Veckan från hyllan 18-2012

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 75 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått i knappt ett år, bombades staden av den så kallade Condorlegionen från tyska Luftwaffe. Nazistregimen i Tyskland, tillsammans med Mussolinis Italien, stödde upproret mot den lagliga regeringen.


Stora delar av staden ödelades totalt. Siffrorna över dödade varierar, de baskiska myndigheterna uppgav 1650 personer, medan enligt tyska källor dödades omkring 300 människor.

Bombningen utfördes på initiativ av den fascistiska rebellarméns ledare general Francisco Franco.

Guernica saknade all militär betydelse. De flesta männen var vid fronten, och den vapenfabrik som fanns i staden låg i utkanterna. Det var en ren terrorbombning, en maktdemonstration och en uppmaning till underkastelse. Att det riktades mot den baskiska kulturens historiska hjärta var ingen tillfällighet.

Mot bakgrund av de krigets fasor som väntade runt hörnet framstår ödeläggelsen och antalet offer i Guernica som relativt beskedligt. Men det är första gången som terror från luften riktad mot civila inträffar i den omfattningen, och det är också ett förebud om vad som komma skall.

Mest känt är Guernica givetvis tack vare Picassos berömda målning med samma namn. Verket blev klart redan i juni samma år, vilket visar med vilken energi, säkert uppeldad av vreden över det inträffade, som Picasso arbetade. Tavlan är monumental i sina dimensioner, den är 348 gånger 776 centimeter, och har trots att det är en olja på duk närmast karaktären av en muralmålning.

De flesta har säkerligen någon gång sett målningen, och drabbats av den starka känslan av krigets kaos och de drabbades förtvivlan som kommer till omedelbart uttryck. Guernica går helt och håller i grått och svart och vitt vilket ytterligare förstärker den känslan. Hela konstverket är som ett vanmäktigt protestskrik. Det är också ett lysande exempel på konstens mäktiga kraft att påverka och beröra.

Målningen är bemängd med symbolik, som inte alltid är alldeles lättolkad. En del element kan vara dubbeltydiga, som tjuren, en stark arketyp i spansk kultur som kan symbolisera styrka och mod men också stå för offerdjuret.

Likadant med glödlampan överst på målningen, den kan betydas framsteg, men det har även föreslagits att den antyder tortyr. Den ena tolkningen utesluter givetvis inte den andra.

Mer entydiga verkar vara det brutna svärdet ur vilket det växer en blomma, stigmat på den fallne soldatens hand, den skräckslagna duvan eller den förtvivlade modern. Intressant är emellertid att målningens centrala motiv är en häst.

Hästen är en symbol för styrka, makt och frihet, men också i sin osvikliga lojalitet ett tecken på människans tämjande av den vilda naturen, samtidigt som det gör henne till en del av samma natur. Relationen mellan människa och häst har ofta beskrivits ha nästan övernaturliga dimensioner.

Men jag kommer att tänka på monumentet över Ådalen 31 där också hästen står i centrum, stegrad, söndersliten. Är det kanske så att våld som drabbar obeväpnade, kvinnor och barn, inte räcker längre för att göra oss upprörda? Är det först när oskäliga djur, artfrämmande men historiskt så viktiga för människosläktet, blir till offer som det meningslösa våldets fasor blir tillräckligt tydliga?

Det är frågor som kan vara väl värda att ställa.



Läsvärt om spanska inbördeskriget:

Ernst Hemingway – Klockan klämtar för dig
André Malraux – Förtvivla ej!

George Orwell – Hyllning till Katalonien

Hugh Thomas – Spanska inbördeskriget

Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red. - ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen

Segerson, Bengt; Sjöstedt Jonas - Brev till en broder!: Spanienkämpen Bengt Segersons personliga skildring från det spanska inbördeskriget

Frisörfars firar framgångar

Show/föreställning: Nu är det klippt

Var: Hullsta gård i Sollefteå under torsdagskvällen. I kväll kommer föreställningen till Nolanskolan i Ö-vik och nästa torsdag till Härnösands teater.

