Veckan från hyllan 26

På en utflykt över helgen till Riga. Under stormaktstiden Sveriges näst största stad. Tidvis kanske till och med den största, då det var inte så noga med folkräkningen. Nu Baltikums enda miljonstad.

Känns inte särskilt storstadsmässig. Ingen folkträngsel, trafiken flyter på. Bilparken är iögonfallande postkommunistisk, många SUV-ar, BMW, Mercedes, och andra prestigemärken. Stadens skyltfönster är inbjudande rikt, även om kommersialiseringen av den unika Gamla Stan har gått lite för långt. Men så är det dessvärre överallt, inte bara i Riga.

Lettland var länge ett ekonomiskt mirakel, sedan kom krisen, och inte ens mirakel kunde hejda den katastrofala nedgången. Lettland tog sig ut ur krisen – om det nu har gjort det – genom det som med en sedvanlig ekonomisk eufemism kallas för ”intern devalvering”. I klarspråk betyder det en exempellös slakt på den offentliga sektorn. Bland annat har man lagt ner en tredjedel av alla sjukhus och flera hundra skolor.

Ett alternativ hade varit en vanlig devalvering, men en sådan skulle drabba bankerna alldeles för hårt. Bankväsendet i Lettland domineras av svenska banker. Swedbank, SEB och Nordea syns överallt. Framför allt Swedbank, de har byggt en gigantisk skyskrapa i en kombination av stalinistisk och modernistisk arkitekturstil. Modernismen till trots är effekten densamma, det vill säga den avsedda – var du än är i Riga ser du vem som bestämmer här.

En annan sak som syns överallt i Riga är alla dessa pantbanker. Så gott som alltid öppna dygnet runt. Krisen är kanske inte övervunnen än. I alla fall inte för alla.

Letterna är ett trevligt folk. Både letterna och ryssarna. Lettiskan är ett mycket speciellt språk, tillhör den baltiska språkgruppen, mjukt och melodiöst, låter slaviskt utan att vara det. Men alla talar ryska. Också de som talar lettiska talar ryska. Alla är mycket vänliga och hjälpsamma. Utom damen i gränskontrollen, hennes charm har fastnat för alltid i den oöverskådliga sovjetiska byråkratin. Å andra sidan är hon inte värre än sina amerikanska kollegor, sist jag var där. Deras charm var definitivt alldeles överväldigande sovjetisk till sin karaktär.

Tillbaka i Stockholm sorteras vi i gränskontrollen i två köer. Svartskallarna till vänster, de får visa upp pass, blondskallarna till höger, behöver inte visa någonting. Själv har jag efter drygt 40 år uppnått status av gråskalle, och får passera i den fina kön till höger. Känner mig nästan svensk.

Det är lärorikt att resa.

För de sommarslöa som inte mäktar med några större intellektuella utmaningar rekommenderar jag Henning Mankells ”Hundarna i Riga”, den andra boken i deckarserien om kommissarie Wallander. Den har också filmats med Rolf Lassgård i huvudrollen.

För er som orkar lite mer finns diktare som Vizma Belsevica och Knut Skujenieks, Zenta Maurinas romaner och Imants Ziedonis poesi, dessutom finns de unga poeterna Amanda Aizpuriete, Janis Elsbergs, Inguna Jansone och Edvins Raups, och en generation nya kvinnliga författare med starka röster som Gundega Repse, Nora Ikstena och Inga Abele.

Kulturtorget vecka 30

1. Orden och musiken verkade som tröstare i minnesstunden i Oslo kyrka efter det ofattbara terrordådet. Det verkar som det är i den svåraste stunden som orden och musiken har den största betydelsen?

Den största betydelsen i sådana stunder är att vara tillsammans, att hålla samman. Orden och musiken ger bara ett uttryck för och en sammanfattning av den kollektiva känslan av sorg och bedrövelse. Och det är inte så bara.

2. Det är en stor nycirkusföreställning med akrobater och jonglörer vid Högakustenbron på söndag till minne av nycirkusartisten Nils Wärmegård. Vad säger vi om kroppen som kulturinstrument?

Utan kropp ingen kultur. För vissa kulturuttryck är den helt central, till exempel teater i alla former, och då givetvis också nycirkus.

3. Det är tradjazzfestival på Mannaminne i helgen. Tradjazzens ideal är att låta som det lät för uppåt 100 år sedan. Hur viktigt är det att värna gamla kulturformer?

Det är inte viktigt alls. Många saker utvecklas, speltekniken framför allt, det byggs också musiklokaler med allt bättre akustik, och så vidare. Den klassiska musiken låter inte alls som förr - den låter mycket bättre! - utan att någon är särskilt ledsen för det. Däremot är det naturligtvis mycket viktigt att slå vakt om innehållet.

Debutant med säker blick

ROMAN
Fara vill
Elin Ruuth
Bonniers

Resandet är ett självklart inslag i det moderna samhället, och rörlighet ett honnörsord. Få människor framlever sina liv där de föds. Man flyttar, för utbildningen, kanske för äventyret, ibland av nödtvång efter arbete. Det finns en uppenbar ambivalens i själva förflyttningens väsen.

Debuterande Elin Ruuth tar vara på det redan i titeln till sin roman, som fyndigt heter Fara vill. Samma fyndighet präglar hela boken. I små korta stycken skriver Ruuth om sina filosofiska funderingar kring världens mysterier och livets hemligheter. Det är klurigt och underfundigt, med en associativ språkglädje – jag har själ, jag har skäl – kombinerad med mod och precision i uttrycket.

De existentiella reflektionerna beskriver i sig en resa, mellan Luleå och Malmö, längs med en nord-sydaxel, ut i den stora vida världen, och alltid med Elin Ruuth som en självklar utgångspunkt. Aldrig självupptagen, ständigt avväpnande uppriktig. Här går upptäckarglädjen hand i hand med plötsligt drabbande känslor av hemlöshet.

Mycket handlar om individens utsatthet i det moderna samhället, och hur svårt det kan vara med relationer i en förljugen värld – man måste vara beredd att följa med någon vartsomhelst, eller åtminstone hem.

Här finns ingenting av ungdomens tvärsäkerhet, utan en attityd av relativism, med en frisk skepsis som genomskådar den offentliga lögnens dimridåer och förenklade lyckorecept. Samtidigt vågar hon ifrågasätta den heliga vetenskapens totalitära pretentioner.

Allt detta serverat med säker blick och drastisk humor. En debut som lovar mycket.

Allt han gjorde var högljutt

Idag är det G.B.Shaws födelsedag.

I år firar vi 155 år av George Bernard Shaws födelse, och lika lite som för fem år sedan har det hörts några pukor och trumpeter, det har knappt ens nämnts i tidningarna. Shaws teaterpjäser spelas fortfarande av och till, och konstigt vore det annars för en man som i sin samtid jämfördes med Shakespeare. Alla hans pjäser, och de är många, Shaws samlade verk omfattar 36 volymer, försågs med osannolikt långa förord där Shaw förklarade sina politiska och filosofiska avsikter. Bortsett från dessa utläggningar, är pjäserna med sin kombination av drama, komedi och social medvetenhet riktigt sevärda än idag.

Shaw var också en av sin tids mest bemärkta intellektuella. Han är den ende som har fått både Nobelpriset i litteratur (1925) och en Oscar (1938 för bästa manus). Känd för sina rappa repliker, är Shaw den kanske efter Wilde mest citerade författaren. Till hans mer udda projekt hör försök till skapande av ett nytt engelskt alfabet och avskaffande av Julen. Han svek aldrig sina irländska rötter, och försvarade alltid högljutt – allt han gjorde var visserligen högljutt – Irlands befrielsekamp.

Sin största betydelse hade nog ändå Shaw som den brittiska vänstern portalfigur. Han var med och grundade Fabian Society, en märklig samling av excentriska medelklassradikaler som kom att utöva ett avgörande inflytande på den socialistiska traditionen i Storbritannien. Och, skulle säkert många tillägga, på dess bedrövliga tillstånd. Sitt namn hämtade Sällskapet från den romerske härföraren Fabius Cunctator (Sölaren) från krigen mot Hannibal. Man skulle i likhet med Fabius iaktta stor försiktighet, undergräva fiendens stridsstyrka och moral för att invänta det rätta ögonblicket för att slå till. Elaka kritiker har påpekat skadeglatt att Fabius slog aldrig någonsin till. Om någon händelsevis ser paralleller med dagens situation är det tyvärr ingen tillfällighet.

Fabierna var en elitistisk sammanslutning vars ändamål var att vinna medelklassen för socialismen. Under senare hälften av 1890-t. var Shaw övertygad om att det största hindret för socialismens spridning var ”arbetarklassens dumhet”. Hans egen politiska övertygelse har beskrivits som en ”eklektisk doktrin som satts samman av halvsmälta fragment av Marx, Nietzsche, Ibsen och Wagner”.

