeglas i hans böcker, då han gestaltar viktiga livsfrågor som ingen annan. Det är stort det.

På torsdag är det nationaldag i Guinea-Bissau, och de firar samma sak som brassarna, frigörelse från Portugal. Guinea-Bissau hade en självständighetsrörelse som hette PAIGC, och som jag minns att jag stödde helhjärtat i början av 70-talet. Sedan gick det åt skogen, som det dessvärre ofta brukar göra. Men det är i nödens stund som ens vänner prövas. Guinea-Bissau är ett av världens tio fattigaste länder, och behöver allt stöd det kan få. Alltså kamrater och kära läsare: stöd Guinea-Bissau!

På fredag är det 132 år sedan Felix Dzerzjinskij föddes. Till börden var han polsk adelsman, och han stod staty i centrala Warszawa på den plats som då kallades för Dzerzjinskijtorget. När man kom till stan på 80-telet var det den absolut säkraste platsen att parkera bilen utan att riskera stöld eller inbrott då stället kryllade av civilsnutar som bevakade att ingen målade Felix händer med röd färg. Nej, Järn-Felix, den sovjetiska säkerhetstjänstens grundare, var ingen populär person. Efter 1989 tog man bort statyn, och döpte om torget till Banktorget, vilket det faktiskt hette före andra världskriget. Felix rykte blev om möjligt ännu sämre.

Alla talar illa om Felix, och helt utan skäl är det inte. Men bara för att vara lite motvalls ska jag säga något positivt. Bilden av Dzerzjinskij som personifiering av den röda terrorn är orättvis. Han räddade många från terrorns klor, han krävde hög bevisföring i samband med rättegångar, och försökte förbättra förhållanden i fängelserna. Många av Sovjetkommunismens kritiker har faktiskt beskrivit Dzerzjinskij som en varmhjärtad humanist. Vilket med tanke på omständigheterna är inte så illa.

Och på lördag är det 88 år sedan den polske författaren Stanislaw Lem föddes. Han är rolig på ett sätt, det går att skämta mycket med namnet, åtminstone på svenska: "Nej, du får inte låna min Lem", "Jag var på biblioteket, men de hade ingen Lem", och så vidare, det är väl kul?

Men han var också en alldeles utmärkt författare. Så skrev jag när han gick bort 2006:

I måndags dog i sin hemstad Kraków den polske författaren Stanislaw Lem. Han blev 84 år gammal.

Det finns vissa litterära former och genrer som inte anses platsa i litteraturens finrum. Science fiction är väl en sådan form, och Sf-författare ses ofta över axeln av litteraturkritiker och inte minst av medlemmar av de akademier och kommittéer som delar ut "fina" litterära priser och utmärkelser. På sin ålders höst kan dock en och annan komma i åtnjutande av ett erkännande som "riktig" författare.

Stanislaw Lem hade visserligen fått mycket uppskattning i sitt hemland, och även några utländska priser, och sedermera blev han också blivit invald i Tysklands Konstakademi. Det var en bekräftelse på Lems ställning som litterär klassiker, och på ett sätt ett erkännande av science fiction som genre.

Lem föddes 1921 i Lwów, en stad som efter 1945 tillföll Sovjetunionen och ligger numera i Ukraina. Han studerade medicin, tvingades avbryta studierna efter krigsutbrottet, och försörjde sig under kriget som mekaniker och svetsare. Han återupptar och avslutar så småningom studierna, men redan 1946 debuterar han med novellen "Mannen från Mars".

Jag måste erkänna att jag aldrig har varit särskilt förtjust i science fiction, men det har paradoxalt nog inte Lem heller. Valet av litterär form dikterades av hans problem med censuren, då han inte kunde skriva öppet om problem han ansåg väsentliga. Det ständigt återkommande temat i Lems böcker är en diskussion av den moderna civilisationens villkor. Han tar upp frågor om människans förhållande till tekniken, om relationen tro och vetande, om frihet kontra nödvändighet och om slumpens roll i våra liv. Ytterst handlar det också om Gud, och ställer frågor om livets mening.

