God Jul

Tomten är inte svensk i år heller, men han bor som alla vet i Ångermanland.

Veckan från hyllan 2012-52

2012 går mot sitt slut, och det är hög tid för en återblick på året som gått. Här ett axplock av stort och smått som hände sig under året.


Guimaraes och Maribor var Europas kulturhuvudstäder. Om ett år, 2014, är det Umeås tur. Det ni!

Håkan Juholt avgick som S-ordförande efter rekordkort tid. Avgången föregicks av en högst märklig politisk zoologi – en blandning av grodor och svin. Juholt stod för grodorna, hans partikamrater för svinhuggen.

Stefan Löfvén blev ny S-ordförande. Han är ångermanlänning, och det är nog hans största förtjänst så här långt.

Sten Tolgfors (M) avgick som försvarsminister efter den så kallade Saudiaffären. En mystisk historia, som sätter varje kunskapsteoretisk uppfattning på svåra prov. Regeringen lät bygga, utan att veta om det, en vapenfabrik i Saudiarabien, utan att ens göra, och det dessutom för pengar som egentligen inte finns, eftersom de har betalts ut kontant från ett hemligt konto från militära underrättelsetjänsten, ett faktum som givetvis ingen, framför allt inom regeringen, kände till.

Om ni inte fattar någonting, så gör ingen annan det heller. Utan möjligen Carl Bildt. Men han svarar av princip inte på frågor. Och varför skulle han? Han både twittrar och bloggar, och då får ju ändå alla reda på allting.

Fotbolls-EM spelades i Polen och Ukraina, och de häpna européerna upptäckte till sin förvåning att i inget av dessa två länder äter man barn till frukost. Stämningen var på topp, fotbollen som spelades var toppen, utom Sverige förstås, som var totalt botten. Så när som på Zlatan, som också han var toppen, i alla fall i sista matchen, som givetvis var helt betydelselös.

På tal om Zlatan, så anses han av rasisterna inom Sverigedemokraterna inte som svensk. Hans beteende är inte riktigt svenskt. Två av rasistpartiets ledande företrädare gav däremot exempel på äkta svenskt uppförande, när de berusade ställde till med bråk på krogen, sa en massa rasistisk och sexistisk smörja, och sprang sedan omkring på stan beväpnade med järnrör.

Så gör en äkta svensk!

Sedan var det OS i London, och det var kul. OS är alltid kul.

Inte lika kul var valet i Grekland, där EU i god demokratisk anda skrämde grekerna till att rösta rätt. Inte nog med de är lata och slösaktiga, de tänkte rösta fel också! Så kan vi inte ha det.

Presidentvalet i USA var så där kul, Obama har gjort många besvikna, och det har inte gått något vidare. Men hans största tillgång var motkandidaten Mitt ”The Twit” Romney, och det klarade sig hyfsat ändå.

Martin Schibbye och Johan Persson släpptes ut ur etiopiskt fängelse, och ingen vet hur de hamnade där. Framför allt inte Carl Bildt. Men han vet att det var tack vare honom de släpptes. Det var hans tyyyyyyyyyyyyyyyyysta diplomati, så tyyyyyyyst att ingen hörde den. Utom Carl Bildt själv förstås.

Och så var det några vårdskandaler. Fast var det så skandalöst egentligen? Att vinstmaximerande företag maximerar vinsten är ungefär lika upprörande som att rasister beter sig rasistiskt.

Om jag har missat något av vikt under året, så är det som det brukar vara varje år. Särskilt för varje år som går. Minnet blir inte bättre, och allt som har hänt flyter bara ihop.

Alla läsare tillönskas ett Gott Nytt År. Ni som firar Kalle Ankas födelse önskas trevlig helg.


Tills 2013!

Årets böcker 2012

Blev i år liksom tidigare inbjuden att vara med och presentera "Kritikernas bästa böcker 2012" i Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda.. Här är min lista:


1. Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Bonniers)

2. Ngugi wa Thiong´o, Drömmar i krigets skugga (Norstedts)

3. Hans Fallada, Ensam i Berlin (Lind & Co)

4. Rebecca Skloot, Den odödliga Henrietta Lacks (Leopard)

5. Gregor von Rezzori, En antisemits memoarer (2244)

6. Eija Hetekivi Olsson, Ingenbarnsland (Norstedts)

7. Sabrina Janesch, Kattbergen (Thorén & Lindskog)

8. Bengt Jangfeldt, Raoul Wallenberg. En biografi (W & W)

9. Ola Larsmo, Förrädare (Bonniers)

10. P C Jersild, Ypsilon (Bonniers)



Också bland dem som överlevde mot alla odds fortsatte Auschwitz att skörda dödsoffer. Mer än 50 år senare skriver Rosenberg en bok om sin far och hans långa resa från ghettot i Lodz till den lilla industristaden Södertälje.

Den lilla världen i wa Thiong´os barndomsskildring vävs hela tiden samman med den stora världen. Ngugi wa Thiong´o är en underbar berättare, med ett språk lika konkret som poetiskt, med barnets oförfalskade blick och den intellektuelles knivskarpa analys.

”Ensam i Berlin” är en skoningslös uppgörelse med naziståren, skriven med våldsam vrede och ohämmat avsky.

Skloot lyckas med är att teckna ett levande porträtt av Henrietta Lacks, och den tid hon levde i. Det är ett stycke lysande populärvetenskap, samtidigt spännande som en deckare och gastkramande som en thriller.

Med vass blick och kirurgisk precision beskriver von Rezzori hur det konservativa borgerskapet med sin fördomsfullhet, antisemitism, stortyska vurm, förakt för demokratin och rättsstaten banar väg för nazismen.


Tillägnas minnet av Lars-Göran Söderberg

Veckan från hyllan 2012-51

Veckans stora begivenhet var Luciafirandet, utan tvekan en av de viktigaste svenska traditionerna. Förvisso inte svensk, men inte utan inhemska inslag: att supa skallen av sig och misshandla en närstående är en omistlig del i en urgammal stolt svensk tradition som vi inte kan vara utan. Och det behövs det minsann inga pepparkakor, det räcker gott med ett schysst järnrör!

Annars vilade en mörk skugga över veckan då nyheten om Oscar Niemeyer kom. En stor själ har gått ur tiden, och världen har blivit en fattigare plats.

Här några minnesord över den store arkitekten:

Den världsberömde brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer har avlidit på ett sjukhus i Rio de Janeiro. Han blev 104 år. Han föddes 1907 i Rio i en familj med tyska (därav namnet), portugisiska och arabiska rötter. Han anses vara en av 1900-talets absolut största arkitekter. Brasiliens president Dilma Rousseff skrev i ett meddelande att landet har mist ett av sina stora genier.

Han är mest känd som mannen bakom Brasiliens nya huvudstad Brasilia, ett gigantiskt, och inte helt okontroversiellt, projekt, initierad av den vänstersocialistiske presidenten Kubitschek 1956. Under fem år byggde man upp från början en miljonstad mitt ute i ingenstans.

Niemeyer har förenat inspiration från det brasilianska landskapet med den moderna arkitekturens universella språk. Man har kallat hans stil för den första nationella stilen inom modernismen. Funktionalismens raka linjer och räta vinklar har hos honom ersatts av kurvor och vågor, tydligt inspirerade av hemlandets strandlinjer och kullar, och enligt honom själv, av kvinnokroppens former. Han har kallats för ”Betongens Picasso”, och anses vara den som har frigjort modernt byggnadsmaterial, främst då betong, från de fyrkantiga formerna.

Andra berömda byggnader av Niemeyer är FN-huset i New York (tillsammans med Le Corbusier), museet för modern konst i Niterói och Sambadromen i Rio.

1945 gick Niemeyer med i det brasilianska kommunistpartiet, och han har förblivit en trogen kommunist. På grund av det var han tvungen att avböja erbjudandet att undervisa vid Harvard, och senare vid Yale, eftersom han vägrades inresevisum till USA. Det hände senare flera gånger igen. Under militärdiktaturen 1964-85 drabbades Niemeyer först av yrkesförbud, och tvingades senare i exil i Europa. Under sin exiltid i Frankrike ritade han bland annat det franska kommunistpartiets högkvarter. Landets president, högerpolitiken Georges Pompidou, lär ha yttrat att det var ”det enda goda de där kommunisterna åstadkom.”

Lyxmodehuset Prada, annars inte direkt känt för sina vänstersympatier, ansåg att bygganden var så häftig att de hyrde det för en modevisning.

1963 fick han Lenins Fredspris. Fidel Castro lär ha sagt att han och Oscar Niemeyer är de sista sanna kommunisterna.

Sin socialistiska övertygelse till trots har Niemeyer alltid ritat för eliten och makten. Byggnader åt det breda folkflertalet har inte intresserat honom, och vid ett tillfälle idiotförklarade han Bauhausskolans grundare Walter Gropius, som kritiserade Niemeyers hus för att det inte lämpade sig för massproduktion. Han var också mycket kritisk mot funktionalismen som han ansåg vara dogmatisk och helt enkelt ful. I sin självbiografi skriver Niemeyer att han ändå hoppas nå folket genom den överraskande skönheten i sina byggnader.

Trots sin höga ålder fortsatte Niemeyer att arbeta in i det sista. Hans senaste projekt var en ny huvudstad i Angola. Det blir ett storslaget projekt, helt i Niemeyers stil. Den planeras bli fyra gånger så stor som Brasilia, och om den byggs i samma tempo som den brasilianska huvudstaden skulle det bli klart när Niemeyer skulle bli 115 år. Det blev inte så, men det var nära.

Lucia, svenskheten och barbariet

Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner?


Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri – en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.

Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra – latinets lux – och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.

Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skanseninstitution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i tv.

Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer.

Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.

Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt.”

Författare i adventtider

Lokala författare signerade sina böcker på biblioteket  och förgyllde skyltsöndagen i Kramfors. Från vänster: Thomas Karolin, Gittan Linnarsson Engström, Karolina Lundmark och sist men inte minst skribenten själv.

Litteratur och politik

Det finns mycket att säga om debatten kring Mo Yan och den kritik som har riktats mot honom. Men diskussionen har gjort en sak uppenbar med en påträngande tydlighet – litteratur och politik hör ihop.


