Före och efter Fotbollskriget

ROMAN
Sönderfall
Horacio Castellanos Moya
Övers: Yvonne Blank
Leopard Förlag

Horacio Castellanos Moya introducerades i Sverige 2009 med romanen ”Sanslöshet”. Det är en blodisande berättelse om övergrepp i ett centralamerikanskt land, förmodligen El Salvador. Castellanos Moya är född i Honduras men uppvuxen i El Salvador, och hans författarskap rör sig obehindrat mellan de två länderna.

Så även i ”Sönderfall”, den andra romanen som publiceras på svenska. Här gifter Castellanos Moya en dotter till en honduransk överklassfamilj med ledande politisk ställning med en viss Clemente, en 20 år äldre salvadoransk kommunist. Inte så populärt förstås, och inte blir det bättre när det så kallade fotbollskriget bryter ut mellan de två länderna, och familjerna hamnar på var sin sida av gränsen medan striderna pågår, och även senare när de diplomatiska förbindelserna fortfarande är frysta.

Eftersom fotbollen är bara en förevändning att utlösa ett krig som ska skylla över de sociala spänningar som plågar bägge länderna, förblir situationen explosiv och motsägelsefull också efter krigsslutet. Kupper och motkupper avlöser varandra, och det är tämligen uppenbart att den stora grannen i norr har ett finger med i det smutsiga spelet.

Plötsligt mördas Clemente. Trots att den inte alltför trovärdiga polisutredningen försöker peka ut en uppenbarligen oskyldig perifer person, misstänker alla en politisk koppling, det ligger nära till hands genom den mördades och hans familjs politiska förflutna, och hans kontakter med landets politiska och militära elit.
Det är en fascinerande berättelse på ett vindlande och överdådigt språk som inte står de stora latinamerikanska mästarna efter. Maktens struktur dissekeras med stor skärpa, masshysterins mekanismer avslöjas obarmhärtigt, samtidigt som romanen är en inträngande studie i en dysfunktionell familjs alla patologiska tvångsbeteenden.

Kriminalgåtan får också sin upplösning, svårt att säga om den är väntad eller överraskande, men den får hela den skildrade problematiken av maktmissbruk och korruption att framstå i en delvis ny och ännu skarpare relief.

Från avveckling till utveckling – peptalk med kommunalråd från Smedjebacken

Skolfrågan i Kramfors har väckt ett starkt engagemang för bygdens framtid och utveckling. På måndag kväll hölls ett möte på Vallen i Nordingrå med kommunalrådet från Smedjebacken, en liten kommun med liknande problem som Kramfors, men där man har lyckats vända den negativa trenden.

Leif Nilsson är socialdemokratiskt kommunråd i lilla Smedjebacken i södra Dalarna med drygt 10 000 invånare. Han berättade medryckande och humoristiskt om vilka problem som kommunen stod inför när han påbörjade sin politikerbana 1993. Kommunens finanser hade ett galopperande underskott, närmare hälften av allmännyttans bostäder behövde rivas, befolkningen minskade med omkring 250 personer per år. Det vilade en dyster stämning av hopplöshet över kommunen. Mycket av problemen ansågs ligga i småbyarna runt om.

Då bestämde man sig att göra precis tvärtom än vad alla experter och konsulter förespråkade. Utveckla istället för att avveckla, att satsa på småbyarna istället för centrum, att behålla också de mindre skolorna.

– I Smedjebacken har vi konsultförbud, sa Leif Nilsson till publikens jubel.

Grundpelare i den nya politiken blev en ekonomi i balans, man lånar inga pengar, utan använder kassaflödet, och kommunen har nu ett överskott. Vidare en ny mediestrategi som bygger på total öppenhet. Och kanske det viktigaste av allt – dialog. Man har skapat kanaler för att lyssna på befolkningen och engagera så många som möjligt.

– Politiker är till för att göra bra saker för medborgarna, sa Nilsson, och fick kvällens varmaste applåd.

Man har behållit alla byskolor, också den minsta med 45 elever, och byggt ut dem. Leif Nilsson underkänner alla påstående om att små skolor skulle vara dyrare eller ge sämre resultat. Han pekar på den positiva befolkningsutvecklingen i Smedjebacken, med stor inflyttning av framför allt barnfamiljer, och ser det som en konsekvens av den offensiva satsningen på nya förskolor, bra äldreboende som frigör prisvärda villor i området, en idrottshall, ett ridhus.

Nedläggningar och centralisering tror Leif Nilsson leder bara till utflyttning, befolkningsminskning och ännu större problem.

Kvällen avslutades med en frågestund.

Afton med årets författarstipendiat

Från dagens Västerbottens-Kuriren. Trevligt. Tyvärr fel i sista meningen, men det gör inte så mycket.

Vad skulle hända om Norrlänningarna gjorde uppror mot en utveckling som utarmar landsbygden och avvecklar människors möjligheter till överlevnad?

Detta kan bäst beskrivas i satirens form, tänkte Gregor Flakierski och skrev romanen "Statskuppen i Norrland", en politisk satir som "slår vilt till både höger och vänster".

Gregor är årets författarstipendiat i ett samarbete mellan Norrländska Litteratursällskapet och Ricklundgården. Det innebär att han fått arbeta i Ricklundgårdens ateljé under en vecka. I fredags inbjöds till en författarafton på Ricklundgården.

Gregor läste ur sin roman och ett intressant samtal utspann sig.

Knutte Wester, konstnär som också gästar Ricklundgården, berättade om sitt konstnärskap och man kunde göra intressanta jämförelser utifrån skapelseprocessen i konstnärs- och författarskap.

Angående vistelsen i Saxnäs säger Gregor: "Jag är väldigt svårflörtad vad gäller naturupplevelser, men det här har överträffat alla förväntningar. Jag har fått många bra idéer och jag kan berätta att min nästa bok kommer också att var fast förankrad i den svenska och norrländska verkligheten."