Stilen är enkel och sparsmakad, handlingen ofta mycket vardaglig, med finurliga och överraskande vändningar. Komplicerade tekniska detaljer lyser med sin frånvaro, och det är mycket lättläst. Lems böcker är numera översatta till fyrtio språk, bl.a. koreanska och sorbiska. Ett viktigt bidrag till hans popularitet över hela världen var filmatiseringen av hans kanske bästa roman "Solaris" av den egensinnige ryske regissören Andrej Tarkovskij. För några år sedan gjordes en så kallas "remake" av amerikanen Steven Soederbergh. Till saken hör att Lem själv tyckte illa om Tarkovskijs film, och lär under ett hetsigt meningsutbyte ha kallat regissören för dumbom.

Åren 1982-88 bodde Lem i Wien, och det var då den kände amerikanske sf-författaren Philip K. Dick i ett brev till FBI påstod att Lem egentligen är en pseudonym för en grupp marxistiska författare som vill ta över fantasylitteraturen i Väst!

Stanislaw Lem är en produktiv författare och listan över hans verk är lång, han blev översatt till över 40 språk i en sammanlagd upplaga på över 27 miljoner exemplar. Biblioteken brukar ha de flesta av hans verk. De böcker som jag främst vill rekommendera är "Cyberiaden" och "Rymdpiloten Pirx", och vad sägs om fantasieggande titlar som "Memoarer funna i ett badkar" eller min absoluta favorit "Mögelmörker".

Söndagen inträffar på ett datum som inte är bemärkt på något särskilt sätt. Det mest minnesvärda tycker jag nog är att det är årsdagen av slaget vid Tricamarum 533, då en romersk här under befäl av den bysantinske generalen Belisarius besegrade vandalerna.

Men det är egentligen inte alls sant. Vandalerna är än så länge helt obesegrade. Se er bara omkring.


Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-09-06

söndag 6 september 2009

Ted Kennedy är död


Edward Kennedy, allmänt kallad ”Ted”, dog av en hjärntumör 77 år gammal. Han var den yngste av Joseph Kennedys fyra söner, och den ende som inte dog en våldsam död i relativt unga år.

Ted Kennedy hade varit medlem av senaten sedan 1962. Under många år ansågs han vara den ledande figuren inom det demokratiska partiets väns­terflygel. Länge såg Ted Kennedy mer ut som en ansvarslös playboy och bortskämd rikemansson än ett målmedvetet och hårt arbetande framtidslöfte, som det borde ha anstått en Kennedy. Han fuskade vid tentamen och var nära att bli relegerad från Harvard. Chappaquiddick-olyckan 1969, när han körde av en bro, troligen berusad, och hans medpassagerare, en ung kvinna, drunknade, medan han smet från platsen och väntade tolv timmar med att anmäla händelsen, blev en stor skandal och förstörde förmodligen för alltid hans chanser att bli presidentkandidat (han försökte 1980 och blev besegrad av Jimmy Carter). Skilsmässan 1982 gav nya skandalrubriker, och Ted valsade runt i media med skriverier om ett utsvävande liv med många kvinnor och alkohol.

Det finns något djupt imponerande i Edward Kennedys förmåga att stadga sig, bli ett ansvarfullt överhuvud för Kennedyklanen, och en samlande gestalt för de progressiva krafterna inom amerikansk politisk offentlighet. Ted Kennedy har framför allt gjort sig känd som förespråkare för en sjukvårdsreform i USA, för sin kamp för rättigheter åt minoriteter och invandrare, och inte minst för sitt konsekventa motstånd till Irakkriget.

I sina bästa stunder förmådde han höja sig över sina klassmässiga begränsningar. Hans brister och tillkortakommanden understryker bara ytterligare hans storhet.


Publicerad i Flamman 2009-35

fredag 4 september 2009

Positiv roll för Japans kommunister efter valet


Folkets dom över högerpolitikens privatiseringar och avregleringar.
Det säger Kimitoshi Morihara från Japans kommunistiska parti om valutgången.
Men han betonar att det segrande DPJ inte är något vänsterparti.

Det demokratiska partiets jordskredsseger avslutar en politisk epok i Japan. Mycket i det segrande partiets program är dock oklart. Kommunisterna blev fjärde största parti i valet, och hoppas på samarbete med den nya regeringen i vissa frågor.