Den uppfattningen framträder än skarpare genom att den plötsligt hävdas också av dem som i vanliga fall pläderar för konstens autonomi. Och jag ännu inte hört någon, inte ens Peter Englund, försöka försvara Mo Yan med enbart litterära meriter.

Kritikerna utkräver med emfas en skyldighet, ja rent av en plikt, av författarna att vara engagerade, att vittna, att ta ställning.

Och det gör de alldeles rätt i (även om man kan tycka att det är lätt att ställa krav på andra som inte kostar något för en själv). Litteratur är alltid om något, och vad du skriver spelar roll, stor roll. Liksom hur du skriver, och för vem.

Ett tomt skal, upptaget med att skåda in i sig självt, angår ingen.

Bra litteratur, litteratur som gör skillnad, hittar spännande sätt att förena form och innehåll.

Som hos Mo Yan.

Chanukka 2012

Igår började den judiska högtiden Chanukka. Eftersom man ska aldrig missa ett tillfälle att lyckönska sin nästa, säger jag till alla där ute: Glad Chanukka!

Och dagen till ära en text med anknytning till högtiden:

"Nyligen började Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.


De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.

Något att begrunda nu i juletider."

Veckan från hyllan 2012-50

Debattens vågor går höga kring Mo Yans politiska ställning i diktaturens Kina. Särskilt efter Herta Müllers våldsamma angrepp har alltfler börjar ifrågasätta Akademiens val. Märkligt nog har jag ännu inte hört någon, inte ens Peter Englund, försöka försvara Mo Yan med enbart litterära meriter.

Det är naturligtvis fullt logiskt, alla vet att Nobelpriset följer politiska mönster och konjunkturer. Det förnekas visserligen med jämna mellanrum från Akademiens sida, men dessa förnekande är det sällan någon som tar på större allvar.

Priset till Mo Yan är om något ett bra bevis på Akademiens känsliga väderkorn i världspolitikens labyrinter. Att den uppstigande stormakten Kina har belönats med två Nobelpris under 2000-talet kan naturligtvis vara en ren tillfällighet, men är det någon som verkligen tror det? Knappast.

Nobelprisets prestige bygger på flera faktorer. Prissumman är stor – och det är mycket viktigt! Vidare den historiska kontinuiteten, priset har delats ut i över hundra år, med smärre avbrott som vanligen skylls på världskrig (det vore intressant att få veta de verkliga skälen).

Sist men inte minst handlar det om val av pristagare, även om listan på listan på dem som inte har fått priset är lika lång och illuster som på dem som vederfarits äran. Vem som får priset beror på vilka som sitter i Svenska Akademin, och listan över pristagare är ett ständigt kretslopp mellan tradition och avantgardism, låt gå att det nyskapande och kontroversiella har haft svårt att få sin belöning.

Valet av pristagare pendlar också mellan de kända och de okända, och Nobelpristes status finns kanske just i spänningsfältet mellan de lyckade valens auktoritet och den debatten som de mindre lyckade ändå förmår att väcka.

Litteraturen har sin egen darwinism, och det är först långt efteråt som vi vet vilka som var författare av rang och vilka som var tillfälliga dagsländor som bara flaxade förbi Parnassen som snabbast med färggranna vingar. Och är en glömd författare verkligen med nödvändighet en dålig författare?

Ser vi bakåt på vilka som har fått priset för 100, 75, respektive 50 år sedan kompliceras frågan ytterligare.

För 100 år sedan tilldelades priset den tyske dramatikern Gerhart Hauptmann. Han var en banbrytare inom den tyska teatern, sedan länge dominerad av förkonstling, stiliserat formspråk och akademisk anda. Med Hauptmann kom naturalismen in på den tyska scenen, han skildrade gärna samhällets lägre klasser, och använde talspråk, till och med dialekt, vilket var revolutionerande på sin tid.

Politiskt var han totalt hopplös, när kejsaren abdikerar efter nederlaget 1918 hälsar han Weimarrepubliken med entusiasm, 1933 förklarar han sig lojal med nazisterna, och 1945 fångad i fällan i sitt hem i Nederschlesien – som snart kom att till höra Polen – välkomnar han Röda armén.

Han är numera mycket litet spelad utanför Tyskland, förutom hans mest kända verk, ”Vävarna”, som mycket riktigt sattes upp i somras av Teater Tillsammans på Teater Tribunalen.

1937, för 75 år sedan, gick priset till fransmannen Roger Martin du Gard, en av dessa många pristagare som inte har lämnat bestående avtryck i litteraturhistorien. Som hans främsta egenskaper som författare brukar anges noggrannhet och känsla för detaljer. Han var utbildad till arkivarie. Hans magnum opus är en romanserie i åtta delar ”Släkten Thibault”. Den handlar om en borgarfamiljs upplösning under inre och yttre tryck, med första världskriget som kulmen. Du Gard tillbringade själv närmare fyra år vid fronten. Det är inte svårt att se aktualiteten i det sena 30-talets allt mer hotfulla atmosfär.

För eftervärlden har nog du Gard ändå gjort sig mest bemärkt genom att tillhöra kretsen kring André Gide. ”Släkten Thibault” publicerades i svensk översättning mellan åren 1922-40. Kuriöst nog kom den 2007 som talbok.

Med 1962 års pristagare tar vi klivet upp i en helt annan division. John Steinbeck tillhör den moderna litteraturens klassiker. Främst då hans enastående skildring av 30-talskrisen i ”Vredens druvor”. Boken kom ut i mars 1939. Från mitten av månaden fram till slutet av april sålde den i 2500 exemplar – per dag! Innan året var slut hade det sålts nästan en halv miljon exemplar. Samma år filmatiserades romanen med Henry Fonda i en av huvudrollerna som Tom Joad.

Alla var dock inte lika förtjusta. På många håll blev romanen bannlyst, och på några ställen ordnades det bokbål. Arbetsgivarorganisationer från Kalifornien protesterade våldsamt. Steinbeck fick rykte om sig att vara kommunist – helt oförtjänt visserligen, men det behövs inte mycket i USA för att få den stämpeln (tänk Obama!). Trots sin obestridliga klassikerstatus för numera Steinbecks romaner en tynande tillvaro i USA.

Och den nuvarande krisen väntar fortfarande på sin skildrare.

Pigg 100-åring fortsätter kampen

”Freden, vaccinet och potäterna”, det var enligt Esaias Tegnér vad som bidrog till den kraftiga befolkningsökningen i Sverige under 1800-talet. Det klämkäcka uttalandet har senare använts som en förklaring till hur välståndet skapades i Sverige.

Nu var Tegnér nationalskald – han levde på den tiden då det fortfarande fanns sådana – därtill biskop, riksdagsman och Akademiledamot. Personer i den ställningen kan kläcka ur sig vilka dumheter som helst, som sedan upprepas som djupsinniga sanningar av generation efter generation.

Numera underkänner forskare Tegnérs ”analys”, och pekar istället på invandringens betydelse för folkökningen, och indirekt också för skapandet av välståndet. Visserligen är Sverige ett stort utvandrarland under några decennier mellan 1880 och 1920, då närmare 20 procent av landets befolkning söker lyckan och försörjningsmöjligheter någon annanstans, främst i USA. Men sett under hela perioden från säg slutet av 1700-talet fram till våra dagar är Sverige ett invandrarland. Kan vara bra för ”nationellt sinnade” personer att hålla i minnet.

Att Sverige dessutom blev ett demokratiskt land, präglat av en anda av samförstånd, saklighet, kompromiss och tolerans beror i hög grad på folkbildningstraditionen.

De framväxande folkrörelserna i slutet av 1800-talet, nykterhets-, frikyrko-, och arbetarrörelsen skapar sina egna institutioner för att förkovra sina medlemmar. Redan 1902 skapades den första studiecirkel av Oscar Olsson, känd som Olsson med skägget, godtemplare och socialdemokratisk riksdagsman. Och den 16 november 1912, för exakt 100 år sedan, bildades Arbetarnas Bildningsförbund, ABF.

Förutom att arbetare behövde skolas i mötesteknik, fanns det ett starkt kunskapsbehov för att kunna hävda sig i samhällsdebatten, i en tid då skolan var odemokratiskt uppbyggd och uteslöt de flesta arbetande människor. Det fanns också en tanke om att människor växer genom bildning. Redan hos Olsson med skägget betonades deltagarnas aktiva medverkan i kunskapsprocessen. Det var kunskap ”av folket och genom folket”, som utgick från övertygelsen om att kunskap är makt.

Studiecirkeln får sitt genombrott åren under och strax efter andra världskriget, för att kulminera på 60- och 70-talet. Många av ABF:s satsningar kom att inkorporeras i samhällets allmänna verksamhet, folkbiblioteken uppgick i de kommunala, den mycket utbredda musikverksamheten kom att bilda stommen i den kommunala musikskolan.

Till en början dominerades ABF:s verksamhet av föredrag, sedan blev studiecirklarna den största delen. Numera lever åter föredragen ett vitalt liv, medan cirkelverksamheten för en allt mer tynande tillvaro. Rent allmänt kan man lugnt säga att ABF i likhet med andra studieförbund befinner sig i en tilltagande kris.

Det är illa, med en borgerlig politik som slår sönder enhetsskolan, och överlåter allt mer av kulturen till marknadskrafterna, behövs det starka motkrafter. Lägg därtill populärkulturens invasion – med tanke på dess osannolikt fördummande verkan, som förespråkar ohämmad individualism och konsumtionshysteri, är det svårt att inte förfalla åt konspirationsteorier.

När ABF skapades för 100 år sedan sågs det som arbetarrörelsens tredje gren, vid sidan om den politiska och fackliga. Den tanken är så gott som död nu, men det är dags att blåsa liv i den igen. 100 år är ingen ålder för en kulturkämpe – och kampen fortsätter.

Antirasistisk show med glitter och glamour

TEATER
B.U.S - Brun utan sol

Regissör: Josette Bushell-Mingo
Av & med: Vivian Cardinal, Gladys del Pilar, Fransesca Quartey, Kayode Shekoni, Blossom Tainton
Riksteatern
Hullsta Gård, Sollefteå, fredag kväll

Fem kvinnor på scen. Det som förenar är att de är ”bruna utan sol”. Men räcker det verkligen med samma hudfärg, som är en annan än majoritetssamhällets, för at kunna uttrycka något gemensamt, och är det inte rent av en eftergift åt rasistiska stereotyper?

