Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 30 juni 2011

Milosz 100 år


"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."
(Joseph Brodsky)


Den 30 juni 1911, för 100 år sedan, föddes den polske poeten och Nobelpristagaren Czesław Miłosz. Han kom till världen i Šeteniai i Litauen, då fortfarande en del av det tsarryska imperiet. Det var en plats som beboddes av litauiska bänder och poloniserad lantadel, och som präglades av det mångnationella Polens toleranta anda.

Det är nog ingen tillfällighet att Polens nationalskald Adam Mickiewicz (1798-1855) tillbringade sina ungdomsår i Litauen (han var född i nuvarande Vitryssland), och handlingen i hans stora versepos utspelar sig på litauisk landsbygd. "O Litauen/mitt fosterland" är inledningsorden som varje polskt skolbarn kan.

Miłosz tidigaste barndomsminne går tillbaka på första världskrigets och oktoberrevolutionens kaotiska och grymma verklighet. Det formar en kontrast i hans medvetande som kommer att gå igen i hela hans senare liv, den mellan grymhet och förstörelse å ena sidan, och den lantliga idyllen å den andra. Romanen "Issadalen" är delvis självbiografisk, och fångar in med stor känslighet hans barndoms miljöer och tankevärld.

Redan under sin gymnasietid i Vilnius upplever Miłosz starkt en känsla av utanförskap, han ikläder sig rollen som outsider och rebell, något som kommer att följa med honom under resten av hans liv. Också i politiskt avseende ställer han sig i opposition mot den tidens dominerande högernationalism.

Efter studentexamen 1929 ger sig Miłosz iväg på en resa västerut till Paris, som han och ett par kamrater i ungdomligt övermod tänker nå vattenvägen genom att paddla kajak. Kajakerna går till botten någonstans på Rhen, men ungdomarna kommer ändå fram till Paris. Här kommer Miłosz i nära kontakt med västeuropeiska kulturens bländande mångfald och rikedom, men blir också varse de första hotfulla tecknen på begynnande nazism och fascism. Efter att 1934 ha avlagt juridiskt examen, något som aldrig kommer till användning, hamnar han än en gång tack vare ett stipendium i Paris.

Han har hunnit debutera 1931 med några dikter i en tidskrift, och åren i Paris får en avgörande betydelse för hans utveckling som poet. Han blir starkt påverkad av den franska symbolismen, och åren 1936-43 utmärks hans diktning av nästan transartad visionär kraft, full av bilder och metaforer. "Kärlek är sand som slukas av uttorkade läppar./Hat är en kruka salt åt dem som törstar."

Med sig hem har han också en förstärkt bild av en kaotisk värld som hotas av katastrof.

Trots att han politiskt vid den tiden intar en vänsterståndpunkt, han får bland annat avsked från radion i Vilnius för påstådd "kryptokommunism", och flyttar till Warszawa, är han samtidigt i litterärt avseende dubbelt kritisk mot dels den kommunistiska propagandalitteraturen, dels lika mycket mot avantgardets esteticism och avskärmande från verkligheten.

Andra världskrigets utbrott 1939 driver Miłosz på flykt, han hamnar i Bukarest, kommer senare till Vilnius, där han skaffar ett litauiskt pass, något som han senare kommer att bli kritiserad för, från både vänster och höger, och återvänder så småningom till Warszawa. Här försörjer sig poeten bland annat genom handel med cigaretter och guld, men ägnar sig också åt underjordisk utgivning av litteratur, inte minst egna dikter under pseudonym, och översätter T.S. Elliots "Det öde landet", Walt Whitman och andra verk.

Litterärt genomgår Miłosz en förvandling, han avlägsnar sig alltmer från den franska poesins psykologiskt subjektiva, samtidigt som han i anglosachsisk anda anammar inriktningen på kommunikation, den objektiva världen och den milda ironin. Språket blir förenklat, den poetiska visionen disciplinerad, och troheten till det konkreta central.

Miłosz är skeptisk till den yngre generationens brinnande patriotiska offervilja, och tematiskt undviker han kriget som ämne i sin poesi. Undantaget utgörs av de berömda dikterna "En stackars kristen ser på ghettot" och "Campo di Fiori", skrivna under det oerhörda intryck som åsynen av Förintelsen gjorde på poeten.

Efter krigsslutet går Miłosz i den nya kommunistiska maktens tjänst, och blir diplomat, så småningom kulturattaché, i Washington. 1951 förflyttas han till Paris, kallas till Warszawa, och väl hemma nekas han utresa igen. Han drar i alla trådar och utnyttjar sina många kontakter och lyckas till slut lämna landet. Tillbaka i Paris begär han politisk asyl. Absurt nog vill inte USA släppa in honom igen, trots att hans familj befinner sig där, eftersom han anses som tidigare kommunist. Det dröjer flera år innan familjen kan återförenas.

Han attackeras från både vänster, som avfälling och förrädare, och höger, som kommunistisk medlöpare, en som till råga på allt vägrar att förödmjuka sig och ta avstånd från sina tidigare "villfarelser".

Han skriver "Själar i fångenskap", en numera klassisk essäsamling som söker förklara de intellektuellas fascination av kommunismen. Det är inte skräck och opportunism, hävdar Miłosz, utan "det hegelska stinget", en vilja och tro på att driva med historiens våg, att skapa en bättre värld, med ökad andlighet - och författarna! - i högsätet.

Romanen "Maktövertagandet" tar upp liknande teman.

Perioden i Paris präglas av författarens brottning med "det politiska, och hans undersökning av poetens moraliska och intellektuella plikt. Så här skriver han i "Till en politiker": "Vem är du männska - brottsling eller hjälte?/../Allt i din hand, den mänskliga, alltför mänskliga/handen./../Härskare över det goda, /Eller härskare över det onda."

1960 bjuds Miłosz till universitet i Berkeley, vilket så småningom resulterar i att han får en professur i slavistik där och bosätter sig i USA. De närmaste två decennierna är en tid av stora framgångar med flera prestigefyllda litterära priser och utmärkelser. Kulmen är naturligtvis Nobelpriset 1980, "med kompromisslös klarsyn tolkat människans utsatthet i en värld av starka konflikter."

Samtidigt plågas Miłosz av exilens villkor och sin starka känsla av ensamhet och främlingskap. Privat är det en synnerligen olycklig tid, frun drabbas av cancer och blir helt förlamad, yngste sonen försjunker i en svårartad depression.

Nobelpriset förändrade radikalt hans ställning i Polen, från en icke-person förvandlas han nästan över en natt till en nationell symbol, en roll som han inte var helt bekväm med. Resorna till Polen blir allt mer frekventa, och 1993 flyttar han definitivt till Kraków.

Trots sin höga ålder är han fortfarande otroligt produktiv, år 2000 publicerar han diktsamlingen "Det" som är en sammanfattning av hela hans liv och gärning. Här finns så mycket av tvivlet, och framför allt av den dynamiska spänningen som utmärker hans författarskap, mellan hopp och förtvivlan, självgodhet och ödmjukhet, hjärta och hjärna, torr rationalism och naiv förvåning.

Czesław Miłosz dog 14 augusti 2004, 93 år gammal. In i döden var hans person kontroversiell, högern protesterade mot att han skulle begravas på de förtjäntas kyrkogård i Kraków.

"Kände i kroppen ingen smärta./När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel."

onsdag 29 juni 2011

Midsommardagens drömska efterklang


En midsommardagsdröm
Av och med: Ola Lind, Mikael Öberg, Lee Berwick, Johan Nilsson, Maria Bervelius, Stefan Gyllenberg, Daniel Nilsson
Oljecisternen, Svanö

För några år sedan gjorde några musikentusiaster en intressant upptäckt på Svanö, ön mitt i Ångermanälven nedströms från Kramfors, när de hittade in i två väldiga oljecisterner, som står tomma mitt ute på ön, väl dolda av tät växande vegetation.
Det märkligaste med cisternerna är akustiken där ljudet har en efterklang på 30 sekunder. Det är som att sjunga fyrstämmigt med sig själv, och musiken blir till lager som byggs på varandra, och det uppstår helt nya och oväntade klanger.
Tanken föddes att ta vara på cisternernas unika egenskaper, och utifrån platsens historia och egenartade kultur skapa en musikfestival.

Grundtemat som man strävar efter är möten, framför allt musikaliskt naturligtvis där man sammanför olika artister och något nytt och spännande uppstår i mötet i en genomarbetad improvisation inom en bestämd form, men också möte mellan det nya och det gamla, industrialismen och den andliga världen, den lilla ön i Ångermanälven och den stora världen. Sist men inte minst midsommarens möte med den frodiga tiden som snart är borta.

Festivalidén blev verklighet 2008 på midsommardagen då den första Cisternfestivalen ägde rum och blev en stor publiksuccé. Den följdes upp året efter på midsommardagen med den andra upplagan. Arrangörsstaben med Ola Lind i spetsen kom då underfund med att en festival varje år blir i jobbigaste laget för democh beslutade därför att festivalen skulle arrangeras vartannat år istället.

Cisternfestivalen strävar efter att ge publiken en helhetsupplevelse, med olika ingredienser, musik, dans, teater, berättande. I år har man satsat på en hel och genomarbetad föreställning med titeln "En midsommardagsdröm", med en uppenbar Shakespeare-referens.

Inne i cisternerna råder närmast totalt mörker, vilket utgör en spännande konstrast till det kompakta ljuset ute som vid den tiden på året härskar oinskränkt dygnet runt. Både syn- och ljudupplevelser blir naturligtvis helt annorlunda i en sådan ytterst sparsam belysning.

Flera av inslagen är välkända sedan tidigare festivaler, som Blomstergudinnan i sin vagn, och eldfågeldansen. Det här inte en föreställning som kan sägas "handla" om vissa saker, uttrycksmedlen är inte intellektuella utan suggestiva. Vissa teman går dock att urskilja. Den besjälade naturens generositet, tillvarons magiska dimension, och människans självbild och komplicerade relation till naturen, framställd utifrån olika arketypiska figurer.

Det är en skickligt framförd föreställning, musiken är ömsom trolsk ömsom störande provokativ, och effekterna spektakulära. Samtidigt inbjuder ju cisternen till så mycket mer, och jag önskar nog att föreställningen innehöll fler inslag med musikaliska och visuella effekter.