Historiskt nederlag
Japans högerparti, Liberaldemokraterna (LDP), led ett historiskt nederlag när det förlorade sin maktmonopol för första gången sedan 1954 (med undantag för 1993-94 då en bräcklig koalition regerade under ett år).
Det Demokratiska partiet (DPJ) vann en jordskredsseger, även om det verkar som om det inte uppnår 320 mandat som krävs för två tredjedelsmajoritet i underhuset. De tolv mandat som ser ut att saknas, kan dock DPJ lätt skaffa med stöd av några mindre partier.
DPJ står inför väldiga utmaningar. Japan har drabbats hårt av krisen. Bland annat är arbetslösheten uppe i 5,5 procent, en nivå som framstår som alldeles oacceptabelt hög för många japaner. Den ekonomiska återhämtningen går mycket sakta. Dessutom plågas Japan av olösta sociala problem och en åldrande befolkning.

DPJ har gått till val på att ekonomiska subventioner ska gå till ”vanligt folk” och inte storföretag. Arbetslöshetsförsäkringen ska höjas, ett barnbidrag ska införas, tullar på motorvägar ska slopas, liksom avgifter för högskolor. Subventioner har utlovats till bönder, vilket säkerligen bidrog till valsegern, då landsbygdsbefolkningen traditionellt har varit LDP:s stödtrupp.
DPJ har profilerat sig i valkampanjen med krav på en omprövning av utrikespolitiken, med mindre täta band till USA, och närmare kontakter med Kina och Sydkorea. Bedömare anser att efter valet kommer den antiamerikanska retoriken att förbytas i en mer pragmatisk hållning. Kosuke Takahashi i Asian Times avslöjar att samtal har förts mellan amerikanska diplomater och militära företrädare och DPJ långt före valet.

Utrikespolitiken står fast
Också Kimitoshi Morihara, biträdande ordförande för internationella avdelningen inom Japans kommunistiska parti (JPC), instämmer i den uppfattningen, när Flamman talar med honom i telefon.
– På utrikespolitikens områden kommer det att bli minst förändringar, säger han.
DPJ består av många skiftande krafter, förklarar Morihara, som inte sällan står i motsättning till varandra. Det finns pacifistiska grupper inom DPJ, som strävar efter att frigöra Japan från USA, men den dominerande fraktionen ifrågasätter inte alliansen med USA.

DPJ inget vänsterparti
Det finns däremot förhoppningar om förändringar på inrikespolitikens område, enligt Kimitoshi Morihara. Han anser att valutgången måste betraktas som något positivt.
– Det är folkets dom över högerpolitikens privatiseringar och avregleringar, säger han.
Men han tvekar inför begreppet ”vänstersväng”, och betonar gång på gång att DPJ inte är något vänsterparti. Enligt hans uppfattning var valet till stor del ett missnöjesval, och att mycket är fortfarande oklart i DPJ:s politik, inte minst finansieringen av deras olika löften.
JPC fick nio mandat i valet, lika många som tidigare. Med tanke på att partiet har haft en kraftig medlemstillströmning under senare år, inte minst har man attraherat många unga, medger Morihara att resultatet var en liten besvikelse. Det japanska valsystemet är dock inte proportionerligt, och missgynnar därför småpartier.

Kommunisterna kan växa
JPC har en stark ställning på lokalplanet, och medlemstillväxten har skapat en stark bas för tillväxt. Om DPJ skulle misslyckas i sin politik ser JPC stora möjligheter att ytterligare expandera.
Under den kommande valperioden ser man dock positivt på möjligheter att samarbeta med regeringspartiet på flera områden, framför allt i välfärdsfrågor och kring mer arbetarvänlig lagstiftning på arbetsmarkanden.
– Vår ambition är att vara en konstruktiv opposition, avslutar Kimitoshi Morihara.


Publicerad i Flamman 2009-35

torsdag 3 september 2009

Sankt Göran och kommunismens fall


Förra veckan var det 20 år sedan Tadeusz Mazowieckis regering tillträdde i Polen. Det var på många sätt en historisk händelse då det var den första icke-kommunistiska regeringen i det forna östblocket. Den var inte vald i ett helt fritt val, då inte mindre än två tredjedelar av platserna i parlamentet var på förhand vikta åt kommunistpartiet och dess satellitpartier. Valsegern var desto mer förkrossande. Solidaritet tog hem samtliga mandat i underhuset och 99 av 100 i senaten (valet till senaten var helt fritt). Förödmjukelsen var total för kommunisterna, och avvecklingen av den reellt existerande socialismen påskyndades.

