Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 31 januari 2010

Veckan som kommer Vecka 5


Svenskarna är ett lyckligt folk. Deras största bekymmer just nu är omStieg Larsson verkligen var Stieg Larsson, skrev han själv sina böcker, eller var det någon annan? Dessutom ägnas mycket tid och energi åt priset på Mona Sahlins väska. Man kan inte annat än att vara avundsjuk. Tänk om man kunde ha sådana problem!

Kommande veckans början sammanfaller med inledningen av en ny månad. Visste ni att namnet februari kommer från den etruskiska guden Februus. Han var de dödas och reningens gud. En del forskare tror att han också kan vara ursprunget till den romerska guden för malaria, Febris. Fast man vet aldrig med etrusker.

På måndag har vi så årsdagen av att Ryssland gick över till den gregorianska kalendern 1918. Då börjar det bli rejält förvirrat, Oktoberrevolutionen till exempel inträffade i november, ingen kan längre hålla reda på någonting. Förvirringen fortsätter in i våra dagar, och jag är övertygad om att den har sin del i landets alla olyckor.

På tisdag är det Erik den läspe och haltes dödsdag. Hans namn styrker min gamla teori om att det var ärligare förr. Vår nuvarande kung heter inte Karl den charmlöse och obegåvade, vilket kan få en del personer benägna för affekt och överdrifter till och med att påstå att "han gör ett bra jobb".

Erik den läspe och halte har dessutom grundat Grönköping, och är fortfarande stadens skyddshelgon. Han står staty på stadens torg, och det finns en skola, Läspeskolan, som är namngiven efter honom.

Så skriver Erikskrönikan om den gode konungen:

Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga

På onsdag är det 311 år sedan Jämtlands befolkning beviljades svenskt medborgarskap. Året var 1699, och är alltså 54 år efter freden i Brömsebro, då landskapet erövrades av Sverige från Danmark-Norge. En förklaring till att det dröjer så länge kan vara att jämtarna, som är ju ett folk för sig, hade svårt att klara medborgarskapsprovet.

Kan det bli nästa krav från fuskpartiet-liberalerna: Ge Jämtland åter till Danmark (eller Norge)?

På torsdag har vi ett intressant datum för svensk bilindustri, i första hand för SAAB. Det är årsdagen av Rolls-Royce konkurs 1971. Den brittiska staten tog över, och företaget överlevde, ägs idag av BMW.

SAAB konkade aldrig, men skulle likvideras. Och svenska staten kommer inte att rycka in. Maud Olofsson vet inte hur man tillverkar bilar, och hon tror att hon som ansvarigt statsråd måste sköta driften.

Nej, istället har SAAB köpts, där betalningen till stor del utgörs av aktier i det nya bolaget, av ett konkursmässigt holländskt företag som tillverkar ett handfull udda bilar per år.

I Trollhättan jublar alla och det råder eufori. Hur länge till?

På fredag är det Tage Danielssons födelsedag. Han föddes 1928 och gick bort 1985, sörjd och saknad av många. Det finns mycket att säga om Tages geni (jag hoppas att det familjära tilltalet blir mig förlåtet), jag tror det räcker med hans "Monolog om sannolikhet":

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.
Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

På lördag firar samerna sin nationaldag. I Norge är det flaggdag. Jag är egentligen inte så mycket för sådant där nationaldagsfirande, men gör gärna ett undantag för samerna. Och tycker att det ska var allmän flaggdag också i Sverige.

Sist men inte minst är det på söndag årsdagen av att USA inleder blockaden mot Kuba 1962. Den pågår än. Samma dag är det också årsdagen av att Haitis diktator Baby-Doc, Jean-Claude Duvalier, son till den ökände Papa-Doc - Francois Duvalier - tvingas bort från makten och måste fly landet.
USA tog visserligen bort sin hjälp från Papa-Docs Haiti, men några sanktioner infördes aldrig.
Baby-Doc flydde till Frankrike, ansökte om asyl, vilket avslogs, och har levt där i godan ro sedan 1986.

Det finns skillnader här i världen. Det är skillnad på diktatur och diktatur, det är skillnad på papperslösa och papperslösa.


Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-01-31

torsdag 28 januari 2010

Med sången som vapen


MUSIK

Bella Ciao


Legendariska proggruppen Bella Ciao återuppstår genom att ge ut en cd-skiva med 22 av sina bästa sånger från åren 1976-1981. Enligt Carlo Barsotti, en av gruppens initiativtagare, har man talat om en samlingsskiva i cd-format i flera år.

– Vi mötte så många unga människor som hade blivit bekanta med vår musik genom sina föräldrar, men som inte gärna lyssnade på LP-skivor, de kanske inte ens hade utrustning för det, och då insåg vi att det var dags att spela in en cd-skiva.

Musiken har hämtats från tre olika föreställningar och sångprogram: Om åtta timmar, När dagen randas och Från 1945 till evigheten. Det är en blandning av kärlekssånger, politiska visor, arbetssånger och folkvisor. Allt med rötter i den rika italienska folksångtraditionen. Där var det vanligt att man tog gamla sånger, ibland så långt tillbaka som från 1600-talet, och satte en ny text till. Den legendariska kampsången Bandiera rossa till exempel är från början en kärleksvisa.

Anledningen till Bella Ciaos fortsatt ständiga popularitet tror Carlo ligger i musiken historiska förankring, samtidigt som den är fortfarande högst aktuell.

– Det är samma förtryck nu som då.

Med på skivan är samtliga som var medlemmar genom åren: Anna och Carlo Barsotti, Björn Granath, Karin Biribakken, Fred Lane, Niklas Hellberg, Lena Ekman, Jan Hammarlund, Carin Ödqvist, Bibi Nordin och Figge Holmberg.

Omslaget till skivan har gjorts av Jacopo Fo, son till ingen mindre än Nobelpristagaren i litteratur dramatikern Dario Fo.

Skivsläppet sker torsdagen den 4 februari klockan 17.30 i restaurangen på ABF-huset i Stockholm. Mat, dryck, och levande musik utlovas.

Publicerat i Flamman 2010-4

onsdag 27 januari 2010

Förintelsens minnesdag 2010 - en liknelse


1940 har Skottland en befolkning på ungefär 5 miljoner människor. Tänk er nu följande: Storbritannien invaderas och ockuperas av Tyskland, ett land som styrs av ett nazistparti dominerat av en rabiat antiskotsk ideologi. Efter något år av förföljelser, trakasserier, men också sporadiska massakrer, inleds 1941 en systematisk utrotning av den skotska befolkningen. En halv miljon lyckas fly till det neutrala Irland. De som är kvar berövas alla rättigheter, fråntas sin egendom, och stängs in i allt trängre bosättningsområden, med vidriga sanitära förhållanden där sjukdomar dagligen skördar tusentals offer, och utan möjligeter till försörjning, med svältdöden som resultat. Från de större befolkningscentra avgår det hela tiden tåg, där människor packas i boskapsvagnar och körs till utrotningsläger. Väl framme föses de in i speciella kammare där de gasas ihjäl enligt löpande band principen, för att därefter brännas i specialbyggda krematorier. Ute på landsbygden härjar särskilda dödskommandon som systematiskt dödar alla skottar.

Den engelska befolkningen, som hålls i skräck av den nazistiska terrorn, förhåller sig passiv till tragedin som utspelar sig framför deras ögon. Några hjälper hjältemodigt och med risk för eget liv att gömma sina skotska grannar, inte så få samarbetar med ockupationsmakten i dess mordiska gärning.