Efter sekelskiftets stöd för den brittiska imperialismen och försvar av boerkriget – de politiska irrgångarna är många och förvirrande – kom Shaw att omfatta en radikalpacifistisk hållning. Han protesterade häftigt under hela 1: a världskriget, vilket ansågs opatriotiskt och medförde en minskad popularitet för hans författarskap. Det här var utan tvekan en av hans bästa stunder även om det går inte att komma ifrån att samma hållning grumlade helt hans omdöme under spanska inbördeskriget och under 30-talets ”fredsförhandlingar” med Hitler. Han motsatte sig också Nürnbergrättegångarna.

Första världskriget fördjupade ytterligare Shaws misstro till arbetarklassens politiska förmåga. Efter en kortvarig flirt med Mussolinis fascism (!) blev han en stor beundrare av och apologet för Stalins Sovjet. En byråkratisk kollektivism med en tvångsmässig omorganisering av samhället under statens ledning var ingalunda främmande för fabianerna.

Shaw var född i mitten av 1800-t. och dog nästan ett helt sekel senare 1950. Han stod med ett ben i 1800-t. och med ett i 1900-t. i en märklig förening av rationalism och moralism. I en dödsruna kallades han för ”den siste viktorianske profeten”, och det är nog en mycket träffande benämning. Finns det då något levande arv som den gigant har lämnat efter sig till oss?

Hans avsky för krig är en sak. En annan är hans konsekventa och kompromisslösa jämlikhetstanke. Shaw var för total inkomstutjämning, låt gå att det skulle ske gradvis. Han var feminist och förespråkade redan då könskvotering. Han var också stark motståndare till alla former av rasism. 150 år efter sin födelse tycks George Bernard Shaw trots alla sina felsteg och ökenvandringar fortfarande ganska levande och aktuell.

En sovjetisk enfant terrible

Idag är det 31 år sedan Vladimir Vysotskij gick bort. Dagen till ära:

På hösten 1986 när min mamma var på besök i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?

Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom at vara egna – så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro.

Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).

Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreesvijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.

Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.

Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!

Brott och straff vid Skule

Bo R Holmbergs nyskrivna pjäs ”Mordet i Klingre” utgår från ett verkligt kriminalfall. Änkan Kristina Pehrsdotter i Klingre gifte 1805 om sig med drängen Erik Holmberg, i ett Nolaskogs eget Hemsöborna. Det blev svåra motsättningar mellan svärföräldrarna och den nye mågen, och till slut dödar fadern, hetsad av hustrun, Lady Macbeth på undantaget, Erik Holmberg, och gräver ner liket. Brottet uppdagas, och straffen blir hårda, Båda föräldrarna dömdes till döden, Pehr dessutom till att steglas (!), och hustrun till att brännas på bål, även om hon senare benådades av kungen.

”Mordet i Klingre” hade premiär med Höga Kusten Teaterförening på fredag kväll på fäbodvallen vid Skulebergets fot.

Pjäsen har ett feministiskt anslag. Det är svårt för en ensamstående kvinna att klara sig på egen hand, och när en friare dyker upp, tar hon tacksamt emot. Denne visar sig dock vara en streber och hustrumisshandlare. Vilka alternativ stod då till buds för den stackars kvinnan? Skilsmässa var inte att tänka på, makten och lagen stod på mannens sida, och även om omgivningen kan visa sympati för den misshandlade, var det ingen som kunde eller vågade ingripa. Den problematiken är dessvärre inte helt inaktuell än idag.

Det är ingen tillfällighet att Berättaren i pjäsen uppträder i moderna kläder, som helt bryter mot den tidstypiska dekoren. Han spelas för övrigt mycket skickligt av Jimmi Edlund, och hans roll för handlingen framåt med dynamik och bra fart. Dessutom på rimmad vers!
Ett högt tempo utmärker hela föreställningen. Korta scener, som går raskt undan, det är inte ett långsamt ögonblick.

Ensemblen består enbart av amatörer. De gör sitt bästa, och de gör det bra. Replikerna sitter perfekt, och alla hittar i rörelseschemat, den tacksamma scenografin bidrar säkert också till det. Man utnyttjar också spelplatsens intima närhet, och etablerar bra kontakt med publiken med små medel.
Karin Olsson som änka har en central roll som hon bär upp hela föreställningen genom med trygg auktoritet. Robert Sandström som Erik Holmberg övertygar inte till en början, men växer med rollen, kanske för att han passar bättre som dryg hustyrann än som förförare. Och det är alltid samma fröjd att se författaren själv avslöja sina numera inte alltför dolda skådespelartalanger.

Trots det allvarliga ämnet är det ingen dyster föreställning, tvärtom innehåller den mycket humor. Det skämtas hejvilt om det mesta, från sex till döden. Och den tafatte kungen besitter samma oratoriska begåvning som vår nuvarande monark.

Ytterligare föreställningar spelas 29, 30 och 31 juli.

Festival med drag på Mannaminne

Kramfors lever vidare som ”dragspelets Mississippi”. Årets Dragspelsfestival, den fjärde i ordningen, på Dragspelets Hus på Mannaminne, samlade ett startfält av artister från hela landet. Förutom lokala musiker, fanns det folk från Göteborg, Västergötland, Östergötland, Jämtland och Stockholm.

Den musikaliska bredden var också imponerande, med allt från klassiskt till swing och jazz, och det hanns även med allsång, med Barbro Lundqvist som ledare.
Festivalen pågick i två dagar. Kramfors Dragspelsklubb inledde båda dagarna. På fredag kväll var det, förutom uppträdanden av David Wahlén och Bröderna Trück, dans på Bryggan, precis framför Dragspelets Hus, med Sollefteå Swing´n Sweet.

Lite av kvällens höjdpunkt var uppspelningen av dragspelskollots elever. Kollot har arrangerats sedan festivalen startade för fyra år sedan, det finns en kärntrupp bestående av några pensionärer som var med redan från början, medan övriga deltagare är i olika åldrar, och både totala nybörjare på dragspel och mer avancerade utövare. Kollot leds av far och dotter Lars och Åsa Arvidsson, och enligt Åsa var elevernas uppvisning ”exemplarisk”.

Åsa och Lars uppträdde själva på lördagen, då också Bröderna Trück återkom. Dessutom var det en show med Pierre Eriksson på dragspel och Rolf Jardemark på gitarr.

Under Dragspelsfestivalen utdelas traditionsenligt Hans-Erik Nääs stipendium, ur fonden till minne av den store dragspelaren och kompositören Hans-Erik Nääs från Sprängsviken. Årets stipendium tilldelades Astrid Koorti Kroon från Sundbyberg. Prissumman är på 10 000 kronor.

Senare under kvällen flyttade man in på restaurangen, och här pågick musicerandet till långt in på småtimmarna.

Drabbat av civilisationen

För 100 år sedan, den 24 juli 1911, meddelade den amerikanske historikern Hiram Bingham att han hade upptäckt Machu Picchu. En arkeologisk världssensation var ett faktum, bara åtta mil från staden Cuzco i Peru, centrum i det gamla Inkariket, låg en tidigare helt okänd bebyggelse från Inkatiden.

Staden grundades under 1440-talet, och övergavs i samband med den spanska erövringen 1532. Eftersom spanjorerna intresserade sig enbart för platser med militär och ekonomisk betydelse blev Machu Picchu aldrig upptäckt. Staden ligger högt uppe i Anderna, 2 400 meter över havet, på en 500 meter hög bergstopp. Machu Picchu betyder för övrigt ”gammal bergstopp” på indianspråket quechua.

Staden är mycket svårtillgänglig, det omges av branta stup på tre sidor, genom åren har det kamouflerats av vegetationen, och var därför relativt intakt och kunde enkelt rekonstrueras. Machu Picchus arkitektur utmärks av ett stort antal branta trappor som förbinder stadens olika delar. Än idag är man inte säker på stadens karaktär. Allmänt tror man att det var en semesterstad för högt uppsatta Inkatjänstemän – i Inkastaten fanns en omfattande byråkrati. Andra teorier hävdar att platsen hade en religiös funktion, med kultplatser tillägnade solguden.
Det ena motsäger förvisso inte det andra.

Hiram Bingham vann stor berömmelse genom sin upptäckt, och hans bok ”The lost City of the Inkas” blev en storsäljare. Han ägnade sig åt arkeologiska utgrävningar i Machu Picchu under flera år, och fick den peruvianska regeringens tillstånd att föra ut omkring fyra tusen föremål till universitetet i Yale i studiesyfte. Tillståndet gällde i 18 månader, men efter tidens utgång konstaterade amerikanerna att Peru saknade möjligheter att förvara föremålen på rätt sätt, och behöll dem därför. De är fortfarande i USA, men Perus regering har hela tiden krävt att de ska återlämnas, och det ser ut att en överenskommelse kan nås.

Dagens forskning är tämligen säker på att Machu Picchu var känt innan Binghams upptäckt. Staden drabbades av den västerländska civilisationen flera decennier tidigare då den tyske affärsmannen Augusto Berns anlade ett sågverk 1867 vid bergets fot, och med stor sannolikhet upptäckte den gamla Inkaplatsen. Berns drev ett företag som förutom industriproduktion ägnade sig åt gravplundring och handel med antika föremål. Det skedde visserligen helt i det tysta med ändå fullständigt legalt, då Berns hade ett avtal med den peruvianska regeringen, som inkasserade tio procent av intäkterna. Högst troligen erhöll presidenten själv, Andreas Avelino Caceres, också en andel.
De flesta av de rövade föremålen tros ha hamnat i Europa.

