Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 31 januari 2012

Veckan från hyllan, vecka 5 - 2012


Nej, det ska inte handla om sossarnas partiledarval. Det händer annat viktigt i världen. Faktiskt viktigare. I fredags var det Förintelsens minnesdag.

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Detta lägerkomplex har blivit till en kraftfull symbol för Förintelsen, och den 27 januari firas som Förintelsens minnesdag.

I Auschwitz mördades omkring 1,1 miljoner människor, 950 000 av dessa var judar. Av de knappt tio miljoner judar som levde i Europa vid den tiden dödades sex miljoner, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen. I Polen innebar det att 90 procent av landets judiska befolkning dödades - en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasad i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserad. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Tre miljoner människor.

Några av dem var min fars familj, som utrotades i sin helhet, släktingar som jag aldrig fick träffa. Farmor, farfar, en farbror, en faster, och alla andra som brukar finnas i en normalstor familj.

Ytterligare några var min mors familj, bara, eller så många som, färre än ett tiotal lyckades överleva. Också de släktingar som är knappt ett namn längre, och några bilder finns inte kvar.

I år sammanfaller Förintelsens minnesdag, så när som på en vecka, med 70-årsdagen av den beryktade Wannseekonferensen. I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.

Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.

Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.

Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom ”neutrala” benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. ”Särskild behandling” och ”evakuering” låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.

Mötet tog en och en halv timme.

En otäck skildring av Förintelsemaskineriet och mentaliteten bakom finns i Jonathan Littells roman ”De välvilliga”:

ROMAN
De välvilliga
Jonathan Littell
Övers: Cecilia Franklin
Brombergs, 2008.

”Vad en människa har gjort, kan en annan människa förstå.” Mänskliga handlingar går att begripa och förklara. Det är naturligtvis inte alltid lätt, i synnerhet när det gäller skeenden långt tillbaka i tiden, eller sådant som går långt utöver det ordinära och vardagliga. Nazismen och Förintelsen har länge varit föremål för diskussion om hur långt vår förståelse kan och bör sträcka sig. Det är ingen tvekan om att förklaringar kan ligga på flera olika nivåer, och att ett historiskt fenomen blir lättare begripligt om det belyses från många olika håll.

Det är därför ett närmast genialt grepp från den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells sida att göra en SS-officer till huvudperson och talesman i sin roman De välvilliga. Det är på ålderns höst som den gamle nazisten, som lyckades undkomma straff efter kriget, känner ett behov att berätta vad som hände. Och nej, han ångrar ingenting, han ber inte om ursäkt för någonting heller.

Max Aue är knappast någon genomsnittstysk, han är en klassiskt skolad intellektuell, han umgås i de högsta franska högerradikala kretsarna, hans syster har studerat psykologi för Jung, och hon är gift är med en elev till Schönberg. Risken för identifikation är försumbar för de flesta.

Han är däremot lik oss i sin sammansatta karaktär. Samtidigt som han är en belevad kulturälskare medverkar han nitiskt i Förintelsen, det handlar förvisso mest om byråkratisk planering, men vid behov kan byråkraten ta fram revolvern och döda vadande i blod och hjärnsubstans. Och i rättvisans namn bör påpekas att han inte tycker om det, tvärtom mår han riktigt dåligt av denna hantering, och han föraktar dem som finner ett nöje i det. Den komplicerade frågan om människan är ond eller god har helt enkelt det banala svaret att hon är både och.

Bokens handling går från det tyskockuperade Ukraina 1941 där Einsatz-grupper påbörjar sin mordiska verksamhet mot alla som utgör en säkerhetsrisk, vilket betyder alla judar, bolsjeviker, mentalsjuka, och alla andra som kommer i vägen för det nazistiska krigsmaskineriet, över Krim och Kaukasus, där de nazistiska byråkraterna för absurda diskussioner om de kaukasiska bergsjudarnas rasmässiga ursprung, en sväng i Auschwitz, fram till det bittra slutet i det sönderbombade Berlin som håller på att intas av sovjetiska trupper. Max Aue är med överallt, och han träffar i stort sett alla av någon betydelse inom nazisttoppen, Himmler, Eichmann, Kaltenbrunner, Speer. Det blir till en insidehistoria från Förintelsen.

Så värst mycket klokare blir man emellertid inte, och frågan ”Hur var det möjligt” förblir obesvarad. Barndomens hemskheter, fadersfixeringen och den påklistrade incesthistorien är inte till mycket hjälp, inte heller Aues intellektuella samtal och monologer.