Det gör det dessvärre. De fem kvinnorna delar en gemensam erfarenhet av rasistiska trakasserier och ett strukturellt förtryck, i deras fall handlar det dessutom om dubbla bördor, att vara svart och kvinna.

Till saken hör att fyra av de fem är födda i Sverige.

Nu går föreställningen bortom enbart att vara en berättelse om rasism. Idén är enkel, de fem kvinnorna berättar om sina liv, genom att bjuda på skärvor av minnen, små fragment av sina upplevelser genom livet. Det genomgående temat är växande, hur de fem går från ungdomens osäkerhet och strävan efter likformighet till de mogna kvinnornas bejakande av sig själv och stolthet över att vara den man är. Den sammanhållande faktorn är relationen till föräldrarna, de starka, kämpande mödrarna, och de oftast inte lika starka, och framför allt inte lika närvarande fäderna.

Sättet att berätta är högst personligt, och i sammanhanget trots allt ganska okonventionellt. De kallar det för ”kabaré”, men egentligen är det mer av en show. Det är mycket glitter och glamour, massor med musik och dans. Sångnumren sitter perfekt, alla fem är skickliga vokalister, och med en härlig känsla för lek med musikaliska schabloner.

Koreografin är tyvärr tråkigt discoschlager betonad, och dansnumren blir en smula monotona.

Fransesca Quartey glänser med sitt skådespeleri, de andra kompenserar mycket med personlig inlevelse och ett eget tilltal.

De rasistiska episoderna tar ofrånkomligen en stor plats, att bli ifrågasatt, och rent av utstött, sätter djupa spår i en människas själ.

Showandet tillåts aldrig ta överhanden, det är underhållning med underliggande allvar, och balansen är väl avvägd.

Det går inte särskilt mycket på djupet, men vad säger att det måste göra det? Varje människa har rätt till sin egen berättelse, och sin självklara rätt att berätta den på sitt sätt. Och det antirasistiska budskapet ska uttryckas med alla medel.

”Det här är ditt land/Det här är mitt land/../Landet, det tillhör dej och mej”. Så är det.

Katastrofen och skandalen i Bhopal

Idag är det 28 år sedan katastrofen i Bhopal.

På morgonen den 3 december 1984 läckte 40 ton insektsgift ut från amerikanska Union Carbides fabrik mitt inne i storstaden Bhopal i Indien. Det är förmodligen världens hittills värsta miljö- och industrikatastrof.


Metylisocyanatet dödade mellan 8 000 till 10 000 människor de tre första dagarna och ytterligare cirka 10 000 under de kommande åren, enligt officiella siffror. Miljöaktivister anser att katastrofen har krävt minst 25 000 människoliv.
Cirka 800.000 människor har dessutom fått men för livet. Än i dag föds många barn i området med mycket grova missbildningar.
En av följderna av fabrikens tillverkning är förorenat grundvatten utanför fabriksområdet, där nya slumområden vuxit upp.

Orsakerna till utsläppet var främst en undermålig design av fabriken, bristande underhåll, dålig personalpolitik och ekonomisk press. Att den fick så stora konsekvenser berodde i huvudsak på underlåtenhet dels från Union Carbide Corporation, dels från Indiska regeringen och delstatsregeringen.
Högsta domstolen i Indien slog 1998 fast att ingen kan åtalas för vållande till annans död, utan bara för vårdslöshet. Det innebär upp till två års fängelse.

Dow Chemical har köpt Union Carbide. Företaget förnekar fortfarande att de hade någon skuld i katastrofen. Man anser att utsläppet berodde på sabotage, något som det över huvud taget inte finns några bevis för.
Union Carbide gjorde upp i godo med indiska regeringen 1989, och fick i slutänden betala 470 miljoner dollar - Indien hade begärt 3,3 miljarder dollar.

Överlevande har fått mindre summor ersättningar, ofta omkring 4.000 kronor. Anhöriga till döda har fått omkring 15.000 kronor. Men än i dag säger sig en del av de drabbade inte ha sett några pengar.

Veckan från hyllan 2012-49

Göran Rosenberg tilldelades Augustpriset för sin bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Världen må förlåta mig, men jag tycker att det är en så fantastiskt bra och viktig bok att jag tänker glömma allt annat som hänt under veckan, och bara skriva om boken.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Göran Rosenberg
Bonniers, 2012

Oswiecim är en stad i södra Polen, ungefär en timmes bilväg från Kraków. Staden är mer känd under sitt tyska namn Auschwitz. Här inrättades 1940 i det ockuperade Polen ett koncentrations- och förintelseläger av de tyska nazisterna. Under de knappt fyra år som lägret var i bruk mördades här 1,1 miljoner människor. 950 000 av dessa var judar.

Men också bland dem som överlevde mot alla odds fortsatte Auschwitz att skörda dödsoffer. En av dem som dukade under efter att mirakulöst ha överlevt förintelsemaskineriet var Dawid Rozenberg, far till den kände journalisten och författaren Göran Rosenberg. Mer än 50 år senare skriver Rosenberg en bok om sin far och hans långa resa från ghettot i Lodz till den lilla industristaden Södertälje.

Jag gissar att det har tagit många år för Göran Rosenberg att skriva denna bok, att det här är ett ämne som han har burit med sig under en mycket lång tid.

Varför skriver man en sådan bok? Därför att det finns en berättelse. Därför att vi har ett atavistiskt behov av att redogöra vilka vi är och var vi kommer från, och att det behovet skruvas upp flera varv när ens mor och far är personer som borde vara döda för länge sedan och lever på trots mot all sannolikhet, och att man är inte bara en människa, en individ, sina föräldrars barn, utan del i ett projekt som ska trotsa DÖDEN i ett mäktigt försök att återskapa LIVET.

Sist men inte minst handlar det om minnet. Vikten och nödvändigheten att kunskapen om det oerhörda inte försvinner, inte bagatelliseras eller trivialiseras. En uppgift så mycket svårare då den gäller att få människor att förstå det som är knappt fattbart. Men Göran Rosenberg står envist fast vid ståndpunkten att det som människor har gjort kan förstås av andra människor.

Han för ett mycket intressant resonemang om hur det är att leva i en värld som ”inte skakas i sina grundvalar” av Förintelsen. För vissa, som för Dawid Rozenberg, var det inte möjligt alls, för åter andra var det en plåga som kunde hanteras på olika sätt, de flesta inte särskilt framgångsrika.

Och eftersom jag i likhet med Göran Rosenberg är barn till dessa överlevande, kan jag inte låta bli att ställa frågan vad det har gjort med deras barn.

”Ett kort uppehåll” är grym bok. Den börjar i Lodzghettots skoningslösa värld, går sedan vidare till dödsfabriken Auschwitz, och fortsätter genom den nazistiska lägerarkipelagen, som inte kan beskrivas på annat sätt än kafkaartad. Här utspelar sig scener som om det inte vore så djupt tragiska skulle göra sig i vilken komedi som helst.

Det förklarar möjligen Göran Rosenbergs stil, den är sakligt rapporterande, bitvis nästan torr, men hela tiden finns där ironi och ett raljant anslag. Det här är en verklighet som måste hållas på åtminstone lite distans.

Det till synes paradisiska Sverige är också grymt, men här är grymheten vadderad. Antisemitismen lever kvar, rasism och främlingsfientlighet tillhör vardagen. Myndigheterna ägnar sig åt diskriminering på välmenande grunder. Man måste vara antingen blind eller cynisk för att inte se trådarna till vår egen tid.

Dawid Rozenberg gör sitt bästa för att anpassa sig i sitt nya land. Han byter namn till David Rosenberg, döper sin förstfödde till något så urnordiskt som Göran, arbetar hårt på fabriken, gör rätt för sig, blir svensk medborgare. Han lyckas åtminstone delvis, hans ambition att hans barn ska göra Platsen till sin verkar uppfyllas, däremot inte förhoppningen att en därigenom också skulle bli hans.

Det är alldeles för många stängda dörrar, trånga horisonter, slentrianmässig diskriminering och ”språkförbistring”. Som inte ens beror på språket. Tills han inte orkar längre.

Jag lägger ifrån mig boken och känner djup sorg och stor vrede. Och det är också en sorts recension.

"Fel" men ändå helt rätt

Idag är det 25 år sedan James Baldwin gick bort. Dagen till ära en recension av en av hans romaner som kom i nyutgåva förra året.

ROMAN

Giovannis rum
James Baldwin
Övers: Martin Rogberg

Ruin, 2011

Amerikanen James Baldwin är en av USA:s viktigaste svarta berättare. Han var ”fel” för de flesta i sitt hemland i nästan alla avseenden. Förutom att han var svart, var han också människorättsaktivist, pacifist, socialist och homosexuell. Hans romaner tar tabubelagda ämnen, han var kontroversiell och hamnade ofta i konflikt med olika grupper i samhället.

”Giovannis rum” är inget undantag. När boken kom ut 1956 väckte den mycket staka reaktioner, inte minst på grund av de öppet skildrade homosexuella relationerna.

Romanens huvudperson David är en av dessa amerikaner som driver planlöst omkring i Europa, försörjda av ärvda pengar eller föräldrarnas generösa bidrag, i jakt på någonting, oklart vad, inte minst för dem själva.

David är oförmögen att ta ansvar för sitt liv, och när han slits mellan sina innersta önskningar och drifter och samhällets krav och värderingar väljer han alltid minsta motståndets lag. Hans oförmåga att fatta beslut och ta ställning krossar människor i hans väg.

”Giovannis rum” är en psykologisk thriller som insiktsfullt och djuplodande skildrar konflikten mellan individ och samhälle, mellan begär och konventioner. Romanen är uppbyggt som ett ödesdrama, läsaren vet från början vad som kommer att hända, men det är det psykologiska spelet på vägen dit som är i fokus. Det finns ingen nåd, och man kan inte fly ifrån sig själv.

Enligt förlaget har översättningen för denna nyupplaga ”varsamt moderniserats”. Flera gånger tycker jag nog att det var alltför varsamt, här finns mycket ålderdomligheter, och texten skulle vinna på om de rensades bort med mer bestämd hand.