Inom loppet av två år har den skotska befolkningen i praktiken upphört att existera. På sitt sätt en beundransvärd insats med tanke på att det sker mitt under ett brinnande krig, där varje man skulle behövas på slagfältet, och de logistiska problemen måste ha varit näst intill oöverstigliga. 1945 när kriget tar slut är 90 procent av landets befolkning borta – en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasad i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserad. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Kvar finns halvmiljonen som under svåra umbäranden överlevde i Irland, och mellan 40- 50 tusen som lyckades gömma sig, eller klarade sig genom lägren. Allt som allt lite mer än 500 000, runt tio procent av befolkningen.

Otänkbart, ja visst, men det har faktiskt hänt – det här är historien om förintelsen av de polska judarna. Av Europas judiska befolkning på knappt tio miljoner dödades sex, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen.

27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Detta lägerkomplex har blivit till en kraftfull symbol för Förintelsen, och den 27 januari högtidlighålls som Förintelsens minnesdag. Idag när alltfler grupper försöker förneka eller bagatellisera Förintelsen, är det desto viktigare att minnas. Av respekt för de mördade offren och som en varningsklocka för både oss och kommande generationer att vara på sin vakt mot alla former av hat, fördomar, intolerans, rasism och förtryck.

måndag 25 januari 2010

Veckan som kommer Vecka 4 2010


Hann bara gå några meter ut på hundpromenad då en älg klev ut ur skogen. Hunden blev helt till sig och tokskällde. Jag blev också till mig och sprang efter kameran. Naturligtvis var batteriet slut. Men visst bor man fint.

Det var nu det. Här ska vi dock ägna oss åt det som komma skall. Veckan börjar med årsdagen av baltutlämningen. Jag har aldrig förstått upprördheten som den händelsen väcker fortfarande i Sverige. Ett antal personer kommer över hit i tysk uniform. Helt i överenskommelse med de allierades fredsavtal, och för övrigt helt i enlighet med all mänsklig anständighet, lämnas de tillbaka till Sovjetunionen. Vad har det med undfallenhet och anpasslighet att göra? Ja visst ja, de slogs ju för frihet och självständighet. Jag har bara aldrig begripit varför de måste göra det i Warszawas ghetto.

Om baltutlämningen har P O Enquist skrivit en läsvärd roman, "Legionärerna".

På tisdag är det årsdagen av uruppförandet av Mozart opera "Cosi fan tutte" 1790 i Wien. Frågan är än idag: gör de?

På onsdag är det Förintelsens minnesdag. För att göra det oerhörda lite mer begripligt har jag försökt mig på följande liknelse:

1939 har Finland en befolkning på ungefär 3,5 miljoner människor. Tänk er nu följande: vinterkriget leder till att Finland ockuperas. Efter något år av förföljelser, trakasserier, men också sporadiska massakrer, inleds 1941 en systematisk utrotning av den finska befolkningen. En kvarts miljon lyckas fly till Sverige. De som är kvar berövas alla rättigheter, fråntas sin egendom, och stängs in i allt trängre bosättningsområden, med vidriga sanitära förhållanden där sjukdomar dagligen skördar tusentals offer, och utan möjligeter till försörjning, med svältdöden som resultat. Från de större befolkningscentra avgår det hela tiden tåg, där människor packas i boskapsvagnar och körs till utrotningsläger. Väl framme föses de in i speciella kammare där de gasas ihjäl enligt löpande band principen, för att därefter brännas i specialbyggda krematorier. Ute på landsbygden härjar särskilda dödskommandon som systematiskt dödar alla finländare.

Inom loppet av två år har den finska befolkningen i praktiken upphört att existera. På sitt sätt en beundransvärd insats med tanke på att det sker mitt under ett brinnande krig, där varje man skulle behövas på slagfältet, och de logistiska problemen måste ha varit näst intill oöverstigliga. 1945 när kriget tar slut är 90 procent av landets befolkning borta - en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasad i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserad. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Kvar finns dryga kvartsmiljonen som under svåra umbäranden överlevde i Sverige, och mellan 40- 50 tusen som lyckades gömma sig, eller klarade sig genom lägren. Allt som allt lite mer än 300 000, runt tio procent av befolkningen.

Otänkbart, ja visst, men det har faktiskt hänt - det här är historien om förintelsen av de polska judarna. Av Europas judiska befolkning på knappt tio miljoner dödades sex, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen.

27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Detta lägerkomplex har blivit till en kraftfull symbol för Förintelsen, och den 27 januari firas som Förintelsens minnesdag. Idag när alltfler skilda grupper med olika syften försöker förneka eller bagatellisera Förintelsen, är det desto viktigare att minnas. Av respekt för de mördade offren och som en varningsklocka för både oss och kommande generationer att vara på sin vakt mot alla former av hat, fördomar, intolerans, rasism och förtryck.

På torsdag är det 1117 år (låter mycket, va?) sedan Karl den enfaldige blev kung av västfrankiska riket. Säga vad man vill om forna tiders härskare men de gavs i alla fall hederliga namn. Garanterad varudeklaration - den enfaldige. Men aldrig får man vara riktigt glad, enfaldig på den tiden betydde tydligen ärlig. Och det är kanske skillnaden mot vår tids potentater inte så stor.

På fredag är det 61 år (låter lite, va?) sedan Comecon bildades. För er som inte var med eller minns var det en samarbetsorganisation för det som kallades för kommunistiska länder. Min pappa hade en vän som arbetade där, han var med i någon kommitté, vars ordförande var en ryss som hade varit medlem i Stalins sekretariat. Efter 1956 fick han en spark snett upp, eller hur man ska beskriva det, och blev alltså ordförande för en kommitté inom Comecon. Karln sov sig genom alla sammanträden, då och då vaknade han till med ett ryck och utbrast: "Utmärkt kamrater! Fortsätt i denna anda!" Och så somnade han om, och var borta tills det var dags nästa gång.

På lördag så är det 65 år prick sedan en sovjetisk u-båt sänkte fartyget Wilhelm Gustloff med drygt 10 000 flyktingar ombord. Günter Grass har skrivit en novell om händelsen som heter "Krabbans gång". Om någon händelsevis undrar vem Gustloff var, som gav namn åt fartyget, så var det en tysk nazist, som var ansvarig för distributionen av "Sions vises protokoll", faktiskt ledare för det schweiziska nazistpartiet. Han sköts ihjäl 1936 av den judiske studenten David Frankfurter.

Veckan, och för övrigt också januari månad, avslutas på söndagen med Naurus nationaldag.

Nauru, som är en ö i Stilla havet, är tidigare känt som "Pleasant Island", vilket låter onekligen mycket trevligt, och är världens minsta republik, bara en sån sak! Nauru har en yta av 21 kvadratkilometer, och en befolkning som uppgår till omkring 13 000 personer. Det är lika stort som Solna, som dock har 65 000 invånare.


Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-01-24

söndag 24 januari 2010

Slakt på heliga kor


ROMAN

Sveket
Kurt Salomonson.
h:ström, 2009. Originalutgåva: Norstedts, 1959

Lagom till författarens 80 årsdag, samtidigt som det är 50 år sedan romanen kom ut, har h:ströms förlag från Umeå gett ut Kurt Salomonsons klassiker Sveket. Boken ingår i förlagets serie Norrland, som publicerar texter med utgångspunkt i det norrländska, både klassiker och nyskrivet.
Kurt Salomonson med rötter i världens författartätaste by, Hjoggböle i Västerbottens inland, hade själv en omfattande erfarenhet av kroppsarbete. När Sveket kom vållade det en stor debatt inom arbetarrörelsen och författaren utsattes för hård kritik. Det är inte ägnat att förvåna, Salomonson ger sig på alla arbetarrörelsens heliga kor. Hans kritik är skoningslös och rör sig på flera plan.