Text och foto: Gerd Ulander

Världsmusik för generationer

I en tid av festivaldöd känns Urkult i Näsåker lika uråldrigt tryggt som de flera tusen år gamla hällristningarna i Nämforsen nedanför festivalområdet. Under tre dagar mer än tiodubblar lilla Näsåker sin befolkning. Det kommer folk från hela Sverige, och även från utlandet. Från Stockholm går sedan förra året ett Urkultståg, det är av 60-talsmodell, ställt iordning av ett gäng tågentusiaster, resan går direkt utan uppehåll, och resenärerna kan ladda upp inför festivalen med bio, bar och livemusik.

Urkult är en festival för ”världsmusik”, och här finns hela världen representerad, Senegal, Brasilien, Indien, USA, Finland, Danmark, Rumänien, Bulgarien och naturligtvis Jämtland. En lika bra beteckning är ”gränsöverskridande”, med folkmusiken som utgångspunkt. Det experimenteras och blandas friskt. Mycket är spännande, det mesta ändå välkänt. Riktigt nytt och fascinerande blir det med rumänska *Shukar Collective*. De spelar traditionell romsk musik elektroniskt, lite som zigenarromanser i technoversion.

Det jag hann höra är förstås bara en liten del av det generösa utbudet. Det spelas på tre olika scener, dessutom på några platser till. Därtill bjuds det på poetry slam, film, teater, kurser och verkstäder.

Men Urkult är inte en festival där man ska hinna med så mycket som möjligt. Tempot är långsamt, stämningen avspänd och gemytlig. Det beror nog på två saker. Dels är Urkult inte så genomkommersialiserad. Även om en knalle berättade för mig att försäljningsstånden är numera betydligt fler än förr, är de fortfarande ganska få. Mest säljs det hantverk (möjligen) från tredje världen, av varierat kvalitet, och diverse (möjligen) ekologiska och allmänt ”progressiva” produkter. Det är mycket 70-tal över det.

Dels finns här en härlig åldersblandning. Fyra, kanske fem, generationer är representerade. En del ser utan tvekan ut som övervintrade hippies. Många är här med både sina barn och sina föräldrar. En och annan kanske rent av med sina mor- eller farföräldrar. Det finns en stor och fin lekplats för barnen på festivalområdet.
Urkults motto är ”En festival, oändligt mycket kärlek!” Vilket är (ungefär) detsamma som att säga: det finns ingen annan kultur än mångkultur.

Nästa år i Näsåker!

Hotar med friskolor - fortsatt missnöje med skolförslaget i Kramfors

Skoldebatten i Kramfors fortsätter att väcka starka känslor. Trots att det ursprungliga förslaget har reviderats är det fortfarande föremål för skarp kritik. Uppföljningsmötet i Centrumhuset i Ullånger igår kväll samlade en mycket stor åhörarskara.

De tre möten om skolfrågan som ordnades under våren i Höga Kusten följdes nu upp med en träff som skulle sammanfatta diskussionen hittills, och samla synpunkter för att lägga fram ett motförslag.

Kvällens moderator Clyde Lindström (C) uppmanade de församlade att inte gå in i den fälla som innebär att orter ställs mot varandra.
Oppositionsrådet Bertil Böhlin (C) presenterade de synpunkter som har kommit fram i de diskussioner som har hållits hittills. Han sa med en gång att han var mycket skeptisk till det reviderade tjänstemannaförslag som har lagts fram, och som innebär att två skolor får vara kvar i Höga Kusten, åtminstone under förutsättning att det inte startas en friskola i Docksta.

Det blev också snabbt tydligt att hans skepsis delades av de flesta.
Bertil Böhlin sammanfattade den kritik som hade framförts. Huvudpunkterna var att förslaget hade forcerats fram, och under den efterföljande frågestunden var det många som undrade varför det var så bråttom.

Vidare anses konsekvensbeskrivning som alldeles otillräckligt. Flera personer undrade också hur siffran tolv miljoner, som anges i tjänstemannaförslaget, har räknats fram, och om de föreslagna åtgärderna, det vill säga nedläggning av flera skolor, verkligen innebär en besparing som frigör pengar. Uttrycket ”Ebberödsbank” användes vid åtminstone ett tillfälle.

Kritik har också riktats mot att förslaget är alltför enögt inriktat på Höga Kusten-området, och att det skulle allvarligt äventyra kommunens attraktionskraft och förmåga att locka till inflyttning.

Den målsättning som har uttryckts i diskussionerna är att behålla alla skolor utom möjligen den i Lugnvik.

Efter fikat, då debattens vågor fortsatte att gå höga, var det dags att sammanfatta de krav som arbetsgrupperna har kommit fram till. Först och främst vill man att processen avbryts, den har varit alldeles för snäv och forcerad, och att istället en ny process inleds, som tar sig tid, och som inkluderar alla intressenter.
Dessutom vill man att Krambo sänker hyran med 20 procent för de berörda skolenheterna medan processen pågår.

Om den politiska majoriteten inte ändrar sig avser man att kräva bildande av friskolor över hela linjen.

Motordrivet folknöje för tionde gången

På lördag kväll fylldes Kramfors centrum av brummande motorer, glänsande lack och välputsad krom. Den traditionella cruisingen har blivit ett uppskattat folknöje i Kramfors.
– Det viktigaste är att alla är glada, sa Per-Erik Eriksson från arrangerande Riverside Cruisers.

I år var det jubileum, det var för tionde året i rad som Riverside Cruisers arrangerade en bilhelg, där cruisingen utgör själva kulmen. För klubbens medlemmar handlar det om gemenskap med bilintresset i fokus. Man hoppas också på att locka till sig ungdomar och säkra återväxten.