1983 upptogs Machu Picchu på Unescos världsarvslista, och räknas idag som ett av världens sju nya underverk. Det är ett svårtillgängligt men populärt turistmål.

Ett barnens helgon in i döden

Idag är det Janusz Korczaks födelsedag:

Den 22 juli 1878 föddes i Warszawa en viss Henryk (Hersch) Goldszmit. Han blev senare världsberömd under namnet Janusz Korczak.

Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet (under en resa till Palestina på 30-talet blev han mycket influerad av kibbutzrörelsens ideologi). Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Idag kan mycket av det tyckas ganska självklart, men många lärare och pedagoger som jag har talat med påstår att Korczaks tänkande har stor aktualitet än i våra dagar.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – som lär vara inspirerad av en roman karaktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, t.ex. hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden driva barnhemmet för föräldralösa. Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakand vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, t o m hos de nazistiska bödlarna.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.

Trotsig och livsglad teater

På morgonen den 14 mars 1980 kom kronofogden med ett följe av ett hundratal poliser till huset i Taråberg. Huset, som tillhörde Graningeverken, hade stått öde i 30 år, då en familj från det närbelägna Skogsnäs flyttade dit. Efter år av processande fick Graninge ett vräkningsbeslut. I 30-gradig kyla vräktes familjen, bland dem flera barn. Man lät brandkåren bränna ner huset, murstocken sprängdes i luften, och diesel hälldes i jordkällaren.

Det var ett oerhört övergrepp, och som snabbt blev symbolen för motsättningarna mellan alternativrörelserna och Makten. Det blev också utgångspunkten för teaterpjäsen ”Sången om Taråberg”. Pjäsen spelades första gången 2006, sedan en andra gång 2010, och i onsdags var det dags för nypremiär på Skogsnäs, med delvis omskrivet manus och nyskriven musik.

Man har valt att inte lägga hela tyngdpunkten på händelsen med vräkningen, utan gör en historisk koppling till det tidiga 1900-talets baggböleri, och låter berättelsen bli en historisk skildring inte bara av den lokala trakten, utan mer av det moderna Norrland, som en plats där kampen står mellan den lilla människans drömmar om ett enkelt och värdigt liv och överhetens profithunger och flyttlasspolitik.
Därmed går man bortom bygdespelet och närmar sig proggrörelsens musikteatertradition. Dessutom bjuder man också generöst på dansinslag, och det går inte att ta fel på hur effektiva berättargrepp musik och dans är, det blir så mycket mer levande och dynamisk är bara talad teater. Föreställningens musik har ett brett register med pastorala flöjter, industriella dissonanser, och megahits ur musikalen ”Hair”. Jag tror mig också höra ”Vi äro tusenden” ur ”Tältprojektet”.

Sångprestationerna är lite i Egon Kjerrmans anda – hellre än bra, medan dansen fungerar utmärkt, med en enkel men effektfull koreografi.

Skådespelarinsatserna håller över lag hög standard. Ett extra plus för Jens Nilsson som Skogstroll, en fysiskt krävande roll, som i första akten driver handlingen framåt med lika delar akrobatik och dynamik. Bra är också Johnny Persson som tar den dialektala bondkomiken till nya höjder, och My Nyberg som den uppkäftigt radikala bonddottern. Alla barnen gör lysande prestationer.

Andra akten om Skogsnäskollektivets tillblivelse och första tid är befriande självironisk. Det är lätt att dra på munnen åt dessa oändliga diskussioner om tv får förekomma, om det är OK med elektriska apparater, och hur mycket kontakt är egentligen tillåtet med ”tjyvsamhället”. Men här finns också mer djuplodande reflektioner om rätt och fel, och icke-våld. Bakom skymtar tydligt en äkta längtan efter ett bättre liv, miljövänligt, enkelt, mer autentiskt.

Avslutningen är grandios. Det börjar med musiken, några spröda solon jobbar successivt upp sig till nästan symfoniska nivåer, samtidigt som en ensam skådespelare får sällskap av allt fler, tills hela ensemblen står där på rad i ett trotsigt uttryck av gemenskap och kollektiv kampvilja, livsglädje och framtidstro.

Föreställningen spelas 20-24/7 och 27-31/7.

Kulturtorget vecka 29

1. Teater, den kanske äldsta kulturformen håller greppet. Varför älskar vi att spela och titta på teater? Apropå att Höga Kustens Teaterförening har premiär på sin nya produktion ”Mordet i Klingre” av Bo R Holmberg i Skule i kväll.

Närhet, direkthet, omedelbarhet, är vad jag kommer att tänka på rent spontant. Men det kanske går djupare än så. Att våra sociala konventioner är en stram hämmande civilisatorisk tvångströja som skapar ett starkt behov av att fritt uttrycka sig, spela ut, ja, "apa sig". Teater som lek i sublimerad form.

2. Skådespelaren Marika Lagercrantz blir nytt svenskt kulturråd i Berlin. Det brukar vara byråkrater som får sådana jobb. Kan en kulturskapare hålla ordning på papperen?

Det kanske hon kan. Men ett kulturråd ska väl inte vända papper? Hennes uppgift är att skapa kontakter, bygga broar, väcka intresse. Det är viktigt med en förbindelselänk till den kontinentala kulturen, inte minst den tyska. Om inte annat som motvikt till amerikaniseringens mardröm.

3. Det stjäls massor av koppar från våra kyrkor. Hittills har man ersatt med ny koppar men nu talas om att kyrkan kanske måste använda billigare material. Kan ni tänka er våra gamla kyrkor med plåttak?

. Det finns mycket i religionen som jag i mitt hedniska sinne förundras över. Till exempel kopplingen mellan Gud och koppar?! Det är på gränsen till perverst. Rent arkitektoniskt, ur estetisk synpunkt, är koppar att föredra framför plåt. men det finns andra material som också gör sig väl, till exempel taktegel.

Exempellös opportunism och feghet

20 juli, årsdagen av attentatet mot Hitler. För några år sedan gjordes en kalkonrulle med Tom Cruise i huvudrollen på temat. Ingen höjdare:

Filmen ”Valkyria” är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg – precis så osannolik i rollen som man kunde befara – är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott – som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindrevärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

”Valkyria” är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.
Vad säger USA, FN och EU om det?

Han var ett imperium

Idag är det Vladimir Majakovskijs födelsedag. Om honom har Bengt Jangfeldt skrivit en fantastisk bok:

Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets
Bengt Jangfeldt
W&W

1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij en kula för bröstet.
Hela hans liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”.
Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.
I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.
Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.
Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.

Kulturbygd med musikalisk bredd

Kulturbygden i gamla hamnmagasinet fortsätter att förgylla sommaren i Sollefteå. På lördag var det dags för ett fullspäckat musikprogram. Inte mindre än tre band spelade, och de visade på både bredden och djupet i denna unga kultursatsning. Det är glädjande att Sollefteåborna, och möjligen också andra, har tagit kulturbygden till sitt hjärta, det vittnade den stora publiken om på lördag kväll.

Först ut var Umeåbandet ”Fristad”. Enligt programbladet ”har de lyckats behålla barnsligheten i något så moget som rock och jazz”, och det är så sant som det är sagt. Genomarbetade arrangemang, spännande övergångar mellan olika musikgenrer, med ett brett musikaliskt register, och på samma sätt ett motsvarande känsloregister som kan avläsas i musiken, pendlande från dröm till förtvivlan.
”Fristad” bildar en musikalisk helhet som lämnar ett stort utrymme för skickliga individualister, harmonierade solon är ett uttryck som kommer närmast att beskriva det.
För ett gammal progghjärta dök parallellen med ”Soffgruppen” upp direkt, och jag antar att ”Fristad” skulle betrakta det som en fin komplimang.

Synd bara att de i likhet med de flesta unga svenska band envisas att sjunga på engelska. Är det en internationell karriär som lockar? Ute på vischan har sången på engelska bara den effekten att texten tenderar att försvinna, eller på sin höjd att bli till en mur av oartikulerade ljud. ”Fristad” lät mycket bättre när de sjöng på svenska, och även om det inte var något fel på sången, kom de bäst till sin rätt i instrumentala låtar.

En eloge också för den hyggligt bra anpassade ljudnivån på högtalaranläggningen.

Nästa artist var Kristin Evergård från Karlstad. Hon är nästan helt klädd i svart, och i lokalens kraftigt dämpade belysning, blir det en dramatisk entré. Hon är ensam på scen med piano och munspel. Hon sjunger egna låtar, och repertoaren kan beskrivas som kabaré i vid bemärkelse.
Också hon envisas att sjunga mycket på engelska, och inte heller är det till hennes fördel, vilket är olyckligt, då texterna är väsentliga i den sortens framträdanden.
Jag tyckte dessutom att hennes röst var en besvikelse, välljudande och hyfsat klangfull, men helt utan nyanser, och framför allt i avsaknad av den svärta, som jag tror att många förväntade sig.
Samtidigt kunde man inte undgå att höra att det finns ett potential, och att Kristin Evergård bara väntar på att hennes musiks demoner ska vakna till liv.