På det mest grundläggande planet riktar sig kritiken mot arbetarnas självuppfattning. För att bli ”någon”, uppnå ”något”, avancera, måste arbetaren upphöra att vara arbetare, han måste sluta att utföra sitt arbete och lämna sin klass. Här ligger ett djupt förakt, ett självförakt mot sina händers verk och det som man är. Hur återupprättar man arbetets värde? Hur återupprättar vi arbetarens stolthet? frågar Salomonson.
För många går en väg till karriär över det fackliga arbetet, något som väcker författarens djupa vrede. Han är inte helt oväntat inte heller särskilt förtjust i fackets byråkratisering.
Men Salomonson går ännu längre. Han anklagar dessutom den svenske arbetaren för undfallenhet, feghet och anpasslighet. Scenen med gamle Andreas Wijk som står en hel lunchrast för att med sin egen kropp hålla upp en vägg som håller på att rasa, är lika symbolisk som den är tragisk.

Vid den tiden börjar Välfärdssverige ta form, allt fler får det bättre, och det blir inom en industriarbetares möjlighet att köpa konsumtionsvaror, kylskåp blir vanligt, många får också råd att köpa bil. Salomonson ser faran med att arbetarna går upp i att skaffa sig prylar, hur de blir helt absorberade av det materiella. Som han uppfattar det är det ett sätt att köpa deras samarbete och lojalitet.
Och Salomonson går oförskräckt vidare. Ytterligare ett tema är att arbetare gömmer sig i kollektivet för att slippa från ansvar. Det är fel säger författaren, också inom gruppen, i kollektivet har var och en av oss ett eget personligt ansvar.
Och vore det inte nog, passar Salomonson på att ge en känga åt arbetarlitteraturen. Istället för att gestalta människor av kött och blod och deras liv, förvandlas proletärlitteraturen till folklig bildningspropaganda. ”Den förhärligade arbetare, samtidigt som den såg ned på arbetet.”
Det är flera svek, och för Salomonson hänger de ihop. Någonstans i bakgrunden skymtar också sveket mot arbetarkvinnorna, men kvinnor har bara en underordnad roll i romanen.
Det blir mycket på en gång, och det kunde lätt bli för mycket, men Salomonson lyckas hitta en form som håller ihop alla trådarna i berättelsen genom kollektivromanens komposition med dess många personer och röster.

Salomonson är också en författare av rang, han skriver väl, inte minst jargongen mellan arbetarna är fångad på pricken. Hon drar sig inte heller för att experimentera med formen, här finns flera kapitel med parallella berättelser, och avsnitt som består av ren teaterdialog.
Det har gått 50 år sedan Sveket publicerades, men boken är fortfarande lika brännande aktuell.
Till på köpet är det en skildring av norrländsk bruksmiljö som står sig än idag.

lördag 23 januari 2010

Inte ens krusbären svenska är


Vem är svensk och vad är egentligen äkta svenskt? Få är så lämpade att svara på den frågan som Svenska Turistföreningen, något av det absolut svenskaste som finns, och som sedan sitt bildande 1885 har haft devisen ”Känn ditt land”. STF:s årsböcker har i mer än 120 år beskrivit Sverige, ofta under olika teman, bland annat landskapen, årstiderna och århundraden.
Temat för 2009 års bok är Äkta svenskt, med undertiteln En mångfaldig resa i tiden. Det är en hisnande undersökning i tid och rum, slösande rikt illustrerad, med nedslag i så vitt skilda områden som matkultur, idrottsvärlden, språk, religion, musik, arkitektur, arbetskraftsinvandring och natur.

Det ständigt återkommande nyckelordet i samtliga artiklar är ”föränderlighet”. Det finns inget fixerat och fast innehåll i kulturarvet utanför tiden. Det samma gäller för övrigt i naturens värld, där arter försvinner, ibland återkommer, medan nya dyker upp.
Därmed också sagt att det svenska egentligen inte är särskilt svenskt. ”Det svenska finns inte i sig, det uppstår i mötet med andra: med länder och människor”, som det sägs i inledningen. Och vidare på tal om byggnadskonst, ”Det helt egna och opåverkade finns inte. /…/nästan allt bygger på en dialog med kunskaper och stimulans utifrån.”

För en nationalistiskt sinnad person är det en synnerligen deprimerande läsning. Svenskar bekänner sig till en religion från Mellanöstern, talar ett språk som består av latinska och tyska låneord, äter mat från Turkiet och Kaukasus – inte ens rabarbern visar sig vara svensk, utövar utländska idrotter, till och med bandy har engelskt eller irländskt ursprung, och den svenskaste av all svensk musik är en folkligt traderad polonäs – från Polen så klart. Och vore inte det nog betraktas svenskarna som invandrare i sitt eget land – åtminstone i fjällvärlden, om man frågar samerna.

Nu tror jag inte att, som ibland hävdas i debatten, det inte finns något svenskt alls. Det gör det naturligtvis, men det gäller att hålla i minnet att det dels är något i allra högsta grad föränderligt, och framför allt att det antingen består av element som kommer utifrån eller att det har uppstått i mötet med det utifrån kommande. Det mest värdefulla i varje kultur, också i den svenska, präglas av öppenhet och generositet. Inavel är aldrig spännande och den kan vara direkt skadlig.

fredag 22 januari 2010

Nationalekonom: Finanskriser en del av systemet




Världens springnota. Finanskrisen och vägen framåt.
Stefan de Vylder
Ordfront, 2010


Världens springnota är en provokativ titel på en bok om finanskrisen. Men det håller bokens författare, Stefan de Vylder, inte med om.
– Den är inte alls provokativ, den är beskrivande, skrattar han avvärjande.
Hans ambition var inte att skriva en debattbok utan en folkbildande lärobok. Den skulle förklara vad som hände när världsekonomin havererade, vilka mekanismer som låg bakom, hur det påverkar den globala ekonomin och vem som får betala notan. Så bokens titel är nog inte bara beskrivande.
Jag påminner Stefan om ett samtal vi hade sommaren 2006. Då hävdade han med emfas, något han sällan brukar göra, att det inte var frågan om krisen kommer, utan när. Två år senare exploderar finanskrisen.

Hur kunde du vara så klarsynt, och fanns det inga andra som varnade för det som komma skulle?
– Tendenserna fanns ju där och var mycket tydliga. Och visst fanns det människor som varnade för att bubblan snart skulle spricka. Inte i Sverige kanske, men i USA.
Stefan de Vylder nämner framför allt ekonomen Nouriel Roubini. Men han betonar att ingen av kritikerna ingick i maktens kretsar.