Bokens styrka ligger framför allt i den knivskarpa bilden av krigets och Förintelsens fasor som den förmår förmedla. Det visar också övertygande att Förintelsen inte var ett verk av ett fåtal galna SS-män, utan att skulden ligger hos större delen av det tyska samhälle, soldater, järnverksarbetare, tjänstemän och så vidare, utan vars medverkan massmorden aldrig hade varit möjliga. Dessutom var det långt fler än tyskarna som var inblandade, balter, ukrainare, fransmän, belgare, det var få som kom ur andra världskrigets blodiga hantering med rena händer och hedern i behåll.

Det finns en obehaglig tendens i boken att hävda att om bara de rationella krafterna inom nazismen hade fått övertaget mot själlösa sadister och karriärister hade det kunnat sluta annorlunda. Hatet och syndabockstänkandet var en integrerad del av nazismen, liksom den byråkratiska irrationaliteten var inbyggd i Führerstaat-principen.

Mot slutet av boken blir det tydligt att Littell inte var helt klar över avsikten med sin roman, och projektet kollapsar i en pornografisk orgie som tycks finnas där för sin egen skull, och slutligen i regelrätt buskis.

Det är i många stycken är hemsk bok, och om inte helt lyckad, inte desto mindre nödvändig.

söndag 29 januari 2012

Kulturtorget vecka 4


1. Det är Förintelsens minnesdag idag. Kan något sådant hända igen i Europa?

Historien upprepar sig inte på det sättet, jag tror inte att vi behöver vara rädda för en vrålande Führer och marscherande massor. Däremot kan det komma en lightvariant, det finns tecken på det redan. Ökade klyftor i samhället leder alltid till mindre demokrati, rättssäkerhet och tolerans.

2. Är det viktigt att en partiledare är kulturintresserad? Varför? Apropå att S just nu söker en ny partiledare.

Det är mycket viktigt att personer som ska leda landet har kritisk blick, djup inblick och bred utblick. Det är därför det ser ut som det gör, både ute i världen och hemmavid. För lite kultur!

3. SVT ska sända om gamla teveserien Hemsöborna under det här Strindbergsåret. Hemsöborna blir också sista boken som kommer i jätteprojektet August Strindbergs Samlade verk. Vad är det som gör ett verk folkligt och älskat?

Det är väl enkelt? Romanen handlar om centrala existentiella frågor, nämligen sex och pengar. Och så kunde gubben skriva.

lördag 28 januari 2012

Docksta förlorade i spurten


Det var dags för den sista kvartsfinalen i Vi i femman på torsdag. Dockstaskolan tog emot Heliås från Njurunda. Det här var sista chansen för Ångermanland att få med en skola till semifinal.

Det var fullsatt på församlingshemmet i Docksta. Båda lagen hade med sig hängivna supportrar, som hade en egen tävling i hejaramsor. Den slutade oavgjort.

I den egentliga tävlingen började Dockstaskolan med att ta en tvåpoängsledning i de inledande fem snabbfrågorna. Heliås knappade visserligen in, men Dockstaeleverna bet ifrån igen och behöll sitt försprång på två poäng.

Kunskapsnivån som femteklassarna kunde uppvisa var imponerande, även om landshövdingen och E4:an tyckas vara ganska okända bland länets skolelever. Däremot hade båda lagen bra koll på svensk populärmusik, historia och religion, och sport. På ett-kryss-två-frågorna hade Dockstaungdomarna alla rätt, de svarade rappt och kaxigt, och blev nästan förolämpade av frågornas som de tyckte alltför låga kravnivå.

I halvlek var resultatet 12-10 till hemmalaget, och inför den sista och avgörande frågan, Stegen, var ställningen 17-15. Spänningen var olidlig, och steg ännu mer då Heliås svarade rätt på frågan och Docksta kopplades in.

Tyvärr blev det fel svar, det är tydligen inte så lätt att skilja Medelhavet från Röda havet. Därmed stod Heliås som segrare, och får nu möta Södermalmsskolan från Sundsvall i semifinalen.

fredag 27 januari 2012

Förintelsens outplånliga minnen


Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Detta lägerkomplex har blivit till en kraftfull symbol för Förintelsen, och den 27 januari högtidlighålls också som Förintelsens minnesdag.