Regi och manus: Robert Dröse.

Ensemble: Joakim Nätterqvist, Carina Lidbom, Sanna Ekman, Janne “Loffe” Carlsson, Daniel Träff, Mattias Olofsson, Pale Olofsson.

En frisörsalong är egentligen den perfekta platsen för en fars. På ett märkligt sätt är det en fredad zon där människor är beredda att öppna sitt inre, samtidigt som de här vågar göra saker som de inte skulle göra annars. Till exempel att läsa en herr- eller damtidning, "jag har läst det hos frisören."


Lägg därtill att då det numera inte så sällan också förekommer tatueringsstudion i samband med frisörsalongen, är det bäddat för smärre katastrofer och större missförstånd. En tatuering som misslyckas har ju konsekvenser som inte kan ändras eller raderas i första taget.

Allt detta tar Robert Dröses fars Nu är det klippt förtjänstfullt vara på. Handlingen utspelar sig på salong Boris & Boris, vars två ägare är ett omaka par, som kompletterar varandra, och vilkas olikheter driver pjäsen framåt. Det blir en lekfull drift med könsrollerna, om jag får utrycka det lite vitsigt, där alla tar ut svängarna ordentligt, precis som sig bör i en fars.

Sexskämten haglar vilt, små problem ska skyllas över genom stora lögner, det blir fler missförstånd och förvecklingar, problemen bara växer, alla drattar på ändan, och naturligtvis går larmet igång när det är som mest olämpligt.

Syftet är att underhålla, och det går inte att ta fel på att publiken stortrivs, och skratten är många. Mot slutet av första akten mal det lite på tomgång, men det tar sig igen efter pausen.

Föreställningen lever högt på sina duktiga skådespelare. Joakim Nätterqvists vågar vara så där osannolikt fjollig som ingen egentligen är. Hans kompanjon som spelas av Daniel Träff har ett kroppsspråk som inte ligger John Cleese efter. Carina Lidbom är lika stilsäker som en sjungande skatteinspektör, en farsens egen Mona Sahlin, som i rollen som den manhaftiga och svartsjuka polisen med den mycket stora batongen.
Sanna Ekman och Mattias Olofsson gör båda habila roller, utan att glänsa.

Och så Loffe Carlsson. Visst har han åldrats, men är still going strong. Samma perfekta tajming i replikerna, ett brett register, och ett förvånansvärt piggt kroppsspråk.

Sammantaget, en hårresande framgång...

All exklusive på Kap Verde

Två veckor på chartersemester. Välbehövlig vila, och så förkortar vi vintern, den kan vara i längsta laget på våra breddgrader. Eftersom frun inte ville åka till Kanarieöarna, och ingen av oss var särskilt sugen på Thailand, blev det den tämligen okända destinationen Kap Verde.


Det är en ögrupp utanför Västafrikas kust, som fram till självständigheten 1975 var en portugisisk koloni, det tar nio timmar att flyga dit, med mellanlandning på Kanarieöarna. Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Det man har på öarna är fantastisk musik, med en egen variant av det portugisiska fado – jag säger bara Cesária Évora! – vänliga människor, avspänd stämning, och otroligt fina, vidsträckta stränder. Vindarna från Sahara gör Kap Verde till ett paradis för surfare.

Dessutom finns här god och prisvärd mat, mest fisk och skaldjur.

De flesta turister, oavsett nationalitet, har ”all inclusive”. Det innebär helpension på hotellet, och fria drinkar i baren. Det har blivit en mycket vanlig semesterform, samtidigt som den är starkt kritiserad. Man pekar på att intäkterna då stannar hos de utländska reseoperatörerna utan att komma landet till godo, det hindrar turisterna från att lära känna det land som de besöker, och dessutom medför det extra hård belastning på miljön.