Stora pengar
De flesta såg dock ingenting, därför att de inte ville se, och för att det tjänade deras intresse att blunda. Just där ser Stefan en förklaring till finansbubblorna. Det finns helt enkelt pengar – stora pengar! – att tjäna. Låneekonomin erbjuder generösa bonusar, det betalas ut dryga kommissioner och provisioner, det är en ständig jakt på vinst och högre avkastning.
Det gäller att kliva av i tid, vilket de flesta inte gör, pådrivna av flockbeteende och förblindade av girighet.
– Därför är finanskriser ofrånkomliga. De är en del av systemet, säger Stefan.
En viktig aspekt här är det som Stefan de Vylder kallar för ”moralisk risk”. Om det går dåligt får skattebetalarna stå för notan. Jag undrar vad som skulle hända om vi lät bli, och nämner den amerikanska rörelsen ”Bail out the people- not the banks”. Svaret är att det vet man inte, men att risken för en ekonomisk härdsmälta skulle bli överhängande. Så blev det när man tillät att investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs. Det i sin tur ledde till att de garantier från statens sida som tidigare var underförstådda blev nu explicita. Och det i sin tur drev ytterligare på spekulationsbenägenheten. Sättet att undvika en härdsmälta har ökat risken för framtida katastrofer.

Vänstern försvagad
Finanskriser är dyra, med arbetslösheten som den största kostnaden. Det är bättre –och billigare! – att förebygga än att bota efteråt. Samtidigt är det svårt. Det finns få praktiska instrument inom ramen för det existerande systemet. Men i boken diskuteras några saker som måste göras.
Den viktigaste saken är att göra en strikt boskillnad mellan affärsbankernas vanliga verksamhet och finansinstitutens trollerikonster.
– Vad det handlar om är att förhindra att svansen viftar på hunden, säger Stefan de Vylder.
Några radikala systemförändringar har Stefan svårt att se.
– Krisen har försvagat facket och vänstern, och stärkt de konservativa krafterna.

Men är det inte underligt att de krafter som förespråkar och försvarar systemet stärks just när systemet krisar?
– Så länge som man ser kriserna som en influensa som kommer utifrån blir det så. Men vi får se vad som händer år 2011 när nästan alla i-länder utom Norge ska börja sanera sina underminerade statsbudgetar.
– Och vilket alternativ till krishanteringen har vänstern presenterat, frågar han närmast retoriskt. Att återställa A-kassan? Något mer?

Stefan de Vylder. Fil.dr. i nationalekonomi och författare till en rad artiklar och böcker som även uppmärksammats internationellt. Han har tidigare bland annat arbetat som docent i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Sedan många år är han fristående forskare och konsult. På senare år har Stefan de Vylder bland annat arbetat med ekonomiska konsekvenser av hiv/aids, jämställdhet, kostnader för våld, landsbygdsutveckling, handels- och globaliseringsfrågor samt frågor om barns rättigheter.




Publicerat i Flamman 2010-3

torsdag 21 januari 2010

Först kommer käket, sedan moralen


Såg The box på bio. En riktigt usel film. Men också usla filmer kan ha något väsentligt att förmedla.
Det handlar om att vissa människor får ett erbjudande om en låda (the box), en enkel sak i trä med en knapp. Om de trycker på knappen får de en miljon dollar i kontanter, skattefritt därtill. Haken är att samtidigt kommer någon person som de inte känner att dö. Alla som får erbjudandet befinner sig i en ekonomisk stressituation, det fattas pengar till en dyr operation, eller barnens skolavgifter.
Så de trycker på knappen, och det går förstås åt skogen.

Många tycker säkert att det vore bra med ett rejält tillskott i kassan, det vet alla som har fyllt i en tipskupong eller köpt en lott. Men att det ska ske till priset av en annan människas liv är nog främmande för de flesta. Det måste krävas extraordinära omständigheter, en extrem desperation, för att någon ska acceptera en sådan utmaning mot sitt samvete.
Människor ska aldrig behöva utsättas för sådana val.

Och plötsligt får den usla filmen, helt oavsiktligt, ett radikalt budskap. Med ett bra, fungerande välfärdssystem slipper vi lådan. Allmän och gratis sjukvård av god kvalitet, bra avgiftsfria skolor för alla, trygg pension, allt detta tillsammans skapar ett samhälle där vi slipper desperata val.
I en värld utan grundläggande trygghet blir människorna varandras fiender. Det är då moralen sätts ur spel.

Publicerat i Flamman 2010-3

söndag 17 januari 2010

Veckan som kommer - Vecka 3


Under mina 40 år i Sverige har jag fått ta min beskärda del av främlingsfientlighet och rasism. Jag har också fått uppleva hur "invandrare" har växt till ett politiskt problem, som kräver sin "lösning". Just som jag trodde att det höll på att gå helt åt helvete, dök det upp något glädjande positivt. Från högt uppsatt håll, ingen mindre än statsministerns pressekreterare, för tillfället föräldraledig, kom det berömmande ord. Vi är nämligen ena hejare på att plocka upp skit. Snabbt som bara den.

Ser ni, det finns hopp om framtiden.

Framtiden börjar annars på måndag med 30-årsdagen av olyckan på Tjörn, då Almöbron rasade och åtta människor omkom. Hela förloppet är ett lysande exempel på Murphys lag: allt som kan gå åt helvete gör det också (ungefär så). Ett fartyg kolliderar i dimman med bron, som rasar över båten och förstör radioutrustningen. En person som observerar händelsen och ringer till polisen: "Tjörnbron har rasat", gastar han i luren, "ja, ja", svarar snuten, "gå hem med dig nu, och sov ruset av dig".

Tack och lov hinner en lastbilschaufför få stopp på sin bil, spärrar vägen, och stoppar alla bilar som är på väg. De på andra sidan hade inte lika mycket tur.

På tisdag är det årsdagen av Pierre-Joseph Proudhons dödsdag. Förra året var det 200 års jubileum av hans födelse, och i samband med det skrev jag följande om honom:

Idag är det på dagen 200 år sedan Pierre-Joseph Proudhon föddes i franska Besancon. Han var en av den tidiga socialismens tunga namn, och tillskrivs ibland att vara anarkismens och även syndikalismens föregångare. Marx ägnade honom en hel skrift, Filosofins elände, som var ett svar på Proudhons Eländets filosofi. Det finns också de som anser att hans betydelse upphörde redan med Första Internationalens grundande 1865. Men så sent som 2005 gav Federativ ut en biografi över Proudhon, så helt överspelad är han inte.

Proudhon är mest känd för att ha myntat uttrycket Egendom är stöld. I själva verket upprepar han bara ett slagord som användes redan 1780 av rousseauanen Jacques-Pierre Brisset. Det var en standardföreställning för Rousseau och hans lärjungar att det en gång i det förflutna hade funnits en guldålder med total jämlikhet och utan privat egendom. Hur man kan stjäla något som inte finns förblir en gåta.

Proudhon själv var inget under av logiskt tänkande. Han talade gärna om sina "paradoxer", men det kan lika väl kallas för inkonsekvens, brist på sammanhang och tankelättja. Egendom må ha varit resultatet av en stöld, men det var samtidigt källan till människans frihet. I grund och botten ogillade han bara kapitalistisk egendom. Hans vision var ett samhälle av småproducenter som äger sina verktyg själva, givetvis individuellt.

Det var tankar som tilltalade hantverkare som fortfarande ägde sina produktionsmedel, liksom de kunde vara attraktiva för självägande småbönder. Det gäller också den av honom lanserade "mutualismen", en form av kooperativ, som dessutom innebar att staten skulle tillhandahålla småproducenterna en räntefri och obegränsad kredit. Varför staten skulle göra något sådant framgår inte.

Proudhon lanserade federalismen som en politisk idé. Han ansåg att arbetarkampen och politiken borde hållas åtskilda. Han kritiserade starkt statens och kyrkans auktoritet. Han var antifeminist, vilket var tämligen ovanligt redan bland hans tids socialister.