En viktig röst från Kenya

ROMAN

En blomma av blod
Ngugi Wa Thiong´o
Övers: Jan Ristarp
Norstedts, 2012

Ngugi Wa Thiong´os berättargåva kommer till närmast fulländat uttryck i hans klassiska roman “En blomma av blod”. Den kom ut första gången 1977, och betraktas av många som en av de absolut viktigaste afrikanska romanerna. I den skapar Wa Thiong´o ett eget universum med samhället Ilmorog, och vars historia är en spegelbild av utvecklingen i Kenya, om inte rent av hela det svarta Afrika.

Thiong´o skildrar ett traditionellt samhälle, där jordbruket utgör ett centrum och bildar en andlig värld som reglerar hela tillvaron. Det är också ett vitalt samhälle som sjuder av liv, bedriver handel och har en rik kultur.

Men kolonialismens förtryck och söndra-och-härska-politik slår sönder det traditionella sättet att leva. En ekonomisk tillbakagång på landsbygden följs av fattigdom och misär, och en tilltagande massflykt, framför allt av unga, till städerna.

Samtidigt pågår en hård och blodig självständighetskamp som kräver många offer, men som också splittrar samhället, då många väljer att bli kollaboratörer och medlöpare. Bitterheten är stor när striden äntligen blir vunnen, och Kenya blir fritt från kolonialmakten. Än större är förväntningarna – på en jämlik och rättvis utveckling av landet.

Det är välkänt att dessa förhoppningar grusades snart. De segerrika frihetskämparna hittade snabbt en överenskommelse med de tidigare samarbetsmännen, förtrycket bestod, den enda skillnaden var en ny färg på förtryckarna. Kenya förvandlas till ett land där ingenting är gratis och allt är till salu, något som Wa Thiong´o tecknar med plågsam övertydlighet.

Ngugi Wa Thiong´o är inte de små nyansernas mästare. Hans samhällsengagemang är stor, och han vill gärna skildra sociala problem. Det är ofta övertydligt, och symboliken är tung. Styrkan ligger istället i människoskildringar. Wa Thiong´os personer är mycket komplexa, och högst levande i all sin motsägelsefullhet.

Så också i ”En blomma av blod”. Romanen har fyra huvudpersoner: den vankelmodige läraren Munira, den slutne Abdulla, med ett hemlighetsfullt förflutet, den vackra och egensinniga Wanja, och den unge och radikale fackföreningsmilitanten Karega. Deras inbördes komplicerade relationer, som genomgår en drastisk men inte rätlinjig utveckling, belyser ett antal allmänmänskliga men också samhälliga teman som kärlek, vänskap, familjerelationer, frihet, rättvisa, eller mer allmänt vad som är rätt och fel.

Till en del har romanen formen av en deckare, vilket ger ett bra skjuts åt tempot och skapar spänning. Frågorna är många, svaren inte alltid de väntade, och stämningen är ganska mörk. Fast ändå skymtar det fram ett hopp om att rättvisa ändå kommer att skipas. På fler än ett plan.

En barndom i förändringens Kenya

ROMAN

Drömmar i krigets skugga
Ngugi wa Thiong´o
Övers: Jan Ristarp
Norstedts, 2012

Den unge pojken Ngugi i 40-talets Kenya har inget koll på vilket i ordningen av sin fars 28 barn han är. Men han vet att han är sin mors femte, hon som är faderns tredje hustru. Storfamiljen inom kikuyu-samhället är en komplex organism, med komplicerade regler och intrikata relationer, som erbjuder mycket trygghet och värme, men hotar också med mobbning och utstötning.

Ngugi springer varje morgon tio kilometer till skolan. Särskilt på morgonen gäller det att springa på ordentligt för att inte komma för sent och undvika drakoniska straff, på vägen hem på eftermiddagen kan man däremot ta det lite lugnare. Tio kilometer är inte så långt, det finns elever som får springa femton (nästa gång ni ser svenska skolbarn som knappt orkar ta sig till skolbussen kan ni fundera över vilka genetiska faktorer som främjar de östafrikanska långdistanslöparnas framgångar).

När Ngugi som en av de få privilegerade ska börja gymnasiet har han aldrig ägt ett par skor. Skolavgiften är mycket hög, uniformen dyr, och hans mor får slita ont och familjen försaka mycket för att han ska kunna gå i skolan. Modern har nämligen en dröm om att han ska genom utbildning få ett bättre liv, och det är en dröm som också är hans egen, inte minst när han upptäcker att ”skrivna ord kan också sjunga”.

Den lilla världen i wa Thiong´os barndomsskildring vävs hela tiden samman med den stora världen. Han är född i andra världskrigets skugga, och har släktingar som deltar som soldater i den koloniala brittiska armén. Efter kriget belönas de afrikanska soldaterna på samma sätt som efter första världskriget, de vräks från sin mark, som istället tilldelas vita soldater.

Den antikolonialistiska självständighetskampen tar fart, och får stöd av en indisk gud som heter Gandhi. Britterna slår tillbaka med metoder som redan framgångsrikt har praktiserats i andra kolonier, och som de tyska nazisterna drev till fulländning.

Även det kenyanska traditionella samhället genomgår en förändring. Striden mellan modernitet och tradition går som en röd tråd genom hela berättelsen. Sedvanerätten hamnar i konflikt med skriven lag, kristendomen ersätter de urgamla religionerna, utbildning gör sig gällande bland allt fler, med större inslag av inhemsk kultur och historia. Kvinnorna, som Ngugis mor, vägrar att finna sig längre i förtryck och misshandel.

Ngugi wa Thiong´o är en underbar berättare, med ett språk lika konkret som poetiskt, med barnets oförfalskade blick och den intellektuelles knivskarpa analys. Förankringen i den muntliga traditionen är uppenbar, med de olika tidsdimensionerna som vävs ihop, där det förflutna är ständigt närvarande i nuet, och pekar alltid hän mot framtiden.

Minnen av Pragvåren

Idag är det Aleksander Dubceks födelsedag. Dagen till ära en text skriven 40 år efter att Pragvåren krossades av sovjetiska stridsvagnar.

”Lenin vakna, Brezjnev har blivit galen!” Graffitin på en husvägg i Prag 1968 uttrycker förtvivlan och vanmakt. Alla som är gamla nog kommer aldrig att glömma bilder från Prag, mest kanske bilden av konfunderad rysk stridsvagnssoldat som istället för de fascister han trodde sig bekämpa konfronteras med gråtande tjecker som ber honom att åka hem.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderas Tjeckoslovakien av närmare en halv miljon soldater och 6000 stridsvagnar från Sovjet och de andra ”broderländerna” inom Warszawapakten. Pragvåren och dess löften var därmed brutalt krossade.

Bakgrunden till Pragvåren och dess tragiska slut står att finna i 60-talets ekonomiska kris. Den tjeckoslovakiska ekonomin hade stagnerat med liten eller ingen tillväxt alls. Missnöjet växte, och det ledde det politiska krav på reformer.

Det var för övrigt en situation som fanns ungefär samtidigt i östblockets andra länder. Tjeckoslovakien var emellertid ett land som på många sätt utgjorde ett undantag inom den socialistiska familjen. Landet hade en hög grad av industrialisering och åtnjöt under mellankrigstiden en relativt bra levnadsstandard. Den sovjetiska modellen med forcerad industrialisering med tyngdpunkt på tung industri lämpade sig särskilt illa för Tjeckoslovakiens del. Tjeckoslovakien hade också varit en väl fungerande parlamentarisk demokrati, till skillnad från sina grannar som styrdes av auktoritära och kvasifascistiska regimer.

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet var starkt och välorganiserat, och kunde i de allmänna valen på 20-och 30-talet samla som mest omkring 20 procent av rösterna. Partiets styrka och inflytande växte i samband med Münchenöverenskommelsen 1938, ett svek från västmakterna som inte glömdes i första taget, och den påföljande nazistiska ockupationen. Sovjetunionen uppfattades verkligen i Tjeckoslovakien som befriare, och det fanns en utbredd sympati för Ryssland, ryssar och rysk kultur. Det var något unikt inom Sovjetblocket, och det var definitivt ingen tillfällighet att Pragvårens reformprogram kom till just i Tjeckoslovakien.

Under 1967 förekom det arbetarprotester på flera arbetsplatser runt om ilandet. Det blev snart klart att det dåvarande ledarskapet med Antonin Novotný var isolerat inom partiet, och framför allt att det saknade längre Sovjets stöd. Flera reformvänliga politiker valdes in i politbyrå och i januari 1968 blev Aleksander Dubcek vald till partiets förstesekreterare.

Det är mycket viktigt att poängtera att Pragvårens program skedde helt och hållet inom det socialistiska systemets ramar, det handlade om att utveckla inte avveckla, partiet åtnjöt en stor och växande popularitet, majoriteten av befolkningen, framför allt arbetarklassen, var för socialismen, och, viktigast av allt – det fanns ingen risk för återgång till kapitalism.

Mycket av den politiska inspirationen hämtades från Lukács och Kolakowskis marxistiska humanism. Partiet skulle demokratiseras, större politisk pluralism och öppenhet, dock fortfarande inom ramarna för en nationell enhetsfront, intresseorganisationer skulle få verka fritt, censuren skulle avskaffas, decentralisering, slut på ”Pragocentrism” och en verklig federation mellan två jämställda republiker utlovades.

Säkerhetstjänsten skulle bantas, och ägna sig åt landets säkerhet, framför allt en effektivare kontraspionage, i stället för att maniskt avlyssna och förfölja medborgare som misstänktes hysa fel åsikter.

Utrikespolitiskt stod man orubbligt fast vid vänskapen med Sovjet och sitt medlemskap i Warszawapakten.

Det ekonomiska programmet förutsatte en viss decentralisering, större inslag av marknadsmekanismer, friare roll för företagen, där arbetar- och företagsråd skulle få ökat inflytande. Privat småföretagsamhet skulle tillåtas växa, och kooperationen skulle få en mycket större roll inom ekonomin.

Än en gång är det viktigt att betona att också förändringar inom den ekonomiska sfären var avsedda att ske inom socialismens hägn. Staten skulle förbli den i särklass största ekonomiska aktören, och kontrollera stora delar av ekonomin. Landets ekonomiska liv skulle fortfarande planeras på ett översiktligt och strategiskt plan.