Helheten är också svårgripbar, och därför blir det som en serie spännande scener som inte hänger ihop. Det är suggestivt, men utan att beröra på djupet.
Cisternfestivalen är inte desto mindre en upplevelse för alla sinnen utöver det vanliga. Vi ses igen om två år!

tisdag 28 juni 2011

Glesbygd och genus i irländsk skröna


TEATER
Hjälten på den gröna ön av J M Synge
Styresholmsspelet
Medeltidscentrum, Prästmon
Regi: Tomas Melander
Scenografi/kostym: Ann Jerbo
Producent: Gun Bengtsson
I rollerna: Fredrik Sundberg, Viking Häger, Stena Westergren, Sara-Kajsa Lundgren, Ingrid Eldeklint, Michael Björklund, Ove Falk, Curt Helén, Fanny Davidsson, Matilda Häggström, Angelica Lamell

Vem som helst kan bli kändis i en kvart, påstås Andy Warhol ha sagt. Denna sanning har förverkligats i vår tid på ett sätt som Warhol förmodligen inte ens kunde föreställa sig. Numera är ”kändis” ett jobb och en heltidssysselsättning. Kändisvärlden lever sitt eget liv i ett eget universum, något som är möjligt bara på grund av vårt fortsatta stora intresse för denna artificiella hjältevärld.
Styresholmspelet tar verkligen vara på detta märkliga fenomen i sin nyuppsättning av John Synges klassiska teaterskröna från Irland, ”Hjälten på den gröna ön”.

Premiären begicks söndag kväll på utescenen i Medeltidscentrum i Prästmon. Länge såg det mörkt ut på himlen, men det klarnade upp lagom tills pjäsen skulle ta sin början. Tumme med vädergudarna är viktigt, mycket viktigt, när man spelar utomhusteater.

Scenen erbjuder en mycket användbar scenografi med rika möjligheter. Den är till och med i två plan. Den nyrenoverade och tillbyggda läktaren skapar en intim stämning nära till scenen, och med den fantastiska inramningen som naturen själv står för, är det en perfekt plats för sommarens teaterupplevelser.

Handlingen i pjäsen utspelar sig i en glesbygd långt borta som präglas av en inte alltför sofistikerad manskultur, med fylla, slagsmål, småbrott och hustrumisshandel som hör till vardagen. Våldet mot kvinnorna är ständigt närvarande, och varken unga flickor eller inte så unga änkor har så värst mycket att hoppas på. Glesbygdsproblematik och genusperspektiv skickligt fångade.

Hit kommer en dag en mystisk ung man, som får hjältestatus då han påstår ha slagit ihjäl sin egen far. Karlarna är fulla av beundran, kvinnorna ännu mer så. Givetvis blir det ett svartsjukedrama, och naturligtvis hamnar huvudpersonens hjältegloria till slut på sned. Mer än så ska kanske inte avslöjas.

Alla skådespelarna är amatörer. Premiärnerverna märks lite till en början, några snubblar på sina repliker, men snart sitter det som gjutet. Tempot är hyggligt, även om man stundtals kan önska att skådespelarna tog ut svängarna lite bättre, det är trots allt en folklig komedi, med burlesk humor.

Fredrik Sundberg bär upp en stor roll som den beundrade hjälten, och gör det med pondus och känsla för nyanser. Värdshusvärdens dotter Pegeen spelas av Sara-Kajsa Lundgren med fin lyhördhet för svängningarna mellan tufft och vekt. Michael Björklund är en obestridlig talang, och han spelar den fumlige och ratade fästmannen med bravur och äkta inlevelse. Ingrid Eldeklints trånande änka balanserar väl mellan empati och löje. Också de övriga skådespelarna gör habila insatser.

Det spelas nio föreställningar till, med början imorgon måndag, alla dagar utom den 29 juni och 5 juli.

måndag 27 juni 2011

Tur med midsommarvädret i Kramfors


Midsommar firades traditionsenligt på flera håll i Kramfors. Midsommarafton började med dåligt väder med häftiga regnskurar, men lagom tills firandet skulle börja blev det fint och solen tittade fram. Folk slängde paraplyerna och strömmade till för att få dansa kring midsommarstången.

Också på hembygdsgården i Skog utanför Kramfors såg det länge mörkt ut. Men hembygdsföreningens ordförande Curt Böhlin var ändå optimistisk:
- Vi har under alla dessa år aldrig ställt in firandet, en gång regnade det så häftigt bara att vi fick hoppa över musiken, säger han.

Som på beställning upphörde regnet precis när man skulle börja och solen sken. Majstången kunde kläs som traditionen bjuder. Sedan blev det lottdragning, lotterier är viktiga för alla ideella föreningar, och Skogs hembygdsförening satsar extra genom att dela ut gratis lotter till alla barn under tio år.
Naturligtvis fanns det kaffeservering, där besökarna, som blev allt fler då vädret klarnade upp, kunde köpa fika och hembakat bröd.

Sedan restes majstången upp med hjälp av starka armar, och musiken kunde ta vid. Det var Barbro och Owe Lundquist som för 14:e året stod för underhållningen. Owe spelade traditionella leklåtar, medan Barbro ledde dansen och lekarna.
- Det är alltid lika kul när man får upp publiken på banan, säger Barbro Lundquist.
- Du vet, svenskarna kan vara lite tröga när det gäller att släppa loss, säger Barbro och skrattar.

Firandet på Skogs hembygdsgård fortsatte på midsommardagen med en traditionell gudstjänst, där Ådalens blåsorkester spelade.

söndag 26 juni 2011

Veckan från hyllan 23


Det är ekonomisk kris i Grekland, för att uttrycka det milt, landet står på randen till konkurs. Orsaken sägs vara att grekerna har levt över sina tillgångar och tillskansat sig alldeles för många generöst tilltagna förmåner. Konstigt, vad jag vet är Grekland det gamla EU:s fattigaste land, och problemet för de flesta är snarare för lite tillgångar och inga förmåner alls.

Samtidigt har Grekland EU:s lägsta skatteinkomster, och det trots att landet har relativt sett ovanligt många miljonärer. Och miljardärer. 600 miljarder euro har förts ut ur landet. Vilket väl gör att de rika inte har råd att betala krisnotan? Och vill istället att alla andra, de som inte har fört ut några miljarder minsann, ska pröjsa.
Sedan upprepas det till leda i våra media att alldeles för många greker har en anställning (i staten). Inte heller det helt lätt att begripa. Arbetslösheten är närmare 20 procent, och det trots att kanske så många som en miljon greker har sökt sin utkomst utomlands.

Det blir alltmer uppenbart att det egentligen handlar om ett gäng tjuvar som har snott åt sig en massa pengar, tacka vare lån i utländska banker, och nu ska dessa banker räddas, och det ska betalas av Greklands arbetande befolkning. Vilket den naturligt nog vägrar att göra.

Märkligt nog administreras detta skandalösa röveri av ett parti som heter "Panhellenska socialistiska rörelsen".

Det är långt ifrån första krisen i Greklands historia. Med Marx ord upprepar sig historien alltid - först som tragedi, sedan som fars. Det räcker att se på premiärminister Papandreou, (den tredje i raden inom familjen som styr landet, Grekland har i modern tid regerats av två familjedynastier, Papandreou och Karamanlis), han ser ut som hanrejen i en taskig sängkammarfars.

Det talas mycket om grekiskt drama, men det är bara en fars. Det räcker att jämföra med de antika grekiska dramerna, för att inse skillnaden.

Tänk bara på Oidipus. Grabben slår ihjäl farsan, sätter på morsan, och när han inser att det här var inget bra, sticker han ut ögonen på sig själv. Det kallar jag drama.

(Det var förstås innan den olycksalige gossen hamnade på en soffa i Wien, och blev hela medelklassens lilla älskling.)

Eller ta han Orestes. Inte lika porrigt som Oidipus, men rätt häftigt ändå. Först slår mammsen ihjäl pappsen. Då surnar Orestes till, och tar lilla mamma av daga. Får taskigt samvete och drömmer mardrömmar. Det kallar jag drama.

Inte heller är protesterna särskilt imponerande, alla häftiga actionbilder från Aten till trots. Lysistrate och de andra damerna i Aten och Sparta är kanske inte lika spektakulära men definitivt betydligt mer effektiva.

Kan vara ett tips till Madame Papandreou och alla grekiska kvinnor.

fredag 24 juni 2011

Midsommarkrisen 1941


Midsommaren för 70 år sedan var vädret det minsta problemet för den svenska regerigen (dessutom var det för ovanlighets skull varmt och vackert):

Den 22 juni 1941 gick närmare fyra miljoner tyska soldater, understödda av pansar, flyg och artilleri, över den sovjetiska gränsen. Lite senare samman morgon ställdes den svenska samlingsregeringen inför en rad tyska krav, det mest långtgående att en division skulle få transporteras från Norge till Finland genom Sverige.

Midsommarkrisen tar sin början, och pågår under de närmaste fyra dagarna. De socialdemokratiska statsråden är benägna att avslå de tyska kraven, de borgerliga lutar åt bifall. Statsministern och utrikesministern träffar kungen, och efter mötet antyder Per Albin Hansson att kungen hotar med abdikation vis avslag, ett påstående som senare har ivrigt diskuterats och ofta ifrågasatts. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslutar med stor majoritet att säga nej till de tyska kraven, och uppmana de borgerliga partierna att göra detsamma, men bestämmer också att om de borgerliga inte vill medverka i enighetens namn ändå bifalla Tyskland begäran. Och eftersom de borgerliga inte medverkar går den svenska regeringen med på de tyska kraven. Sveriges visserligen långt ifrån den enda, mest den absolut mest flagranta eftergiften för Nazityskland under andra världskriget var ett faktum.

Midsommarkrisen är en mycket omdebatterad händelse. Häftiga fördömanden har utslungats, oftast från vänsterhåll, försvar har framförts, oftast från andra hållet.