Lägger man ihop det hela är det ingen tvekan om att han har inspirerat både anarkismen och syndikalismen. Men det är inte heller svårt att se släktskapet med libertarianismens tankar, i synnerhet i dess vänstertappning, inte helt ovanlig främst i USA. Också den politiska högern i Frankrike har haft en viss förkärlek för honom.

Nog för att Proudhons tankevärld ofta spretar åt olika håll, men är det ändå inte lite förvånande att det kan ge näring år så många olika, och till synes inbördes motstridiga traditioner?


Svaret för förmodligen att vår tids ideologier har en gemensam förankring i upplysningens idévärld. Något som de närmast sörjande ibland har mycket svårt att inse.

På onsdag är det 68 år sedan Wannseekonferensen ägde rum. Det var där som det definitiva beslutet togs om den slutgiltiga lösningen, det vill säga förintelsen av judarna. Bland dem närvarande finns det några ökända namn som Heydrich, Eichmann, och Gestapochefen Heinrich Müller. Men också en biträdande statssekreterare vid utrikesdepartementet med förpliktigande namnet - som han dessvärre inte levde upp till - Martin Luther.

Bland det som är mest frapperande med Wannsee är att det inträffar ändå så sent, det är faktiskt nästan två år efter invasionen av Polen, och ett halvår efter det trots allt framgångsrika anfallet på Sovjet. Sedan går det i rasande fart, och drygt två år senare är det i stort sett klart. Vilket antyder att om fler hade bjudit motstånd, fler hade sagt ifrån, kanske det hade kunnat gå annorlunda.

På torsdag är det årsdagen av att en viss Vladimir Iljitj Uljanov, mer känd som Lenin, avlider i slaganfall. 26 år senare på exakt samma dag dör Eric Arthur Blair, mer känd som George Orwell. Ironiskt kan det tyckas, Orwell var en av kommunismens och Sovjets skarpaste kritiker. Så intill den milda grad att han agerade tjallare åt hemliga polisen under kalla kriget.

Men det är kanske ändå inte så enkelt. För vem är Den gamle majoren i "Djurfarmen", en rakt genom sympatisk figur, någon att beundra och se upp till? Det kan vara Marx, det kan vara ingen alls, men utifrån den faktiska historien, och de andra karaktärerna går ju att bestämma ganska exakt, verkar Lenin ändå mest trolig. Där ser man.

På fredag är det årsdagen av August Strindbergs födelsedag. 1912 på sin 63- årsdag uppvaktades han av mer än 10 000 i ett fackeltåg utanför sin bostad. Han fick också ett alternativt "Nobelpris" efter en insamling. Det ni.

På lördag är det 119 år sedan Antonio Gramsci föddes. Han har myntat begreppet "kulturell hegemoni", som är mäkta populär bland intellektuella, förmodligen därför att det tilldelar dem en viktig roll i den historiska processen.

Det problematiska är som vanligt verkligheten. Det italienska kommunistpartiet, som har haft Gramsci som husgud länge, lyckades i stor utsträckning förverkliga den kulturella hegemonin. Och partiet är i stort sett utplånat.

Gramsci hade inte förutsett, och det är svårt att klandra honom för det, utvecklingen inom populärkulturen. Enter Berlusconi.

På söndag har vi så årsdagen av Randolph Churchills dödsdag. Han var torypolitiker, och finansminister 1886-87. Framför allt var han far till Winston, även han torypolitiker, brittisk premiärminister under krigsåren, känd för sina många tal. Faktiskt var han också Nobelpristagare i litteratur 1953.

Winston dog samma datum som sin far, som han överlevde med 70 år. Jag vet inte hur statiskt sannolikt det är, men nog måste det vara ovanligt. Å andra sidan är undertecknad född på sin mors födelsedag.


Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-01-17

fredag 15 januari 2010

Wennstam om en mansgris som tar för sig/Machokulturen i filmbranschen


ROMAN

Alfahannen

Katarina Wennstam

Bonniers


Jack Rappe är en hyllad filmstjärna, som bland sina främsta meriter kan inräkna några framgångsrika år i Hollywood. Med sin kombination av pojkaktig charm och rättframhet anses han oemotståndlig, i synnerhet bland branschens yngre kvinnliga förmågor. Och han tar för sig, framför allt av sina medarbetare och motspelerskor.

Rappe förbrukar kvinnor i en jämn ström. Han använder dem, utnyttjar och slänger bort. Bäst gillar han när de bjuder lite motstånd. Gärna inte så lite.

Ofta är det på gränsen till våldtäkt. Många skulle nog påstå att det faktiskt går över gränsen. Och charmtrollet fortsätter att härja och förnedra, ostraffat. Tills en dag tar det en ände med förskräckelse.

Katarina Wennstam har skrivit en roman om filmbranschen och dess "machokult, gammalmodiga attityder och ett konstant undervärderande av kvinnligt konstnärskap". Det är svårt att inte sympatisera med hennes budskap. Hon ställer också viktiga frågor kring nödvärn, skuld och ansvar.

Men boken lider av skönlitterära brister, det transporteras mycket text, och karaktärerna är schablonmässigt tecknade. Enda undantaget är hennes rättegångsskildring. Där lyfter språket, det är rappt och spännande. Man märker det erfarna handlaget hos en gammal kriminalreporter.

Den avgörande invändningen är att handlingen är så tydligt avgränsad mot filmvärlden, utan någon bäring på den verklighet som vi vanliga dödliga lever i. Romanen riskerar att bli en del av den kändiskultur, låt gå en kritisk sådan, som den vill avslöja.

torsdag 14 januari 2010

På vänsterfronten intet nytt





Vid millennieskiftet briserade en nyhetsbomb i Ådalen: båda våra lokaltidningar skulle läggas ner. Anrika socialdemokratiska Nya Norrland och minst lika anrika oberoende liberala Västernorrlands Allehanda, med Sveriges förmodligen mest rabiata moderata ledarskribent Bo Östman, skulle gå ihop till en tidning med det föga fantasifulla namnet Tidningen Ångermanland. Känslorna var ambivalenta bland både läsare och tidningarnas personal. Många ville nog ha sina tidningar kvar, samtidigt som man var medveten om att de drogs med allvarliga ekonomiska problem. Och nyfikenheten var stor inför det nya.

Journalisterna levde på hoppet att de nu skulle få förstärkta resurser och kunde göra en stark lokaltidning.
Den 3 januari 2000 kom så den nya tidningen. Med två ledarsidor: en liberal och en ”grundad på socialdemokratiska värderingar”. Lustigt nog är sossarna till höger och liberalerna till vänster på uppslaget.
Tidningens första nummer var digert, proffsigt och löftesrikt. Nu tio år senare ser det lite annorlunda ut. Det dröjde inte länge förrän det skulle rationaliseras och sparas, organisationen skulle slimmas, en del blev gemensam med Örnsköldsviks Allehanda. Det blev mer och mer byråmaterial, och tidningen blev tunnare och tunnare.

Det här är ingenting specifikt för just vår tidning, så ser utvecklingen ut på många håll i landet. De flesta av oss kan välja bland hur många elbolag som helst, vi kan välja och vraka bland premiepensionsfonder, men tidning det finns det bara en.
Det hotar mångfalden, och i sin förlängning begränsar det demokratin. Engagerade och välinformerade medborgare är en förutsättning för en levande demokrati, och det måste få kosta. Presstödet bör utvecklas och utökas, inte inskränkas (ja, jag vet att jag talar i egen sak!).