Kommunismens fall markeras av flera symboliska händelser, Det är Solidaritet i Polen, det är Berlinmuren, det är picknicken vid den ungersk-österrikiska gränsen. Många är de som gärna utnämner sig till dem som fällde den röda draken.
Men den reellt existerande socialismens fall berodde huvudsakligen på systemets inre motsättningar. Det togs helt enkelt också ett beslut att tillåta avvecklingen, och det beslutet fattades inte i Washington, utan i Moskva.

Kommunisterna hyste troligen in i det sista illusioner om att delar av systemet kunde förbli intakt. Ingen av dem, och förmodligen inte heller någon bland oppositionen kunde föreställa sig den hänsynslösa rövarkapitalism som komma skulle.
Firandet i Polen var så fyllt av häftiga politiska motsättningar, att det egentligen kom helt av sig och visar att baksmällan efter chockterapin på långa vägar inte har gått över än.


Publicerad i Flamman 2009-35

tisdag 1 september 2009

Veckan som kommer Vecka 36


Veckan som kommer går vi in i en ny månad. September är en typisk övergångsmånad, och dess karaktär skiftar från år till år - ibland sommar, ibland höst. Någon gång ibland kan det vara både och. Värst är det när det är varken eller.

Annars går den kommande veckan mycket i krigets tecken. Det börjar visserligen med 70 årsdagen av att Sandöbrons spann rasade. 38 arbetare dog. Det kan tyckas inte ha någonting med kriget att göra, men icke, den som tror det tar fel. Dagen efter bröt andra världskriget ut - mer om det nedan - och ni får gissa vilken av dessa två händelser fick de största rubrikerna i svenska tidningar? Här kommer en reflektion i ämnet som jag skrev för några år sedan:

Den första september 1939 anfaller Nazityskland Polen, vilket blir upptakten till andra världskriget. Dagen innan rasar Sandöbron.

För mig som är uppvuxen i Polen som barn till överlevande från Förintelsen har datumet första september 1939 en särskild signifikans. Hela min barndom var präglad av andra världskrigets närvaro. Genom min mamma och pappa, min mormor, andra släktingar, och på sätt och vis också genom alla de frånvarande - vår familj var exceptionellt liten, i synnerhet på pappas sida, där det fanns ingen alls. Mycket talades det inte om, det som sas var alltid fruktansvärt.

Större delen av mina föräldrars umgängeskrets bestod av överlevande från Förintelsen, någon hade sett sin egen far dränkas av en SS-man, någon annan hade gömt sig flera år i en hölada. Men egentligen hade alla vuxna i min omgivning på olika sätt berörts av kriget. En granne hade varit fånge i Ravensbrück, hon haltade svårt, och det viskades om att hon hade utsatts för medicinska experiment. Några hade suttit i krigsfångläger, andra hade varit aktiva i den underjordiska motståndsrörelsen. Åtminstone två av mina lärare i grundskolan hade varit fångar i Auschwitz. Det fanns knappast någon familj i Polen som inte hade förlorat en anhörig i kriget.

Förintelsen och den tyska ockupationen av Polen var en allt överskuggade händelse under min uppväxt, och genom sin fasansfulla väldighet trängde den undan och osynliggjorde resten av världen. Vad annat kunde möjligen ha hänt någon annanstans under den tiden som kunde ha någon som helst betydelse?

Jag minns inte när jag första gången fick syn på en svensk tidning - jag tror det var Dagens Nyheter - från den andra september 1939. På första sidan hade man två stora nyheter: det tyska anfallet på Polen och Sandöbrons ras. Det var lite av en uppenbarelse. Händelserna i Polen miste sin så totalt unika ställning, som det enda som då hade hänt. Själva innebörden i datumet första september 1939 blev berövat sin monopolstatus. Världen blev större och mer jämlik - också i det idylliska, i vårt tycke så oskuldsfulla Sverige kunde det finnas ond, bråd död. Och kunde det hända här, så kunde det hända överallt. Mina egna skygglappar försvann (nåja, åtminstone till en del), samtidigt som jag blev påtagligt medveten om andras.