För mig som är uppvuxen i andra världskrigets skugga, där de vuxnas berättelser, skolundervisningen, alla böcker och filmer var fyllda av krigets ofattbara fasor, är det lite svårt att stämma in i kritikerkören. Den svenska regeringens uppdrag var att hålla landet utanför kriget och bespara sin befolkning död och förintelse.
Frågan blir då inte så mycket upprätthållande av neutralitetspolitiken och moraliska principer utan för det första hur långt var det rimligt att gå för att uppnå sitt mål, och för det andra vilka åtgärder var nödvändiga. Trodde verkligen Per Albin och de andra att Sveriges skulle bli anfallet om man vägrade tillmötesgå tyskarnas krav på transitering? Men framför allt: var det verkligen nödvändigt för att hålla Sverige utanför kriget med internering av kommunister, bland annat riksdagsledamöter, flyktingpolitiken, hemliga polisens samarbete med Gestapo, transportförbudet mot antinazistiska tidningar? Lite svårt att tro att ens nazisterna skulle gå i kriget om Karl Gerhard fortsatte med sina revyer.

Så hur man än ser på det inträffade finns det här åtskilligt att skämmas för. Och som alla historiska händelser av vikt ställer också midsommarkrisen väsentliga frågor för vår samtid.

Kulturtorget vecka 25


1. Stieg Larssons böcker har nått rekordnoteringen 60 miljoner exemplar sålda över hela världen. Är de verkligen så bra?

Nej.

2. ÖKKV, Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstad, har etablerat ett europeiskt konstnärsutbyte och har en österrikisk konstnär på besök under juni. Vad betyder internationella kontakter för konsten?

Konst är kontakt, och att utbyta intryck och idéer dess livsluft. En inavlad konst är inte värd namnet ens. Ångermanland har alltid varit ett fönster ut mot världen, och jag är helt övertygad om att framtiden finns där.

3. Styresholmsspelen sätter upp Synges klassiker "Hjälten på den gröna ön". Varför har vi egentligen så stort behov av hjältar och förebilder?

Rent instinktivt uppfattar jag hjältedyrkan som förlamande mindrevärdskomplex och maktens manipulation att få människor att offra sig för mål som egentligen inte ligger i deras intresse. Men har nyligen läst en stor poet som anser att beundran/hänryckning/dyrkan är ett sätt att överskrida jaget, ett uttryck för ödmjukhet.
Medger förvirring i denna sak.

torsdag 23 juni 2011

Vi vill ha mer välfärd – inte mindre


Stödet för välfärdsstaten är mycket stabilt, det rent av ökar något. Det är framför allt medelklassen som står för en ökning av de positiva attityderna. Det framgår av en uppsats av sociologiprofessorn Stefan Svallfors.
 – Moderaternas framgångar kan inte förklaras med förändrade attityder till välfärdsstaten, säger Svallfors.

Stefan Svallfors är professor i sociologi vid Umeå universitet och välfärdsforskare. Hans uppsats har titeln A Bedrock of Support? Trends in Welfare State Attitudes in Sweden, 1981-2010 (ungefär ”Ett stöd på fast grund? Trender i attityder till välfärdsstaten i Sverige, 1981-2010”), och ska publiceras under 2011 i den ansedda tidskriften Social Policy and Administration.

Helt unik

Uppsatsen är en sammanfattning av en serie undersökningar under närmare trettio år, som har genomförts med fem till sex års mellanrum. Respondenterna har tagit ställning till detaljerade frågor om utgifter för välfärden, finansieringen, den personliga villigheten att betala, vem som ska tillhandahålla välfärdstjänsterna, hur väl dessa utförs, och vilken grad av trygghet eller otrygghet man upplever med välfärden.
Undersökningar tar också reda på eventuella skillnader mellan olika åldersgrupper och samhällsklasser.
Stefan Svallfors tror att undersökningen är internationellt helt unik. Det finns studier i närbesläktade områden, men de är oftast ganska allmänt hållna, medan den svenska studien är mycket detaljerad.
– Undersökningen visar framför allt på en förvånansvärt stor stabilitet i stödet för välfärdsstaten, säger Stefan Svallfors.
Vissa tillfälliga avvikelser kan noteras. Under 90-talskrisen blev det en ganska markant ökning i stödet till välfärdsstaten, så är inte fallet med den senaste krisen, utan stödet är relativt oförändrat.
Ser man till specifika frågor kan man till en början konstatera att mellan åren 2002 och 2010 ökar viljan att betala mer i skatt starkt. Men, påpekar professor Svallfors, det gäller högre skatt till konkreta ändamål.
– Allt beror på hur man ställer frågan. Frågar man om högre skatt i största allmänhet kan svaret ofta bli ett nej, medan de flesta är positiva till att betala mer för sjukvård, äldreomsorg och liknande.

Förtroendet högt och stabilt

Stödet för offentlig finansiering av välfärdstjänster ligger mycket stabilt, i synnerhet när det gäller sjukförsäkring, pensioner och A-kassa. Det kan tyckas vara anmärkningsvärt med tanke på att allt mer av välfärdstjänsterna utförs numera i privat regi, men också vad beträffar frågan om vem som ska tillhandahålla tjänsterna är stödet stabilt för den offentliga verksamheten.
Minst lika förvånande kan förefalla att misstankar om fusk minskar, och är nu på den lägsta nivån någonsin. Massmedialt har frågan lyfts fram under lång tid, och debatten kring fuskets omfattning och eventuella kostnader har getts stort utrymme.
– Det är tydligt att människor grundar sin uppfattning utifrån sina vardagserfarenheter, och inte efter vad som står på tidningarnas ledarsidor, säger Stefan Svallfors.
Svenskarnas förtroende för välfärdssystemet är generellt mycket högt, och stabilt över tiden. Det har ökat något för sjukvården, barnomsorgen och utbildningsväsendet, medan det finns en svag minskning för socialförsäkringssystemet. Det är föga förvånande att den upplevda känslan av trygghet och säkerhet ligger stabilt, och det finns alltså ingen uppfattning av ökad otrygghet.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns inga som helst tecken på ett minskat stöd för välfärdsstaten, sättet att organisera och finansiera den, inte heller vår vilja att betala för välfärdstjänster, om nödvändigt med högre skatter.
– Det visar klart och tydligt att den tidigare debatten som hävdade att människorna har fått nog av välfärdspolitik, höga skatter och fasta jobb helt saknar grund, säger Svallfors.
En intressant aspekt av undersökningen är de klassmässiga förskjutningar som har inträffat under tidsperioden. Lägre och högre tjänstemän, och egenföretagare, den grupp som svepande brukar benämnas ”medelklass”, eller i varje fall stora delar av den, har i sin inställning till välfärdstaten närmat sig gruppen arbetare. Annorlunda uttryckt kan man säga att medelklassen stöder välfärdssamhället. En given invändning är att medelklassens ökade stöd beror på de ändringar som har gjorts inom välfärdssystemet, med privatiseringar, ökad användning av marknadsmekanismer, pensionsreformen och nedskärningar i socialförsäkringarnas nivåer. Stefan Svallfors instämmer:
– Välfärden har blivit mer medelklassvänlig.

S har bekymmer

Skillnaden i attityd till välfärden mellan socialdemokratiska och moderata väljare var stabil fram till år 2002, för att därefter minska påtagligt. Svallfors hävdar att Moderaterna har flyttat in mot mitten, och tack vare medelklassens integration i välfärdssamhället kan nu anhängare av en stark och skattefinansierad offentlig sektor tryggt rösta på M. Omvänt innebär inte ett stöd för välfärdsstaten automatiskt ett stöd för S. Eller som Svallfors polemiskt uttrycker det:
– Socialdemokraterna har stora bekymmer, men den socialdemokratiska välfärdspolitiken är populärare än någonsin.

När Norrland ville lämna Fjollträsk


Benny Holmberg i full frihet:

ROMAN
Statskuppen i Norrland
Gregor Flakierski.
Mandatus, 2011

Det hela exploderade vid en presskonferens. Nyheterna vevade utspelet. Man hade vidrört norrlänningens själ, touchat självkänslas heliga Graal. Norrland rasade när tillväxtministern Sven Luser presenterade betänkandet, en ekonomisk strategi i en globaliserad framtid där han som lösning på ”ett litet problem” föreslog att Norrland skulle säljas till Finland.
Hyggesbrännare släckte sina eldar, surströmmingsätare torkade surdoften ur skägget och tjuvjägare osäkrade sina vapen. Norrland önskade nu lösgöra sig från sörlänningar i allmänhet och Fjollträsk med Knug i synnerhet.
Motståndsgrupper bildades. Militärledning nere i Stockholm visste varken ut eller in men mobiliserade ändå för säkerhets skull. Man ställde oroligt frågorna: ”Kan man lita på de norrländska förbandens lojalitet?”.

Gregor Flakierskis satiriska skröna Statskuppen i Norrland anslår sin centrala angreppspunkt: Behöver Sverige Norrland, detta vidsträckta skogsmörker?
Flakierskis politiska satir blottlägger den politiska inkompetens och de trånga perspektiv man från politikerhåll sett på ”Norrlandsproblemet” med genom åren. Flakierski undviker inte tillfället att lustmörda både minister Luser och hans spektakulära budskap och frossa i förvecklingarna. Han skriver med befaren politiskt utblick och fingertoppskänsla som vet att hantera kommunal- och rikspolitikens kråkvinkelhörnor, grovhänt tillyxade politiska dimridåer och patetiska misslyckanden. Man trivs och njuter med Flakierski när han med vällust skär med sin analytiska skalpell i klichéer och stereotyper fastlödda av inkompetens, korruption och dagsmejepolitik. En vass dialog och en elakt rolig personteckning säkrar att det satiriska budskapet aldrig blir tråkigt, segdraget eller lamt.

Bitvis känns berättelsen något tät av infall och utvikningar i personteckning och dramatik. Många goda uppslag är packade i samma låda och vill ta plats, men Flakierski rider projektet i hamn med den äran.
Denna skröna som häcklar politisk korruption och dess stereotyper passar Flakierski som handen i handsken. Sammantaget blir det en mycket läsvärd och en finstilt politisk satir över de senaste fyrtio årens norrländska trauma. Här blottas dagspolitiska sländor som stigit till väders och luftpastejer som bakats i ämnet genom åren när sörlänningar försökt ta sig an Norrlandsproblematiken. Grzegorz Flakierski är i sitt rätta element och njuter i fulla drag liksom läsaren.