I Auschwitz mördades omkring 1,1 miljoner människor, 950 000 av dessa var judar. Av de knappt tio miljoner judar som levde i Europa vid den tiden dödades sex miljoner, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen. I Polen innebar det att 90 procent av landets judiska befolkning dödades - en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasad i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserad. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Tre miljoner människor.

Några av dem var min fars familj, som utrotades i sin helhet, släktingar som jag aldrig fick träffa. Farmor, farfar, en farbror, en faster, och alla andra som brukar finnas i en normalstor familj.

Ytterligare några var min mors familj, bara, eller så många som, färre än ett tiotal lyckades överleva. Också de släktingar som är knappt ett namn längre, och några bilder finns inte kvar.

I år sammanfaller Förintelsens minnesdag, så när som på en vecka, med 70-årsdagen av den beryktade Wannseekonferensen. I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.

Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.

Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.

Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom neutrala benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. Särskild behandling och evakuering låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.

Mötet tog en och en halv timme.

torsdag 26 januari 2012

En historia om sorg och överlevnad


Som en avlägsen spegel fortsätter andra världskriget att fascinera.

Märkliga människoöden, ofattbara tragedier, avskyvärd ideologisk inskränkthet, byråkratisk småsinthet, mod, mänsklig värme, förtvivlad föräldrakärlek, historien om Förintelsen skildrar genom sin extrema karaktär det mänskliga livets djupaste aspekter i en mycket skarp relief. Det är en historia som både varnar för det som hände och för att vi ändå ingenting lärt.

Om det har Elisabeth Åsbrink skrivit den Augustvinnande boken Och i Wienerwald står träden kvar. På måndag kväll var hon på Sambiblioteket i Härnösand och berättade om sin bok inför en stor publik.

Det var mest av en slump som Åsbrink kom över de drygt 500 breven från familjen i Österrike till Otto Ullmann, som i februari 1939 tretton år gammal hade kommit till Sverige som ensamt flyktingbarn. Han kom genom den i Wien verksamma Israelsmissionen, som hade som syfte att omvända judar och därmed rädda dem från det straff som de led på grund av att de hade förskjutit Jesus/Messias. Efter Anschluss insåg man förmodligen att straffet var i hårdaste laget.

De barn som var kvalificerade var antingen redan döpta, villiga att låta sig döpas, eller, som i några få fall, åtminstone intresserade av att ta emot dopets sakrament. Föga förvånande var intresset påfallande stort.

Från de svenska myndigheternas sida krävde man dels att barn inte skulle stanna längre än två år i Sverige, för att sedan hämtas av sina föräldrar, ett krav som av uppenbara skäl snart blev inaktuellt, dels att föräldrarna själva inte sökte inresa.

Elisabeth Åsbrink skriver om ett iskallt Sverige, inpyrt av antisemitism. För det var inte riktigt så att dörren var stängd för alla. Det kommer 70 000 finska krigsbarn till Sverige, oftast väl emottagna. De judiska barnens antal uppgår till 600. Det är siffror som talar sitt eget tydliga språk.

Samtidigt med Ottos historia berättar Åsbrink om familjens öde i det nazistiska Österrike. Snaran dras sakta åt, förföljelsen tilltar, inget land vill ta emot dem, trots förtvivlade försök att komma undan hamnar de i koncentrationslägret Theresienstadt, och mördas slutligen 1944 i Auschwitz.

Elisabeth Åsbrink har utfört ett gigantiskt researcharbete, som stundtals är mer spännande än en gastkramande deckare.

Höjdpunkten kommer förstås med skildringen av vänskapen mellan den judiske flyktingen och nazisten, IKEA-grundaren och sedermera folkikonen Ingvar Kamprad. Som det visar sig var han långt mer engagerad för nazistiska ideer, och betydligt längre i tiden, än han tidigare velat medge. Och än idag hyllar han den svenske nazistledaren Per Engdahl (i en intervju som Åsbrink gjorde).

För Elisabeth Åsbrink var arbetet med de 523 breven ett sätt att förhålla sig till sin judiska identitet. Hon är själv ett barnbarn till en överlevande från Förintelsen.

Snart är alla ögonvittnen från den tiden borta. Desto viktigare att nästkommande generationer fortsätter att berätta.

onsdag 25 januari 2012

Styrnäs friskola förlorade jämn kamp


En kvartfinal i Vi i femman avgjordes igår i Styrnäs. Kampen stod mellan Styrnäs friskola och klass 5B på Södermalmsskolan från Sundsvall. Gästerna drog det längsta strået i en mycket jämn match.