Mellan fem och sex hundra bilar brukar delta. De flesta är välskötta jänkare, företrädesvis från 50-talet, men också veteranfordon, äldre än 30 år, bilar, mc, och mopeder är välkomna. Dessutom Epa-traktorer, så kallade hotrods, och andra ”extrema hobbyfordon”. Deltagarna kommer från hela Mellannorrland, men det fanns också långväga gäster från Stockholmsområdet och Finland. Den mest långväga gästen utan konkurrens var Börje Forslund och hans fru Mary. Börje är ursprungligen från Bollstabruk, men bor sedan 26 år tillbaka i Yorbalinda i Kalifornien.
- Vi har visserligen köpt hus i Bollsta, men det är bara en sommarstuga än så länge, sa Börje.

Helgen började som vanligt med den stora bilträffen på Sandslån. Där var det förutom bilbedömning också underhållning. ZZ Rock från Hudiksvall och The Cover Kings från Umeå spelade rockabillymusik, medan Frosty Demons från Ullånger bjöd på en skoteruppvisning på vatten. Kvällen avslutades senare också på Sandslån, där Moon Stompers från Värmland stod för underhållningen.

De flesta bilarna från Sandslån kom till cruisingen i stan, där många andra anslöt också. Alla de tjusiga bilarna gled Limstagatan fram gång på gång, och de mer intressanta exemplaren presenterades ytterst kunnigt och med mycket humor av Riverside Cruisers munvige Per-Erik Eriksson. Cruisingkvällen har växt fram som en av de stora begivenheterna i Kramfors, ett stort sommararrangemang för både stora och små. Också i år kantades Limstagatan av tusentals människor. Elvis spelades på lagom hög volym i högtalarna, medan bilarna gled runt fram till sena natten.

- Det är kul att vara här. Då kan man drömma bort sig lite, och önska att man hade mer tid, sa Mattias Forslund från Myre.

Veckan från hyllan 28

Det är kris i världsekonomin. Börserna faller, kreditbetyg sänks, räntan likaså. Den vanligast förekommande benämningen är ”skuldkris”, och det största problemet är ”underskott”.

Precis som att det var något man upptäckte precis nu, men innan hade man ingen aaaaning. När blev USA:s budgetunderskott gigantiskt? Nyss? Förra året? Året dessförinnan? Vad jag kan påminna mig har förnuftiga människor – och nej, det är inte dem ser i tv-rutan med bekymrad min vräka ur sig floskler med darr på stämman – varnat för underskottets konsekvenser, som med all visshet skulle komma.

Men då var det full rulle, inga problem, tillväxt, globalisering, nya marknader…bara pang på, ingen kris där inte.

Så varför skuldkris nu? Ser man till vilka åtgärder som är ”nödvändiga”, och framför allt vem som ska betala för kalaset, är det lätt att bli misstänksam, eller rent av konspiratorisk, och få för sig att det egentligen handlar om något helt annat.

Det kanske helt enkelt rör sig om en vanlig hederlig kapitalistisk överproduktionskris. Som naturligtvis inte en kotte vet hur man kan lösa, även om många gör verkligen sitt bästa som om de visste vad de talar om.

Och att de som är krisens egentliga upphovsmän passar på och flyttar fram sina positioner genom att utmåla sin egen kris som något som i själva verket har framkallats av bortskämda medborgare som vill leva loppan på kredit.

Protestera, säg ifrån, låt er inte kuvas och föras bakom ljuset.

Och läs gärna en bok. Veckans förslag är Saul Bellows odödliga ”Humboldts gåva”, en roman som handlar om pengar, pengar och ännu mera pengar. Och vad de gör med oss i ett samhälle som först som sist handlar om pengar, pengar och ännu mera pengar.

Och nej, inte ens konsten klarar sig helskinnad, tvärtom.

Kusligt aktuell nazism

1972 publicerade den norske filosofen Harald Ofstad en bok om nazismen med den talande titeln Vårt förakt för svaghet (Prisma, övers: Cilla Johnson). Bokens bärande tanke är att idéer om den starkes rätt och förakt för svaghet är centrala i nazismens ideologiska värld. Dessutom menar Ofstad att nazismen är ett slags skev spegel som återger det moderna samhällets tankevärld i en förstorad och grov form. Men kärnan är inte desto mindre densamma.

Det är en skrämmande tanke, som gör upp med föreställningen om nazismen som en anomali, som ett brott mot en i övrigt rätlinjig, rationell, och underförstått liberal, utveckling. Tanken ligger dock väl i linje med en vänstertradition inom historieskrivningen. Nazismens socialdarwinism ligger den kapitalistiska konkurrenstanken nära, dragen till sina yttersta konsekvenser, och förintelsemaskineriet var ett uttryck för en hårt rationaliserad industrialism.

Massmorden i Nazityskland börjar emellertid i en blygsammare skala, och riktar sig till en början mot rörelsehindrade, förståndshandikappade och psykiskt sjuka. Omkring 200 000 människor mördades inom det så kallade eutanasiprogrammet, där, bland annat, de första försöken med att gasa ihjäl offren genomfördes.

Mot den bakgrunden blir huvudpersonen i Håkan Andersons roman Ansatsernas bok Bonniers, 2011) synnerligen lämplig att skildra sin tid. Constanza von Esslin är definitivt inte en del av den nya nazistiska folkgemenskapen. Tvärtom, hon är dess raka motsats, hon har MS, sitter i rullstol, och lider dessutom av tbc.


I en tid av chauvinism är hon anglofil, hennes värld rör sig mycket kring engelsk litteratur, i synnerhet Emily Brontë och Virginia Woolf, som hon ser som sina andliga systrar. Hennes familj är inte heller helt vanlig. Farfar tog livet av sig efter att ha förlorat två söner i första världskrigets skyttegravsslakt, pappan är generalen som har blivit pacifist och fågelskådare, brodern är hög militär och medlem i nazistpartiet. Mamman är mest frånvarande.