Benny Holmberg

onsdag 22 juni 2011

Keynes föregångare och överman


Idag är det Michal Kaleckis födelsedag. Dagen till ära en favorit i repris:

Trots att han har kallats för ”en av 1900-talets mest bemärkta nationalekonomer” och för vänsterns Keynes, är han så gott som helt okänd, också i vänsterkretsar.
Michaù Kalecki föddes 1899 i Ùódê, den polska industrialismens vagga. Mellan åren 1933-35 medan han arbetade med ekonomisk forskning i Warszawa, publicerade han flera arbeten som tangerar Keynes teorier. Keynes General Theory utkommer först 1936, och Kalecki var utan tvekan först på banan. Eftersom han publicerar på polska, och i den mån hans arbeten översätts är det i första hand till franska, får han aldrig det erkännande som rätteligen borde ha tillkommit honom. 1936 flyttar Kalecki till England och arbetar först på London School of Economics, senare i Cambridge och Oxford. Han skriver i början av sin engelska vistelse en artikel där han leder i bevis att han var Keynes föregångare. Dessvärre är texten skriven på polska, och ingen lägger märke till den.

Kalecki använde sig av både klassiska och marxistiska ekonomiska begrepp, och var inte bara Keynes föregångare, han var också denne överlägsen i flera avseenden. Kalecki försökte till att börja med förklara konjunkturcyklerna, något som Keynes helt enkelt tog för givet. Kalecki pekar framför allt på den globala efterfrågans betydelse för nationalinkomsternas storlek och struktur, där han poängterar investeringarnas viktiga roll.
Den stora skillnaden gentemot Keynes ligger i Kaleckis användning av klassbegreppet. Staten är inte neutral, utan representerar vissa bestämda intressen. Därför har de mått och steg som vidtas i den ekonomiska politiken, i synnerhet under lågkonjunktur, klara begränsningar. Kalecki har också utvecklat en teori om den imperfekta konkurrensen.

Efter kriget verkade Kalecki som ekonomisk rådgivare åt regeringar i Israel, Mexiko, Indien och Kuba.
Från Israel berättade han följande anekdot: han håller en föredragning för premiärminister Ben-Gurion och finansministern. När han är klar vänder sig Ben-Gurion till finansministern och säger, ”Har ni hört ordentligt vad professor Kalecki sa? Bra, gör då allting precis tvärtom!”
Det gick nog inte bättre på andra ställen. Inte heller i Polen, dit han återvände 1946, tog man i tillräcklig utsträckning vara på hans forskning kring planekonomins metodologi. Efter den antisemitiska vågen 1968 ställdes han helt åt sidan. Han dog 1970.
Kalecki har influerat viktiga nationalekonomer som Joan Robinson, Nicholas Kaldor och Richard M. Goodwin. Han saknade formell högre utbildning.

I startgroparna på Styresholms "Hjälten"


I takt med att premiären närmar sig för Styresholmspelets nya teatersatsning ”Hjälten på den gröna ön” intensifieras repetitionsarbetet. Nu repeterar man på plats, på den nyrenoverade scenen och det nyuppförda sceneriet, ute på udden i Prästmon.
- Det innebär att skådespelarna måste anpassa sitt rörelseschema till helt nya mått, vilket gör det svårt för dem i början, säger regissören Tomas Melander.
Att spela utomhus innebär också att man omges av omgivningens alla ljud, och att rösten måste anpassas därefter.

Man har nu också kommit in i det stadiet av repetitionsarbetet då man börjar släppa manus. De olika rollerna har olika mycket text att hålla reda på, och om manuskriptet i början är en trygghet, blir det så småningom en begränsning. Nu kan skådespelarna gå in för att agera fullt ut, utan att hela tiden titta ner i texten, vilket är på samma gång befriande men även hämmande.
- Det blir helt enkelt mycket nytt att hålla reda på, säger Tomas Melander.

John Synges pjäs är en klassiker, som anses ha lyft fram villkoren för den enkla irländska lantliga befolkningen. Bland dem som har påverkats av Synges dramatik finns namn som Samuel Beckett. Men mottagandet av ”Hjälten på den gröna ön” var från början alt annat än positivt. De irländska nationalisterna protesterade våldsamt mot vad de uppfattade en hånfull ton mot Irlands bondebefolkning i allmänhet, och de irländska bondkvinnorna i synnerhet. I samband med premiärföreställningen i Dublin blev det kravaller. I USA hotades pjäsen av åtal för osedlighet.

Idag väcker inte pjäsen lika starka känslor. Dessutom anses den snarare vara positiv till landsbygden, vilket kan vara en förklaring till varför den passar så bra på Styresholm.
- Den har en landsbygdens grundton, med en stark beröring med glesbygd som ligger långt borta, säger Tomas Melander.

Tomas tror också pjäsens budskap om risken med att bryta mot samhällets normer, på samma gång tilltalande och skrämmande, tilltalar den moderna publiken.
Skådespelaren Mikael Björklund, som spelar Sean, ser denna ambivalens hos sin rollfigur:
- Han är rädd för det mesta, men samtidigt kaxig, och det är en utmaning att få ihop det.

En annan av skådespelarna, Agneta Sjöberg, tror att det som tilltalar är framför allt vårt behov av hjältar.
- Det vi inte kan uppnå själva, överför vi på andra, säger Agneta, och nämner ”Mästarnas mästare”.

Premiär för ”Hjälten på den gröna ön” blir den 26 juni, och sedan blir det sammanlagt nio föreställningar.

tisdag 21 juni 2011

Större terapeutiskt än litterärt värde


ROMAN
Till mamma på mors dag
Doris Dahlin
Ordfront, 2011

Doris Dahlins senaste bok presenteras som ”relationsroman”. Den tillhör den kategori som jag brukar benämna ”terapilitteratur”, och är oftast i sort sett uppbyggd enligt mallen: Den Stora Hemligheten som till slut oundvikligen mynnar ut i Den Stora Uppgörelsen.

För att det ska fungera krävs det en dynamik, men den saknas tyvärr i Dahlins roman, vi vet inte mer i slutet än vi fick veta på de första sidorna. Och det är inte direkt några djuplodande sanningar som har förmedlats, relationer med föräldrar är komplicerade, och man blir inte kvitt sitt förflutna.

Det är den psykologiska realismens totala nederlag, när den drunknar i pretentiös banalitet.

Dahlin kan förvisso sitt ämne, här finns några bra och levande beskrivningar av en människas inre kaos, det finns också ansatser till givande klassperspektiv. Tyvärr försvinner allt det positiva i ett töcken av klyschor och svulstig stil.

Jag kan förstå att Doris Dahlin behövde skriva den här boken. Det kanske finns ett terapeutiskt värde för läsaren också.

måndag 20 juni 2011

Lokala lejon jubilerade


Jubilerande Hammars marknad i Nyland drog storpublik. Det är 40:e gången som Lions arrangerar marknaden, som lämnar ett bra överskott för olika välgörande ändamål. Som vanligt tog man inget inträde, och parkeringen var gratis.
- Det är viktigt att alla känner sig välkomna, säger Lions president Sture Brännmark.

Den 40:e upplagan av marknaden äger kuriöst nog rum det 41:e året, 1974 fick man lov att ställa in då det fanns ingen väg fram till marknadsplatsen på grund av flygplatsbygget i Gistgården.

Inför jubileet i år har man försökt att bjuda in alla de knallar som har varit med genom åren. Ett femtontal har man lyckats få tag på. Sture Brännmark betonar att det är inga proffsknallar, utan samtliga är lokala hantverkare.
- Men framför allt har vi som vanligt satsat på barnen, säger Sture.

Barnens favorit clownen Zethino underhöll, dessutom fanns det smådjurspark, fiskedamm och ponnyridning för de minsta. Deras föräldrar kunde fynda på auktionen och loppmarknaden, botanisera bland alla stånden som bjöd ut allehanda produkter, eller ta igen sig i serveringen där man kunde köpa kaffe, läsk, kolbullar, korv och hamburgare.

På lördag stod Noratrion för underhållningen, medan Nylands PRO-kör stod för skönsången på söndag.
En marknadsgudstjänst inledde söndagens program.

Sture Brännmark, liksom hans efterträdare Jan Bertilsen och Lennart Strandberg som är Nylands Lions pr-man, ser fram emot 40 år till med Hammars marknad.
- Men det vore bra med fler nya medlemmar, säger de samstämmigt
- Framför allt kvinnor, det blir så svårt med dansen annars.

söndag 19 juni 2011

Veckan från hyllan 22


Först räddades Saab från en ofrånkomlig nedläggning av holländska Spyker.
Ett företag som aldrig någonsin har gått med vinst, och som har finansiella problem sedan gammalt.

Sedan dröjde det ett år, då mycket lite hände, i varje fall mycket mindre än Spykers vd och ägare Victor Muller sa att det skulle hända. Och hux flux fanns det inga pengar i kassan och Saab stod stilla.
Det såg ut som att slutet var nära i Trollhättan. Igen. Då åkte Victor Muller till Kina, och vips, efter mindre än en vecka hade han hittat en samarbetspartner med stora plånboken. Och Saab var räddat. Igen,

Efter mindre än en vecka visade det sig att affären var avblåst och den kinesiska partnern med stora plånboken hade dragit sig ur. Saab stod still. Igen. Och frågan var om inte det var slutet i all fall. Igen.
Victor Muller flög åter till Kina, och mindre än en vecka senare hade han hittat en ny partner med den stora plånboken. Var Saab räddat? Igen?
Bara Gud, politbyrån och herr Muller vet. Gud kan vi lämna därhän, politbyrån vet vi ändå ingen någonting om. Och Muller?

Mannen är en osannolik trollkarl, bondfångare, charlatan, streber med en otrolig förmåga att övertala, charma, bedra, dupera och övertyga. Att döma av hans lön går det faktiskt hem.

Det är svårt att inte associera Muller till Ostap Bender, huvudpersonen i roman "Tolv stolar" av det ryska författarparet Ilf och Petrov, en av de roligaste böcker som någonsin har skrivits. Ostap Bender skyr hederligt arbete, men har alltid ett överflöd av idéer hur man kan lätt och snabbt förtjäna en slant, eller hellre två, och ett fenomenalt överskott av energi för att förverkliga sina idéer. Alltid beredd att luras, ljuga, fuska och spela fult för att uppnå sina mål.