Kvällen avslutades med bandet från Borlänge med det gulliga namnet ”Goodlooking Trash” (jag ska inte tjata mer om det engelska!). De kom till Sollefteå direkt från jättefestivalen Peace and Love. Bandet spelar ”hjärtrytmsrubbande indiepop”, melodiös rock, med raka texter om hur det är att vara ung. Trevligt.

Kulturbygdens program fortsätter juli ut. Mer info finns på www.kulturbygden.nu

Järn från Nyland i masugnen i Bollsta

Föreningen Stenskolan höll en temadag i Bollstabruk om det gamla brukssamhällets historia. Guidade turer varvades med musikunderhållning.

Det började med en rundvandring i Kejsarstaden, och där spelades också dragspelsmusik. Sedan begav man sig till herrgården, där Leif Hiller berättade om dess historia. Tradjazz spelades i paviljongen. Därefter bar det iväg till Udden, där Olle Winborgh, född och uppvuxen på platsen, ledde rundvandringen.
Slutmålet var gamla masugnen nere vid Bollstaån, där Jan Larsson var ciceron.
Avslutningen, och samtidigt dagens höjdpunkt, var en konsert med kultbandet Nylands Järn i masugnens mycket speciella lokal.

Nylands Järn är ett band med flera individuellt skickliga musiker, men det repas nog inte så ofta, enligt bandets frontman kompositören Fredrik Högberg blir det som mest en gång vartannat år. Även om det förmodligen är en överdrift, blev det en del komiska missar i samstämmigheten. Nu gjorde det ingenting, Nylands Järn är ett band som bjuder på sig själva, och som inte saknar självdistans och glimten i ögat.

Eventuella brister kompenseras med råge av spelglädjen och humorn. Bandet spelar mest coverlåtar med egna texter med lokalanknytning, det handlar om livet och folket runt om i Nyland. Mycket rör sig kring de mytiska personerna Per och Harry från järnhandeln. En del är en hyllning av bygderna kring älven, med inslag av äkta naturlyrik.

Man tar ut svängarna som bara duktiga musiker kan, och man är inte heller blyg som textförfattare, och publiken kunde bland annat avnjuta följande odödliga rader:
”Slår en drill, utan läckage/i ett kommunalt buskage.”

Sommarkväll i Konvaljparken

Den mångåriga traditionen med musikkvällar i Konvaljparken fortsätter. I fredags hängde det mörka moln på himlen över Lo, och det kom också en och annan regndroppe, men den trogna publiken lät sig inte skrämmas, utan det var lika fullsatt i slänten ner mot scenen som vanligt.

Kvällen började med att bandet KKV bestående av elever från årskurs sex gav prov på framtida talanger och spelade ett par storbandsnummer. Sedan tog Markus Molin över och bjöd på ett potpurri av schlager och visor.

Det serverades fika med nygräddat tunnbröd och kolbullar av de ideella krafterna i föreningen Styrnäs framtid. Många barn och ungdomar trotsade det kyliga vädret och tog ett dopp i Dämstasjön.

Efter pausen var det dags för kvällens huvudattraktion Öviksbandet Irish Brew. De bjöd på en brygd av äkta irländsk folkmusik, och inte många kunde sitta still.

Konvaljparkens sommarkvällar fortsätter de två kommande fredagarna.

Kulturtorget vecka 28

1. Kulturbygden i Sollefteå är en ideell förening som jobbar gratis för att leverera kostnadsfria kulturevenemang under hela juli. Är det ett bra sätt att sprida kulturen?

Det är ett alldeles utmärkt sätt! Kulturbygden är bland det bästa som händer under sommaren. Naturligtvis är det inte gratis, men ett bra sätt att finansiera kulturlivet. Det är också viktigt att kulturarbetarna får anständigt betalt.

2. Kultur kan också vara riktigt dyrt. I fjol såldes Picassos målning ”Nude, Green Leaves, and Bust” från 1932 för 850 miljoner kronor. Kan en tavla vara värd så mycket pengar?

Nakenhet, gröna löv och en byst kan vara värt en hel del. Det beror på vems gröna löv det är. Men 850 miljoner? Jag vet inte, jag kan inte förhålla mig till sådana summor.

3. Kan kulturella värden verkligen översättas till kronor och ören? Eller är det upplevelser som egentligen är omöjliga att förse med prislapp?

Man måste skilja mellan bruksvärde och bytesvärde. Bruksvärdet motsvarar behovet som det uppfyller, medan bytesvärde är det pris som bestäms på marknaden. I en marknadsekonomi som vår har allt ett pris, kultur likaväl som människor. Samtidigt finns det en potential i kulturskapandet som går bortom marknadens tyranni. Det kan lätt avläsas i alla ideologiska angrepp på kulturvärlden.

Klyschorna duggar tätt

ROMAN
Trettio nätter och en natt
Arne Rubensson
Jengel förlag

Fantasin äger en mäktig styrka, och ingenting kan vara lika sant och verkligt som en påhittad berättelse. Arne Rubensson saknar förvisso inte fantasi, tvärtom, berättelser, skrönor och historier formligen väller fram i hans roman Trettio nätter och en natt. Strukturen är ganska lös, två personer sitter i fängelse, den ena deprimerad – och det kan man ju förstå! – och därför håller den andre igång honom genom att berättar historier. Ett klassiskt upplägg med andra ord.

Rubensson beskriver emellertid själv problemet när han låter Berättaren säga Min styrka var fantasin, jag kunde förirra mig bort i tankarna, men min motståndare var verklighetens sakliga ljusbringare. Med verkligheten som fiende riskerar också fantasin att haverera, och istället för att överträffa verkligheten blir den bara ointressant.

Berättelsens dynamik bygger på kontrasten nord-syd, där folket i norr, Jämtland/Härjedalen, visserligen är efterblivet, de tror att reformationen fortfarande pågår, men manligt kärvt och rejält. Decamerone goes Janne Vängman. Sydlänningarna är inte helt oväntat lömska, temperamentsfulla och fullständigt sexfixerade. Det är så hopplöst schablonmässigt att det inte ens är fördomsfullt.

Klyschorna fortsätter att dugga tätt. Här finns en och annan lyckad gliring åt samtiden, men det drunknar i ansträngda lustigheter och ett tillrättalagt språk med långsökta metaforer i var och varannan mening. Mest är det bara plumpt.

Synd på så många goda idéer.

Jesusrocken är igång

Det krävs storhet för att sluta när man är på topp.
Den tionde upplagan av den kristna musikfestivalen Jesusrock är också den sista.

Slutspurten inleddes på bästa möjliga sätt på torsdag kväll vid Latbergets fot, härlig sommarkväll, ett varierat utbud av den bästa musiken, med band från hela världen, bra tryck i stämningen från början, och som det såg ut under tidig kväll skulle det bli bra tillströmning av publik.

Medelåldern bland besökarna är låg, bland annat får konfirmanderna komma in gratis.

– Annars är det helt vanliga ungdomar, en blandad kompott, säger Kerstin Kempe i kassan.

Varför söker sig då unga människor till en kristen musikfestival, vad är det viktiga musiken eller det kristna budskapet?

– Det viktigaste för de flesta är att det händer något, och så förstås musiken, att det är bra band, tror kyrkoherde Agne A Andersson.

Hans uppfattning bekräftas av den unga konfirmanden Annie Börjesson:

– Jag kommer hit för att umgås med mina kompisar och för musiken. Men det kristna är också lite viktigt.

– Och så är det skönt att det är drogfritt, skyndar hon sig att tillägga.

Stämningen är verkligen präglad av en sann kristen anda, alla är glada, det finns inga vakter, arrangörerna berättar att det har haft ett (1) fall av bråk under tio år.

Publiken kommer inte enbart från Kramfors och närområdet, utan från hela Norrland, och det finns även mer långväga besökare.

Förutom ett späckat musikprogram som fortsätter under fredag och lördag, bjuder festivalen också på seminarier och workshops, och dessutom vattenkrigs- och fotbollsturnering.

Jesusrock avslutas och tackar för sig som det anstår en kristen musikfestival med en gudstjänst på söndag.

Underskattad arbetarförfattare

Han är mest känd som författare av vildmarksromaner, *Varghunden*, *Skriet från vildmarken*, och *Varg-Larsen* är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke. Men Jack London var lika mycket, om inte mer, en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Denna sida av hans författarskap och verksamhet är ingen hemlighet, men det är svårt att bli kvitt intrycket att den ganska medvetet tonas ner, och att också utgivningen av hans böcker koncentreras till vildmarksromanerna och berättelserna, medan den mer socialt inriktade litteraturen behandlas mer styvmoderligt, eller inte alls. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att se kulturindustrins ideologiska slagsida. Att sedan vänstern har frånhänt sig sina media och förlag gör inte saken bättre.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.
Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han faktiskt 30 dagar i fängelse för lösdriveri.

Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.
De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som *Mexikanen*, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.
Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och dylikt. Och de som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga liv. Men, av en slump, blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är *Järnhälen*. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.
Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.
Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.
Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.
Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses har influerat Orwells *1984* och Kurt Vonneguts *Det mekaniska pianot*.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i *Järnhälen* återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck, och slöseri med mänskliga resurser.
Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.

Romanen *Martin Eden* anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig. Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. I likhet med London är Martin Eden fascinerad av Herbert Spencers filosofi, men olikt honom förkastar han socialismen. I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen - den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.

Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal.

Trivselkväll på Gudmundrå hembygdsgård

Sommarens första trivselkväll på Gudmundrå hembygdsgård i Kramfors bjöd på allsångsmusik utan allsång. Kvällen var behagligt varm, men det blåsiga och ostadiga vädret tidigare under dagen, i kombination med damfotbollens VM-semifinaler fick en del att stanna hemma.

Trivselkvällarna på hembygdsgården är en sommartradition i Kramfors sedan 35 år tillbaka. Det har alltid varit på onsdagar. I år var det emellertid meningen att arrangemanget inte skulle bli av eftersom onsdagarna var redan upptagna av Allsång på torget. Då det i sista stund visade sig att Allsången ställdes in hoppade hembygdsföreningen, med stöd av NBV och kommunens kulturenhet, in och arrangerade trivselkvällar med kort varsel.
- Enda skillnaden är att i år blir det bara fem gånger, tidigare hade vi alltid sex, säger Börje Eriksson från hembygdsföreningen.

Gunnar Henriksson, välkänd musikprofil från Kramfors, stod för underhållningen, och han sjöng den vanliga allsångsrepertoaren, till eget ackompanjemang.
- Egentligen skulle vi haft allsång, men vi hann inte få fram sånghäften, säger Börje Eriksson.
Det var dessutom servering, tunnbrödsförsäljning och lotteri.

Kommande program är Linn Melander och Pontus Larsson nästa onsdag, därefter återkommer Gunnar Henriksson med ett allsångsprogram, för att följas av bröderna Berglund från Fiskja, mer kända för sina träprodukter. Troligen har de med sig Sten Sandin, som enligt Börje Eriksson ska var en riktig munspelsvirtuos.
Den sista trivselkvällen spelar Daniel Forsberg, från den välkända musikfamiljen, och han får sällskap av några av sina studiekamrater från musikhögskolan i Piteå.

Huset som folket i Frånö byggde

För några år sedan ansökte Frånö folkets hus hos länsstyrelsen att få huset klassat som ett byggnadsminnesmärke. Ansökan avslogs, med motiveringen att alltför många ombyggnader har genomförts och att därmed hade huset förändrats alldeles för mycket från sitt ursprungliga skick. Som plåster på såren beviljade dock länsstyrelsen medel som skulle bekosta en konstnärlig dokumentation av Frånö folkets hus. Uppdraget gick till konstnären Janne Björkman från Kramfors och grafiska formgivaren Susanne Ekelund från Härnösand.
- Vi ville inte bara göra vanliga tråkiga upplysningsskyltar, utan mera något eget, som skulle passa på en ful vägg, säger Janne Björkman.

Janne plöjde massor med material på landsarkivet och föreningsarkivet. Där kom han i kontakt med Frånöbon Uno Söderlund, som kunde erbjuda tillgång till högintressanta dokument, bland annat hela det arkiv som förra bibliotekschefen och Frånöentusiasten Maj Jonsson hade lämnat efter sig.
Tillsammans med Susanne gjorde Janne ett urval. Det var en process som tog ett år. Resultatet blev fem stycken tavlor om Frånö folkets hus mer än hundraåriga historia, som hänger på väggen till höger om ingången.

Tavlorna består av gamla foton, texter från tidningar, bland annat annonser för olika arrangemang, vykort, och sist men inte minst en text ur Birger Normans ”Ådalen 31”. Den första tavlan är en introduktion som skildrar husets tillkomsthistoria, ”Ibland hann vi äta, ibland inte”, berättar en arbetare som var med och byggde huset på ideell basis efter jobbet.
Sedan berättar varannan tavla om politik och varannan om fest och nöjen.
- Det rika kulturlivet hade en central roll i Frånö folkets hus hela verksamhet, säger Janne Björkman.

Den andra tavlan berättar om allt som hände här i huset under alla dessa år. Det var utställningar, politiska möten, fackliga möten, marknader, brottningsmatcher, danser, teaterföreställningar basarer, filmvisningar, bibliotek, bingo, föreläsningar, revyer, diskotek, bordtennis, tivoli. Med mera.
Sedan är det dags för berättelsen om dans och fest, eller som det stavades på den tiden, ”FÄST”. Och återigen tar allvaret vid med Ådalen 31. Det här är det moderna Sveriges kanske mest dramatiska händelse. Fokus ligger naturligt nog på platsen där skotten föll i Lunde. Det är den tragiska berättelsens slut, men den har också en början, och den är för alltid förknippad med Frånö folkets hus. Det var här man samlades, här som fackföreningsledarna höll möte då generalstrejk diskuterades, medan den otåliga massan av arbetare tågade iväg mot strejkbrytarnas logi i Lunde, där militären och deras kulsprutor väntade.

När Janne och Susanne åtog sig uppdraget kände de inte till att läget var krisartat sedan länge för Frånö folkets hus. Tavlorna sattes upp nästan samtidigt med att det definitiva beslutet om nedläggning och försäljning av huset fattades.
- En tillfällighet som ser ut som en tanke, säger Janne.
Något som däremot inte är någon tillfällighet är att tavlorna skapades av smålänningen Janne och skåningen Susanne.
- Ådalen har alltid varit en inflyttningsbygd, säger Janne.
De inflyttade, och hemvändare, har ofta en skarpare blick för det som de infödda tar för givet och kanske knappt ser längre. Och genom att upptäcka och dokumentera historien skapas också nya förutsättningar för framtiden.

Populärkulturens skadlighet

Det lär finnas antikvariat i Tyskland som skyltar med att de inte säljer deckare. Förmodligen tänkt som en kvalitetsstämpel. Ser att LO höll ett kulturseminarium i Almedalen där man konstaterade att kriminalromanen är vår tids samhällsskildring (vilket säger en del om andra genrer).
Diskussionen om populärkulturens fördärvlighet är ingalunda ny. För hundra år sedan drog DN igång en debattserie om 25-öresböckernas skadlighet. Strax efter 1900 exploderar den svenska bokmarknaden. Nya förlag ser dagens ljus, böckerna blir allt billigare, inte minst genom de billighetsserier som lanseras: enkronas-, 50-öres- och 25-öresböckerna.

Hatobjektet framför andra var Nick Carter-böckerna, allmänt kallade "smutslitteratur" och som enligt Nordisk Familjebok hade ett "språk och innehåll /som/ ockrar på oförädlad smak och sämre lidelser". Ord och inga visor.
Också inom den framväxande arbetarrörelsen var man skeptisk. Bildningsidealen, som ju annars var mycket starka, sträckte sig inte till populärkulturen, tvärtom sågs just Nick Carter som själva symbolen för dålig litteratur som fördummade den arbetande befolkningen. Det var framför allt SSU och dess tidskrift Fram med dess unge och radikale redaktör Per Albin Hansson som gick i spetsen för kampen mot smutslitteraturen. Det manades till bojkott och "hänsynslös kamp" för att förhindra att "vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg".

Att kampen mot så kallad dålig litteratur inte gick att vinna säger sig självt. Men en intressant konsekvens av alla dessa kampanjer var att förlagen några år senare satsar stort på goda översättningar av författare som Frank Heller, Dorothy Sawyers och Agatha Christie, som ges ut i fint formgivna utgåvor till överkomliga priser.

Kampen mot populärkulturens skadlighet har fortsatt med oförminskad kraft. Vi har hunnit bli fördummade av tv, rockmusik och nu senast internet i allmänhet och spel i synnerhet. Farhågorna om dessa olika fenomens fördärvlighet kommer ständigt på skam, och en del av populärkulturen upphöjs med tiden till kvalitet, och någon gång rent av till klassiker.
Det mesta som skapas är tillfällighetskultur, som med nödvändighet kommer att vara glömt och förlåtet om några år. Kulturskapandet är underkastat en obönhörlig evolutionsprocess som ratar det överflödiga och bevarar det som är sant värdefullt.

Därmed inte sagt att det mesta av vår kultur skulle sakna ett värde för oss här och nu. Snarare tvärtom, det tillfälliga kan för många betyda mer än det evigt upphöjda. Vad som behövs är mindre högljudd moralism och mer av seriöst granskande kritik.

Veckan från hyllan 25

Hela den svenska politiska eliten, de som verkligen är det, de som tror att de är det, och de som vill vara det, är på plats i Almedalen. Med vad som hände utanför Smolensk för ett drygt år sedan i färskt minne blir jag betänksam och får en del idéer.