Man höll till i församlingshemmet i Styrnäs, och matchen direktsändes i P4 Västernorrland. Programledare var som vanligt Lennart Sundvall, och domare Birgitta Persson. Lokalen var till bristningsgränsen fylld av klasskamrater som glatt hejade på sina respektive lag med fyndiga paroller och slagord, och förväntansfulla föräldrar och far- och morföräldrar.

I Vi i femman tävlar man i allmänbildning och samhällsorientering. Många olika ämnen kommer upp, det kan vara geografi, engelska glosor, matte, trafikregler eller förra årets dramatiska händelser i Libyen. Det är inte lätt alla gånger att hålla reda på Ålands huvudstad, den högsta tillåtna hastigheten på svenska vägar, och vilket naturfenomen som avses med seismologi.

Det gästande laget från Sundsvall började med att rycka åt sig en liten ledning, som man drygade ut strax före paus. Resultatet i halvlek var 10-12 i Södermalmsskolans favör. Det var ovisst ända till slutet, och det avgjordes definitivt först på den absolut sista frågan. Slutresultatet blev 14-20. För Södermalmsskolan väntar nu semifinal mot vinnaren av matchen mellan Dockstaskolan och Heliås friskola från Njurunda, som avgörs på torsdag i församlingshemmet i Docksta

tisdag 24 januari 2012

Veckan från hyllan 4-2012


Kommer ni ihåg låten ”Konserverad gröt? ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt!” Den skrevs under en oskyldig tid, då ingen ens i sina vildaste fantasier kunde föreställa sig vad som kunde säljas och hur. Numera behöver man ingen mördande reklam, med räcker med Internet, och konserverad gröt, det är blaha, blaha.

I vår nya sköna värld kan man köpa sig en egen skola på Blocket! En halv mille, och du är rektor. Att du ingenting vet om skolan spelar absolut ingen roll. I det här landet har skolor drivits av pedofiler, halvanalfabeter och samvetslösa girigbukar. Av någon outgrundlig anledning kallas för friskolereform, när det är varken fri eller reform, och inte är det mycket till skola heller.

Det är kanske därför som alla lärare nu måste ha legitimation. Fast det gick inte så bra det heller. Det är i praktiken ett bemanningsföretag som sköter godkännandet av ansökningarna om lärarlegitimation, och då blir det därefter. En lärare blev godkänd i fjorton (14) ämnen. Mellanstadielärare blev godkända att undervisa på högstadiet. En del lärare godkändes för ämnen som det helt saknar utbildning för. Och så vidare.

En möjlig orsak till att hela förfarandet lämnas över till bemanningsföretaget kan vara att de som arbetar på Skolverket är själva inte särskilt briljanta, om man säger så. En ansvarig chef där svarade att de anställda på bemanningsföretaget skulle fått ”något högre” lön, om e hade anställts direkt av Skolverket.

På bemanningsföretaget är lönen cirka 20 000, på Skolverket skulle de ha fått drygt 30 000. ”Något högre” blir alltså 50 procent. Något dåliga på matte, skulle man kunna säga.

Vad som händer i ett samhälle som styrs allt mer av kommersiella hänsyn beskrivs utmärkt av den franske författaren Michel Houellebecq´s senaste roman.

ROMAN
Michel Houellebecq
Kartan och landskapet
Övers: Cecilia Franklin
Bonniers, 2011

De flesta tycker nog att det inte står rätt till i världen. Det kan uttryckas på många olika sätt, och från flera olika synvinklar. Den skandalomsusade franske författaren Michel Houellebecq har en mycket vass blick för världens och människornas ofullkomlighet.

Hans senaste hjälte är en konstnär vid namn Jed Martin, inte utan begåvning, men ganska måttlig, precis som i allt annat. Men han ställer aldrig ut, umgås inte i kotterierna, säger inte mycket vid då sällsynta tillfällen då han träffar människor, vilket tillsammans skänker honom en aura av mysticism.

Av en slump blir han ”upptäckt”. Det är hans retuscherade fotografier av Michelinkartor som blir uppmärksammade. En förfalskad avbildning av verkligheten blir en jättesuccé. Fast framgången beror förstås mest på Michelins finansiella muskler och mediala inflytande. Och på en marknad där valfriheten är en chimär då alla potentiella köpare bevakar ängsligt varandra för att inte missa något ”fynd”, blir lätt en framgångsvåg till en veritabel tsunami.