Vi är ett litet gäng som inte har all inclusive, och vi uppfattar oss nästan lite exklusiva, som särskilt utvalda, vi som inte springer i flock, utan med öppet sinne utforskar omvärlden. Vi uttalar oss gärna nedlåtande om stackarna som är kvar på hotellet, som aldrig får se någonting eller uppleva något äkta lokalt, och som äter samma trista buffé varje dag.

Vi blir ganska frustrerade när vi talar med ett ”all inclusive-par” som berättar att maten under veckan har varit fantastiskt bra, med massor av lokala specialiteter.

Och varje kväll på väg till eller från någon ny restaurang där vi har ätit middag kan vi se hur all inclusive-människorna roar sig på hotellet med dans, olika shower, karokoe och diverse tävlingar. Visst kan det se ut som något hämtat ur ”Sällskapsresan”, men det går inte att komma ifrån att de ser ut att ha jätteroligt.

Då slås jag av insikten att det egentligen är ganska enkelt. Människor har ett behov av gemenskap, att vara i grupp, och göra saker tillsammans. Vi sägs leva i individualismens tidsålder, och då blir det behovet förmodligen ännu mera accentuerat. Och jag med min nedlåtande attityd är egentligen bara ett offer för det som jag kritiserar.

Kritiken mot all inclusive är säkert berättigat. Men det är samtidigt uppenbart att människor behöver ha gemenskap, och att de söker mötesplatser.

Det är en värdig uppgift för arbetarrörelsen: att skapa sådana platser, och fylla dem med ett bra kollektivt innehåll.

Kampen för en gemensam framtid

Världsbokdagen firades med författarbesök på bibliotek runt om i Ångermanland. På Sambiblioteket i Härnösand talade Vibeke Olsson om sitt författarskap. Hon debuterade redan som 17-åring 1975, och har sedan dess gett ut ett tjugotal böcker, mest romaner. De flesta utspelar sig i historiska miljöer, framför allt i romarriket och under andra världskriget.

Hennes senaste romansvit har också en historisk bakgrund, men den här gången handlar det om sågverksepoken. Böckerna har anknytning till vårt län då handlingen tilldrar sig på Svartvik utanför Sundsvall. Huvudperson är flickan, och sedermera kvinnan, Bricken, vars öden vi får följa från det att hon är tio år fram till ålderdomen. Tre romaner har hittills kommit ut, och ytterligare två planeras.

Vibeke Olsson har länge intresserat sig för sågverksepoken. Hon ser den som ett mycket viktigt men bortglömt skede i svensk historia, den är länken mellan bondesamhället och det moderna Sverige.

- Det är en kort och intensiv period som präglas av ett starkt möte mellan det gamla och det nya, sa Vibeke.

1879 finns det i Sundsvallstrakten 43 sågverk, vilket gör Sundsvall till den tidens största sågverksområde. Det är en egen värld, där de flesta är inflyttade, och där rotlösheten är stor. Det skapar en tacksam jordmån för de framväxande folkrörelserna: väckelsen, nykterheten och socialismen.

Att romanerna om Bricken börjar 1879 är ingen tillfällighet. Det är året för Sundsvallsstrejken, den första storstrejken i Sverige, då 6000 sågverksarbetare lägger ner arbete, vilket ger eko också utomlands

- För mig som kristen och socialist var det fascinerande att se hur arbetarrörelsen och väckelsen kämpade tillsammans, sa Olsson.

Vibeke Olsson är baptistpastor och har också gjort sig känd som vänsterdebattör. Hon anser att socialismen och väckelsen är två sidor av samma sak, samma kamp för en rättvis värld, för fred och försoning.

Strejken slutade i nederlag, men la grunden för framtida segrar. Samtidigt ledde de frikyrkliga samfundsledarnas svek till att den enade fronten sprack och ömsesidiga hätska anklagelser, ett sår som aldrig har läkt. Motsättningarna mellan frikyrkan och arbetarrörelsen har bestått till våra dagar, även om Vibeke Olsson tror att det nu finns hopp om försoning.

- I en tid av superindividualisering, konkurrens och kommersialisering kan folkrörelserna enas i en kamp för en gemensam framtid.