Familjen bor på godset Gartner i Ostfriesland, ett kärt ställe som befinner sig i ett tilltagande förfall, en symbolisk bild av deras liv i det ”nya” Tyskland. Romanen är förment en upphittad dagbok, författad av Constanza. Den börjar på nyåret det ödesdigra året 1933, och fortsätter fram till 1937.
Bokbål brinner över hela Tyskland, språket förändras, attityder skärps. Det är raka led, symmetri överallt, en duktighetskult som hyllar den företagsamme tysken blomstrar. Men också förföljelse, förtryck, tortyr och koncentrationsläger. Två sidor av samma mynt?
Constanza kan inte undgå att konfronteras med den nya tidens offer, människor på flykt, andra som försvinner spårlöst, en antikvariatsinnehavare som hon är vän med, och som ständigt hotas i jakten på ”den otyska andan”.

Samtidigt ser hon också klart att många låter sig dras med i de nya strömningarna, och det finns mycket äkta entusiasm, och att vissa saker i samhället onekligen blivit bättre. Det gör naturligtvis acceptansen för det onda desto större, och borde rimligtvis också mana till större motstånd. Men Constanza har inte styrka nog att sätta sig till motvärn, hon är dessutom medveten om sin egen svaghet, och dras ständigt med dåligt samvete. Hon tar istället sin tillflykt till konstens och litteraturens värld.

Skrivandet är för Constanza ett sätt att tydliggöra och blottlägga det onda som sker. Det är också ett sätt att kontrollera sin verklighet, samtidigt som den skenar iväg, och framför allt att sätta spår, lämna vittnesbörd i en förljugenhetens tid.

Man brukar beskriva Andersons romaner som ”labyrinter”. Det ligger något i det. Ansatsernas bok gör skäl för namnet, händelser antyds hela tiden, för att ganska abrupt släppas, och återkomma längre fram, ibland flera gånger. Det är som att irra omkring i en labyrint, där man upptäcker ständigt nya spännande saker, man tror sig vara på rätt väg bara att märka att man är tillbaka på samma ställe om igen, och plötsligt hittar man ut, utan att ens veta hur det gick till.
Det är ansatser, försök att beskriva och behärska verkligheten, oavslutade, kanske misslyckade, men ändå öppna, fortfarande fulla av möjligheter.

Romanen är välkomponerad, väsentlig och välskriven. Den förmedlar dessutom en sorglig bild av den tyska liberalismens ynkliga misslyckade, ett misslyckande som många dessutom tjänade en rejäl hacka på. Anderson är inne på det här när han skriver om kläddesignern Hugo Boss, som gjorde sig en förmögenhet på att sy uniformer åt SA och SS. Hemmavid har vi kungens egen svärfar, som passade på att berika sig genom övertagande av ”ariserade” företag. Den tyske författaren Bernt Engelmann har i faktaromanen Stora förtjänstkorset (Tiden 1979, övers: Per Holmer) väl beskrivit kontinuiteten i det tyska näringslivet, och hur det skodde sig under nazismen, för att fortsätta med det efter krigsslutet. Det betalades ut skadestånd lite här och där, men ofta fanns det ingen att betala till.
Avnazificeringsprocesserna påbörjades ambitiöst, men blev snabbt till parodi. Gårdagens nazister visade sig snabbt bli mycket användbara antikommunister. En suverän beskrivning av sådana processer finns i Stig Dagermans förra året nyutgivna mästerliga reportagebok Tysk höst (Norstedts).

Sverige är perifert i dessa sammanhang, men också här finns en historia om hur krigsförbrytare behandlades efter kriget. I Mats Delands lilla skrift En godtycklig historia (Forum för levande historia, 2010) beskrivs behandlingen av de tyska och svenska krigsförbrytarna. Eller rättare sagt, den närmast totala bristen på behandling. De svenska myndigheternas ointresse var monumentalt, och ofta skyllde man på rättsformella grunder.
Skriften är en del av den forskning som Deland publicerade i boken Purgatorium (Atlas, 2010), där tyngdpunkten ligger på krigsförbrytare från de baltiska republikerna. Där blir det också tydligt att den främsta orsaken till den svenska passiviteten var inblandningen i den baltiska infiltrationen och underrättelseverksamheten mot Sovjet.

En utmärkt bakgrund finns att läsa i Saul Friedländers monumentala verk i två delar Tredje riket och judarna (Natur & Kultur, 2011; övers: Hans Dahlberg/Nille Lindgren). Friedländer bygger sin skildring av Förintelsen på framför allt personliga källor, som dagböcker, brev och memoarer, och det gör hans berättelse högst levande.
Han koncentrerar sig på de ideologiska och kulturella faktorerna bakom Förintelsen, och då inte minst det omfattande samarbete vid utrotningen av judarna som förekom i många av de ockuperade länderna, där chauvinism och antisemitism var lika vanligt förekommande, om inte än vanligare, än i Nazityskland.
Att göra en grupp människor till ett problem är ett första steg i en process som kan leda till otäcka saker. Något som är kusligt aktuellt idag.

Kulturtorget vecka 32

1. Landets kanske främsta jazzkurs för unga musiker hålls på Härnösands folkhögskola och avslutas med en minijazzfestival i helgen. Få musikgenrer har så många instrument som jazzen. Vilket är ditt favoritinstrument?

Att själv spela på är det triangel. Något annat instrument klarar jag inte av. Däremot att lyssna på är det mest piano, det har en sådan klangrikedom. Och så är jag lite svag för vissa blåsinstrument, som valthorn. Det är så udda.

2. En stor orgelfestival börjar i Örnsköldsvik på söndag med flera framstående kyrkoorganister. Kyrkorgeln är ett beundrat instrument, men man kan inte ha ett hemma på rummet. Är exklusiviteten en speciell styrka?