Det var nämligen något mycket underligt med förstasidesbilden i den svenska tidningen. Där fanns som sagt två stora nyheter, men den klart större var den om Sandöbron! Chocken var rejäl, det här var inte möjligt. Idag förstår jag kanske bättre, och visst är det vanskligt att värdera lidande. Men ändå, med allt tillbörlig respekt för minnet av de döda i broraset, och även om vi inser att man då inte kunde förutse krigets kommande fasor, så vidhåller jag att det nazistiska anfallet var den större och viktigare nyheten.

Det finns dock en läxa att lära här också: egen smärta gör mest ont, eller som någon så fyndigt formulerade det - intresset minskar med kvadraten på avståndet. Ett aktuellt exempel är rapporteringen från översvämningarna i Ljungby och Bangladesh. Allt är inte strunt samma, och får aldrig bli det. Inte desto mindre har vi bara en värld, och allt i den hänger samman. Att se andra människor är att visa dem respekt. Och det är en grundläggande förutsättning för att världen ska kunna fungera på ett mänskligare sätt.

Om första september skriver jag tillräckligt mycket redan till måndagen. Till på tisdag får vi därför nöja oss med en liten recension av en bok om andra världskriget utbrott:

Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939
Marco Smedberg & Niklas Zetterling
Norstedts

De flitiga militärhistorikerna Smedberg och Zetterling har gett ut ett nytt verk Denna gång avhandlar de utförligt andra världskrigets utbrott, som började som bekant med det tyska anfallet mot Polen i september 1939.

Bakgrund tecknas, styrkor mönstras, förlopp beskrivs i minsta detalj. Det blir stundtals lite väl mycket truppförflyttningar hit och dit, även om författarna gör sitt bästa för att liva upp historien med ögonvittnesskildringar och utdrag ur minnesanteckningar och dagböcker. Smedberg och Zetterling är också avgjort bättre som militär- än allmänhistoriker.

Bokens stora förtjänst ligger i att den sakligt och effektivt slår hål på några seglivade myter. Det tyska armémaskineriet fungerade alls inte friktionsfritt, tvärtom var bristerna många och allvarliga. Man hade dock en förmåga att lära av misstagen, och i kriget mot Frankrike 1940 hade det mest rättats till. De allierade och Sovjetunionen förmådde däremot inte att dra några lärdomar av fälttåget i Polen.

Den polska armén var ingalunda så hjälplös som den har framställts efteråt. Framför allt klarade sig kavalleriet förvånansvärt bra. Kavallerichocker mot pansar är blott en skröna.

Boken är rikt illustrerad med bilder och upplysande kartor. Käll- och litteraturförteckningen är en guldgruva. Korrekturläsningen av de polska namnen lämnar dock en del övrigt att önska.

På onsdag är det årsdagen av Japans officiella kapitulation 1945. Den japanska viljan att kriga var omvänt proportionerlig till deras förmåga därtill. Men ett par atombomber tog ur dem all krigarära och hederskodex.

På torsdag är det 70 år sedan västmakterna förklarade krig mot Hitlers Tyskland. Det var inte en dag för sent. Enligt avtal var Frankrike och England förbundna att komma till Polens hjälp i händelse av en invasion. Redan i maj hade deras utrikesministrar kommit överens om att inte uppfylla avtalet. Vilket inte hindrade dem att bara några dagar före den tyska invasionen förmå polackerna att avblåsa den redan utlysta mobiliseringen. Sedan förklarade man krig mot Tyskland och lyfte inte ett finger för att komma till sin allierades undsättning. Det var inte historiskt svek.

Av vilket de stolta polackerna har ingenting lärt. Lika rakryggat och med samma dödsförakt fortsätter man att ha vänner långt borta och fiender nära inpå.

Fredag är årsdagen av vapenvilan mellan Sovjet och Finland i fortsättningskriget. Sovjetiska styrkor stod i begrepp att ockupera hela Finland, när den finska regeringen accepterade de sovjetiska villkoren. Sovjet gav upp kravet på ovillkorlig kapitulation, och stridshandlingarna kunde ställas in. De sovjetiska fredsvillkoren var hårda. Mer därom om några veckor.

På lördag är det 32 år sedan som ordföranden i den tyska arbetsgivarorganisationen Hans-Martin Schleyer kidnappades av Rote Arme Fraktion, mer känd som Baader-Meinhofligan. Schleyer hade under kriget tjänstgjort i SS, något han förstås förnekade. Men som den gamle rabulisten Anderz Harning sa en gång: "Med 40 tusen SS-män och fyra miljoner sjukvårdare, är det inte undra på att Tyskland förlora kriget". Anderz själv visste en hel del om saken, hans egna föräldrar var nassar under kriget, och efter Stalingrad togs Hitlerporträttet ner och ersattes av Karl XII. Han har skrivit två underbara böcker om det, "Asfåglarna" och "Stålbadet". Hans kära föräldrar stämde honom för ärekränkning, men faktiskt förlorade.