Almedalen ligger ju på Gotland, som är en ö. Och då skenar fantasin iväg. Tänk om hela den församlade eliten drabbade av ett olycksöde av något slag. Eller om ön isolerades av någon anledning - pest? Hur skulle det gå för landet Sverige? Skulle vi klara oss utan vår elit? Eller, hemska tanke, vi skulle inte ens märka skillnaden? Eller, en ännu hemskare tanke, allting skulle bli mycket bättre?

Till syvende och sist handlar det om vem som egentligen styr. Och vem som borde styra.

Men visst är det en tilltalande tanke. Borde definitivt undersökas. Det är verkligen en romanidé värdig en José Saramago. Han gillade sådana skruvade upplägg, alla blir blinda, alla röstar blankt, det var hans grej.

Det är ett år sedan han gick bort. Mitt bidrag till Almedalsveckan blir texten som jag skrev till minne av José Saramago:

Den portugisiske författaren José Saramago avled i sitt hem på den spanska ön Lanzarote. Han blev 87 år gammal.

1998 fick han Nobelpriset i litteratur, och han är den ende portugisiskspråkiga författaren som har vederfarits den äran.

Saramago föddes 1922 i Azinhaga i Ribatejoprovinsen nordöst om huvudstaden Lissabon. Hans föräldrar var fattiga jordlösa lantarbetare, hans farföräldrar var analfabeter. Trots att den unge José var mycket duktig i skolan, hade hans föräldrar inte råd att låta honom studera vidare. Han utbildade sig till bilmekaniker, och arbetade inom yrket i några år. Senare slog han in på den journalistiska banan, och ägnade sig också en del åt översättningar.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok, Terra do Pecado (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50 årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen Baltasar och Blimunda 1982.

Sedan följer en strid ström av romaner, ända fram till förra året då Caim (Kain) publicerades.

Saramagos litterära teman är en form av metaforiska fantasier, där författaren renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället.

I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Så här skrev jag i en recension av boken: "Vad väljarna där har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Parallellen till 11/9 är ofrånkomlig, men Saramago syftar nog längre än så. Han vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde."

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.
Saramagos civilisationskritik präglas i hög grad av djup pessimism, något som ägnar att förvåna hos en person med hans annars så radikala åsikter. Saramagos världsbild var i stor utsträckning färgad av hans fattiga uppväxt och av högerdiktatorn Salazars fascistiska förtryckarregim. 1969 gick han med i kommunistpartiet, som då var illegalt, och utgjorde centrum i motståndet mot Salazars diktatur.

I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som "hormonell kommunist": "på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag". Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han har förblivit partiet trogen hela sitt liv.

Efter nejlikornas revolution 1974 blev Saramago biträdande chefredaktör för kommunistpartiets dagstidning Diário de Nóticias. Under den tiden fick José Saramago ett rykte om sig som hårdför stalinist. Upprinnelsen till det var att mer än 20 medarbetare som enligt uppgift krävde större åsiktsfrihet på tidningen sparkades av den biträdande chefredaktören.

Ryktet är dock ganska oförtjänt, Saramago har bland annat inte dragit sig att kritisera Fidel Castro, och socialismens avarter på Kuba, trots att de två har länge varit vänner.
Åren 1974-75 efter revolutionen var en turbulent tid i Portugal. Arbetarna strejkade, lantarbetare genomförde jordockupationer, missnöjet jäste på universiteten. Efter att situationen "normaliserades", och den sociala oron slogs tillbaka, tvingades i sin tur Saramago att avgå från tidningen.

Han upphörde dock inte med sina politiska aktiviteter. Han har varit skoningslös i sin kritik av EU och IMF, bland annat.

2002 väckte han stor uppmärksamhet och ådrog sig hård kritik när han efter ett besök i Ramallah på Västbanken, som då var blockerat av israeliska trupper, jämförde den israeliska ockupationen med Förintelsen.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till Lanzarote. Han har dock hela tiden varit noga med att påpeka att det är regimen han tar avstånd ifrån, inte landet, och han framhöll att han betalade sin skatt i Portugal.

José Saramago begravdes i Lissabon, i det Portugal där han rätteligen hörde hemma. Mer än 20 000 människor deltog, de flesta hade med sig en röd nejlika, revolutionens symbol. Många hade rest långväga ifrån för att kunna vara med vid ceremonin.

Frånvarande var Portugals högerpresident, som semestrade i närheten under tiden.

Saramago hade säkerligen inte blivit överdrivet ledsen för det.

Kulturtorget vecka 27

1. I dag ska vi prata om konst. Till exempel Per Olof Ricklund, som visar renässansrealistiska nakenstudier på Brynge konsthall. Vad är det med människokroppen som utövar så stark lockelse på konstnärer?

Konstnärer? Jag antar att det handlar om någon form av artegoism. Hade vi varit grodor, skulle det förmodligen bli en massa tavlor och skulpturer av den vackra grodkroppen.

2. Du har ingen konst i sovrummet. Om du fick obegränsad budget och total valfrihet – vilket konstverk skulle bli det första du ser när du slår upp ögonen varje morgon och det sista du ser innan du somnar?

Edvard Munchs "Skriet". Då vet man direkt att livet suger, och att det som gäller är upp till kamp. Det blir jättebra, och då kan det vara på sin plats med en påminnelse framåt kvällen.

3. Filmen "I huvudet på John Malkovitch" skildrar hur en människas medvetande förvandlas till en turistattraktion. Om du måste tillbringa resten av ditt liv inuti en konstnärsskalle – vilken väljer du?

Alltså, det finns några kvinnliga konstnärer...och då kanske inte nödvändigtvis inuti just skallen, utan mer...hoppsan, nu har jag visst spårat ur...Förlåt, förlåt, förlåt!

Socialdemokratin för lite socialdemokratisk

Socialdemokraterna binder ris åt egen rygg genom att acceptera att statens makt försvagas. Den nyliberala politiken göder främlingsfientlighet. LO:s förre chefsekonom Dan Andersson skräder inte orden i sin nyligen utkomna skrift Socialdemokratin och staten.
 – Välfärdsstatens nedrustning ökar misstron i samhället och framkallar en folklig motreaktion, som delvis resulterar i ökad högerpopulism, säger Andersson.

Dan Andersson har arbetat åtta år som chefsekonom på LO. Dessförinnan var han statssekreterare på näringsdepartementet. I december 2008 gick han i pension, och har sedan dess ägnat sig åt ett stridbart författarskap. Socialdemokratin och staten är en långessä, utgiven av Arbetarrörelsens tankesmedja, och har trots sitt kontroversiella budskap inte uppmärksammats särskilt mycket.

Moderat kampanj

Andersson beskriver hur Moderaterna lyckats introducera begreppet ”utanförskap”. Det inkluderar förutom arbetslösa och sysselsatta i åtgärder, också handikappade, svårt sjuka, heltidsarbetande med många barn som ibland behöver försörjningsstöd, studerande, och avtalspensionärer, även före detta chefer med höga inkomster. Det skapas en bild av att 20, kanske ända upp till 25 procent, av befolkningen består av latmaskar som inte vill arbeta utan försörjs av samhället genom olika ”bidrag”. Undertexten var att en stor del av dessa var utrikesfödda.
Argumenten nöttes systematiskt in, och som Andersson skriver, ”PR-industrin i Sverige är i omslutning ungefär lika stor som svensk fordonsindustri!” Att budskapet gick fram bevisas enligt Andersson av valresultatet – av dem som hade föräldrar födda utanför Europa röstade 54 procent på S, tre fjärdedelar röstade på de rödgröna. Av dem som hade Sverigefödda föräldrar röstade bara 26 procent på S. Samtidigt kan framgångar för Sverigedemokraterna noteras.

Tillit viktig

Orsaken är att tilltron mellan människor, som är en grundförutsättning för välfärdssamhället, har försvagats. Dan Andersson citerar rättvisefilosofen John Rawls (allmänt ansedd som socialliberalismens främste apostel), ”om man misstänker att andra inte gör sin andel kommer man frestas att inte själv bidra”. Också de som egentligen stöder välfärdstanken blir skeptiska om välfärden missbrukas och inte fördelas rättvist.
En välfärdsstat med ett högt skattetryck måste präglas av en stark känsla av gemenskap. Om denna känsla saknas eller försvagas blir det till en ”språngbräda mot mindre gemenskaper inom sociala grupper som liknar varandra.” Därför är det helt rimligt att påstå att en ökad individualism har minskat stödet för socialdemokratin, men det påståendet missar orsakssambandet; nämligen att det är den förda politiken som har skapat denna individualism, och inte tvärtom.
Samtidigt är referensen till Sverigedemokraternas framgångar uppenbar.
Den borgerliga alliansens politik, i synnerhet den så kallade ”arbetslinjen”, bidrar starkt till att avskaffa det som Andersson kallar för ”den skandinaviska versionen av välfärdsstaten”. Han poängterar att den är inte enbart socialdemokratisk:
– Tidigare kunde S få stöd av socialkonservativa krafter inom framför allt Centerpartiet och Kristdemokraterna, men numera har dessa blivit totalt nyliberala, med en fundamentalistisk tro på marknaden, säger Dan Andersson till Flamman.
– Också Miljöpartiet har förvandlats i den riktningen, tillägger han.