Exklusiviteten är allt, varför skulle annars alla förståsigpåare, och alla andra, vallfärda till Oliwa? Ett radikalt krav vore orgel åt alla, men den möjligheten finns ju redan, med elorgel. Mer tidsenligt är att kräva små vindkraftdrivna orglar i var mans hem.

3. Det börjar (tyvärr) blir dags att summera årets sommar. Något kulturellt intryck från årets sommar som bränt sig fast?

Svår fråga, det är så mycket. Kulturbygden i Sollefteå, konsthallen i Brynge kraftverk, Spelet om Taråberget i Skogsnäs... för att nämna några. Men jag är först och främst en bokmänniska, och sommarens främsta kulturintryck är - som vanligt - en läsupplevelse. Det är Kristian Lundbergs "Och allt ska vara kärlek". Det bästa jag läst på mycket, mycket länge.

Bort med bymentaliteten!

Långhelg i Stockholm. Sol och härliga sommardagar, Stockholm är vackert året runt men det är på sommaren som den visar sig från sin bästa sida. Det är kanske nu också som de sämsta sidorna kommer fram.

Det är många människor ute, det är stress och ett hetsigt tempo som tar andan ur småstadsbon. Varför springer alla?

Överallt byggs det, tusentals människor flyttar hit varje år, staden växer så det knakar. Samtidigt som hälften av landets kommuner lider av befolkningsminskning. Småorterna krymper, storstadsregionerna expanderar. Vad är det som gör storstaden så attraktiv?

Vi bor hos min dotter i Årsta. Här är småstadskänslan särskilt påtaglig. Men den finns överallt i hela Stockholm. Inte för inte kallas Rinkeby för Världens by.

Här finns småstadens trygghetskänsla. Men också mångfald och variation – den ena byn är inte den andra lik.

Det kanske är så att de mindre kommunerna satsar på fel sätt därför att alla satsar på samma sak. Gärna en sportbar, en galleria med några kända butikskedjor, något globalt snabbmatställe. Det är aldrig tillräckligt. Det ser likadant ut i Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla, och många – framför allt unga – väljer bort tristessen där och flyttar till Göteborg. För att ta ett exempel. Härnösand, Kramfors och Sollefteå skulle kunna vara ett annat.

För några år sedan talades det mycket om kluster. Det har inte blivit så mycket av det, framför allt verkar inte våra kommuner ha tagit vara på den potential som kan ligga i diversifierad samverkan. Respektive kommun specialiserar sig och satsar på en eller flera sektorer. Tillsammans får man ett starkt utbud av nöje, kultur, shopping, rekreation, och annat som skapar en attraktiv boendemiljö.

Restiden mellan de olika småorterna är sällan längre än mellan olika stadsdelar i en storstad. Ingen i Stockholm har något som helst problem med att åka en halvtimme (ofta längre) för att storhandla eller roa sig.

Det som krävs är samarbete, och det är just det som är problemet. Både på lednings- och gräsrotsnivå.

I småstaden vill man med bymentalitet skapa en storstadskänsla. I storstaden har man småstadskänsla utan bymentalitet.

Brasiliens litterära gigant

Idag är det Jorge Amados födelsedag. Han fick aldrig Nobelpriset, och sällar sig därmed till den illustra skara av enastående författare som INTE har fått priset. Det är inget dåligt sällskap, Tolstoy, Strindberg, Kafka, Proust, Ibsen, Woolf..

Det innebär dessutom att jättelandet Brasilien har fortfarande ingen Nobelpristagare i litteratur, minst sagt märkligt.

Nästa år är det hundra år sedan Amado föddes, och jag är svag för jubileer, återkommer därför om ett år (ungefär!) med en utförlig text om en av mina favoritförfattare.

Fet man över Nagasaki

Idag är det 66 år sedan den andra atombomben, "Fat Man", släpptes ner över den japanska staden Nagasaki.

Mot bakgrund av det som hände tidigare i Fukushima, känns minnet i år ännu dystrare.

Sociala turister från Småland

Idag är det Vilhelm Mobergs dödsdag. 2004 när det var 60 år sedan "Utvandrarna" kom ut kunde jag inte låta bli att skriva följande lilla satirstycke:

Sveriges Television visade i helgen Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs romansvit om Karl Oskar och Kristina som emigrerade till USA från Småland under 1800-talet. Innehållet kändes högst aktuellt, och föranledde en del reflektioner.

Några av emigranterna är någon sorts religiösa fundamentalister som sätter upp sig mot den etablerade kyrkan. De straffas med böter och vaga hot om fängelse. Att tala om förföljelse verkar synnerligen överdrivet. Huvudpersonerna och deras familj dras endast med ekonomiska bekymmer, en belägenhet som de delar med majoriteten av inte bara Sveriges utan säkerligen också Europas befolkning. De har det antagligen varken bättre eller sämre än deras föräldrar hade det, utan att de ens kom på tanke att bege sig över havet. Dessutom är några i emigrantföljet personer av klart tveksam sort: arbetsskygga drängar och högfärdiga prostituerade. Det är märkligt att hela sällskapet tilläts resa in i USA.

När då väl kommer dit avslöjar de direkt sin bidragsmentalitet då de på en gång snor åt sig subventionerad jord i Minnesota. Ett flagrant exempel på social turism!

Karl Oskar, Kristina och de andra söker inga kontakter med sin amerikanska omvärld. De skärmar av sig i sin svenska gemenskap, som mest av allt liknar ett invandrarghetto. Där upprätthåller de sina underliga, och inte sällan fundamentalistiska , sedvänjor, helt utan insyn av sociala myndigheter. De lär sig aldrig språket, och trots att de knappt kan prestera mer än några enstaka ord på engelska beviljas de medborgarskap i det nya landet. Upprörande!