I takt med att astronomiska belopp flyter in på kontot ökar hans ensamhet och oförmåga att känslomässigt knyta an till någon människa, vare sig hans döende far eller en möjlig kärlek till en underbar kvinna.

Efter genombrottet skapar Jed en serie realistiska målningar av ”vanliga” människor, men som av verkligheten förvandlas till totalt orealistiska avbildningar av människor som är högst ovanliga.

Romanen kulminerar i ett framtidsscenario, där alla har flyttat ut på landet, i Frankrike finns det inte längre vare sig någon industri eller ens tjänstesektor, utan landet lever, precis som resten av Västeuropa, på överklassturism från Kina, Indien och Ryssland.

Det är svidande civilisationskritik, och Houellebecq är kompromisslöst knivskarp. Han kryddar också med att driva med Internet, där det finns mycket information men ingen kunskap, genom att citera långa passager ur Wikipedia, vilket har lett till anklagelser om plagiat.

Han drar också in sitt eget förfall, ja till och med död, in i handlingen, men det känns mest som om han koketterade. Annars är det mest problematiska draget hos Houellebecq hans misantropi och cynism, mycket av civilisationskritiken drunknar där.

Men för en gångs skull lämnar han en möjlig positiv öppning. Och den som står för den är William Morris, den engelske författaren, konstnären och politikern som drömde om en vacker värld där människor förenade handens och tankens arbete.

När en cyniker som Houellebecq vågar släppa in lite ljus i mörkret finns det ännu hopp.

söndag 22 januari 2012

Kulturtorget vecka 3


1. Raoul Wallenberg skulle ha fyllt 100 år i år (4 augusti). Vad lär vi oss framför allt av honom och hans exempel?

Vi har ingenting lärt vare sig av hans agerande eller av hans öde. Dagligen utvisas det flyktingar till länder där det pågår våldsamma krig. Svenska journalister ruttnar i fängelse i diktaturer därför att svensk diplomati är så tyst att ingen hör den. Men vad annat kan man vänta sig med en utrikesminister som misstänks för folkrättsbrott?

2. Varför är det viktigt att unga får se teater på skoltid? Apropå att Teater Västernorrlands ungdomspjäs "Skärp dig!" spelats för elever i Örnsköldsvik den här veckan.

Varför är det viktigt att unga människor lär sig någonting över huvudtaget? Det är en väsentlig del av bildningsprocessen att låta ungdomar ta del av nya erfarenheter som ger dem nya perspektiv och skärper deras blick för tillvarons mångfald och komplexitet. Teater är ett utmärkt sätt.

3. TV 4 startar en nyhetskanal (24 januari) som ska sända stora delar av dygnet. Mycket ska komma från BBC World News. Vårt behov av nyheter verkar omättligt?

Jag tror knappast att människor i allmänhet är för mycket informerade. Snarare tvärtom, många lider av total brist på kunskap om sin omvärld. Sedan kan man fråga sig om bästa sättet att råda bot på det är mer nyheter, det är nog lätt hänt att kvantitet ersätter kvalitet. Även om just BBC World håller en mycket hög klass.

lördag 21 januari 2012

Småländsk by gestaltar samhällsutvecklingen


ROMAN
Över byn välver sig himlen
Anna Rudberg
Solvändan, 2011

Under uppseendeväckande kort tid går Sverige från att vara ett fattigt bondeland till ett urbaniserat välfärdssamhälle. Torpare och småbönder flyttar in till de expanderande städerna, industrins hjul snurrar allt snabbare, medan landsbygden på samma gång avfolkas och mekaniseras. Det är på många sätt en dramatisk samhällsutveckling som borde vara tacksamt stoff för litterära skildringar.

Anna Rudberg väljer att gestalta det historiska skeendet genom en bys perspektiv. Med ett antal episoder som beskriver några personers öden i en småländsk by, med början i slutet av 1800-talet fram till våra dagar, får vi en bild av hur samhället utvecklades under ett drygt sekel.

Tyngdpunkten finns hos de kvinnliga gestalternas, romanen är på ett mycket förtjänstfullt sätt en kvinnornas historia.

Anna Rudberg är en naturskildrare av rang, och med ett arkaiserande, stundtals nästan bibliskt språk (även om det kan bli ett och annat ”översiggivet” för mycket) levandegör hon byns geografi, landskapets topografi, årstidernas växlingar, och inte minst alla de avtryck som människorna lämnar efter sig.