Men det räcker inte. Den borgerliga pressdominansen är total. A-pressens kollaps, Arbetets nedläggning, fiaskot med återupplivandet av Stockholms-Tidningen är alla tragiska milstolpar i vänsterns presshistoria. Till vänster om socialdemokratin ser det inte ljusare ut. Hur kommer det sig att i lilla Norge kan det finnas en bärkraftig daglig vänsteravisa med en upplaga på cirka 20.000?
Det finns en utbredd medvetenhet om problemet, men det händer ingenting. Att bilda en grupp på Facebook kommer man inte långt med. Vad som krävs är konkret handling, pengar och framför allt nytänkande.
Sverige behöver en bra daglig vänstertidning!




Publicerat i Flamman 2010-2

onsdag 13 januari 2010

Före och efter kommunismen


Genom skildringar av det avvikande, det avlägsna eller exotiska får vi nya infallsvinklar på det som betraktas som ”normalt”.

Polacken Michał Witkowski skriver i romanen “Lubiewo” (övers: Stefan Ingvarsson, Modernista) om den homosexuella subkulturen i Polen. En mosaik av berättelser formar sig till en form av “bögarnas Decamerone”, och levandegör ett land både under kommunismen och efter systemskiftet. Inte minst blir den smärtsamma övergången mycket tydlig.

Med en säker stilkänsla och en subtil ironi skildrar Witkowski en ny värld där allt kan köpas för pengar, om man har några, där partiets diktatur är borta och det råder frihet, och alla bögarna riskerar att bli misshandlade eller rent av dödade av diverse högerextemister, och där alla är fria att resa vart de vill, vilket för många innebär ingenting annat än en möjlighet att bli ett sexproletariat i Västeuropa.

Även om det inte var bättre förr, är nutiden inget vidare. De gamla fjollorna saknar till och med den sovjetiska armén som var stationerad i Polen, med mängder av sexuellt utsvultna unga grabbar. Polen har nyligen undertecknat ett avtal med USA om stationering av amerikansk militär personal, så det kanske ändå finns hopp för de åldrande polska bögarna.

Witkowski skriver väl, med en säker känsla för de miljöer och människor som han skildrar. Det är imponerande hur han skapar ett helt eget universum, befolkat av mer eller mindre udda existenser. I bakgrunden ekar det gamla slagordet “Fantasin till makten”.

Låt gå att det kan bli någon avsugning för mycket.

Handlingen i “Lubiewo” utspelar sig till stor del i Wrocław i sydvästra Polen. Fram till 1945 hette den Breslau och var en tysk stad. Många tyska kultur-och vetenskapspersonligheter kommer härifrån, och faktiskt en svensk också, visserligen av tyskt ursprung, nämligen löntagarfondernas fader, ekonomen Rudolf Meidner.

Det är just i det tyska Breslau som den polske deckarförfattaren Marek Krajewski har placerat en serie kriminalromaner. Den första heter ”Vålnader i Breslau” (övers: Lisa Mendoza Åsberg, Weyler) och utspelar sig bara ett år efter första världskrigets slut.

Krajewskis hjälte heter kriminalassistent Eberhard Mock, och han är en försupen ungkarl med svaghet för rödhåriga damer, han är begåvad och bildad, deklamerar gärna antika författare, han är också ganska korrumperad, och naturligtvis har han traumatiska minnen från kriget, som plågar honom svårt. Med andra ord, mycket stereotypt.

Det blir inte bättre av att intrigen har ett starkt inslag av hemliga konspirationer och mystiska orden. Upplösningen är tyvärr också en klar antiklimax.

I Polen har Krajewskis böcker kultstatus. Kanske bero det på förtjusningen i att läsa en skildring av något välbekant men som bara tills nyligen var något helt annat. Den aspekten finns inte för den svenska läsaren. Men böckerna är välskrivna, med en stark Mankell-känsla.

Styrkan ligger framför allt i Krajewskis förmåga att minutiöst återskapa det gamla tyska Breslau, en bedrift i sig av en författare född 1966.

Dessutom finns här en intressant historisk bakgrund. Såren efter kriget är fortfarande färska, många är vilsna, arbetslösheten och misären är stor, prostitution och brottslighet tillhör vardagen, samtidigt som det börjar höras krav på revansch och en stark man. Tendenserna är ännu ganska svaga, men antyder redan då för de klarsynta vad som komma skulle.

Det är faktiskt mycket skickligt.

Mycket långt därifrån, i det sydostasiatiska Laos, men också i en övergångstid, precis efter det kommunistiska maktövertagandet, utspelar sig Collin Cotterills ”Den motvillige kommunisten” (övers: Anna Petrus, Bra Böcker). Romanens huvudperson doktor Siri är ytterligare en antihjälte. 72 år gammal tänker han dra sig tillbaka, när han högst motvilligt blir utnämnd till landets chefscoroner. Anledningen är enkel, så gott som hela den laotiska medelklassen har flytt och Siri är en av de mycket få läkare som finns kvar.

Bokens titel är lite missvisande, Siri är förvisso en motvillig rättsläkare, men han har haft anknytning till kommunisterna större delen av sitt vuxna liv, och stred tillsammans med dem. Han är snarare ”den skeptiske kommunisten”. Doktor Siri är en skeptiker, och ibland inte så lite cyniker. Genom hela boken går en dråplig uppgörelse med både kommunistiskt politiskt struntprat som antikommunistiskt vulgärt propagandadravel.

Siri blir inblandad i en makaber brottsutredning, med inblandning av personer från högsta ledningen, och med internationella förvecklingar. Genom sitt skarpsinne, sin integritet och brist på rädsla, och inte minst tack vare gamla kontakter, lyckas Siri lösa fallet. Allt är frid och fröjd, och dessutom börjar det spira en kärlekshistoria på ålderns höst.

Onda andar och annan onödig mysticism är det enda störande inslaget i boken. Annars är det trivsam läsning, en varm och humoristisk skildring i en avlägsen miljö som har skalats av från all exotism.

Vägen mellan tyska Breslau, polska Wrocław och laotiska Vientiane är inte så lång som den kan verka.
Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (allehanda media) 2010-01-11

tisdag 12 januari 2010

”Otäckt” engagerande revypremiär i Västansjö


Ovanmons samhällsförenings traditionella lokalrevy hade premiär på fredag kväll i Västansjö Folkets Hus. Det är nionde året i rad som man spelar. Årets revy har som vanligt mycket musik, och behandlar ämnen om aktualiteter från året som gått, lokalpolitiska bekymmer och annat smått och gott om livet i stort.

Lokalrevyer brukar ha premiär till nyår. I Västansjö kallar man sin revy för Trettondagsrevy, och premiären var några dagar efter trettonhelgen! Det blir lätt så i en liten bygd där alla arbetar ideellt. Men engagemanget går inte att ta miste på. Hela bygden är involverad, och i listan över skådespelare hittar man hela familjer. Också flera sommargäster och hemvändare är inblandade i verksamheten. Alla åldrar är representerade, och den yngsta deltagaren Rebecca Jeppson är blott sju månader.

- Det ska böjas i tid, säger Paul Gradin, orkestermedlem och en av de ursprungliga initiativtagarna till revyn, och skrattar.

Lilla Rebecca charmade publiken med sin omisskännliga skådespelartalang och säkra scennärvaro.