Vilhelm Mobergs böcker och Jan Troells filmer visar på ett övertygande sätt hur illa det går utan restriktiv flyktingpolitik, med falsk tolerans och socialdalt, där inga krav ställs och generösa bidrag delas ut till vänster och höger. Hur lyckligt lottade är inte vi som lever i ett samhälle som har haft förstånd att åtgärda alla dessa missförhållanden. Nu behöver vi bara läsa om eländet i böcker eller beskåda det på TV.

Veckan från hyllan 27

En elvaåring kastas av tåget för hon har ingen biljett – hennes storasyster, som har biljetterna, är på toaletten. (Vad säger förresten alla som har haft biljett, men det kom aldrig något tåg?) Flickan hittas nästa dag hos någon vänlig person som tog hand om henne.

Tyvärr ligger det nära tillhands att misstänka att flickan slängdes av därför att hon inte var svensk, hon var svart därtill. Och varför ingrep ingen? Vad är det som händer i det här samhället?

Plötsligt blir Breivik inte alls ”obegriplig” eller ”ofattbar”. Tvärtom blir logiken alldeles uppenbar.

På 30-talet försökte en nazistisk konduktör slänga konstnären Isaak Grünewald av tåget.

Historien om hur Gandhi, då en ung advokat, kastades av tåget i Sydafrika, är välkänd.

Kan tyckas nattsvart, men det finns trots allt tecken på att det går framåt, även om det inte precis är med blixtens hastighet.

I juni kom ut Mandelas självbiografi, ett slags sådan. Den heter ”Samtal med mig själv”, en kan tyckas lämplig titel för en person som tillbringade nästan 30 år fängslad och isolerad på Robben Island. Mandela berättar om sitt liv och om kampen mot apartheid i Sydafrika.

Det är en viktig läsning, dels därför att Mandela är en så fascinerande person, och framför allt därför att den säger så tydligt att hur mörkt det än ser ut ska man aldrig ge upp.

I tider av kris kryper alltid rasistiska och främlingsfientliga strömningar fram i dagsljuset. Och hur mycket de än draperar sig i moderna dräkt, och kallar sig än det ena än det andra, Sverigedemokrater, patrioter, de nationella, You name it, så är det samma vindar, samma dofter, samma dåraktiga tongångar från 30-talet, samma gamla unkna nazism.

Nie wieder!

Kulturtorget vecka 31

1. Sommarpratarna har varit en institution i radio sedan 1959. Har ni hört någon som ni särskilt uppskattat i sommar? Ser ni fram emot någon speciell sommarpratare? I dag talar Patrik Sjöberg i Sommar i P1.

De flesta sommarpratare är bara egotrippade, och deras program låter mest som en jobbansökan, till toner av trist och förutsägbar musik. Det är ingenting nytt, så har det varit länge. Det finns ett och annat undantag, och då blir det riktigt bra, i en harmonisk och oväntad kombination av den lilla och den stora världen. Det bästa jag har hört är poeten och frälsningssoldaten Majken Johansson, det måste ha varit någon gång i mitten av 70-talet. Tala om oförutsägbart!

2. Apropå radio. Borde vi ha en speciell kulturradio? Eller är det vad P1 är? Saknas något i utbudet i så fall?

P1 är ganska mycket kultur. Men det skulle inte skada med en särskild kulturkanal. Med mer litteratur, mer teater, mer film, mer musik, mer.. kultur.

3. Världens första Arnold Schwarzenegger-museum invigdes i Österrike för några dagar sedan. Vilket museum som inte finns borde finnas?

Det är lättare att svara på vilka som inte borde finnas. T ex Arnold Schwarzenegger-museum. Måste erkänna att jag är allmänt skeptisk till alla museer. De är alldeles för..museala. Riv museerna! Ut med konsten till folket!

Inte vilken dagbok som helst

Idag är det Witold Gombrowicz´s födelsedag. Här en recension skriven lagom till 100-årsjubileet:

Det finns ett antal författare som trots att de är högt uppskattade och erkända inom litterära fackkretsar, är mer eller mindre okända för den breda läsande allmänheten. De bestås med lysande recensioner, nämns ständigt i Nobelprisspekulationer, refereras till som betydelsefulla och inflytesrika föregångare, och där tar det slut. (För övrigt är listan på dem som INTE har fått Nobelpriset minst lika intressant som den på de faktiska pristagarna – och de behöver inte alls vara okända och svårtillgängliga, ta bara Tolstoy, Strindberg eller Graham Greene som exempel.) En av de absolut främsta i de okända framståendes skara är polacken Witold Gombrowicz.

Han var född i en förmögen jordägarfamilj, tog juridikexamen men efter sin debut 1933, som blev väl mottagen inom den litterära eliten, ägnar han sig helt åt litteraturen. Sommaren 1939 åker han iväg på en resa till Argentina, där han överraskas av andra världskrigets utbrott, och där han kommer att stanna under mycket små omständigheter ända till 1963. De sista åren av sitt liv fram till sin död 1969 tillbringade han på franska Rivieran.

Hans prosa anses vara en viktig bro mellan modernism och postmodernism. Han tillmäts också en väsentlig roll inom modern filosofi, framför allt har han lämnat intressanta bidrag till existentialismen. Men det viktigaste och mest bestående inflytandet har han haft inom dramatiken, med pjäser som ”Yvonne, prinsessa av Burgund” och ”Vigseln”, med bl.a. världsberömda uppsättningar av Ingemar Bergman och Alf Sjöberg.

I år, närmare bestämt den fjärde augusti , är det hundraårsdagen av Gombrowicz`s födelsedag. Ingen blir profet i sitt eget land sägs det, och under många år stämde det väl in på Gombrowicz, som förutom att han här var lika okänd som överallt annars, behandlades också mycket ogint och avogt av både kritiker och makthavare i Polen. Nu verkar man dock ha tagit sitt förnuft till fånga, och inför jubileet har det polska parlamentet (vad säger våra riksdagsmän om det?!) utlyst 2004 till ett ”Gombrowicz-år”. Över hela landet anordnas det teaterfestivaler med uppsättningar av Gombrowicz`s pjäser, man har essätävlingar, föredrag och debatter, och pricken över i-et: femtio porträtt av författaren med citat ur hans verk har satts upp i tågvagnar på välfrekventerade linjer.