I forna Sovjet är Ostap Bender, "den store organisatören", en kultperson och en arketypisk figur, och han står faktiskt staty i flera städer, framför allt i Ukraina. I Sverige borde han kunna vara en av Centerpartiets moderna hjältar.

"Tolv stolar" är en drift med NEP-perioden i sovjetisk historia. Och då slår det mig plötsligt att det är där vi befinner oss själva - folkhemmets egen NEP-period. Ett slags oreglerat system som avser att föra landet framåt, under fina honnörsord som valfrihet, flexibilitet och avreglering, men som i själva verket innebär ett feodalt system med personliga allianser, lojaliteter och korruption, där allt är tillåtet, om de gynnar de redan välbärgade och bara någon skum typ kan tjäna en hacka på det. Oftast utan att betala en spänn i skatt.

Varje tid har de hjältar som den förtjänar. Vi har Victor Muller, den nya svenska modellens egen Ostap Bender.

PS. Det finns en fortsättning på "Tolv stolar" som heter "Guldkalven", men den är inte lika bra. Mel Brooks filmatiserade "Tolv stolar" under namnet "Det våras för svärmor" (The twelve chairs), men den filmen suger.

fredag 17 juni 2011

Hålligång på Holmgång


Holmgång var en form av duell i nordisk forntid, och ett allmänt accepterat sätt att lösa tvister på. Kulturevenemanget på Holms lantbruk i Björkå utanför Sollefteå som kallas för just Holmgång gör verkligen skäl för namnet. Ja, inte för att det är någon duell, men kulturskapandet kan ses som en kamp, och den föreställning man bjuder på förmår att överbrygga så många motsättningar – den mellan stad och land, mellan kända och okända, proffs och amatörer, nytt och gammalt, fin- och populärkultur.

Själva stället för Holmgång är tämligen osannolikt, mitt ute i ingenstans, på en plats med urgamla anor, en inomhusarena med plats för omkring 300 personer, och med högt i tak. Allt detta byggt på en ladugård. Och mycket riktigt så står det kor och idisslar, och kan ses genom pansarglasgluggar i golvet.

Innan föreställningen börjar spelas Ravels Bolero, sedan blir det pampigt värre med Nessun dorma, och hela tiden känner man en omisskännlig doft av kreatur.

Programmet är en härlig blandning av flera olika konstformer. Först ut är Julia och Jonathan, ett par från Stockholm som spelar en egenartad teater. De återkommer flera gånger under kvällen. Det är dans med vinnaren av Scenkonstbolagets koreografitävling Klara Degerman från Härnösand. Mer dans blir det med Norrdans som framför Mats Eks ”På Norrbotten”, till ackompanjemang av J P Nyström. Sara och Erik från Sollefteå sjunger och spelar covers av allahanda slag. Det blir Cirkus Cirkör-inspirerad akrobatik med Manuel från Näsåker.

Och överraskningar, som är, ja överraskande, och definitivt vidgar gränserna för kulturbegreppet.

Möjligen saknar jag en röd tråd i föreställningen.

Samma program presenteras alla tre dagarna. Däremot avslutas varje kväll med olika huvudnummer. Idag (läs torsdag) var det Dan Viktor med band, den egensinnige trubaduren som kallas för vår tids Cornelis. På fredag blir Roggbiv, ett band som spelar Queen- och Pink Floydcovers, och på lördag kommer blueslegenden Roffe Wikström.

Entré kostar 325, och det är värt varenda krona.

Kulturtorget vecka 24


1. Världens mest läsande folk firar nationaldag idag på Island. Behöver vi svenskar få en lika nära kontakt med vår historia som islänningarna har till sin?

Varje folk har så nära till sin historia som det behöver. Men för nära är inte heller bra, det leder bara till förljugen nationalism.

2. Finns någon gräns som inte bör överträdas när man skildrar kriminellas värld? Apropå Nuri Kinos biografi om storskurken Milan Seva och Jens Lapidus romaner.

Det finns alltid gränser, vilket är enbart positivt. Men var de går kan bara avgöras från fall till fall. Just de exempel som du nämner känner jag dessvärre inte till.

3. Akademiledamoten Lotta Lotass nya roman är en 50 meter lång telexremsa med text utan interpunktion. Låter lite svårläst, vad tycker vi om sådant?

Det blir egentligen ett konstverk i sig, med texten som en del av det. Så vitt jag vet är Lotass resonemang att eftersom ändå väldigt få läser hennes böcker kan hon lika gärna bjuda de trogna på något extraordinärt. Det kan ligga någonting i det på ett sätt, men samtidigt riskerar det att tangera uppgivenhet, eller ännu värre folkförakt - "jag kastar minsann inte pärlor för svin".

torsdag 16 juni 2011

Twitterdrama i Tornedalen


Ung vänsterpartist från Pajala skämtar grovt på Twitter ”Inga moderater förtjänar nåt annat än bly” och dylikt. Det blir upprörda känslor, och partiet lokalt tar bestämt avstånd. Partiet centralt däremot ligger lågt.
 – Det är bara svammel och storm i ett vattenglas, säger bråkets upphovsman.

Simon Fors är en ung vänsterpartisk politiker, som sitter med i kommunfullmäktige i Pajala och landstingsfullmäktige i Norrbotten. Bland vänner och kamrater är han känd för sin drastiska humor och sitt ibland grova språkbruk. När lokalpressen uppmärksammade hans inlägg på Twitter ledde det till en storm av kritik. Fors skrev bland annat ”Alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?”, och ”Min starka kärlek till vänner och kamrater som drabbas av högerpolitiken gör att jag hatar borgarsvinen så jävla mycket.” Dessutom ville han giljotinera kungen.
Den moderata reaktionen var till en början överseende, en av två moderata ledamöter i Pajala kommunfullmäktige, Christoffer Rova, kallar i Norrländska Socialdemokraten (NSD) Fors twittrande ”barnsligt” och ”knäppt”, och säger att de inte tänker agera.
Men man bytte fot ganska snabbt, och bara någon dag senare krävde moderaterna i landstinget att deras säkerhet skulle diskuteras. Simon Fors för sin del anser att moderaterna försöker vinna lättköpta politiska poänger. Men också Vänsterpartiet tar avstånd från Fors inlägg. Dels har man gått ut i pressen med att partiet ”står inte för det där”, dels har distriktstyrelsen i söndags skickat ut ett meddelande som konstaterar att Fors uttalanden är oförenliga med partiets syn på ”åsikter om människors lika värde och åsiktsfrihet”. I måndags röstade ett enhälligt kommunfullmäktige i Pajala för ett fördömande.

”Kränkande”

Siv Holma, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, är också starkt kritisk.
– Det vore bra om Simon förstod att hans uttalande var kränkande och sårande så att vi kan få undan den här frågan och ägna oss åt viktigare saker, säger hon till Flamman.
Siv Holma påpekar att som politiker är man aldrig privat, utan har alltid ett uppdrag, och bör föregå med gott exempel. Hon tycker att Fors twittrande spär på politikerföraktet, och skärper tonläget i den politiska debatten på ett obehagligt sätt. Enligt henne har hela affären skadat partiet, och hon har därför tagit kontakt med partisekreteraren Anki Ahlsten, som redan har talat med Simon Fors.
Anki Ahlsten är sjukskriven, men hennes pressekreterare Emil Lindahl Persson hälsar att partiet inte kommenterar saken.

Twitter privat

– Simon Fors får svara för sig själv, på Twitter är han en privatperson, säger Lindahl Persson till Flamman.
Simon Fors bekräftar för Flamman att han har talat med Anki Ahlsten, ”som hastigast”, men vill inte gå in på vad som sas. Han säger att han tar NSD:s ”skandaljournalistik” med lugn och ro. Han kan förstå att hans inlägg kan missförstås, men påpekar att det handlar om metaforer eller liknelser, och måste ses i sitt sammanhang. Han hänvisar till en tradition inom arbetarrörelsen av ”grov ironi och svart humor”. Det politiska språket är i dag alldeles för utslätat, och Simon tycker att det behövs mer känsla i samhällsdebatten.
– Jag blir upprörd över orättvisor, och blir mina motståndare, de som gör människor arbetslösa och utförsäkrade, sårade och kränkta, är det bara bra.
– För mig handlar politik om kamp, hat och kärlek, säger Simon Fors.

Inrikesnotiser


Arbetsolyckor ökar
för kvinnor


Under 2009 ökade antalet arbetsplatsolyckor med kvinnor inblandade, medan de minskade för män, enligt en rapport från Afa Försäkringar. Som helhet minskar dock antalet, vilket rapporten tror beror på att siffrorna omfattar 2009 då den ekonomiska krisen var som djupast. Med högkonjunktur befaras antalet arbetsplatsolyckor öka igen.
Den främsta anledningen till skillnaden mellan könen anses vara att allt färre män arbetar inom industrin, kvinnorna däremot drabbas oftare av fallskador och skador efter hot och våld, en typ av arbetsskador som fortsätter att öka.

Ikea kritiseras av Europafack

Detaljhandels fackförbund i Europa riktar hård kritik mot Ikea för bristande respekt av fackliga rättigheter. På en kongress i Madrid antogs ett uttalande som kräver att Ikea behandlar sina anställda i Sverige och i andra länder på ett likvärdigt sätt.
Uttalandet kräver också att företagets anställda överallt i världen ska tillåtas att gå med i facket och kunna förhandla om kollektivavtal.
Samtidigt höll spanska Ikea-anställda en demonstration utanför varuhuset i Madrid.

Fördubblad expansion
för bemanningsföretag


Bemanningsföretagen i Sverige räknar med att fördubbla sin omsättning inom tio år. Det är framför allt bland industrins kollektivanställda som tillväxten väntas mest fart.
Enligt bemanningsföretagens egen uppskattning jobbade närmare 120 000 personer i branschen någon period under året. Omkring 1,3 procent av alla anställda arbetar som inhyrda, en siffra som ligger under genomsnittet i EU. Om tio år hoppas man på att antalet ska vara uppe i tre procent.