Romanens stora svaghet är att episoderna inte hänger särskilt bra ihop, mer än att de hänför sig till personer från ett begränsat antal familjer över några generationer. Övergångarna i samhällsutvecklingen får aldrig någon bakgrund, än mindre en förklaring. Och var finns arbetarrörelsen, frikyrkorna och klasskampen? Två världskrig passerar och berörs med några få rader i förbifarten.
Det blir inte bättre av att årtalen fastslås istället för att berättas fram.

Men berättelserna finns kvar, och det är vackert s

onsdag 18 januari 2012

Genuint humanistisk roman


Ett högst aktuellt nedslag i verkligehten.

ROMAN
Jag ska egentligen inte jobba här
Sara Beischer
Ordfront, 2012

Med en nästan kuslig timing kommer i Carema-skandalernas kölvatten Sara Beischers roman som utspelar sig på ett äldreboende.

Romanens ärende är emellertid inte att skandalisera, egentligen inte ens att kritisera. Nej, det är mycket mer raffinerat än så.

Den 19-åriga Moa är nyinflyttad i Stockholm. Hon ska egentligen bli skådespelare, men innan det stora genombrottet behöver hon ha ett jobb. Av en ren slump hamnar hon på ett äldreboende. Där konfronteras hon med en värld av ålderdom, sjukdom, förfall och död. Beischer sparar inte på detaljer för alla obehagliga kroppsfunktioner.

Jag måste erkänna att det fungerar, åtminstone på mig. Det är frånstötande, det väcker starka känslor av obehag. Jag misstänker att jag är långt ifrån den ende som reagerar på det sättet. För många tar det emot att arbeta med människor, men vem har någonsin hört talas om en person som får äckelkänslor av att rota i en gammal bilmotor?

Att arbeta med människor har låg status och betalar sig dåligt. På äldreboendet där Moa jobbar är de ständigt underbemannade. Alla anställda är där tillfälligt. Utom Eva, och alla undrar förstås vad det är för fel på henne.

Romanens handling drivs effektivt framåt av dialektiken i motsättningen mellan å ena sidan Moas ungdomliga, och lite naiva, dessutom en smula fördomsfulla, framtidsdrömmar, och å andra sidan äldreboendets värld som domineras totalt av livets slutskede. Där öppnar sig romanen mot ett löfte om allt det som finns där emellan, nämligen våra liv. Det är trösterikt och skickligt uppbyggt, med ett existentiell klangbotten.

Romanen är också dynamisk, med en utveckling av de mänskliga karaktärerna som imponerar. Det gäller både de anställda, som förvandlas från inskränkta schabloner till komplexa människor, och inte minst de gamla på äldreboendet som går hela vägen från nummer (!) – de betecknas med korridorens bokstav och rumsnummer, A4, D3, i ett slags patetiskt försök till distans - till levande individer.

Från avhumanisering till människoblivande, och det ger romanen en genuin humanistisk ton.

måndag 16 januari 2012

Veckan från hyllan 3-2012


USA lämnar Irak. Frågan är förstås vad de hade där at göra. Svaret får sökas i en annan invasion, och i hur folkhumorn hanterade den. 1968 ställdes frågan vad sovjetiska armén gjorde i Tjeckoslovakien. Svaret var att de letade efter dem som hade bjudit in dem. Det är samma sak med USA, de var kvar i Irak för att få reda på varför de var där.

Och nu, en miljon döda, ett ödelagt och splittrat land senare, har man äntligen kommit på det! Man hade ingen anledning alls att vara där. Därför åker man hem.

Vilket är en sanning med en viss modifikation. USA:s ambassad i Bagdad kommer att ha 16 000 (sextontusen) anställda, dessutom kommer det att finnas ”diplomatiska” beskickningar i flera städer. Det är mycket diplomatisk aktivitet som kommer att bedrivas av amerikanerna där i Irak, det vill jag lova.

Elaka tungor, och sådana finns det alltid, insinuerar att uttåget beror på att det irakiska parlamentet vägrar att ge amerikanska soldater amnesti, och därför riskerar en hel del av dem att åtalas, och därmed hamna i konflikt med den rättstat de påstår sig slå vakt om. Men det är säkert bara illvilligt förtal.

Snart ska USA också lämna Afghanistan. Undrar hur många som ska arbeta på den amerikanska ambassaden i Kabul?

Snart är det bara svenska folkpartister och sossar som vill fortsätta att kriga där. De har tydligen gett sig fan på att trots allt hitta anledningen till att vi över huvudtaget kom dit. Lycka till!