Kramfors riskerar att bryta mot lagen

Skolfrågan fortsätter att vara infekterad i Kramfors. 25 lärare riskerar uppsägning, och det i sin tur kan leda till att kommunen inte kan leva upp till skollagens krav. Oroliga föräldrar hade kallat till möte med politikerna.




Det var Föräldrarforum Kramforsskolan och Skolforum från Skarpåkersskolan och Grämestaskolan som hade ordnat ett möte i Ådalsskolans aula på tisdag kväll. Intresset är mycket stort, ett hundratal, framför allt föräldrar, men också några lärare, mötte upp. En panel bestående av nio politiker från de styrande S, V och MP och även från C redogjorde för läget och svarade på frågor.

Oron bland föräldrar är mycket stor, och stämningen under mötet var stundtals ganska upphetsad. Stark kritik riktades mot de befarade nedskärningarna, och många uttryckte starka farhågor att de kan resultera i att kvaliteten i skolarbetet kommer att sjunka under en acceptabel nivå.

Huvudfrågan som ställdes var om rektorer och lärare kommer att ha tillräckliga resurser för att kunna leva upp till skollagens krav. Samtliga nio i panelen svarade nej, även om tre ville ändå framhäva att det gällde bara vissa rektorsområden och skolor.

Det finns flera grupper som arbetar med frågan, dessutom har man anlitat en extern expert som ska se över hyresnivåerna för kommunens skolfastigheter. Alla politiker var helt överens om att läget är mycket besvärligt.

– Vi sitter fast i en kniptång, sa V:s Tomas Lundberg.

Och som Rainor Melander påpekade har man att välja mellan att antingen bryta mot skollagen eller mot kravet på budget i balans.

Det är samtidigt uppenbart att det finns just nu inga fungerande förslag till lösningar. Bku-nämnden har redan fått anmärkning för budgetunderskott för 2011, det fattas över sex miljoner i årets budget, och läget är oklart inför 2013.

– Vi har att välja mellan att antingen bryta mot skollagen eller mot kravet på en budget i balans, sa Rainor Melander (S).

S skyllde på oppositionen och den starka folkopinion som i höstas motsatte sig skolnedläggningar i Höga Kusten och Bollsta. C skyllde på S, och ville ha en ny budget.

En förälder föreslog skattehöjning, medan Gudrun Sjödin (S) antydde nedskärningar på biblioteken och kulturskolan.

Bäst för vem?

Årets ranking från Svenskt Näringsliv av företagsklimatet i svenska kommuner har kommit. Och som vanligt kan några, oftast borgerligt styrda, kommuner sträcka på sig och förnöjt konstatera att nu har vi bevisat det igen.. Andra får lov att anlägga en allvarlig min och lova krafttag och nya prioriteringar, och gärna lägga in en tvivlande kommentar, att våra egna undersökningar visar att företagare i vår kommun minsann är nöjda, men oppositionen protesterar vilt och kräver krafttag och nya prioriteringar… Bland de i mitten får man ta vara på de glädjeämnen som till äventyrs kan finnas. I min egen kommun jublar man över avancemanget på hela 20 placeringar och plats nummer 226 på listan (texten skrev 2006, sedan dess har ”vi” rasat ner till plats nr 272), vilket av oklar anledning anses vara en stor framgång. Konsulter uttalar sig myndigt och tidningarna kommenterar.