Protester mot Israelmatch

Ett hundratal personer demonstrerade i Karlskrona mot Israel i samband med EM-kvalmatchen i handboll. Per Garthon från Palestinagrupperna höll ett anförande. Också inne i hallen protesterade ett tiotal personer med banderoller och flaggor. De lämnade självmant hallen efter en kort stund. En person blev gripen. För övrigt gick manifestationen mycket lugnt tillväga.
En grupp personer demonstrerade också till stöd för Israel. Ett stort polispådrag höll de två grupperna åtskilda.

tisdag 14 juni 2011

En ikons födelsedag


Idag är det Ernesto Che Guevaras (1928-1967) födelsedag. Dagen till ära ett par Che-relaterade texter.

BOK
Che
Björn Kumm
Historiska Media

1967 får den svenske journalisten Björn Kumm sitt livs scoop när han är bland de första på plats när Ernesto ”Che” Guevara mördas i Bolivia. 40 år senare skriver Kumm en biografi över Che. Under dessa år blir den argentinske revolutionären mystifierad, kanoniserad, och upphöjs till en sinnebild för uppror och självuppoffring. Hans ansikte med den beslöjade blicken stadigt fäst i en fjärran, lysande framtid finns på affischer, knappar och T-shirt över hela världen. Han är en idol inte bara för den revolutionära vänstern, utan också för ungdomar som helt enkelt hävdar sin rätt till ideal och en egen identitet. Föga förvånande har den kapitalistiska marknaden inte varit sen att göra en god affär på att kränga idolbilden.

Det är naturligtvis inte helt lätt att skildra en sådan persons liv. Kumm går mycket systematiskt till väga, och man kan inte klaga på bristande kunskap och fullständighet. Den fråga man ställer sig är om familjehistorien har annat än kuriosaintresse. Bidrar verkligen skildringen av hjältens barndoms- och ungdomsår till att förstå den vuxna personen, och framför allt fenomenet Che? Det är högst tveksamt.

Boken är genomgående framför allt beskrivande, och man saknar fördjupning och analys. Inte minst den kubanska revolutionens komplexa utveckling och Ches roll i den hade förtjänat en mer ingående behandling.

Det går inte att ta fel på Kumms sympatiska inställning till sin hjälte, men bilden av Che blir märkligt platt och avslagen. Vi kommer aldrig in bakom idolbilden. Han var en principfast idealist, visst, men hur ser motsättningen ut mellan principer och krass realpolitik? Han ville sprida revolutionen till hela Sydamerika, ja hela världen, men var det inte lika mycket av dygd som av nödvändighet, helt enkelt för att häva Kubas isolering, och lätta på det amerikanska bojkottrycket? Och var Ches revolutionära hängivenhet bara ett utslag av en oförmåga att tålmodigt – och föga heroiskt – delta i uppbyggandet av ett bättre samhälle. Det finns delade meningar om Ches insats som politiker på Kuba, även om ingen ifrågasätter hans rättvisepatos och engagemang, det är ett ämne som vore värt ett kapitel.

Alltför många frågor förblir obesvarade, alltför många intressanta ämnen är utelämnade, för att Björn Kumms bok om Che ska kunna betraktas som en fullträff.


ROMAN
Hon älskade Che
Ana Menéndez
Övers: Hanna Axén
Forum

I Ana Menéndez bok ”Hon älskade Che” får vi följa ett stycke kubansk historia. En ung exilkubanska uppvuxen i Miami med sin morfar bestämmer sig för att söka sitt ursprung och leta rätt på sin mor. Hon reser till Kuba men kommer tillbaka tomhänt. En kort tid efteråt får hon ett paket avsänt från Spanien som innehåller ett antal fotografier – alla på revolutionsledaren Che Guevara – och brev från modern. Brevet består av en rad rapsodiska minnesbilder där hon skildrar sin uppväxt, sitt äktenskap, revolutionen och slutligen en passionerad kärlekshistoria med Che.

Samhällets och individens öden löper parallellt. Kubas förfall under Batista, oron under revoltåren, revolutionen och perioden efter beskrivs på ett långt mer nyanserat sätt än vad man kunde förvänta sig från exilkubanskt Miamihorisont.

Menéndez, som är verksam som journalist, har en fin förmåga att gestalta platser, man kan riktigt se Havanna precis som om man var där. Det är skralare med personteckningen. Den personliga historien har en storslagen ansats att förstå livet, men ingen av personerna blir någonsin levande. Det är svårt att begripa fascinationen för Che, revolutionsikonen framstår mest som en egotrippad och dödslängtande cyniker. Språket är ibland betydelsemättat och tankeväckande men mest veckotidningsmässigt och banalt. Vad sägs om följande beskrivning av den första kyssen: ”…i den ryms såväl den första underkastelsen som det slutgiltiga sveket.” Eller ”…hans röst sprang som ur mynningen på en porlande bäck.” Menéndez försöker upprätta samband och korrespondenser, olika sammanträffande som resulterar i en ytlig mysticism. Är berättelsen sann? Är huvudpersonen Ches dotter? Uppriktigt sagt är det svårt att bry sig. Synd på ett bra ämne.

"originellt strukturerad och fantasifull satirisk roman"


En recension skriven av Lars Rask från BTJ av min roman "Statskuppen i Norrland". Eftersom BTJ:s recensioner inte får citeras i sin helhet, utelämnar jag den första meningen - som handlar om mitt medborgarskap - och den sista - som råkar vara kritisk.

"Statskuppen i Norrland är en originellt strukturerad och fantasifull satirisk roman med udden riktad mot opportunistiska, korrumperade och inkompetenta politiker i vår tid, vilka enligt författaren återfinns både till höger och vänster på den politiska skalan. En huvudperson i boken är den socialdemokratiske statsministern Axel
Oxenstjärna, som hade gjort en kometkarriär inom kommunalpolitiken och myntat ordstävet "Ofrihetens rike är tapetserat med skuldsedlar". När statsministerns favoritstatsråd Sven Luser, socialdemokratisk minister för tillväxtflum, håller ett tal och hånar norrlänningarna, har dessa fått nog av att framställas som arbetsskygga bidragstagare. Det börjar hända oväntade saker norr om Dalälven, och inför en stor folkmassa på torget framför rådhuset i Umeå utropas Den fria republiken Norrland."

måndag 13 juni 2011

Sveriges längsta statsminister


Idag är det 110 år sedan Tage Erlander föddes. Dagen till ära en recension av hans dagböcker från 1957:

BOK
Dagböcker 1957
Tage Erlander
Utgivna av Sven Erlander
Gidlunds förlag

Året är 1957. Ryssarna har tagit ledningen i rymdkapprustningen, samtidigt som den inrikespolitiska utvecklingen i Sovjet är fortfarande oklar efter Chrusjtjovs maktövertagande. Suezkanalen öppnas åter för trafik, och Romfördraget stadsfästs. Och i Sverige ”medan Västerlandet i övrigt diskuterar om sina möjligheter att rädda sin framtid, går vi till strid om pensionerna för våra åldringar.”

Tage Erlanders dagboksanteckningar handlar väldigt mycket om ATP-striden. Regeringskoalitionen med Bondeförbundet – snart Centerpartiet – hotar att spricka, man riskerar att förlora folkomröstningen om tilläggspensionerna, och i förlängningen hotar ett valnederlag. Erlander själv funderar på att avgå, det är bara plikten mot partiet som håller honom kvar. Även om regeringen spricker, lyckas man mobilisera partiet, vända opinionen, vinna folkomröstningen, få genom ATP i riksdagen, och Erlander stannar som statsminister ända fram till 1969, då den unge och briljante påläggskalven Olof Palme tar över. Erlander är alltså partiledare och statsminister i 23 år, ett svårslaget rekord.

Dagböckerna är anteckningar av varierande längd, nerskrivna eller dikterade i stort sett samtidigt med eller strax efter de händelser som de behandlar. Några viktiga större kunskaper bidrar de inte med, förutom en och annan episod, som den att Gunnar Sträng ville beslagta Henry Millers ”Kräftans vändkrets”. Det tyckte inte Erlander, även om han fann boken ”tarvlig”.

Här finns många skarpa personporträtt, Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarsson framstår närmast som maktgalna psykopater, Hedlund däremot är en hygglig prick. Också många partivänner blir rejält kritiserade, och Erlander skräder inte orden, ”något virrigare och sketnare än Åman”, ett citat som talar sitt tydliga språk. Om Tingsten: ”Struntviktighet och självmedvetenhet och i botten en osäker gymnasist.”
Erlander är medveten om att hans ledarskap är strakt ifrågasatt inom delar av partiet, och många av hans ilska och ironiska kommentarer är säkert ägnade åt att hantera den besvärliga situationen. Men han är också genuint osäker på sig själv och stundtals välgörande självkritisk.

Någonstans mellan raderna kan man skönja konturerna till det Sverige som komma skall, och redan nu klagas det över televisionens uselhet, bilismens hejdlösa framfart, tidningarnas skandalöst låga nivå och den politiska debattens ytlighet.
Det var inte bättre förr, men inte nödvändigtvis alltid sämre heller.

Konstrundan öppnar sig mot världen


Konstrundan i Nordingrå är inne på sitt fjärde år, och har blivit en lokalt etablerad kulturhändelse. Samtidigt öppnar sig evenemanget alltmer utåt i spännande kulturkonfrontationer där man låter den lilla världen möta den stora.

Internationella inslag är naturligtvis ingenting helt nytt, i Nordingråtrakten bor det ganska många människor med rötter i olika länder, och på Mannaminne finns ju alla dessa hus från världens alla hörn.

Men i år fanns det också ett direkt utländskt deltagande. På det nystartade Galleri Dala ställde belgaren Michel Elias ut. Galleriet ligger där Ådalens antikvariat en gång i tiden höll till. Per Kjellqvist sålde hela bokbeståndet, och startade istället ett konstgalleri. Till den första utställningen, lagom till Konstrundan, bjöd han in sin vän från Bryssel. Michel Elias har under många år arbetat som biståndsarbetare, i framför allt Afrika, och hans konst bär tydliga spår av det. Målningarna i olika tekniker uppvisar en högst säregen kombination av modernistisk popkonst och Afrikainspirerad naivism. Enligt Michel föreställer alla bilderna minnen av hans vänner, även Marilyn Monroe.