Tillbaka till den olycksalige Schleyer. Bara för att han var gammal nasse var det förstås inte rätt att kidnappa och senare döda honom. Men Baader-Meinhof hade i alla fall en poäng i att Tyskland var långt ifrån denazifierat. Och tyskarna var ingalunda ensamma om det.

På söndag så är det årsdagen av att gamla Sovjetunionen 1991 erkände de baltiska staternas självständighet. På sätt och vis kan man säga att det var först då som andra världskriget tog slut.

Baltstaternas egen historieskrivning vill få det till att de egentligen var ockuperade av både Sovjet och Tyskland, och man stred så tappert mot bägge, och när man slogs på Tysklands sida så var det bara för att uppnå sin självständighet. Jag bjuder gärna på en reflektion kring dessa oskyldiga tankar:

Det har blivit en etablerad sanning att de baltiska republikernas agerande under andra världskriget inskränkte sig till en kamp för självständighet från sovjetisk ockupation, att det skedde i allians med Nazityskland var bara en olycklig omständighet. Denna sanning befriar de numera självständiga staterna från varje skyldighet att konfrontera sitt eget förflutet, och rättfärdigar dessutom dagens diskriminering av den ryska minoriteten.

Då och då dyker det dock upp obehagliga fakta som slår hål på myten om den patriotiska kampen för frihet och oberoende. Det senaste fallet är domstolsbeslutet i Boston att utvisa den 91-årige litauern Vladas Zajanckauskas eftersom han i sin ansökan om uppehållstillstånd och senare medborgarskap, ljög om sin medverkan i nazistiska krigsförbrytelser. Enligt domaren var Zajanckauskas medlem i ett litauiskt SS-förband som deltog i likvideringen av Warszawas getto.

Zajanckauskas kommer till USA från Österrike 1950, och blev amerikansk medborgare 1956. Han tjänstgjorde ursprungligen i den litauiska armén, senare i Röda armén, och rekryterades till tysk tjänst från ett krigsfångläger 1942.

Han medger att han har ljugit om sitt förflutna, men förnekar att han var i Warszawa vid den aktuella tidpunkten, och påstår att han enbart arbetade i baren på SS träningsläger i Trawniki.

Åtminstone i Polen är det ingen hemlighet att det har funnits litauiska - och lettiska -trupper i Warszawa, och deras rykte är sannerligen inte det bästa. Warszawagettots bödel SS-generalen Jürgen Stroop berättar med förvåning och fascination om hur litauernas iver att döda judar. Också Zajanckauskas anklagas av den amerikanska domstolen för att personlige ha avrättat judar under upproret i gettot 1943.

Under tiden har det blivit en mindre åsiktsstorm i Litauen, som tar sig uttryck framför allt på Internet, där man uttalar sitt stöd för Zajanckausakas, inte sällan med antisemitiska och rasistiska förtecken. En kuriositet i sammanhanget är att många buntar ihop judar och muslimer med ... amerikaner.

Åklagarämbetet i Litauen vet än så länge inte hur man kommer att agera i fallet med Zajanckauskas. Huvudsaken ska naturligtvis inte vara att jaga livet ur en 91-åring, vad han än har på sitt samvete. Men det är en nyttig påminnelse om att de baltiska staterna - och det gäller inte bara Litauen - har en skamfläck på sin fana. EU:s tystnad i frågan är lika upprörande som acceptansen för diskrimineringen av den ryska minoriteten.

Det går rent av att se ett samband.

Och för att ingen ska missa vad jag menar bjuder jag på ett tämligen makabert exempel på vilka uttryck självständighetskampen kunde ta sig:

I samband med Davis Cup-matchen mot Chile på 70-talet gick diskussionens vågor höga om idrott och politik hör ihop. Något kvickhuvud vitsade till det att tennis och idrott inte hör ihop. Och inte sällan får man anledning att fundera över vad som hör ihop och hur.

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett tretiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".

Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.


Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-30