För dem av oss som fortfarande vägrar att blint tro på den nya guden Tillväxt och dess profet Företagsamhet infinner sig frågan varför rankar ingen arbetarklimatet i vårt land. Någon, LO är väl den organisation som ligger närmast till hands, borde naturligtvis genomföra en motsvarande undersökning. Det är bara att kopiera Svenskt Näringslivs beprövade modell, och man kan rent av utgå från deras definition, låt gå i en något modifierad form, där lokalt arbetarklimat är detsamma som: summan av de attityder, regler, institutioner och kunskaper som möter arbetaren i vardagen. Sedan hämtar man data från SCB, till exempel: lönenivå, antal nyanställningar, nivån på arbetarskydd, grad av medbestämmande. Det går säkert att formulera fler parametrar. Och så enkätundersökningen, där vi efterfrågar attityder till arbetare: allmänhetens, medias, kommunalpolitikernas, kommunaltjänstemännens och skolans. Det kanske finns fler. Sedan har vi kommunens service till arbetare, regler och byråkrati, infrastruktur, och den måhända känsligaste frågan av alla – tillgången på kompetent företagsledning. Det sistnämnda är enkelt att kvantifiera, har chefer hög lön och generösa fallskärmar duger högst sannolikt ingenting till. Slutligen hämtar vi in sammanfattande omdömen om arbetarklimatet i respektive kommun, väger in de olika faktorerna, det finns säkert kompetent folk inom LO som vet precis hur man gör, och så är det klart.

Alla Sveriges 290 kommuner rangordnade efter arbetarklimat, kommunalpolitikerna uttalar sig, massmedia rapporterar, ledarsidor kommenterar. En årligen återkommande undersökning som skulle kunna få oanade konsekvenser för samhällsklimatet i Sverige. Men det kräver mer än en reklamkampanj om vem som byggde landet. Det måste också finnas mod och vilja att formulera framtidsvisioner och ambition att bestämma dagordningen. Annars kommer någon annan att göra det. Precis som hittills.

Ambassadör talade om lustläsning

Lärarna i moderna språk (LMS) hade under helgen sina årliga språkdagar i Härnösand. LMS är en förening, som har funnits i drygt 70 år, och som på olika sätt främjar de främmande språkens ställning i skolan. Flera hundra lärare och andra människor som på något sätt har med undervisning att göra, fanns på plats på Mittuniversitetet under lördag och söndag för att diskutera alla möjliga aspekter av språkundervisning.


Ett självklart inslag var en programpunkt kring barnens och ungdomarnas läsvanor. Det finns åtskilligt att diskutera i ämnet, inte minst mot bakgrund av att läsning bland unga minskar, och i synnerhet gäller det pojkar.

Det är på sin plats att påpeka, vilket också gjordes, att det inte är kvantiteten läsning som är på tillbakagång. Unga människor läser lika mycket som förr, sms, bloggar, sociala medier och dylikt. Det som däremot minskar, och drastiskt därtill, är läsningen av längre, sammanhållen text. Annorlunda uttryckt – mer Internet, mindre skönlitteratur.

Det betonades att ingen är negativ till ny teknik och nya medier. Snarare handlar det om en ny situation att hantera. Läsning, definierad som läsning av längre, sammanhållna texter, är oerhört viktig. Den är central för förmågan till kunskapsinhämtning, den ger analysverktyg, ett rikare språk, och därmed förmåga att uttrycka sig och hävda sina demokratiska intressen, dessutom är den oersättlig som ett sätt att skapa empati och nyfikenhet, och vidga vyerna.

Problemen är på inget sätt begränsade till Sverige, och programpunkten inleddes av Benita Funke, kulturråd i Schweiz, och Francoise Sule från Stockholms universitet. De redogjorde för de olika läsfrämjande åtgärderna i så vitt skilda länder som Kanada, Schweiz och Frankrike, och gjorde en jämförelse med svenska förhållanden.

I Sverige finns sedan i höstas en läsambassadör. Han heter Johan Unenge, han är författare, serietecknare och illustratör, och hans uppdrag är att främja läslust och sprida medvetenhet om hur viktigt det är med litteratur för unga.

Unenge började sin ”diplomatiska” bana med att föga diplomatiskt skälla ut svenska föräldrar för att de satsar alldeles för mycket på sina barns idrottsaktiviteter, men mycket lite på läsning och andra kulturverksamheter. Det var en tråd som han också tog upp i sitt framträdande i Härnösand. Men samtidigt sa Johan Unenge att även om föräldrar är mycket viktiga i sammanhanget, tror han ändå att läsfrämjande insatser bör främst sättas in i skolan, av den enkla anledningen att den är mycket lättare att nå, jämfört med hemmiljön.