Under hela våren 1968 sjöd det politiska livet i Tjeckoslovakien. Överallt diskuterades reformprogrammet, det uppstod nya organisationer, media, framför allt tidningar och tidskrifter publicerade livliga debatter och idéförslag, på arbetsplatserna tog de anställda alltmer ansvar. Den vitalisering av samhällslivet som partiet eftersträvade tog form medan själva reformarbetet pågick. Det uppstod en dialektisk situation mellan partiet och samhället, partiets initiativ ledde till krav på fördjupade reformer och större frihet och öppenhet. Partiets reformprogram hade ett mycket brett stöd, men det fanns stor otålighet och ett uppdämt frihetsbehov i samhället, och många krävde att reformerna skulle bli både djärvare och genomföras snabbare. Författaren Pavel Kohout gav ett träffande uttryck åt dessa stämningar i sin uppmaning till partiet: ”Vi är med er, var med oss!”

Det uppstod också en opposition som kan beskrivas som borgerlig, med Vaclav Havel, som ju senare blev president både i Tjeckoslovakien och Tjeckiska republiken, som främsta representant. Deras krav var framför allt ett parlamentariskt partisystem fullt ut och utan dröjsmål. Dubcek och hans krets var inte helt främmande för tanken, men talade om en etappvis utveckling, under kanske tjugo års tid.

De borgerliga gruppernas inflytande var starkt begränsat, men deras aktiviteter bidrog till att oroa den sovjetiska ledningen.

Under våren och sommaren blev det tjeckoslovakiska partiets ledning allt mer trängt mellan sin egen befolknings radikala krav och sovjetledarnas krav på rättning i ledet. Det var en svår balansgång som till slut visade sig omöjlig.

Det var flera fenomen i den tjeckoslovakiska utvecklingen som gav ledarna i Moskva huvudvärk. Man oroade sig för säkerhetstjänstens förändrade organisation, och de förestående utrensningarna av alla som var förknippade med stalinismens terror. Man tyckte definitivt inte om den fria pressen, som man befarade skulle börja publicera antisovjetiska budskap. Förekomsten av borgerliga partier och oberoende organisationer sågs som ett potentiellt hot, och de sovjetiska ledarna uttryckte upprepade gånger farhågor att Dubcek riskerade att släppa ifrån sig makten, åtminstone utmålade de ett sådant hot på sikt.

Ett stort bekymmer vållade kooperationens ökade roll och framför allt självförvaltningssystemet med arbetar- och företagsråd, en styrelseform som de styrande i proletariatets fosterland länge hade varit totalt allergiska emot.

En viktig roll i sammanhanget spelade påtryckningar från de andra socialistiska ländernas ledare som högljutt krävde att ordningen skulle återställas, givetvis med våld om nödvändigt. Mest aktiva i hetsen mot Pragvåren var Polens Gomulka och Bulgariens Zjivkov, som – förmodligen med rätta – oroade sig för att den tjeckoslovakiska smittan kunde sprida sig till deras länder. Tjeckoslovakerna försvarades ivrigast av Ceausescu, som var visserligen så långt från Pragvårens reformprogram man kunde vara, men som i eget intresse försvarade deras rätt till en egen väg, och ungraren Kádár som tydligen vis av sina erfarenheter från 1956 försökte inta en medlande roll.

Så sent som i början av augusti tilltalar Brezjnev Dubcek per ”Aleksandr Stepanovitj” eller rent av ”Sasha”, men mycket snart förlorar den sovjetiska ledningen helt förtroendet för Dubceks avsikter och hans förmåga att kontrollera situationen, och beslutet om invasion fattas.


Efter invasionen försöker Sovjet etablera en lojal tjeckoslovakisk regering, men alla de tilltänkta kandidaterna är alltför komprometterade. Försöket misslyckas och leder till ett interregnum, vilket ger upphov till vitsen: ”Vad gör ryssarna så länge i Tjeckoslovakien? Letar efter dem som bjöd in dem!” Under tiden bjuder det tjeckoslovakiska folket ett konsekvent och hårdnackat motstånd under icke-våldsformer.

I stället återställer man ordningen med hjälp av delar av den gamla regeringen, också Dubcek, nu under ledning av den tidigare reformanhängaren Husák. Reformprogrammet ersätts av den process som kallas normalisering, ett begrepp som än idag har en dålig klang i Öst- och Centraleuropa.

Tack vare tillgång till nytt arkivmaterial vet vi idag att Sovjetledarna tvekade in i det sista inför invasionsbeslutet, väl medvetna om att de skulle kräva ett högt pris. Den omedelbara effekten blev också att Sovjets prestige internationellt sjönk till en bottennivå. Även de kommunistiska partierna i Västeuropa drabbades hårt, trots att de i allmänhet tog bestämt avstånd från invasionen. En av de mest resoluta kritikerna var CH Hermansson, och inte desto mindre fick han senare under året uppleva ett katastrofalt dåligt valresultat. I ett längre perspektiv kan man se invasionen som början till slutet för starka kommunistpartier i länder som Italien, Frankrike, Finland och Portugal. Det som är kvar av den sovjetiska modellen är en ideologi som består av tomma ord och ett naket maktintresse. För oppositionen inom Sovjetblocket blir det samtidigt uppenbart att systemet inte kan reformeras utan måste krossas. Därmed finns det inte längre ett realistiskt socialistiskt alternativ i västvärlden.

Den polske nationalekonomen W.Brus har sagt att Pragvåren var realsocialismens sista chans. De sovjetiska ledarnas katastrofala beslut blev början till slutet på det socialistiska projekt som börjar med Oktoberrevolutionen 1917. Det banade också väg för den rövarkapitalistiska restaurationen efter 1989. Socialismen med mänskligt ansikte förvandlades till kapitalism utan mänskligt ansikte. Med professor E.Goldstückers ord begravdes Pragvåren två gånger, första gången den 21 augusti 1968, den andra på hösten 1989.

Sovjetiska stridsvagnar på Prags gator ger en extra skärpa åt Jan Myrdals uttryck ”den onödiga samtiden”.

En svensk thrillermästare

ROMAN

Förrädare
Ola Larsmo
Bonniers, 2012

Sveriges agerande under andra världskriget är än idag föremål för häftiga diskussioner, och historien från den tiden kastar fortfarande långa skuggor över nutiden. Bara häromdagen läste jag en historiker bagatellisera 30-talets högervindar med att det var så få som röstade på de nazistiska partierna.

Förvisso sant, men berättar det verkligen hela historien om svenska nazistsympatier och tyskvänlighet? Det kanske fanns andra sätt att agera på än genom röstsedeln, den demokratiska processen föraktades ändå av de bruna krafterna, och man kan också invända att demokratins spelregler var delvis satta på undantag under krigsåren.

Få är så lämpade som Ola Larsmo att behandla de åren i litterär form. Han har tidigare under 2000-talet gett ut åtminstone två böcker om svensk skuld och oskuld under andra värlskriget, ”En glänta i skogen”, ”Djävulssonaten”. Nu tar han ett brett grepp, och gör det i thrillerform. Det fungerar alldeles utmärkt, spännande från första till sista sidan, välskrivet, avslöjande och djuplodande.

Larsmo tar ut svängarna ordentligt. Det finns kretsar inom militären, med stöd från mäktiga intressen, och med rötter som går tillbaka till nätverk från inbördeskriget i Finland, som gärna vill se ett svenskt deltagande i kriget på Tysklands sida. Ibland kamoufleras det som stöd åt ”Finlands sak”.

I sin dagliga verksamhet hjälper man den svenska obeslutsamheten, av de svekfulla politikerna fegt benämnd neutralitet, genom att till tyskarna lämna underrättelsematerial. Och se till att en annan typ av material inte når de politiker det är egentligen avsett för.

Och naturligtvis lämnar man ut flyktingar, norrmän, judar, tyska kommunister.

Ibland gör man det genom de kanaler som är visserligen inofficiella men ändå godkända från högsta ort, ibland på eget initiativ. Hela saken ställer sig så mycket lättare att många av flyktingarna är inblandade i sabotageaktioner mot svenska leveranser till Tyskland. Andra världskrigets eget krig mot terrorismen.

Larsmos hjälte, eller snarare antihjälte, är ung man, medlem i socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala, som värvas till den militära underrättelsetjänsten just för att hålla ett öga på militären, eftersom de socialdemokratiska politikerna misstänker med all rätt att lojaliteten här mot demokratin är bitvis en smula bristfällig.

Ganska snart hamnar han i en olöslig konflikt mellan sina ideal och ”verklighetens krav”. Än värre är upptäckten att hans egna rapporter förmodligen leder till att människor utvisas, fängslas och torteras av nazisterna.

Han satsar allt, ofta utanför reglementet, på att avslöja de skyldiga. Några mellanhänder åker förvisso fast, får ganska lindriga straff, de i toppen klarar sig naturligtvis undan.

Själv blir han moraliskt tilltufsad för återstoden av sitt liv, och kan aldrig helt släppa det som hände under de ödesdigra åren.

En svensk le Carré.

Kosher i folkhemmet

ROMAN

Kaddish på motorcykel
Leif Zern
Bonniers, 2012

Under sin uppväxt lever Leif Zern i två världar. Han växer upp i en judisk miljö på Södermalm i Stockholm under efterkrigsåren i ett Sverige där folkhemmet tar form. Zerns judiska värld är ”östjudarnas”, med rötter i Tsarryssland, så annorlunda än de assimilerade och väletablerade svenska judarna som härstammar från Tyskland, ofta föraktade av dessa.

Zerns dubbelhet har ytterligare en viktig dimension. Hans mamma är nämligen icke-judnna, hon har konverterat, och blivit lite av en främling inom både det svenska och det judiska. Hennes alienation och vilsenhet går också i arv till sonen Leib Zernjaffsky, numera känd som Leif Zern.

Men *Kaddish på motorcykel* är framför allt en bok om Zerns far. Med stor känslighet och empati försöker han förklara dennes förening av sekulariserat folkhemsliv och upprätthållandet av judiska traditioner, med dess stränga religiösa krav. Zern den äldre lägger ner åtskilligt med energi och uppfinningsrikedom för att få dessa två världar att gå ihop. Han lyckas ganska bra, bara för att ibland uppenbart bryta mot religionens bud, och inte ens uppfatta det som problematiskt.