Micke Evhammar har skrivit en roman med den svenska krigsinsatsen i Afghanistan som bakgrund. Här följer recensionen:

ROMAN

Med gud på vår sida
Micke Evhammar
Ordfront, 2011

Grannens son har varit flera vändor i Afghanistan. Jag frågade honom vid ett tillfälle varför han gjorde det, och han kunde inte prestera ett bättre svar än ”Jag vet inte”. Så kanske det är för en del, de åker i brist på annat, på grund av arbetslöshet, för att komma ut i att se sig om i världen, eller något annat till synes lika banalt skäl. För många är det säkert äventyret som lockar, och så finns det förstås de som verkligen tror på att göra en insats, och bidra till en bättre värld.

Micke Evhammars hjälte Patrik Lind tillhör kategorin som kan uppvisa en blandning av olika anledningar. Han är dessutom en eftertänksam natur, och funderar mycket över sina egna beslut. Inte helt oväntat blir hans tjänstgöring i Afghanistan inte riktigt vad han har tänkt sig.

Två händelser sätter outplånliga spår i hans tillvaro, dels ett inre trauma som plågar honom mentalt, dels en ofrivillig inblandning i ”kriget mot terrorismen”, som förvandlar hans liv till en Kafkaartad mardröm.

Evhammar varvar kapitel från det fjärran främmande Afghanistan med den invanda trygghetens Sverige. Romanen är stilistiskt ganska ojämn, och det är faktiskt skildringarna från Afghanistan som är språkligt mycket kraftfullare och levande, medan bilderna från Sverige tenderar att bli mycket mer klichéartade, och text transporteras istället för att gestalta.

Dessutom är personteckningen genomgående ganska schablonmässig.

Med ett undantag dock, och det är skildringarna av den chockskadade Eugen Ströms inre kaos, som är rent mästerliga.

De förmedlar också starkt bilden av vilsna unga män som vill så väl, men hamnar på fel ställe vid fel tidpunkt.

Ett angeläget nedslag i ett krackelerat folkhem, med urholkad rättssäkerhet och alltmer kringskuren demokrati, och där traditionella svenska paradgrenar som internationell solidaritet har förvandlats till elitistisk militarism i stormakternas tjänst.

fredag 13 januari 2012

Kulturtorget vecka 2


1. Varför ska man se på teater när man kan se på teve eller på bio? Apropå att teatervåren är spikad (med bland annat Kerstin Thorvall-föreställningen "Jag är en grön bänk i Paris" i Härnösand 27 mars och Örnsköldsvik 30 mars).

Varför äter man inte glass genom en glasruta? Varför är det trist med datasex? Äkta vara, direkt och levande, är alltid att föredra, det är teaterns lockelse och styrka.

2. Många tycker att militära musikkårer är extra medryckande. Vad är det med musik i marschtakt? Apropå att SVT 2 sänder på lördag från Ystad International Military Tattoo med 14 musikkårer från åtta länder.

Ja, många har en svaghet för det taktfasta framfört väldirigerat i raka led. Det är flykten från friheten, mångas räddhågsna vilja att underkasta sig den styrda massans enfaldiga enformighet. Jag är en demokratiskt sinnad person, och tror därför inte på förbud, men säger bara: våga vägra marschmusik!

3. Hänger ni med i debatten om Slussen i Stockholm ska rivas eller renoveras? Debattens vågor går höga i Stockholm, men vi verkar inte vara så intresserade utanför huvudstaden?

Slussen har arkitekthistorisk betydelse, är dessutom en viktig punkt i vårt lands huvudstad. Ytterst handlar det om vem som äger det offentliga rummet, och den frågan borde också engagera dem som inte har ett lika stort Stockholmshjärta som jag. Sedan finns det förstås en annan debatt, som är mest personlig under en politisk täckmantel, den är överflödig för de flesta, oavsett bostadsort.

torsdag 12 januari 2012

En cyniker hittar sin väg


Houellebecq i hyfsad form:

ROMAN
Kartan och landskapet
Michel Houellebecq
Övers: Cecilia Franklin
Bonniers, 2011

De flesta tycker nog att det inte står rätt till i världen. Det kan uttryckas på många olika sätt, och från flera olika synvinklar. Den skandalomsusade franske författaren Michel Houellebecq har en mycket vass blick för världens och människornas ofullkomlighet.