Här finns mycket att göra, Unenge berättade mycket underhållande om vilka fiaskon som författarbesök på skolor brukar vara, med en frånvarande rektor, oförberedda lärare, och en skolbibliotekarie som ingen bryr sig om.

- Skönlitteratur stjäl inte tid från undervisning, den är undervisning!

All läsning är bra, ansåg Johan Unenge, och vad barn behöver är inte pekpinnar vad som är rätt eller fel bok, utan hjälp att hitta till läslusten, som faktiskt finns latent hos de flesta.

- Det är lustläsning snarare än läxläsning som förbereder eleverna inför framtiden, avslutade Johan Unenge.

Världsbokdagen

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år f. Kr. utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.


De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet e. Kr. når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Innan boktryckarkonsten är varje bok en unik enhet. Hela arméer av skrivare, oftast munkar, vid kloster och regelrätta kopistverkstäder sitter dag och natt och med gåspenna i handen utför en gigantisk kulturgärning. Tryckning med lösa typer är först känd, föga förvånande, från Kina, redan ca 1045. Den slår dock aldrig rot, kanske beroende på kinesernas förtjusning i kalligrafi, möjligen också därför att de kinesiska tecknen är alltför krångliga att arbeta med. Större framgång får tekniken i Korea i början av 1400-talet.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt -, och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och ca 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejos m.fl. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Veckan från hyllan-17-2012

Det går inte just nu att låta bli att skriva om Breivik. Han är skrämmande, frånstötande och måste tas på största allvar. Massmorden på Utöya är vad som döljer sig bakom Jimmie Åkessons leende. Den ekonomiska krisen och nedmonteringen av välfärdstaten är vatten på högerextremismens kvarn, och det är allt fler etablerade partier och politiker som hjälper till att hälla på.

Men mitt uppe i all denna tragik har jag ändå svårt att låta bli att se Breivik som patetisk, ja rent av komisk. Redan hans uppenbarelse av en lönnfet streber i en pubertetsyngligs kropp lockar till skratt.

Hans narcissistiska storhetsvansinne och grandiosa överskattning är bara för mycket. Liksom hans manifest, som onekligen avslöjar en monumental svammelförmåga. Han är inte arbetslös, han är skribent. Han bor hos mamma, för att spara pengar. Han vill ha dödsstraff, åt sig själv, som inte ens finns i Norge. Han är norsk patriot som dödar norrmän. Han är rojalist som tänkte bomba slottet. Han tänkte bli dödad men gav upp utan strid.

Den rättspsykiatriska expertisen må säga sin sak. Men nog verkar det att det fattas verktyg i verktygs låda, som min granne brukar säga, hos Breivik. Riktigt kul blir han när han spökar ut sig i sin egenhändigt komponerade uniform, givetvis med tillhörande ordnar och medaljer. Den store riddaren av ingenting, soldaten i en armé som inte finns.

Otäck? Ja. Men tål ändå att skrattas åt.

Vad får man skratta åt? Man skrattade under Förintelsen, men får man skratta åt den?

Bertil Neuman
Skratta eller gråta – humor i koncentrationsläger

Carlsson Bokförlag, 2005

Humor är förmågan att vara rolig, och också just det roliga. Ordet lånas in i svenskan i slutet av 1600-talet – då som humör, och har sitt ursprung i latinets umor, vilket betyder kroppsvätska. I antikens och medeltidens medicin trodde man att balansen mellan kroppsvätskorna avgjorde sinnelaget. Det är vanskligt att fastslå vad som är humor, men visst handlar det till en stor del om att balansera olika företeelser.

Bertil Neuman ger sig på en riktig balansakt i sin senaste bok, och han beträder verkligen minerad mark när han dristar sig att koppla samman humor och Förintelsen. Neuman är medveten om problematiken, och redovisar öppet att en del av dem han ville intervjua vägra att medverka. Förintelsen handlar om ett ofattbart lidande, lyder argumentet, det är ingenting att skratta åt. En del kritiska kommentarer har redan uttryckts.