Till skillnad från många andra inom vänstern lämnade Leif Zern inte den judiska församlingen i slutet av 60-talet. Han stannade kvar, som ett slags tribut till det förflutna. Han är dessutom ganska kritisk till vänsterns inställning till Israel, han anser att det finns en fixering vid Palestinakonflikten, och att kritiken mot Israel ofta slår över i hat, inte långt ifrån ren och skär antisemitism.

Leif Zern har också en hel del att säga om judendomens humanistiska visdom. Min mormor som växte upp i ett religiöst judiskt hem, hatade all religion, och i synnerhet den judiska, mycket innerligt. För henne stod det för misär och vidskepelse, hopplöshet och efterblivenhet.

Samma religion, vitt skilda synpunkter.

Vecka från hyllan 2012-48

Så har det varit ett litet krig i Gaza igen. Ockupationsmakten blockerar den lilla överbefolkade landsremsan, med stort lidande för befolkningen där, för att slå vakt om sin säkerhet. Det är så ockupationsmakter brukar motivera sina omänskliga åtgärder.

Dessutom skyller ockupanten på att Gaza har en otrevlig regering, vilket möjligen är sant, men naturligtvis ingenting som ockupanten borde ha med att göra. Men det är så ockupanter brukar motivera sin ockupation.

Och medan den civiliserade världen förfasade sig över alla missiler som sköts mot israeliska städer, la Israels flyg stora delar av Gaza i ruiner, och dödade 150 människor. Minst hälften av dem var kvinnor och barn.

Den andra hälften var arabiska män, vilket gör dem definitionsmässigt till terrorister, och sådana förtjänar att dö.

För all del, fem civila israeler har också dödats, av vilka man kan dra slutsatsen att ännu fler palestinier borde dö. Det är så ockupationsmakter brukar resonera.

Annars kan man tycka att ett slut på ockupationen och fred vore bästa lösningen.

Nu har det i alla fall slutits en vapenvila. Det paradoxala är att alla bedömare är ense om att det otäcka Hamas har kraftigt stärkt sin ställning, medan den foglige Abbas har totalt marginaliserats. Varför agerar Israel så att extremisterna stärks medan de kompromissvänliga försvagas? Vansinnigt kan det tyckas, men det finns en metod i detta vanvett.

Den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery hävdar att Israels premiärminister och hans krets startade kriget med tanke på det kommande valet. Ett litet krig och några döda araber brukar få opinionssiffrorna att stiga.

Inte nog med det. Dessutom påstår Avnery att marginaliseringen av Abbas är högst medvetet, och syftar till att inkorporera Västbanken i ett Storisrael. För övrigt en tanke som den israeliske utrikesministern Lieberman har uttryckt helt öppet.

Det är tillräckligt vidrigt för att kunna vara sant.

Den algeriske författaren Yasmina Khadra har försökt att skildra mekanismerna bakom motståndet och förtrycket i det ockuperade Palestina.

ROMAN
Efter attentatet
Yasmina Khadra
Övers. Ragna Essén
Alfabeta, 2006

Doktor Amine Jaaafari är arab i Israel. Han kommer från en beduinsläkt, vars mark där de hade fruktodlingar har beslagtagits för en judisk bosättning. Själv är han en framgångsrik läkare, israelisk medborgare, välbärgad, och med umgänge i Tel Avivs finaste societetskretsar. Han vägrar konsekvent att ta ställning i den konflikt som pågår runt omkring honom, och anser att båda sidor består av vettlösa fanatiker. Och visst får han då och då skåda diskrimineringens fula tryne på nära håll.

En dag inträffar ett självmordsattentat där bland annat många skolbarn får sätta livet till. Förövaren – självmordsbombaren är ingen annan än doktorns älskade fru, en kvinna med vilken han ha trott sig ha levt i ett lyckligt äktenskap, där de har stått varandra mycket nära. Hennes handling är helt obegriplig för honom, och han upplever det dessutom som ett svek.

Han ger sig ut på en resa ut till Palestina för att söka och förstå.

Författarens namn Yasmina Khadra är en pseudonym för Mohammed Moulesshoul, en pensionerad algerisk arméofficer som lever i exil i Frankrike och skriver på franska.

Uppslaget till ”Efter attentatet” är onekligen mycket intressant, men boken är ingen fullträff. Därtill saknar författaren tillräcklig gestaltningsförmåga och djup, det blir både platt och fyrkantigt. Handlingen är konstruerad, språket ansträngt poetiskt, och slår ofta över i banaliteter, med pekoral farligt nära. Och länge händer så inte så mycket, mer än att vi serveras ytterligare en omgång revolutionärt-islamistiska floskler.

Men boken vinner i längden. Besöket på slutet i hembyn ger historien liv och färg. Framför allt blir hustruns person, som hittills saknat all trovärdighet, mer övertygande. Det ofattbara blir visserligen inte begripligt, men Khadra lyckas skapa en fond mot vilken den palestinska tragedins konturer syns mycket skarpt. Och det är faktiskt inte så lite.

Helvetet i paradiset

ROMAN

Hon är inte jag
Golnaz Hashemzadeh
W & W, 2012

Golnaz Hashemzadeh har sina rötter i Iran, och hennes starka debut handlar inte så mycket om att leva i två världar, som om smärtan i att lämna en värld och svårigheterna i att börja ett nytt liv. Det handlar också om priset för att förverkliga drömmar i en fientlig och oförstående värld.

Huvudpersonens föräldrar är revolutionärer i Iran, som tvingas i exil och hamnar i Sverige, frihetens och möjligheternas stamort på jorden. När deras egna liv kör fast i det krisande folkhemmets invandrarträsk, och de egna drömmarna går i kras, lägger de alla sina förväntningar på dottern. Hennes framgångar ska kompensera för deras förlorade möjligheter, och bli ett kvitto på exilens berättigande.

Och hon är faktiskt på väg att lyckas. Trots invandrarbakgrund, trots att hon är kvinna, trots fel klass, trots fel adress, trots sexism och rasism. Trots. Hon är på väg spikrakt mot toppen, men priset som får betala är fruktansvärd, och det slutar med självstympning och psykotisk kollaps.

En bok som det gör ont att läsa.

Årets längsta månad

Oktober i Fattigsverige

Susanna Alakoski
Bonniers, 2012

Oktober är årets längsta månad. Det är också en vacker månad, som bjuder på naturens fantastiska färgspel. Oktober är månaden som bildar övergången mellan sommar och vinter, den är ambivalent och motsägelsefull, med en mångfald som ingen annan månad. Vädret kan vara underbart härligt, med brittsommarens behagliga temperaturer, den kan också vara tämligen hemsk, med kyla, blåst och tidigt snöslask.

Vädret är ett ständigt återkommande tema i Susanna Alakoskis roman. Den är skriven i dagboksform, med korta kapitel för varje dag under oktober månad. Anteckningar om vädret speglar sinnesstämningar, utgör samtidigt konkret förankring i vardagens verklighet, och i sin förlängning bildar den ramen för många människor existensvillkor, numera också på våra breddgrader. För de hemlösa är vädret en avgörande faktor för hur deras liv kommer att gestalta sig.

Även om Alakoski skriver känsligt och vackert om vädrets växlingar och naturens skiftningar så är hon heligt förbannad. Klyftorna växer i samhället och fattigdomen blir djupare, de styrande tacklar problemet genom att förneka det. Som om inte folk hade ögon att se med! Tiggare, hemlösa, de finns ju där, och de fanns inte där tidigare. Och de försvinner inte genom fler poliser och hårdare straff.

Fattigdom beror inte lättja, psykisk sjukdom, inte heller på att folk skaffar för många ungar och skiljer sig – överklassens moraliserande hest mot de fattiga har gamla anor, inte beror det på invandring. Undertecknad har själv växt upp med en ensamstående mamma som var invandrare – och vi var allt annat än fattiga. Men visst, det är skillnad på invandrare och invandrare, och framför allt var det andra tider, då i slutet av 60-talet och tidigt 70-tal. Då fungerade fortfarande välfärdssamhället, med höga skatter och andra hemskheter, då vi fortfarande hade råd med solidaritet. 40 år senare när det finns långt större ekonomiska resurser har vi plötsligt råd med allt mindre. Hur gick det till?

Fattigdom är förvisso inget nytt fenomen, inte ens i modern tid, det är bara omfattningen, och framför allt samhällets inställning som förändras över tiden. Susanna Alakoski skriver om sin egen svåra ungdomsperiod i en fattig familj i Sverige. Det var en jobbig tid för henne, och det är jobbigt att skriva om det. Men, som hon säger, att tiga om sanningen är att svika alla dem som saknar röst och inte kan berätta.

Den stora styrkan i boken är Alakoskis vilja och förmåga att föra de svagastes talan. Med en klokhet och känslighet som är direkt sprungen ur hennes egen smärta är hon på samma gång privat och politisk. Läsarna tillåts vara närvarande i texten, Alakoski har gåvan att kunna skriva så att berättelsen blir också läsarens.

Är det något jag saknar i boken så är det en samhällsvision som går bortom högre skatter och en aktiv socialpolitik. Alakoski avslöjar med en drabbande insikt hur språket har genomgått en ideologiskt färgad förvandling, drömmar har blivit till mål. Men var finns friheten, var finns socialismen?

Kanske kommer det i nästa bok. I väntan på det måste ni läsa den här.

En stor turkisk poet

Idag är det Nazim Hikmets födelsedag. Han var en stor turkisk poet, som än idag inte har fått sin rättmätiga plats i Turkiet.
Det finns mer på läsa om honom på världslitteratur.se:  http://varldslitteratur.se/person/nazim-hikmet
Här en dikt av Nazim Hikmet:

"Om jag var ett platanträd - skulle jag vila i dess skugga
om jag var bok
skulle jag läsa, utan att bli uttråkad, en sömnlös natt
penna ville jag inte vara, ens mellan mina
egna fingrar
om jag var dörr
skulle jag öppna för de goda och stänga för de onda
om jag var fönster, ett stort öppet fönster, utan gardiner
skulle jag föra in staden i mitt rum
om jag var ett ord
skulle jag ropa efter det vackra, det rättvisa, det sanna
om jag var ord
skulle jag stilla förklara min kärlek."