Lönedumpning

Alliansens tillväxtpolitik har gått ut på att skapa fler arbetade timmar, men gärna till ett lägre värde, och lägre skatter för småföretagare. Eller mer polemiskt uttryckt:
– Arbete till vilket pris som helst, säger Dan Andersson.
Samtidigt har skatternas andel av BNP sänkts, socialförsäkringssystemet har kraftigt försämrats med sänkta ersättningsnivåer, och en ”repressiv” arbetsmarknadspolitik, där människor ska tvingas att söka arbeten – som ofta inte finns, och att arbeta till låga löner, långt under kollektivavtal, har genomförts.
– Folk har blivit en handelvara, säger Dan Andersson.
Resultatet är allt annat än uppmuntrande. Arbetslösheten har stigit och ligger fortsatt på en hög nivå. Det är framför allt långtidsarbetslösheten, ”utanförskapet”, som ökar mest och främst drabbar unga, utrikesfödda och de med nedsatt arbetsförmåga. Privata lösningar, till exempel i form av privata sjukförsäkringar, blir allt vanligare – bland dem som har råd. På det politiska planet försvagas statsmakten, vilket ”för med sig både kostnader och ett antal sociala och politiska risker”. Staten ger upp sin makt och förmåga att skydda de svaga till EU, marknaden, kommunerna och genom en frivillig begränsning.

Tillbaka till rötterna

Problemet är att denna politik har initierats av socialdemokraterna själva, och Dan Andersson ser ännu inga tecken på omprövning, ”Socialdemokraterna har successivt kommit att välja bort sina väljare genom att begränsa statens auktoritet och politikens överhöghet”.
Vad är då alternativet? Andersson talar om en ”kommunitär strategi”, som i stor utsträckning innebär en återgång till traditionell socialdemokratisk politik. Lite förenklat kan politiken sammanfattas i tre punkter: 1) taken i försäkringar måste vara så höga att försäkringarna får stor anslutning, 2) en aktiv linje i arbetsmarknadspolitiken, med kraftfulla satsningar på utbildning och framför allt på subventionerade jobb till kollektivavtalsenliga löner, och 3)vägledning och kontroll, med sanktionsmöjligheter.
Min invändning om statens minskade roll i globaliseringens tidevarv bemöter Dan Andersson med:
– Desto viktigare att staten spelar en aktiv roll! Ingen globalisering hindrar att staten bedriver en egen politik.

Regeringen ljög om sjukförsäkringens följder

De nya sjukreglerna som infördes av Alliansregeringen har utsatts för en våldsam kritik. Regeringen har hela tiden hävdat att de uppmärksammade konsekvenserna som har drabbat svårt sjuka och handikappade har varit ”oväntade” och inte kunnat förutses. Förra socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson (M), som avgick efter valet 2010, har indirekt utpekats som syndabock.
Men ett hemligt PM som läckt ut till Göteborgs-Posten visar att de påstått oväntade konsekvenserna var kända och diskuterade i regeringen. Det var Husmark Pehrsson själv, och tjänstemännen på hennes departement som varnade för att förslaget kunde få orimliga följder. Bland annat flaggade man för problemet med dem som riskerade att nollklassas och bli helt utan ersättning.
Socialförsäkringsdepartementets varningar avfärdades dock av finansdepartementet, alltså finansminister Anders Borg själv.

Enligt det hemliga PM:et gick diskussionens vågor höga mellan departementen och allianspartierna, och förhandlingarna beskrivs som ”stormiga och röriga”. Tidsgränsen, den så kallade ”stupstocken”, fanns inte alls med i de ursprungliga diskussionerna. Finansdepartementet krävde en gräns på ett och ett halvår, men gav med sig och accepterade två och ett halvår. Socialförsäkringsdepartementet hade från början en skrivning om ”särskilda skäl” vid sjukpension och sjukersättning, med detta ströks ensidigt av finansdepartementet.
Göteborgs-Posten tror att det hemliga PM:et som dokumenterar förhandlingarna i detalj upprättades för att undvika att tjänstemännen senare gjordes till syndabockar.
Varken finansdepartementet eller Cristina Husmark Pehrsson har velat kommentera uppgifterna.

Skiftarbete ökar risken för bröstcancer

Skiftarbete påverkar hälsan negativt. Sedan tidigare har man känt till riskerna med sömnproblem och hjärt- och kärlbesvär. Nu finns det studier som visar att skiftarbete ökar också benägenheten för cancer. Flera rapporter som pekar i den riktningen har lagts fram på ett stort symposium nyligen på Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet.
Det är inte minst kvinnor som riskerar att drabbas av bröstcancer om de arbetar skift, och då främst nattetid. Enligt en nyligen presenterad norsk studie ökar risken med antalet nattpass som man arbetar i rad.
En del av de hälsoproblem som uppstår i samband med nattarbete kan regleras genom olika former av ljusexponering. Men ny forskning visar att just exponeringen för artificiellt ljus nattetid som i sig kan öka cancerrisken.

Ljust på natten

En brittisk studie har undersökt hur människan påverkas under perioder utan solljus som på forskningsstationer i Antarktis och hur människor på andra ställen, som i västvärlden, utsätts för ohälsosamt för mycket ljus under den mörka delen av dygnet.
- Det finns studier som påvisar klara skillnader i hälsa mellan olika ljusutsatta miljöer, bland annat i västar och östra Tyskland, säger stressforskare Arne Lowden till Flamman.
Han påpekar också att bröstcancer är mycket sällsynt förekommande hos blinda kvinnor.
Men det är bara en teori betonar Lowden, och tillägger att det finns fler faktorer än ljuset att ta hänsyn till.
Han har själv sökt medel för att genomföra ett forskningsprojekt bland gruvarbetare i Kiruna, och där bland annat jämföra eventuella skillnader mellan dem som arbetar ovan och under jord.

Polisen kritiseras för utvisning av romer

Justitieombudsmannen (JO) kritiserar polismyndigheten i Stockholm för förra årets massutvisning av romer. Det var sommaren 2010 som Stockholmspolisen utvisade 25 rumänska romer för tiggeri. Utvisningen genomfördes med hänvisning till utlänningslagens bestämmelse från 50-talet som medger avvisning av utländska medborgare om det ”kan antas att han eller hon under vistelsen i Sverige inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt”.
Samtidigt är tiggeri och dagdriveri inte straffbart i Sverige. Dessutom har rumänska medborgare i egenskap av medborgare i ett EU-land rätt att vistas i Sverige.
Polismyndigheten i Stockholm är ensam i landet om att tolka utlänningslagen på det sätt man gjorde.
Det framfördes anklagelser mot några av de utvisade för stöld, men det blev aldrig rättssak. Dessutom påstod polisen att tiggeriet var organiserat av kriminella ligor, som bland annat skulle ha utnyttjat barn.

Ingen särbehandling

Nu riktar JO en skarp kritik mot polisens beslut och underkänner polisens tolkning av utlänningslagen. Eftersom de handlingar som de rumänska romerna anklagades för är inte olagliga i Sverige, kan inte lagen tolkas på det sättet.
I JO:s beslut nämns också att inget tyder på att polisen särbehandlat de utvisade just för att de var romer, men att det sätt på vilket avvisningen genomförts ändå kan rubba förtroendet för polisen.
Stockholmspolisen säger efter kritiken att åtgärder har vidtagits för att ”säkerställa en rättssäker handläggning av avvisningsärenden”. Man medger vissa brister i samband med utvisning av romer, bland annat bristande dokumentation, men vidhåller fortfarande sin tolkning av utlänningslagens bestämmelser.

Uti Sveriges land

Hög arbetslöshet trots fler jobb

Sysselsättningen ökar i Sverige. Under 2011 beräknas 107 000 fler att arbeta än året innan. 2012 väntas siffran öka med ytterligare 61 000.
Men arbetsmarknaden växer mycket ojämnt. Arbetslösheten fortsätter att bita sig fast på höga nivåer. Det blir allt svårare att hitta rätt personal med passande kompetens. 25 procent av de privata arbetsgivarna uppger att de haft rekryteringsproblem det senaste halvåret. Arbetsförmedlingen tror på ökade utbildningsinsatser. I en del fall kan utländsk personal också vara en lösning.
Dessutom krävs det förändrade attityder bland arbetsgivarna, arbetslösheten bland svenskfödda akademiker är drygt två procent, bland utlandsfödda tolv procent.

Lån till lön

Genom ett lån från fonden Gemini kan Saab betala ut de anställdas löner. Saab lånar 25 miljoner euro, motsvarande 230 miljoner kronor.
Gemini Investment Fund är en Bahamasbaserad investeringsfond som anses ha starka kopplingar till den ryske affärsmannen Antonov, misstänkt för maffiakontakter, och som för närvarande väntar på att bli accepterad som delägare i Saab.