Hans senaste hjälte är en konstnär vid namn Jed Martin, inte utan begåvning, men ganska måttlig, precis som i allt annat. Men han ställer aldrig ut, umgås inte i kotterierna, säger inte mycket vid då sällsynta tillfällen då han träffar människor, vilket tillsammans skänker honom en aura av mysticism.

Av en slump blir han ”upptäckt”. Det är hans retuscherade fotografier av Michelinkartor som blir uppmärksammade. En förfalskad avbildning av verkligheten blir en jättesuccé. Fast framgången beror förstås mest på Michelins finansiella muskler och mediala inflytande. Och på en marknad där valfriheten är en chimär då alla potentiella köpare bevakar ängsligt varandra för att inte missa något ”fynd”, blir lätt en framgångsvåg till en veritabel tsunami.

I takt med att astronomiska belopp flyter in på kontot ökar hans ensamhet och oförmåga att känslomässigt knyta an till någon människa, vare sig hans döende far eller en möjlig kärlek till en underbar kvinna.

Efter genombrottet skapar Jed en serie realistiska målningar av ”vanliga” människor, men som av verkligheten förvandlas till totalt orealistiska avbildningar av människor som är högst ovanliga.

Romanen kulminerar i ett framtidsscenario, där alla har flyttat ut på landet, i Frankrike finns det inte längre vare sig någon industri eller ens tjänstesektor, utan landet lever, precis som resten av Västeuropa, på överklassturism från Kina, Indien och Ryssland.

Det är svidande civilisationskritik, och Houellebecq är kompromisslöst knivskarp. Han kryddar också med att driva med Internet, där det finns mycket information men ingen kunskap, genom att citera långa passager ur Wikipedia, vilket har lett till anklagelser om plagiat.

Han drar också in sitt eget förfall, ja till och med död, in i handlingen, men det känns mest som om han koketterade. Annars är det mest problematiska draget hos Houellebecq hans misantropi och cynism, mycket av civilisationskritiken drunknar där.
Men för en gångs skull lämnar han en möjlig positiv öppning. Och den som står för den är William Morris, den engelske författaren, konstnären och politikern som drömde om en vacker värld där människor förenade handens och tankens arbete.

När en cyniker som Houellebecq vågar släppa in lite ljus i mörkret finns det ännu hopp.

söndag 8 januari 2012

Helt OK revy trots strömavbrott


Elfte upplagan av Orevyn hade premiär på Trettondedagen i Västansjö Folkets hus. Årets revy har namnet OK. Med nya unga förmågor i ensemblen och orkestern var det bäddat för succé. Tyvärr ställde ett elavbrott till med oväntade problem.

Det började så bra. Folkets hus var fullsatt. Inledningsnumret etablerade direkt en bra publikkontakt, och stämningen var på topp med en gång. Rollfigurerna som Algot, Margot, Kyrkoherden och Gullan som har varit med genom alla år var med nu också. Och naturligtvis några nya.

Sketcherna har i mångt och mycket en lokal anknytning, man driver gärna med olika problem och tillkortakommanden i närsamhället. Det handlar om tåg som fortfarande inte går, utflyttning, nedlagda bensinmackar, banker som vägrar ta emot kontanter, skolnedläggningsdebatten saknades förstås inte heller.
Annars avhandlas en hel del relationsproblem, och det blir ett och annat kiss-och-bajsskämt också. Ibland i en märklig kombination.

Det märks att ensemblen har blivit mycket proffsigare genom åren, både när det gäller textförfattandet och agerandet på scen. Men inte ens världens bästa skådespelare kan vara beredda att strömmen plötsligt försvinner och det blir helt mörkt. Och det var precis vad som hände i mitten av första akten.

Kanske berodde det på att det gick så bra på genrepet. Enligt teaterskrock är ett misslyckat genrep en garant för premiärsuccé, och tvärtom. Och enligt föreställningens regissör Christina Åström gick genrepet helt perfekt.
- Vi blev faktiskt lite oroliga, säger Christina.

Orevygänget fann sig dock förvånansvärt snabbt. Pannlampor, ficklampor och andra ljuskällor togs fort fram. Eventuella problem skapade av den dåliga sikten kompenserades av kvicka improvisationer och nya fyndiga repliker om mörker och liknande. Ett tag övervägde man att bryta föreställningen, men på publikens begäran fortsatte man ändå. Och helt plötsligt var strömmen tillbaka!

Föreställningen spelas på Västansjö Folkets hus fredagar och lördagar hela januari månad ut.

OK? Helt OK!