Ett gemensamt kulturarv

Idag är det 70 år sedan Bruno Schulz mördades. Här några rader om honom, och om den ovärdiga konflikt kring hans kosntverk som rasade för några år sedan.

Vem tillhör ett kulturarv?


Den polske författaren Bruno Schulz var född i en assimilerad judisk familj i den galiciska staden Drohobycz. Här arbetade han som teckningslärare vid ett gymnasium, ett arbete som han vantrivdes med, och som han beklagade sig över i sin brevväxling med författarbekanta, bland dem Witold Gombrowicz.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset. Han räknas idag som en av Polens främsta 1900-talsförfattare, och tillmäts också internationellt inflytande. Han jämförs med Kafka, men hans egenartade stil är lika mycket modernistisk expressionism som surrealism, naturligtvis med starka psykoanalytiska inslag.

Schulz var också en uppskattad konstnär.

Staden Drohobycz där Schulz föddes låg då i Österrike-Ungern. Efter första världskriget kom det att tillhöra det återuppståndna Polen, och 1939 anslöts det till Sovjetunionen. Idag ligger det i Ukraina.

1941 kom staden under nazistiskt styre, och den stora judiska befolkningen stängdes in i ett getto, där de levde under svåra förhållanden, och det blev snart uppenbart att de skulle gå ett grymt öde till mötes.

Schulz hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans - Karl Günthers – skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet. Det var den 19 november 1942. Man har aldrig återfunnit Schulz grav, troligen begravdes han i en massgrav, som man inte har lyckats lokalisera.

Man har alltid känt till att Schulz utförde några freskmålningar i barnkammaren i den villa där Felix Landau bodde mer sin familj. Men det var först 2001 som en tysk dokumentärfilmare hittade freskerna, som då var i ganska dåligt skick.

I Polen är Schulz förvånansvärt lite känd utanför expertkretsarna, han anses svårtillgänglig och obegriplig. Hans judiskhet har säkerligen också bidragit till den polska ambivalensen.

För ukrainarna är han behäftad med dubbla stigmata – han är både polack och jude.

Några månader efter upptäckten försvann freskerna. Någon hade sågat ut dem från väggarna i villan. Det visade sig att det var utsända från det israeliska Förintelseinstitutet Yad Vashem som hade fört med sig freskerna till Israel.

Nu tog det eld i helsicke. Ukrainarna protesterade och anklagade Yad Vashem för stöld. Israelerna försvarade sig med att de hade ärligen betalat, och att allt hade gått rätt till. Det är uppenbart att man hade övertalat villans nuvarande ägare, som inte begrep målningarnas värde, att sälja, och dessutom högst troligen mutat några ukrainska tjänstemän. Inte desto mindre kan det inte råda någon som helst tvekan att utförseln av konstverken var ett brott mot lagen i Ukraina.

De ukrainska myndigheterna har högljutt protesterat, och förhandlingar har förts med Yad Vashem, där den ukrainska sidan har krävt att israelerna åtminstone skulle erkänna den ukrainska äganderätten, så skulle man kunna tänka sig att gå med på att ”låna ut” målningarna till Yad Vashem.

Från israelisk sida har man anfört två argument. För det första hävdar man sin rätt att representera det judiska lidandet under Förintelsen, oavsett var det ägde rum. Och för det andra skyller man på att det i Ukraina inte finns tillräcklig konservatorskompetens. En rad israeliska intellektuella, bland annat författaren A.B. Yehoshua, har uttryckt sitt stöd för Yad Vashems ståndpunkter.

I polska tidningar har man talat om ”barbari”, och från regeringshåll har man sagt att man förväntar sig att freskerna återförs till sin rätta plats i Drohobycz.

I Polen har det bedrivits avancerad Schulzforskning, och i dessa forskarkretsar har man bemött Yad Vashems argument med att Schulz död är en del av den polska historien, liksom hela Förintelsen tillhör också den polska historiska erfarenheten, och de andra enskilda länderna där det ägde rum.

Det långsökta argumentet om bristande kompetens har man inte ens tagit på allvar, då Polen är världsledande på konstkonserveringsområdet.

Polackerna och ukrainarna har fått stöd internationellt, bland annat har det publicerats ett öppet brev i The New York Review of Books, undertecknat av en lång rad amerikanska akademiker.

Enstöringen Bruno Schulz som till hörde ett litet minoritetsfolk skrev världslitteratur i sin provinsiella stad i Europas utkant på ett litet marginellt språk. Naturligtvis tillhör han ingen. Och alla.

Angeläget men klyschigt

ROMAN

Torka aldrig tårar utan handskar
Jonas Gardell
Norstedts, 2012

Ämnet för Jonas Gardells roman ”Torka aldrig tårar utan handskar” är HIV. Det är tydligen en trilogi, den första delen har undertiteln ”Kärlek”, och de två andra delarna beräknas komma ut nästa år.

Tiden är 80-talet och temat är angeläget, Gardell vill skildra förtrycket av homosexuella, deras långsamma och vingliga väg mot frigörelse, men framför allt är det en minnesruna över alla vänner, och alla okända, som dukade under i AIDS-viruset.

Tyvärr vill nog Gardell för mycket. Romanen är mer predikan än berättelse, och stundtals övergår faktiskt texten i totalt malplacerad sakprosa. Klyschorna står som spön i backen. Vad allt finns inte där, den trångsynta småstaden, de mobbande bondlurkarna, de glada bögarna, och som kronan på verket – ett Jehovas vittne som är homosexuell. Kinky liksom, vittne och bög, höhö.

Sedan har vi den överbeskyddande modern, som inte förstår någonting, och den manipulativa Jehovas vittne-familjen. Gardell verkar kunna skriva ”kärlek och kontroll” hur många gånger som helst, och när han har dragit några barndomsscener för femtioelfte gången kan man nästan börja misstänka att han försöker ”förklara”, eller rent av ”ursäkta”, dessa personers sexuella läggning. Det kan knappast ha varit hans mening.

Det är hela tiden förutsägbart, och det finns också massor av övertydlig symbolik, det börjar egentligen redan med titeln, och upprepas sedan till leda. Romanen är bara en förevändning att skriva om ett ämne som är viktigt för författaren.

Det finns för all del några starka avsnitt i boken, det är drastiska bilder av sjukdomen, traumatiska dödsögonblick, och det berör. Men det räcker inte.

Jag vet från tidigare romanen, som till exempel ”En clowns uppväxt”, att Jonas Gardell kan bättre, och hoppas därför att de två återstående romanerna i trilogin håller högre klass.

Veckan från hyllan 2012-47

Veckans stora nyhet var att rasister är rasister. Att de beter sig som rasister, och uttrycker rasistiska åsikter. En icke-nyhet om man så vill. Det positiva är att de finns nu de som anser att dessa rasister ska inte bara kallas för rasister utan också för fascister – därför att det är det de är. Helt OK med mig, alltid bra att kalla saker vid dess rätta namn.

Det obehagliga med rasisterna och/eller fascisterna är inte att de gör bort sig med jämna mellan rum, det lär de fortsätta med, och ibland misstänker jag att det rent av är en del av deras taktik – rumsren fasad utåt, viftande med järnrör på Kungsgatan så att alla förstår att de menar allvar. Slips och järnrör som morot och piska.

Det obehagliga är inte ens att partiet är enligt senaste opinionsundersökningen Sveriges tredje största parti, mer än 90 procent tänker trots allt inte rösta på dem. Och opinioner svänger snabbt.

Nej, det mest obehagliga med rasistpartiet är att det tillåts att ha inflytande på svensk politik. I de flesta fall röstar de med regeringen – det är förmodligen därför det uppmärksammas så ofta när de INTE gör det – och bidrar följaktligen till att genomföra regeringens politik.

Till saken hör att det är just regeringens politik som utgör grogrunden för rasistpartiets politik. För varje ”reform” som den borgerliga alliansen genomdriver, och som river ner välfärden, får rasisterna nya röster.

De, och den sorgliga frånvaron av opposition.

Det där är inget nytt i historien. Vi har sett det förut, med skrämmande följder. Och ingenting har vi lärt, ingenting förstått.

Den författare som kanske på bästa sätt beskriver hur nazismen krypande vinner mark i ett samhälle i kris är Hans Fallada i ”Hur ska det gå för Pinnebergs?”. Och nyligen kom en annan av hans stora romaner ”Ensam i Berlin” i nyutgåva. Borde vara obligatorisk läsning.


Ensam i Berlin
Hans Fallada
Övers: Knut Stubbendorff/Per Lennart Månsson
Lind & Co, 2012

Hans liv var som en (dålig) äventyrsroman. 18 år gammal ska han begå självmord tillsammans med en kamrat, pakten maskeras som duell (!), kamraten dödas men han själv överlever, trots att han försöker bättra på försöket med ett skott i eget bröst. Han relegeras från gymnasiet, och hamnar på mentalanstalt. Året är 1911.

Drygt tio år senare blir det första vändan i fängelse för förskingring. Under hela sitt liv lider han av alkohol- och drogmissbruk.

1932 får Hans Fallada sitt litterära genombrott med romanen ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” (titeln på svenska är tam, mycket bättre i original, ”Kleiner Mann – was nun?”).

Huvudpersonen Johannes Pinneberg jobbar på ett varuhus. Det är början av 30-talet i Tyskland. Allt går bra, ganska bra, tills det dyker upp en typ, som vi idag skulle kalla för ”rationaliseringskonsult”. Det räcker inte att vara trevligt och kunnig, det gäller att visa upp resultat också! Hur mycket har du sålt för? Jaså, så lite, inte bra.

Pinneberg blir förstås av med jobbet, och sedan börjar en Golgatavandring genom krisens Tyskland. Det är en roman om vad som händer när arbetarklassen berövas hopp, när den lägre medelklassen pauperiseras, hur nazismen växer fram. Det är enligt min mening fortfarande den oöverträffade skildringen av de mekanismer som gör nazismen möjlig.

Efter Machtübernahme 1933 väljer Fallada att stanna kvar i Tyskland, trots att han vid åtminstone ett tillfälle har väskorna packade. Det ådrar honom massiv kritik från författarkollegor, främst Thomas Mann.