Lägre studiestöd åt konst och humaniora

Många konst- och humaniora studerande har svårt att få jobb inom sina områden, enligt en rapport från Svenskt näringsliv. Många studerar också därför att de inte vill arbeta. Universitet och högskolor erbjuder kurser som är rena hobbyverksamheten.
Därför vill Svenskt näringsliv sänka studiebidragen för konst- och humaniorastudenter. En annan åtgärd som rapporten föreslår är att sänka anslagen till de högskolor som erbjuder utbildningar som inte tros leda till jobb.
Förslagen har mötts av massiv kritik.

Stora lönelyft för direktörer

Lönerna för verkställande direktörer i de 75 största börsbolagen har ökat med 32 procent sedan 2009. Medianlönen i denna grupp ligger nu på 7,1 miljoner kronor om året. Samtidigt har de rörliga ersättningarna, bonusarna, fördubblats under samma tid.
Från LO är man mycket kritisk.
– Det är fruktansvärt att lönerna stigit så kraftigt bland direktörerna när de samtidigt manar sina anställda att vara återhållsamma, säger LO:s avtalssekreterare Per Bardh till Dagens Industri.

Eget företag inget för svenskar

Svenskar är i mycket liten utsträckning benägna att starta eget. Sverige hamnar på plats nummer 49 av 57 länder, och på plats 14 av 22 industriländer, som ingår i en internationell jämförelse, som presenteras av Entreprenörsforum. Trots att många uppger att det finns stor potential att driva lönsamma företag, avstår de flesta. 30 procent säger i undersökningen på grund av rädsla att misslyckas.
Enligt rapporten är nyföretagandet i Sverige lågt, även om en svag ökning kan noteras sedan 2006, vilket rapportförfattarna tror beror främst på fler kvinnliga företagare.

Fler hatbrott mot muslimer

Det har skett en stor ökning av islamofobiska hatbrott, enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå). Under 2010 anmäldes 270 brott riktade mot muslimer, vilket är en ökning med 40 procent. Samtidigt konstaterar Brå att det totala antalet hatbrott har minskat med elva procent jämfört med förra året.
Anmälningar som identifierats som hatbrott med antisemitiska och homofobiska motiv har minskat med 35 respektive 27 procent. Det är så få fall att ett litet antal får stor procentuell effekt. Den stora ökningen av islamofobiska hatbrott kan enligt Brå bero på några händelser i Skåne under valrörelsen, bland annat Skånepartiets Muhammed-affischer i Malmö.
Av de anmälda hatbrotten räknas en stor majoritet som allmänt främlingsfientliga eller rasistiska.
Få anmälningar om hatbrott leder till åtal, och ännu färre till fällande domar.

Lägre förtroende för privata apotek

Konsumentverket har undersökt konsumenternas inställning till apotek före och efter avregleringen 2009. För trå år sedan var 97 procent positiva, nu är siffran nere på 77 procent.
Konsumenterna anser att stödet har blivit sämre, informationen är dålig, och väntan på receptbelagda mediciner alldeles för lång.

Hela världen i hörlurarna

Nathalie Fougeras håller till på LAB Gallery i centrala Sollefteå. Där har hon sin ateljé, och där ägnar hon sig åt "interdisciplinära experiment" med installationer, performance och ljud. Bland annat. Inte minst ljud i olika former intar en central plats.

På lördag hölls där för andra året i rad Hörlursfestivalen. Det är en kulturform som första gången såg dagens ljus, eller möjligen hörde dagens ljud, i Paris år 1998. Enkelt uttryckt, om det nu låter sig göras, handlar det om att en rad personer uppträder på olika platser, uppträdanden är live on line, och det går att lyssna på dem i hörlurar var man än befinner sig. I årets festival deltog 26 artister från Stockholm, Berlin, London, Bryssel, Buenos Aires, Malmö, New York, Toronto, Trondheim och sist men inte minst Sollefteå. Bland artisterna märktes TK-bekante Freke Räihä.

- Vi bygger broar mellan det lokala och det internationella, säger Nathalie Fougeras.

Också uttrycksformerna för Hörlursfestivalen är gränsöverskridande. På programmet fanns musik, poesi, sång och naturligtvis ljudkonst i olika former.

Det slutar inte där. Nathalie berättar att vid överföring av musik, streaming, uppstår en liten fördröjningseffekt, och den fördröjningen tar hon vara på och bearbetar vidare. Inte minst spännande blir det med diverse ekoljud som uppstår. Själva ljudöverföringen blir också gränsöverskridande.

Tekniken är naturligtvis viktig, och här har Nathalie fått mycket hjälp av sin sambo Björn Eriksson, som också han arbetar mycket med experimentell musik.

Årets festival pågick i tolv timmar, en kraftig minskning jämfört med förra året som var uppe i 24 timmar. Det var dock alldeles för arbetskrävande och därför bestämde man att skära ner.

Ambitionen är att hålla festivalen varje år. Det ska vara på sommaren, eftersom man då kan ha aktiviteter utomhus. Jag undrar hur de reagerar i storstäderna på en sådan festival i en liten stad i norra Sverige.

- De vet ändå inte var det ligger, säger Nathalie Fougeras.

Det går precis lika bra i lilla Sollefteå som i vilken storstad som helst.

- Storleken spelar ingen roll, enda skillnaden är att i en storstad skulle vi få större publik, säger Nathalie.

Och vilken respons har hon fått hittills i Sollefteå på sin verksamhet? Nathalie rycker på axlarna:

- Jag experimenterar och undersöker, det handlar inte om respons.

Nya klockstapeln invigd i Styrnäs

Nya klockstapeln vid Styrnäs kyrka invigdes en andra gång på tisdag. Den officiella invigningen var för en vecka sedan, men då var det dessvärre så kallt att man tvingades ställa in flera av programpunkterna. Igår sken däremot solen och många kom till Älvscenen nedanför kyrkan för att lyssna på Noratrion.
- Den här kockstapeln är helt unik, jag tror inte att det invigs några helt nybyggda någonstans i Sverige, säger Lennart Granlöf från kyrkorådet.

Nu har Styrnäs kyrka två klockstaplar, en uppe vid kyrkan och den nya nere vid älven. Klockan kommer som en gåva från Gålsjö, då kyrkan där la ner. Stapeln är byggd av timmermansmästare Horst Tessmann från Forsed. Ursprungligen kommer han från Plau i Mecklenburg, i östra Tyskland, i det som en gång i tiden var svenska Pommern, påpekar Horst.

Horst Tessman har bott med sin familj i Forsed i tre år, och de trivs mycket bra där. Gott om jobb har han också.
Klockstapeln har han ritat själv, och därefter byggt den i olika träslag, lärk, björk, fura och gran. Tuppen högst upp är snidad i ek.
- Jag strävar alltid efter att byggnaden ska vara unik och överraska besökaren, säger Horst.

Konstrunda med mångfald i Västra

För andra året i rad bjöd västra Ångermanland på en konst- och konsthantverksrunda med det poetiska namnet ”Där älvarna möts”. Fem olika ställen visade upp konst och hantverk, och bjöd på lokal matkultur lagad på närproducerade råvaror.

I Kläpp strax utanför Näsåker driver paret Karin och Alvaro Rodriguez ett galleri. Dessutom har de catering och ett landsbygdscafé. Alvaro har sina rötter i Uruguay, och har bott i Näsåker i åtta år. Det är därför på sätt och vis lite speciellt för honom att ställa ut konst av Oliver Eriksson Morales, som är visserligen född i Lund men som är konstutbildad i Uruguays huvudstad Montevideo.
Eriksson Morales ställer ut målningar och collage. Hans måleri är kubistiskt influerad, med olika former i djärva färgnyanser. Collagen är i blandtekniker, med bland annat tusch, litografi och graffiti. Han är aktiv inom graffitimåleriet och anknyter ofta till denna erfarenhet i all sin konst.
Både galleriet och galleristen var en mycket angenäm bekantskap. Dessutom såg maten inbjudande ut. Jag rekommenderar särskilt den ekologiska jordgubbsglassen.

I Skogsnäs var det öppet i den gamla gårdssmedjan. Där håller Elna Melin till. Hon tillhör kollektivets ursprungliga invånare från 1973. I smedjan tillverkar hon både bruksföremål och ”fantasifoster”, vilket innebär konst och hantverk, och allt däremellan.

Med från början på Skogsnäs var också Sarah Mårskog. Hon arbetar med design i alla former, men står även för hantverket för de designade produkterna och utrymmena. Sarah har designat hela inredningen i Gröna huset, en fantastisk konferensanläggning i global stil, med detaljer från hela världen, kanske ändå mest orientaliskt inspirerat.
Där kunde också beskådas Sarahs klädkollektioner, även de i en orientaliskt influerad stil.

”Där älvarna möts” är ett fantastiskt initiativ, och jag hoppas verkligen på en fortsättning. Om det ska vara tillåtet att klaga på någonting, bör skyltningen förbättras avsevärt till nästa år. Den är tyvärr under all kritik.