Här i Sverige gör Bonniers förlag en stor kulturinsats genom att ge ut Gombrowicz`s ”Dagbok I-III” i pocket till det facila priset av 59 kronor. Översättningen, som är ett litet mästerverk i sig, är gjord av den outtröttlige Anders Bodegård.

Dagboken omspänner en tidsrymd från 1953 till 1969, och är ett nyckelverk i Gombrowicz`s litterära produktion. Den har formen av en dagbok, där högt blandas med lågt, iakttagelser av triviala ting står sida vid sida med djuplodande diskussion av estetiska och filosofiska frågor. En anteckning kan lyda ”Idag åt jag en god fisk”, och det får tala för sig självt, nästa dag blir det en originell analys av Beethovens kvartett.

Men visst är det mest högt. Genomgående i ”Dagboken” är kommentar till och polemik med tidens ledande idéströmningar: katolicism, marxism, existentialism, ofta från positioner som inte är helt fientliga. Litterära ämnen behandlas kritiskt, och det vore synd att anklaga Gombrowicz för falsk blygsamhet, på ett ställe ger han sig till att förbättra Dantes ”Gudomliga Komedin” – och gör det faktiskt ganska skickligt!

Humorn – och självironin! – är ständigt närvarande, berättelsen om hur författaren dricker sig plakat under en poesiafton i Uruguay är dråplig, och belyser en sida hos Gombrowicz som väl inte alltid har uppskattats av hans omgivning.

Det kanske främsta syftet som Gombrowicz hade med skrivandet av ”Dagboken” var en slags dialog med sig själv. Som han uttrycker det, var dagboken sin egen kritiker, domare och regissör. Han söker också efter det konstnärligt och intellektuellt autentiska. Hans beskrivning av vänskapen med Bruno Schulz (ytterligare en i raden av framstående okända, jag hoppas att få återkomma till honom i dessa spalter) är föga smickrande för honom själv, och där tycks han hitta vägen till äktheten – att aldrig smickra, framför allt inte sig själv.

Samtidigt är han en mycket självmedveten person och författare, av många säkert uppfattad som självgod och mallig. Gombrowicz är överlag full av motsättningar, och han använder sitt litterära skapande till att lyfta fram och bearbeta dem. Resultatet blir fascinerande och förbluffande: esteten som berättar att konstutställningar ger honom huvudvärk, Författaren som tråkas ut av poesi, den existentialistiske filosofen som kallar Heiddeger och Nietzsche för narrar. ”Det är inte vi som skriver orden, det är de som skriver oss.” citerar han sig själv (från dramat ”Vigseln”).

Gombrowicz har ett rykte om sig som en svårtillgänglig författare. Och visst är ”Dagboken” bitvis tungläst, ibland obegriplig. Han smickrar inte, han kräver. Men för det tålmodige ger han en hel del i utbyte. Han drar sig inte för sensationella handlingar, groteska karaktärer och svart humor. Han besitter en fantastisk språklig flexibilitet med ett brett stilistiskt register. Även om det ibland kan vara svårt blir det aldrig tråkigt. Det är tankeväckande, originellt och absorberande. Den kanske inte kommer att förändra ditt liv, men den kommer garanterat att ge dig nya infallsvinklar på många fenomen som rör Konsten och Livet. ”Den som inte skriver med bläck, skriver med blod.” säger Gombrowicz. Och han avskydde känslosamhet.

Mot Nya världen

Idag är det årsdagen av Columbus avfärd 1492 från Spanien för att finna den västliga vägen till Indien. Istället kom han till en ny världsdel, utan att dumskallen någonsin begrep det. Därför kallas Amerikas urinvånare för indianer, och det är dessutom deras minsta problem mot bakgrund av européernas framfart.


Året 1492 var ingen bra tid i Spanien över huvudtaget. Samma år utvisas judarna ur landet, och arabernas sista fäste, Granada, faller, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.

En blodig hekatomb på storpolitikens altare

Idag är det årsdagen av utbrottet av Warszawaupproret 1944. Här en recension av ett monumentalverk som kom ut 2004:

BOK
Slaget om Warszawa. Upproret 1944
Norman Davies
Övers. Joachim Retzlaff
Fahrenheit bokförlag

En av andra världskrigets utan tvekan mest dramatiska händelser är Warszawaupproret sommaren 1944. Märkligt nog är det ganska lite känt utanför Polens gränser, det är inte ovanligt att blanda ihop det med upproret i Warszawas ghetto 1943. Det är samtidigt fortfarande en mycket kontroversiell händelse, vars förlopp och konsekvenser än idag väcker starka känslor. Debatten berör inte heller enbart själva upproret utan tangerar stora ideologiskt särskiljande frågor som Jaltaöverenskommelsen, västmakternas påstådda flathet gentemot Stalin, och andra omstridda spörsmål i europeisk politik efter 1945.

Den brittiske historikern Norman Davies, något av en expert på polsk historia med sin standardbok i ämnet ”God`s playground”, har i oktober 2003 gett ut ett monumentalverk om Warszawaupproret, ”Rising`44. The battle for Warsaw” (Pan Macmillan). Bokens polska översättning började med polackernas sedvanliga känsla för historisk dramatik säljas i bokhandlarna den första augusti klockan 17.00, vilket på klockslaget markerade 60-årsdagen av upprorets utbrott.

Vad som egentligen hände dessa sommardagar 1944 är alla tämligen överens om: inför den annalkande sovjetiska armén ger den polska Hemarméns ledning order om väpnat uppror, som efter två månader av lika heroisk som hopplös kamp slutar i totalt nederlag, och priset är fruktansvärt, förutom tjugotusen motståndskämpar får också ungefär 180 000 civila sätta livet till och hela staden läggs i ruiner.