Som det brukar vara i amatörensamblar är talanger ojämnt fördelade. Men det som eventuellt brister i begåvning och scenvana kompenseras med råge av spelglädje och entusiasm. Alla bjuder verkligen på sig själva. Musiken är det mest professionella inslaget. Dekoren är enkel men smart uppbyggt. Mycket arbete har lagts ner på scendräkterna.

Västansjörevyn heter egentligen O-revy, eftersom alla dess namn under åren har börjat på just bokstaven O. Årets namn är – O-täckt. Särskilt otäckt är det dock inte. Man spelar nummerrevy utan någon röd sammanbindande tråd. Man varvar sångnummer med sketcher. Revyn präglas av generositet med musik, och det som spelas är mest kända melodier i egna arrangemang.

Innehållet spänner över ett brett ämnesregister. Det är en del kiss-och bajshumor, sexskämt saknas inte heller förstås. Det skojas om hembränt och älgjakt, som sig bör i en lokalrevy. Mycket har lokalanknytning, självironin flödar om utflyttning, dåliga vägar och Bollstabruks förfall. Kommunalrådet hälsas välkommen, på ett lite speciellt sätt.

Man räds inte heller de stora frågorna. Sverigedemokraterna är tydligt inte populära i Västansjö. Årets snackis Anna Anka är flitigt förekommande, Christer Fuglesang visar sig vara en riktig språkekvilibrist, och ryktet om Michael Jacksons död anses i Västansjöbygden vara betydligt överdrivet. Med mera. Vasst och med glimten i ögat rakt genom.

Revyn Otäckt spelas på Västansjö Folkets Hus fredagar och lördagar fram till första helgen i februari.

söndag 10 januari 2010

Veckan som kommer - vecka 2 2010


Året började med sträng kyla som inte vill ge vika. Var är den globala uppvärmningen när man behöver den?

Ett nytt terrorattentat avstyrdes i sista stund. Nu måste säkerheten skärpas. Igen. Konstigt, när jag skulle flyga till USA härom året fick jag ta av mig skorna, som undersöktes mycket noggrant. Då jag skulle ta flyget från Göteborg till Sundsvall blev jag fråntagen en burk med hemmagjord honung, det var tydligen farligt. Så jag trodde att alla var trygga. Men icke.

Nu ska man införa nakenskanning. Visst låter det lite kinky? Såg på Newsmill på naturisterna stödjer nakenskanning. Tror jag det.

Det roligaste i den här historien är uppgiften att amerikansk underrättelsetjänst hade informationen, men den "nådde inte fram". Vad hände? Var den ansvarige inte engelskspråkig, utan behärskade bara en högst ovanlig dialekt från Tibet? Stammade han? "Det är ter..det är ter...det är ter...", och så kom han inte längre. Eller hade han (eller hon förstås!) något annat talfel? "Vad säger du grabben? Ska vi gå och ta en öl efter jobbet? Kan du ge dig fan på att vi ska!"

Men allt det där är gammalt. Nu ska vi se framåt och se vad som händer under kommande veckan.

På måndag är det årsdagen av George Nathaniel Curzons födelse. Han var brittisk utrikesminister, ett tag vicekung i Indien - bara en sån sak! - och gav namn åt gränslinjen mellan Polen och Sovjetunionen efter kriget 1920, den så kallade Curzonlinjen. Gränsen hamnade visserligen betydligt längre österut, men flyttades 1939 av Stalin just tillbaka till den av Curzon föreslagna gränsen. Och där ligger den i stort sett än idag.

Det är med Curzonlinjen som med Kalasjnikovgeväret, plötsligt upptäcker man att det inte bara är ett begrepp, ett namn, utan att det finns en livs levande människa bakom.

På tisdag är det Jack Londons födelsedag. Mest känd för sina vildmarksromaner, vilket är synd, han har skrivit annat som är betydligt intressantare. Hans självbiografi "Martin Eden" berör än idag. "Avgrundens folk" upprör fortfarande. Hans noveller från amerikansk arbetarklassmiljö är bitvis stor litteratur.

Tjugondedag Knut kan man äntligen slänga ut julgranen, och fortsätta att dammsuga barr resten av året.

Annars är det 112 år sedan Zola publicerade "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Hans rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme för litteraturens folk, och alla andra.

På torsdag firas födelsedag för en annan rakryggad person som tog sin övertygelse på allvar och fick betala ett högt pris för det. Martin Niemöller var en på många sätt komplicerade person, och just därför så spännande. Han var krigshjälte, ubåtskapten under första världskriget. Utbildade sig till präst. Konservativ, hälsade Hitlers makttillträde med entusiasm, för övrigt i likhet med stora delar av den protestantiska kyrkohierarkin (den katolska var inte bättre den). Snart hamnade han i opposition, och så småningom i koncentrationsläger, där han stannade under hela kriget. Niemöller var inte främmande för antisemitism, men efter kriget fördömde han kraftfullt nazismens brott, och kritiserade Västtyskland för hyckleri och dubbelmoral. Krigshjälten blev nu övertygad pacifist och kärnvapenmotståndare. Fick faktiskt Lenins fredspris 1966.

Lite mer ur tysk historia. På fredag är det årsdagen av det brutala mordet på vänsterledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Den sistnämnde har förutom ett häftigt namn en spännande genealogi. Hans far var Wilhelm Liebknecht, som var polare med Marx. Men inte nog med det, de påstås stämma i rakt nedstigande led från ingen mindre än Martin Luther!

På lördag är det en bit svensk idrottshistoria. Årsdagen av att Sverige fick sitt första fotbollsproffs, då Gunnar Nordahl 1949 skrev på för AC Milan. Det var lite andra bullar på tiden, om man säger så. Jag såg Nordahl för en massa år sedan på tv då han berättade om denna värvning. Han landade i Rom, där han togs emot av klubbens företrädare. De hade hört att han kunde skjuta mycket hårt, men ville försäkra sig om saken. De inhandlade en fotboll, och begav sig till en park i centrala Rom, där Gunnar Nordahl fick ge prov på sitt skarpskytte. Provet utföll till belåtenhet, och sällskapet fortsatte till Milano.

På söndag är det 405 år sedan Miguel Cervantes pikareskroman "Don Quijote" publicerades första gången. Riddaren av den sorgliga skepnaden red rakt in i vår begreppsvärld, och den som inte har slagits mot väderkvarnar räck upp en hand! Och att vara en "Don Quijote" är också ett etablerat uttryck, som dessutom kan vara både positivt och negativt. Tala om ett historiskt beständigt mästerverk!


Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-01-10

lördag 9 januari 2010

Spektakulärt och övertydligt


FILM

Avatar
Regi: James Cameron.
20th Century Fox.

En militär expedition med en civilisatorisk och vetenskaplig täckmantel är egentligen ute efter ett dyrbart mineral. Problemet är att ”infödingar” har sina boplatser just där de rikaste fyndigheterna finns. I den heliga profitens namn skippar man alla hänsyn till framsteg, respekt och demokrati, och tar till den militära råstyrkan. Låter det bekant?

Avatar lär vara den mest påkostade filmen någonsin, och har blivit omtalad för sina specialeffekter. Och visst är det spektakulärt. Effekterna är både påhittiga och originella, utan att förlora sig i maskinorgier. Dessutom är det stundtals bedövande vackert. Det är Djungelboken goes Jurassic Park.

Ett minus dock för den konventionella musiken.