Hans liv i Nazityskland är komplicerat, de nya makthavarna betraktar honom med stor misstänksamhet. Han arresteras av Gestapo efter en angivelse för antinazistiska aktiviteter, och tillbringar en vecka i häkte. Efter det väljer han att ”ligga lågt”, han skriver en roman om Weimarrepublikens kaos, som faller bland annat Goebbels i smaken, annars blir det mest trivial underhållningslitteratur.

I början av 1945 görs han till borgmästare i staden Feldberg i Mecklenburg av den framryckande Röda Armén. Sedermera flyttar han till östra Berlin, och fortsätter sin författarbana. I februari 1947 dör han 53 år gammal, uppenbarligen i sviterna efter sitt alkohol- och drogmissbruk.

Kort före sin död avslutar han romanen ”Ensam i Berlin” – inte heller det en lyckad titel jämfört med tyska originalets ”Jeder stirbt für sich allein”. Boken är en skoningslös uppgörelse med naziståren, skriven med våldsam vrede och ohämmat avsky. Enligt Falladas biograf Jenny Williams skrevs boken på 24 dagar, ingen dålig bedrift, inte minst med tanke på att det är ett mastodontverk på över 600 sidor. Romanen har länge varit bortglömd, kanske delvis på grund av sin så otidsenliga episka karaktär, tills den för bara några år sedan återupptäcktes i Frankrike, och har gjort ett riktigt segertåg i flera länder, bland annat har den engelska utgåvan legat i topp på Amazon. När den nu ges ut på nytt i Sverige, i en reviderad och moderniserad utgåva, är det en viktig kulturhistorisk gärning, och som, dessvärre tvingas jag konstatera, kommer också mycket rätt i tiden, med en kuslig aktualitet.

Handlingen i romanen tar sin början 1940, 15 år efter de händelser som skildras i ett annat mästerverk, ”Berlin Alexanderplatz”. Det är ganska mycket samma kvarter i Berlin, och samma miljöer, men med den stora skillnaden att de obskyra existenser som befolkar Döblins roman har nu erövrat makten och är den nya nazistiska regimens stöttepelare. I det nya Tyskland frodas småtjuvarna, hallickarna, utpressarna, fuskarna och förskingrarna.

Skräck och rädsla regerar samhället. Det väldiga terrormaskineriet har ögon och öron överallt, och en felaktig kommentar, en vits, minsta antydan till kritik, varje snedsteg på den rätta ideologins utstakade väg kan få tämligen brutala konsekvenser. Alla är ständigt misstänkta, alla kan bli offer för statens hänsynslösa terror.

Samtidigt är stödet för regimen ganska kompakt. Segern mot Frankrike firas just med stor entusiasm. Det är bara paret Quangel som inte deltar i den allmänna segeryran. Deras ende son har nämligen stupat där någonstans i Frankrike. Hela deras värld rasar samman, och dessa ”vanliga människor”, hittills tämligen viljelösa medlöpare, förklarar krig mot den nazistiska staten. Det kan naturligtvis bara sluta på ett sätt.

Berättelsen är inspirerad av ett verkligt fall. Det var arbetarparet Elise och Otto Hampel som under några år spred antinazistiskt material i Berlin, infångades och avrättades.

Romanen berättar en dubbelbottnad historia. Quangels motståndshandlingar är egentligen ganska futtiga, deras effekt är försumbar, de ändrar i grunden ingenting. Samtidigt vill Fallada säga att motståndet är trots sin omöjlighet en absolut nödvändighet. Hade fler vågat hade kanske betydelsen kunnat vara mycket större.

Paret Quangel är inte heller några endimensionella hjältar. I all sin inte-lägga-sig-i-mentalitet är de försiktigt positiva till nazismen, och innehar rent av små förtroende poster i olika pronazistiska organisationer. Han är dessutom en inte alltför sympatisk personlighet.

Också deras motståndare kan vara nog så komplexa, som till exempel den Gestapokommissarien som sätter dit dem. Trots sin enkelspåriga plikttrogenhet är han inte helt oemottaglig för etiska överväganden.

På samma sätt som ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” visar på nazismens framväxt på en banal vardaglig nivå, långt bortom Weimarrepublikens sjudande kaos, håller ”Ensam i Berlin” fram bilden av Nazityskland ur ett grodperspektiv. Här finns inga taktfasta marscher, bombastiska tal, ingen utstuderad ondska, bara trångsynt fördomsfullhet, småskuren opportunism, sjaskigt profithunger och brutal enfald.

Och hela tiden ringer i läsarens öron Anna Quangels ord: ”Men huvudsaken är att vi är annorlunda än de”.

Grattis José Saramago!

Idag är det José Saramagos födelsedag. Dagen till ära två recensioner av hans böcker:

ROMAN

Klarsyn
José Saramago
Övers: Hans Berggren
W & W

För åtskilliga författare har Nobelpriset lett till skrivkramp. Så icke för portugisen José Saramago, som efter sitt pris 1998 har kommit ut med en jämn ström av nya böcker, som var och en bär vittnesmål om sin upphovsmans outsinliga fantasi. Den senaste i raden heter ”Klarsyn” och är på många sätt en typisk Saramagoskapelse. Det här är en idéroman, där Saramago tar upp viktiga samhällsfrågor och vågar vara uttalat politisk.

I ett parlamentsval röstar 70 procent av väljarna blankt, de politiska partierna skyller på dåligt väder och ordnar nyval. Nu blir det hela 83 procent blankröster, men det som är mycket speciellt för båda gångerna är att fenomenet uppträder endast i huvudstaden. Vad väljarna där har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Parallellen till 11/9 är ofrånkomlig, men Saramago syftar nog längre än så. Han vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgör av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde. Kanhända är det kommunisten Saramagos metamorfos till anarkist på gamla dagar.

Saramagos språk är en hybrid av byråkratisk politikerjargong och biblisk svulstighet, han är den objektive berättare som bemödar sig om allsidighet, och därmed skapar en ännu större kontrast till Maktens välsmorda retoriska munläder. ”Klarsyn” är en viktig roman som övertygar.

ROMAN

Små minnen
José Saramago
Övers: Hans Berggren
W & W

En annan mycket engagerad författare var den portugisiske Nobelpristagaren José Saramago. Han gick bort i somras, och det är därför synnerligen lämpligt att hans lilla memoarbok ”Små minnen” ges postumt ut nu.

Samtidigt är det upprörande att i boken hänvisas flera gånger till Saramagos romaner, med anmärkningen ”ej översatt till svenska”. Det luktar kulturskandal lång väg.

Genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom berättar Saramago om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Stora män har råd med små minnen.

Från början till slut

ROMAN
Alltings början

Karolina Ramqvist
Norstedts, 2012

Titeln på Karolina Ramqvists roman ”Alltings början” är mycket symptomatisk. Bokens handling utspelar sig på 90-talet, och många skulle säkert säga att det var då det började. Lika många, om inte fler, skulle tvärtom påstå att det var slutet. Och vad vet jag, det kanske helt enkelt var början till slutet? Men på vad?

Miljön i romanen är den mycket amorfa grupp av kultur- och nöjeselit, alla dessa kändisar och halvkändisar, föredettingar och wannabes, som alltid är helt ”rätt” och som går till de rätta ställena, där de aldrig behöver vänta i de långa köerna utanför. De är mer eller mindre permanent berusade, fast inte på det där pinsamma lantissättet, de pissar och spyr och skränar inte ute på lördagskvällarna. De är ständigt också lite höga, men inte så där vulgärt att de dör av en överdos i någon trappuppgång.

Det är en grupp som är så apart, att den blir faktiskt mycket belysande för det samhälle med vilket de inte tycks ha särskilt mycket gemensamt.

Romanens huvudperson Saga är 15 år gammal när berättelsen börjar. Vi får följa hennes resa mot vuxenlivet och självförverkligandet. Det är inte särskilt enkelt, om vi får tro henne är det ”lättare att vara död än att vara vuxen”. Hon är visserligen ung, vacker och begåvad, blir omsvärmad av både pojkar och män, och börjar en karriär mot att bli en framgångsrik skribent. Men det går ändå inte som på räls.

Saga har växt upp med en ensamstående mamma, som inte har varit speciellt ensam, många pojkvänner passerar deras lilla lägenhet på Söder – var annars? Mamman är konstnär, radikal och feminist. Hon lämnar Saga stor frihet, även om det ser misstänkt ut att det handlar mest om hennes egen frihet. Det finns inga svek som inte kan bortförklaras med att ”ingen skulle anklaga en man för samma sak”. Det finns mycket litet gemenskap i deras liv, och när mamman ska ta ansvar för föräldrarollen sker det genom att lära Saga uppskatta ankleverpastej och belugakaviar. Och framför allt präntar hon in i dottern att ”ta för sig”.

För Saga innebär det en stark feministisk självkänsla, men också en osäkerhet skapad av moderns kampretorik och hennes egen upplevelse av otillräcklighet. Det är en kluvenhet som är utmärkande på ett förtjänstfullt sätt för hela romanen, som inte väjer för komplexitet och motsägelser.

Det är just denna dialektik som är i själva verket berättelsens motor. Saga träffar nämligen en man som hon blir helt besatt av. Han är festfixare i de rättaste kretsarna, och inte direkt någon feministprins, för att uttrycka det snällt. Deras relation tilldrar sig helt i det fördolda, då han inte vill visa sig ute med henne offentligt. Han har istället för vana att ringa efter henne, som man ”ringer efter pizza”, och någon gång till och med avbeställer han när intressantare kulinariska anrättningar plötsligt dyker upp.

Hon ser klart hela situationen, men kan inte låta bli att fascineras av den. Och någonstans, ganska omärkligt, börjar ändå en frigörelseprocess.

Den är en modig och mångbottnad skildring som tar upp svåra frågor om det motsägelsefulla i våra liv: hur förenar man ideal och den krassa verkligheten, hur hanterar man sin inre förvirring, hur förhåller vi oss till andra människor, och vad är egentligen rätt och fel? Och om hur självklara rättigheter ständigt måste återerövras av varje generation.

Romanen är samtidigt fast förankrad i den politiska verkligheten, oräkneliga feministklassiker passerar revy, och omvärldens grymma realiteter tränger sig på, Balkankrigen, Rwanda, rasism, högervridning.