Debattens vågor har däremot gått höga kring frågan om varför det slutade så, och grovt indelat kan man säga att vänsterståndpunkten har varit att anklaga den polska exilregeringen för att anställa ett blodbad för sina politiska syftens skull, medan högern har lagt skulden på Sovjet, som helt cyniskt lät Warszawa förblöda för att lättare kunna lägga landet under sitt styre. Dessutom finns det en stark känsla av bitterhet gentemot de västallierade för deras passivitet och undfallenhet mot Stalin.

Lagom till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg utkom Davies bok i svensk översättning på Fahrenheit bokförlag. Fahrenheit är ett nystartat förlag som i anglosachsisk anda tänker specialisera sig på populärvetenskaplig litteratur. Deras andra titlar är ”En kortfattad historik över nästan allting”, ”Höger hand, vänster hand”, och ”Molnens idéhistoria”. Visst verkar det vara både spännande och hålla hög klass, så vi får lyckönska oss själva till detta nytillskott på bokmarknaden, och hålla tummarna för uppstickaren.

”Slaget om Warszawa” är en bred historisk fresk, som behandlar långt fler ämnen än vad titeln ger en antydan om. Davies tecknar en utförlig bakgrund, både vad beträffar det politiska och det militära läget. Situationen i det ockuperade Polen beskrivs noggrant, liksom det militära läget på östfronten. Framför allt får vi en mycket levande bild av spelet bakom de allierades överläggningar om Europas politiska karta när kriget väl skulle vara vunnet, och här kan man finna nyckeln till förståelsen av mycket i den europeiska efterkrigshistorien. Davies dom är hård, han anser att Roosevelt och Churchill inte stod upp mot Stalin, och sålde ut Östeuropa med Polen i spetsen, på samma sätt som de svek polackerna under upproret.

En utförlig del av boken ägnas åt händelser som följde efter upprorets kapitulation, och den senare situationen i Östeuropa, huvudsakligen i Polen, under 40- och 50-talen. Det stalinistiska förtrycket drabbade hårt inte minst många av dem som deltog i Warszawaupproret. Davis tecknar också personliga porträtt av många av aktörerna i dessa dramatiska tilldragelser.

Boken är rappt skriven, den är rikt illustrerad med inte mindre än 150 foton, ett appendix med kartor, noter och register, och den innehåller också insprängda memoarer från överlevande, som gör framställningen än vitalare.

Norman Davies drar sig inte för att vara personlig, och att uttrycka kontroversiella omdömen i kontroversiella ämnen. Som vi sa tidigare anser han att de västallierade svek, att det är huvudsakligen de som bär ansvaret för Warszawaupprorets nederlag och Östeuropas förslavande. Enligt Davies hade upproret klara utsikter att lyckas, och som en konsekvens därav kunde Polen ha fått ett genuint demokratiskt och polsk styre, liksom stora delar av övriga Östeuropa. Efterkrigshistorien kunde ha sett annorlunda ut. På ett sätt kan man säga att Davies ger uttryck för en romantisk tradition, som är levande inte minst i Polen, där man helt enkelt inte kan förlika sig med att alla dessa offer – och de var många! – skulle ha varit förgäves.

Davies tolkningar och slutsatser har inte fått stå oemotsagda, och har blivit ifrågasatta av många, också i Polen. (För en längre kritisk utvärdering se t.ex. Berkeleyhistorikern John Connelly i London Review of Books 12/2004.)

Huvudansvaret för tragedin i Warszawa ligger utan tvekan hos det polska ledarskapet i London. Beslutet att sätta igång upproret var politiskt, man ville ta emot den framryckande sovjetiska armén som segrare och kunna förhandla utifrån en ”styrkeposition”. De västallierade avrådde bestämt från uppror, men också inom Hemarmén, framför allt inom dess underrättelsetjänst var man skeptisk. Trots att upprorets politiska udd uppenbarligen var riktad mot Sovjet, var dess framgång samtidigt beroende av sovjetiskt stöd. Vid det här laget borde Stalins inställning ha varit klar för alla, inte minst med tanke på Sovjets och dess polska kommunistiska allierades agerande hittills på polskt territorium. De polska kämparna var uselt beväpnade, bara var femte hade något eldvapen, med små mängder ammunition, man hade tillgång till 39(!) tunga kulsprutor, inget artilleri osv. Det är uppenbart att upproret hade inga utsikter att lyckas.

Davies tecknar en vacker bild av en heroisk och uppoffrande kamp. Men på samma sätt som han gärna framhåller polska dygder, blundar han för deras synder. När upprorets hopplösa läge framstod klart redan efter någon vecka försökte många civila att fly staden. Detta hindrades av Hemarmén, och i en del fall förekom rent av arkebuseringar. Detta förtiger Davies helt och hållet. Vidare förekom det i upprorets början en sorts pogrom där flera dussin judar blev dödade, anklagade för ”bolsjevism”. Detta nämner visserligen Davies, men han försöker bagatellisera det, på samma sätt som han bagatelliserar och marginaliserar hela den polsk-judiska problematiken.

Inte heller Davies kontrafaktiska resonemang förmår övertyga. När Röda Arméns mångmiljon starka trupper rycker fram mot Berlin, har man fått betala ett fruktansvärt högt pris för sin seger, och nu ville man ha betalt för allt blod som har flutit och alla värden som har förstörts. Östeuropas öde var beseglat, och det är svårt att se vad vare sig Roosevelt eller Churchill kunde ha gjort åt det.

Det historiska skeendet är ofta komplext och motsägelsefullt. I skärningspunkten av diskussioner av olika tolkningar uppstår levande historia, som kanske något litet kan hjälpa oss att förstå vår egen samtid. Trots alla invändningar utgör Davies bok ett viktigt bidrag.