Avatar är ideologiskt övertydlig på ett sätt som bara amerikanska filmer kan – och får – vara! Det är en antikrigsfilm, den är i allra högsta grad miljömedveten, med tydliga inslag av panteistisk andlighetsdravel, och den tar klar ställning för Folket mot storkapitalet och dess militärmakt.

Det är intressant att i tider av djup kris, när USA är indraget i två krig som ser alltmer mer hopplösa ut, och när dess ställning som världens enda supermakt börjar vackla, väljer Hollywood att göra en storsatsning på en film med just ett sådant innehåll.


Samtidigt går det här inte bortom det som amerikanska progressiva krafter traditionellt alltid har stått för. Men det stannar inte där. När folket reser sig mot ockupationsmakten, åker det på rejält med stryk. Det är först när Naturen själv slår tillbaka, som inkräktarna kan besegras och köras ut. En sista duell man mot man avgörs av – en kvinna. Med en pilbåge.
Hjälten dör som människa, men återföds som sin avatar, vilket har fått en del kritiker att tala om posthumanism, vad det nu betyder.

Men det filmen säger, förutom ”love, peace and understanding” och satsning på miljövänlig teknologi, kan tolkas som att framtiden finns i det gränsöverskridande. Som till exempel samarbete med Kina.
Publicerat i Flamman 2010-1

fredag 8 januari 2010

Polskt fack i kamp mot Ikea - DN stoppar kritik mot Ikea




Dagens Nyheter vägrade att införa en annons från den polska fackföreningen Solidaritet som kritiserade IKEA. Annonsen var ett led i Solidaritets kampanj för att förbättra arbetsvillkoren för väktare. Annonsen infördes istället i Svenska Dagbladet.

Enligt annonschefen på DN, Henrik Stangel, togs beslutet att stoppa Solidaritets annons av tidningens ansvarig utgivare, tillika chefredaktör och vd, Gunilla Herlitz.
– Annonsen var vilseledande, säger Henrik Stangel.
Det vilseledande skulle bestå i att IKEA pekades ut på ett sätt som gjorde att företaget hängdes ut, trots att det var ett annat företag som var den egentliga boven i dramat. Dessutom fanns det enligt Stangel vissa formuleringar i annonsen, bland annat påståenden om att fackliga aktivister skulle ha hotats med att få armarna brutna, som var svåra att få verifierade, som bidrog till att man tvekade inför publicering.

Henrik Stangel medger att åsiktsannonsering är ”knepig”, men betonar att DN månar om ett demokratiskt torg där olika åsikter kommer till uttryck.
Han blir förvånad när jag berättar att annonsen infördes i Svenska Dagbladet. Efter en snabbkoll konstaterar han att den publicerade annonsen i stort sett är den samma som förslaget till DN. Han vidhåller dock fortfarande att innehållet är ”tillräckligt vilseledande” för att motivera avslag.

SvD publicerade



Svenska Dagbladets redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare Martin Jönsson kände inte till att annonsen från Solidaritet som publicerades i SvD den 30/12 tidigare hade avslagits av konkurrenten.
– Det spelar ingen roll för oss vad andra gör, säger Martin Jönsson, olika tidningar har olika riktlinjer för publicering.
Han anser visserligen att Solidaritets annons var ”ovanlig”, då den ”tog upp tredje part”, men påpekar att det var en opinionsbildande annons, och där måste det finnas utrymme för åsikter och argumentering.
– Det är viktigt för yttrandefriheten, säger Martin Jönsson.
Han betonar också att det måste vara högt i tak i en tidning, och att det är ovanligt med avslag på annonser. Och nej, han tycker inte att Solidaritets annons gick över gränsen.
DN:s avslag väckte förvåning hos det polska facket.
– Det ser helt enkelt ut som att tidningen försöker skydda ett storföretags intressen, säger Krzysztof Zgoda från Solidaritets nationella ledning.

Demonstration i Stockholm



Han är också talesman för väktarna anställda av Solid Security som anlitas av IKEA Polen. Krzysztof berättar att Solidaritet sedan i höstas har försökt att förmå IKEA att antingen utöva sitt inflytande över Solid eller avbryta samarbetet med företaget. I oktober skrev man ett brev till IKEA Polen, men har fortfarande inte fått något svar. Därefter har Solidaritet skickat en petition till respektive IKEA-varuhus i Polen. Inte heller denna har besvarats.
I mellandagarna genomförde Solidaritet en demonstration i Stockholm utanför IKEA i Kungens Kurva. Samtidigt demonstrerade fackliga aktivister mot IKEA i 13 länder, på 20 olika ställen runt om i världen, bland annat i fem städer i USA. I Sverige har Solidaritet fått stöd av Transport och Handels.
I Polen tillhör väktarna den absolut sämst avlönade gruppen. Lönen ligger på mellan fem till åtta polska zùoty (1 zùoty är cirka 2:50 svenska kronor), vilket vid fulltid ger lite över minimilön. De flesta väktare arbetar emellertid omkring 360 timmar per månad i genomsnitt.

Hotade väktare



Den fackliga organiseringsgraden är låg i Polen med cirka 15 procents anslutning. Av de omkring två miljoner fackligt organiserade tillhör knappt hälften Solidaritet, stolt arvtagare till den mäktiga rörelsen från kommunisttiden, som är den största fackföreningscentralen. Under senare år har allt fler antifackliga lagar stiftats i Polen. Det stora problemet är dock att många arbetsgivare konsekvent bryter mot gällande lagstiftning utan att några rättsliga åtgärder vidtas. Hög arbetslöshet gör det lätt att skrämma arbetare till tystnad och underkastelse.
Flera väktare har avskedats av Solid och många har hotats. Anställda tvingas också att skriva under lojalitetsförklaringar.
Solidaritets främsta krav för väktarnas del är att en social trygghetsfond skapas, som skulle hjälpa de anställda finansiellt vid sjukdom eller andra tillfälliga sociala problem.
Krzysztof Zgoda är lika förvånad över DN:s avslag på annonspublicering som IKEA:s agerande.
– Vi trodde att de var måna om sitt rykte som ett social ansvarsfullt företag.
Han tvekar inte att kalla IKEA Polen för ett antifackligt företag. Krzysztof berättar hur han vid ett tidigare möte med IKEA Polens personalchef fick höra att hon själv var den bästa fackföreningen!
Genom media har IKEA Polen flera gånger sagt sig vara beredd att möta fackets representanter. Ylva Magnusson som är presschef på IKEA i Sverige tror att det rör sig om ett missförstånd.
– Det är mycket viktigt för oss att det råder bra och rättvisa arbetsförhållande på våra arbetsplatser och hos våra leverantörer.

Bjöds på kaffe



Hon upprepar flera gånger att det givetvis gäller också IKEA:s leverantörer. Hon berättar att det var självklart för IKEA i Stockholm att bjuda de demonstrerande aktivisterna på kaffe i den stränga kylan, och hon betonar att IKEA absolut är för rätten att organisera sig fackligt. Så vitt hon vet har IKEA i Polen vid åtminstone två tillfällen inbjudit Solidaritet till samtal.
Krzysztof Zgoda skrattar uppgivet.
– Det är en ren lögn, säger han.
Solidaritet planerar fler aktioner. Man hoppas på fortsatt internationellt stöd. I Polen räknar man med hjälp från de stridbara gruvarbetarna.
– Vi viker oss inte, säger Krzysztof Zgoda.




Publicerat i Flamman 2010-1