- In my mind (I mitt sinne), svarar Michel skrattande och pekar mot sitt huvud.

Textilkonstnären Viktoria Melinder ställde ut i Järnsta Kulturcafé, där hon också har sin ateljé. Hon berättar att under vårvintern höll hon på att experimentera med växtfärgning, bland annat med blålera, då tsunamin och kärnkraftsolyckan inträffade i Japan. Hon fastnade för en rubrik ”Kvar var bara lera”, och resultatet blev ett konstverk med samma namn.

Det är en mängd tygbitar i olika nyanser av grått som associeras till ödelagt land, eller lika gärna till skymning, och som utstrålar en stark känsla av osäkerhet och otrygghet.

- Jag brukar inte arbeta idébaserat, eller låta mig inspireras av världshändelser så här, men det hände så mycket under våren, säger Viktoria.

För konstnären Dag Wallin från Salsåker är det självklart att man måste öppna sig utåt, annars hotar ”uttorkning”. Alla konstnärer som finns i Nordingrå bildar en stort potential.

- Därmed kan vi erbjuda kulturupplevelser som storstadspubliken i Sverige, men framför allt ute i Europa och världen, är van vid. Det återstår bara att fixa det övriga med boende, matställen och sådant, säger Dag.

Efter en lång dag i gassande sol i Nordingrå är det inte svårt att instämma. Konst i världsklass, och ett serveringsutbud på u-landsnivå.

söndag 12 juni 2011

Veckan från hyllan 21


Mer än hälften av riksdagsledamöterna som slutade efter valet i höstas försörjs fortfarande av riksdagen. En granskning som Svt har gjort visar att 77 av 122 tidigare riksdagsledamöter fortfarande nu i maj fick ersättning från riksdagen. Bara under den månaden betalades över fyra miljoner kronor ut i inkomstgaranti. Totalt fick 136 före detta riksdagsledamöter inkomstgaranti i maj.

Alltså ytterligare 59 personer som slutat tidigare än vid valet i höstas. I maj 2011 fick Alice Åström (V) 50 263 kronor brutto från riksdagens inkomstgaranti. Hon är den som fick ut mest pengar, efter Berit Andnor (S), 56, som fick ut nästan 60 000 kronor. Henrik S Järrel (M), 62, slutade i riksdagen redan för fem år sedan och plockar fortfarande ut inkomstgarantin. I maj fick han 34 000 kronor - trots att han inte anmält sig till Arbetsförmedlingen.
Det ska löna sig att arbeta, åtminstone inom den lagstiftande församlingen. Det samma människor som bekymrar sig för vår arbetsvilja, misstänker oss för lättja och fusk, skär ner på våra försäkringar, och vill minska ersättningsnivåerna.

Riksdagsmännen är vår tids frälse. Och de skäms inte ens för det. " Jag tycker inte att det är oskäligt. Jag var relativt gammal när jag lämnade riksdagen och hade suttit i 15 år", säger Henrik S, dock M.

15 år! Förstår ni? Klart som fan man ska få 34 lakan i månaden efter så många års slit, särskilt om man är till åren kommen, det vet väl varenda snabbköpskassörska.

" Jag tycker inte att jag behöver ha alltför dåligt samvete för att jag uppbär den ersättningen", säger flitiga Henke vidare.

Som av en slump är det på söndag 100 år sedan en viss Milovan Djilas föddes (enligt vissa källor var han född den 4 juni, det kanske inte var så noga på den tiden och på den platsen).

Djilas var en jugoslavisk kommunist, högt uppsatt, under flera år vicepresident, som ansåg att det fanns för lite kommunism i Jugoslavien, däremot för mycket korruption, nepotism och privilegier åt de makthavande. För sin kritik av systemet blev han utesluten ur det styrande partiet och satt under mer än sex år fängslad för sina åsikter.

Mest känd är Djilas för sin bok "Den nya klassen". Den känns kusligt aktuell, och borde vara obligatorisk läsning för våra riksdagsmän. Även om jag inte är övertygad om att Djilas hade helt rätt, är boken läsvärd just för sin skoningslösa kritik av privilegiesamhället. Och det gäller förstås överallt, långt ifrån bara i forna Jugoslavien.

En annan intressant bok av Djilas är "Samtal med Stalin". Inte minst därför att dess författare var en av de få som vågade säga emot Folken Lillefar.

fredag 10 juni 2011


Idag är det årsdagen av mordet på den italienske socialisten Giacomo Matteotti. Han kiddnappades och mördades 1924 av fascisterna.

Dagen till ära en recension av en bra bok om Italien:

BOK
Arma älskade Italien
Margareta Zetterström
Tintomara

För en tid sedan fick jag ett vykort från vänner som var på semester på Sardinien. De var mycket nöjda, allt var jättefint. Några dagar senare läser jag i Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien” att Sardinien är ett av Europas mest militariserade områden, samtidigt som hon bekräftar mina vänners bild av ön som ett naturskönt semesterparadis.

Det är den stora styrkan i Zetterströms bok, en strävan efter hela bilden, att inte blunda för de negativa sidorna, trots att författaren bekänner sin samhörighet med ”Italiensvärmarbranschen”. Eller kanske just därför. Och ingen kan undgå att lägga märke till hennes kärlek och fascination inför landet Italien, och inte minst dess kultur.

Boken består av en rad artiklar, mest om kultur och politik, en del redan publicerade i olika tidningar och tidskrifter, men förvånansvärt många opublicerade. Zetterström skriver väl och personligt, och hon har ett självklart sätt att gå från det enkelt vardagliga till det svåra och komplexa. Här finns mycket intressant och nytt om Italien, och bakvägen får vi också nya infallsvinklar på vår egen svenska verklighet. När Zetterström är som bäst, är hennes texter små innehållsrika essäer, som artikeln om Mosaikerna i Ravenna, ett litet mästerverk som berättar om ett par tusen år av historia, med radikala tolkningar och perspektiv mot nutiden.

Som vanligt i samlingsvolymer finns det frågor kring urvalet. Det är svårt att se någon organisationsprincip, och tyvärr återkommer en del ämnen med upprepningar som inte tillför något nytt. Många texter tenderar också att bli enbart beskrivande och stanna på ytan, man saknar förklaringar och analyser.

Skildringar från Italien har en lång och stolt historia, det räcker att nämna namn som Goethe, Byron, Stendhal, Mendelssohn och Sartre. Framför allt Stendhal tycks ha varit en viktig inspirationskälla för Zetterström. Jag delar helt deras fascination för Italien, men har svårt att förstå deras anlag för melankoli och leda. Mycket kan man säga om livet, men tråkigt är det inte!

Och snälla Margareta, vad fick dig att förfalla till den narcissistiska avarten att pryda omslaget med en bild på dig själv?

Kulturtorget vecka 23


1. SVT hyllar två stora 70-talskomedienner Laila Westersund och Anna Sundqvist på lördag (Minnenas Television). Åldras humor? Skrattar vi åt samma saker som på 70-talet?

Allting åldras, inte minst vi själva, och i och med det också vårt sinne för humor. Eller som någon uttryckte det: Med stigande ålder får jag allt svårare att skratta framför apburen på zoo.

2. Sista volymen av ”Tove Janssons samlade serier” har precis kommit ut, och en vetenskaplig bok om Mumindalens filosofi. Vem vill du vara i Mumindalen?

Jag tror inte att jag vill egentligen vara någon alls där, men eftersom frågan ställs: Bisamråttan - en filosof som föredrar att läsa Oswald Spenglers böcker om alltings onödighet. Der Untergang des Abendlandes i Mumindalen, det ni!

3. Nordingrå Konstrunda börjar bli en pingsttradition. Fjärde upplagan i helgen. Krävs det ett Nordingrå, ett inarbetat konstlandskap, för att en sådan här konstnärssatsning ska fungera?

. Det är klart att ett stort antal konstnärer i ett landskap känt för sin konst underlättar ett sådant projekt. Men jag skulle vilja gå mycket längre och satsa på att förvandla Ådalens gamla industrilandskap till ett levande kultursamhälle. Året runt.

tisdag 7 juni 2011

Fanan stolt...


I fanparaden under nationaldagsfirandet i Sollefteå deltog en förening till häst. Resultatet blev en oväntad installation, visserligen helt i linje med dagens tema, men ambivalent till sitt innehåll.

Släktforskare på ”Bruksresa”


Härnösands Släktforskare gjorde i lördags en rundresa genom bruksmiljön i Ådalen. Man besökte masugnarna i Bollstabruk, Sollefteå och Graninge.

- Det är en viktig kringforskning för oss att bli bekant med boende- och arbetsmiljöer för de människor som vi forskar om, säger föreningens ordförande Peter Sjölund.

Föreningen brukar göra minst en sådan resa per år. Nu var det ett 40-tal personer som åkte runt med buss och besökte de gamla bruksmiljöerna. Det var samtidigt en avslutning av föreningens vårverksamhet.

I Bollstabruk togs de emot av den välkända lokalprofilen Svea Larsson från föreningen Stenskolan och hennes man Jan. De guidade runt i både arbetarkvarterens kasernlängor och den anrika herrgården. Man passade på i det vackra vädret och tog en fika i den nyrenoverade paviljongen.

Visningen i Bollsta avslutades i masugnen vid Bollstaån och det visade sig att flera av de besökande hade anknytning till platsen. Järnhanteringen i Ådalen började på allvar på 1700-talet, och eftersom det inte fanns kompetens lokalt att tillgå, tog man dit två tyska stålsmeder. Den ene hette Mähler, den andre Angermund.

- Och jag är faktiskt stolt ättling till den sistnämnde, säger Peter Sjölund.

För Birgit Eldrot intar masugnen i Bollstabruk en särskild plats i hennes släkts historia. Hennes morfarsfar, som hette Per Östlund Nordin, arbetade här i många år tills han råkade ut för en tragisk olycka.

- 1896 ramlade han ner i ugnen och dog omedelbart, berättar Birgit Eldrot.

Bussresan fortsatte sedan mot Sollefteå och Graninge.

Nationaldag med framtidstro i Kramfors


Nationaldagen firades på torget i Kramfors med musik, dans och sång. Ett festtåg med fanvakt marscherade från idrottsplatsen. I det numera traditionella ballonguppsläppet steg hundratals gula och blåa ballonger mot den klarblåa himlen.

Dagen började med att nya svenska medborgare hälsade välkomna i kommunhuset. Det var personer från Finland, Tjetjenien, Georgien, Iran och Libanon som fick diplom och bjöds på kaffe och tårta.

Shervin Nooroazi Iranzad kommer ursprungligen från Iran och han har bott i Sverige i sju år. Han tycker det är roligt att bli uppmärksammad av sitt nya land just på nationaldagen.

- Hela min tid i Sverige har jag bott i Kramfors, så jag är en riktig Kramforsbo, säger Shervin stolt, och skrattar.

Årets festtal hölls av Andreas Rovio, elev på Ådalsskolan. Tanken var att låta ungdomen komma till tals på nationaldagen.

Andreas fokuserade i sitt tal på gemenskap och framtid. Han poängterade att det är viktigare att se till det som förenar istället för det som skiljer åt, och att just nationaldagen är ett utmärkt tillfälle att uttrycka det.

- Så att tillsammans kunna förenas, ett helt land, för att fira en gemensam sak är någonting jag tycker att vi borde ta tillvara på, sa Andreas Rovio.

Han uppehöll sig mycket vid den framtidstro som håller på att vakna till liv i Kramfors, med alla satsningar som ser dagens ljus i kommunen, viktigt inte minst för ungdomarna. Han avslutade med att till publikens jubel utropa:

- För Sverige, för folket och för Kramfors!

Dagens konferencier var Lars Ljungdahl.

Nationaldagen firades även i Nyland, Nora och Ullånger.

Nationaldag i mångfaldens tecken i Sollefteå


Solen sken över den stora publiken som hade samlats för att fira nationaldagen i Ådalsbyn i Sollefteå. Här bjöds det på bildspel om stadens historia, underhållning, nationalsång och en imponerande fanparad. Landshövding Bo Källstrand höll högtidstal.

Nationaldagsfirandet började med en speciell gudstjänst dagen till ära i Sollefteå kyrka. Klockringningen markerade att festligheterna startade i Ådalsbyn.

Bildspelet ”Sollefteå i tidens backspegel” både inledde och avslutade firandet. Dagens konferencier var Cecilia Jakobsson, som också bidrog med musikunderhållning. Dessutom uppträdde Kulturskolans elever med en dansuppvisning, och flera körer framförde mer eller mindre högstämda sånger.

En mäktig fanparad med deltagande från en mängd olika föreningar tågade in i Ådalsbyn. Blå-gula fanor vajade överallt runt om hela festplatsen. Den stora flaggan hissades, och ordet överlämnades till landshövdingen.

Han inledde med att på engelska hälsa gäster från den polska vänorten Rudniki välkomna. Också fortsättningen av talet gick i mångfaldens tecken då Bo Källstrand underströk betydelsen av ett positivt mottagande av invandrare.

Landshövdingen påpekade att den svenska nationaldagen, till skillnad från de flesta andra länder, inte firas till minne av någon dramatisk händelse. Nationaldagen är snarare ett tillfälle att glädjas åt den långvariga fred och trygghet som landet har haft förmånen att åtnjuta.

- Idag ska vi reflektera över det som förenar oss alla, och som är bra i vårt land, sa Bo Källstrand
.
Nationaldagen firades också i Junsele, Näsåker och Ramsele.

söndag 5 juni 2011

Veckan från hyllan 20



Sveriges statsskick skakas i sina grundvalar. Det som alla visste, i alla fall de som ville veta, har nu avslöjats. Vår monark är ingen städad familjefar, utan en festprisse som har svårt att behålla brallorna på. Envisa journalister vägrar att vända blad utan fortsätter att rota i den rojalistiska byken.

Hans majestät gör dock sin plikt - för Sverige i tiden! - och förnekar allting, I varje fall nästan.

Han tror inte att han har varit på porrklubb. Vad han minns har det inte heller varit några privata tillställningar.

Vad menas med sexklubb? Majestätet har minsann varit på Folies Bergere, naturligtvis för länge sedan. Hur definierar man lättklädda damer. På Oktoberfesten i München visar de både det ena och det andra...Och hur kan konungen veta vad folk har för bakgrund på alla dessa tillställningar som han tvingas att närvara vid? Vem som helst på vilken fest som helst kan ha åkt på fortkörning, eller hur?

Tack och lov har vi såå förstående partiledare uti detta land. Statsministern recenserar inte, med hänvisning till konstitutionen (står det verkligen så i författningen? Du skall inte recensera statschefen??!). Lars Ohly tror kungen på hans ord. Han kanske tänkte på Nordkorea. Där ifrågasätter man inte heller den regerande dynastin. Håkan Juholt bekymrade sig för hur den kungliga familjen mådde. Allt är frid och fröjd.

Åtminstone tills vidare. Någonting säger mig att det här ynkliga spektaklet är inte över än.

Genom historien har åtskilliga kungar varit sorgliga figurer. Däremot har det funnits många spännande drottningar, som i vanlig ordning har ofta hamnat i skymundan. En del av de3m har räddats till eftervärlden genom skönlitteraturen.

P O Enquists "Livläkarens besök" är ett bra exempel. Agneta Pleijels "Drottningens chirurg" ett annat.

ROMAN
Drottningens chirurg
Agneta Pleijel
Norstedts

Det finns en manlig och en kvinnlig värld och visst mötas de två. Agneta Pleijels senaste roman tar sin början med att Herman Schützer, sin tids främste kirurg, kallas till en svår förlossning, som slutar med att han genomför ett kejsarsnitt, en stor ovanlighet på 1700-talet. Barnet överlever, och får en viss roll i romanen, medan föderskan dör efter några dagar.

Tidens medicinska vetenskap präglas av stora motsättningar mellan teoretiskt inriktade medicinare och mer empiriska kirurger. Frågor som rör tro och vetande börjar ställas, människor blir medvetna om att deras strävan till kunskap har sina konsekvenser, man kastas ut i en värld utan Gud, helt övergiven och utlämnad åt sig själv.

Schützer anfäktad av ständiga tvivel, utarbetad och inbegripen i en fåfäng dispyt med en kollega, söker närhet men är emotionellt handikappad. Hans fru, tidigt bortgift mot sin vilja, håller sin ungdoms kärleks låga vid liv. Hon är olycklig i sitt äktenskap, och hon ser sin älskade gå under, men hon förmår att sprida ett budskap till de unga kvinnor som står henne nära. Den skrivna historien är männens historia, och Pleijel ger röst, kropp och liv åt kvinnor.

Romanen talar med många stämmor, och den tangerar flera teman, diskussionen om framstegstron, relationen mellan kvinnligt och manligt, existentiella frågor kring vad som konstituerar mänsklighet, en berättelse om invandrare, kungligt gunst och ekonomins primat. Kanske finns där än mer. Det är tecknad mot en bakgrund av forna tiders Stockholm som är allt annat än idylliskt.

Agneta Pleijels arkaiserade och rika språk måste vara bland det i särklass bästa som skrivs på svenska. Några recensenter har jämfört "Drottningens chirurg" med P. O. Enquists "Livläkarens besök". Märklig jämförelse, jag har svårt att se några djupare likheter. Och det finns inte heller någon anledning att ställa två stora författarskap mot varandra.

fredag 3 juni 2011

Ett steg framåt, ett tillbaka i intervjun


”Ett sorgligt spektakel, kränkande för kungahuset och en storm i en gödselstack.” Det är en uppfattning som journalisten och författaren Herman Lindqvist är ganska ensam om just nu. Flertalet kommentatorer, oavsett politisk färg, anser att kungens försök att dementera de komprometterande uppgifterna kommer i senaste laget och att monarkin har skadats. Ord står mot ord, och skulle det framkomma att kungen har ljugit blir det förmodligen omöjligt för honom att sitta kvar.
Längst i sin kritik går K-G Bergström, tidigare långvarig inrikespolitisk kommentator på SVT och numera på Expressen.
– Kungen framstod så osäker, så svävande och inte alls så övertygande som man måste framstå i den här situationen, sa Bergström i Gomorron Sverige.

Lyssnar man till och läser intervjun, som egentligen är två intervjuer, slås man av att här finns mycket litet av tidningsrubrikernas ”förnekande” och ”avfärdande”. Att svara ”Nä nä, det tror jag faktiskt inte” på frågan om han någonsin har varit på sex- och strippklubb är inte att förneka någonting. Inte heller att svara ”Nej, inte vad jag påminner mig” – på frågan om hans närvaro vid ”privata tillställningar”.
Direkt pinsamt blir det när kungen undrar vad som menas med ”sex- eller strippklubb”, han har – för länge sedan – varit på Folies Bergere i Paris. ”Lättklädda kvinnor”, det är en ”definitionssak”, och kungen börjar tala om Oktoberfesten i München. Och heller kan han veta något om bakgrunden hos människor på de – ack så många! – tillställningar som han besöker.
Så uttalar sig en maffiaboss försvarsadvokat, inte en statschef i ett demokratiskt land.

Kulturtorget vecka 22


1. Karl Olov Knausgård berättar allt om familj och vänner i sin romansvit Min kamp (2 kom i måndags), men hyllas också för sitt sätt att skriva. Var går gränsen, finns det en gräns för litteraturens frihet?

Naturligtvis finns det en gräns. Den går vid att författaren tråkar ihjäl sina läsare med egotrippat svammel utan slut. Knausgård passerar den gränsen med flera ljusår. Borde vara straffbart.


2. En kollega frågade mig vad jag skulle välja om jag var tvingad; litteratur, musik, film/teater. Vad väljer ni?

Jag är en intellektualiserande, känslohämmad och enkelspårig typ, och väljer därför utan något som helst tvång litteratur.


3. Lars T Johansson spelar Rickard Lejonhjärta i Kvartersteatern i Sundsvalls Robin Hood (som har premiär på lördag). Vem vill ni spela i Robin Hood, och varför?

Jag skulle vilja vara Kungen. Det verkar vara ett bra jobb. Man får gå på fester och ha mycket kul. Åtminstone så länge inte den näsvisa pressen lägger sig i. Så jag vill inte vara Rickard Lejonhjärta, utan hans brorsa, Johan utan media.