Motargumenten är helt uppenbara. Till att börja med förekom faktiskt humor i koncentrationsläger, vilket Neuman ordentligt dokumenterar, men kanske först och främst därför att Förintelsen drabbade livs levande människor, och människor använder alltid humor – av olika skäl och på olika sätt.

Neumans bok är inte någon makaber katalog över morbida lustigheter, utan mer av ett resonemang kring humorns karaktär, och hur den fungerar för människor i utsatta lägen, exemplifierat med olika uttryck för humor i koncentrationsläger – vitsar, kabarémonologer, sånger, varav en del är förvisso mycket roliga. Allt är som sagt mycket väldokumenterat, och åtskilliga tungt vägande auktoriteter får framträda. Här finns en del intressanta och tankeväckande funderingar och uppslag kring förhållandet mellan makt och humor, humorns typologi, och framför allt överlevandets mekanismer och humorns roll för dessa.

Tyvärr är boken ingen fullträff. Den lider av ständiga upprepningar, många diskussioner återkommer utan att något nytt tillförs, mycket tuggas om igen, en efterskrift känns påhängd och irrelevant. Samtidigt går Neuman inte riktigt på djupet, han verkar trots allt hämmad av sitt ämne, och han vågar inte utveckla sina resonemang bortom den konventionella kunskapens och det sunda förnuftets trygga gränser.

Det är synd eftersom boken ställer en del väsentliga frågor, och bjuder på en del befriande skratt. Kan man då skratta åt allting? Nja, att pryda boken med en stilisering av den ökända inskriptionen över portar till koncentrationsläger ”Arbeit macht frei” ändrat till ”Humor macht frei” är enligt min uppfattning definitivt inte roligt. Humor är förstås något mycket subjektivt och situationsbestämt. Det finns all anledning att se fram emot fler försök i genren.

En värdig död

Idag är det årsdagen av upproret i Warszawas ghetto. En handfull män och kvinnor, kanske ett tusental, dömda till undergång, beväpnade med ett litet antal pistoler, några gevär och hemmagjorda bensinbomber, som trotsigt reser sig och tar upp kampen med världens mäktigaste militärmakt. Den ojämna striden pågick i en månad. De flesta av kämparna dog. Deras minne lever.

Det återkommande motivet för deras handling sägs vara att de ville ”dö med värdighet”. Och det har jag svårt med. Betyder det att alla de andra dog utan värdighet?

Flitig bäver fångar fula möss

TEATER
Råttfällan av Agatha Christie
Scen: Härnösands teater, Lilla scenen
Regi: Ylva Steen
Scenografi och kostym: Kärstin Nordin
Medverkande: Birgitta Norgren, Torbjörn Grönlund, Mary Rönnberg, Emil Roos Lindberg, Kärstin Nordin, Olle Burlin, Linda Lundgren, Catharina Rosén, Cecilia Hamilton.

Deckardrottningen Agatha Christie är en av världens mest sålda författare. Hennes pjäs ”Råttfällan” innehar världsrekordet som det teaterverk som har spelats längst sammanhängande tid. Närmare bestämt i snart nästan 60 år sedan premiären 1952, och man är uppe i drygt 24 000 föreställningar.

Christies mordgåtor är mycket väl lämpade för teaterscenen. Här finns rummets enhet, och den i sin tur ger en förtätning av stämningen, som bygger på att ett begränsat antal människor samlas på en liten yta, vi vet att en av dem är mördaren – och den skyldige är aldrig den vi trodde.

Allt detta tar Bäverteatern mycket förtjänstfullt vara på när man spelar ”Råttfällan” inför fulla hus på Härnösands teater under helgen. Den Härnösandsbaserade gruppen har varit aktiv sedan mitten av 80-talet, och flera av de medverkande har varit med från början. Rutinen och scenvanan är påtaglig. Man krånglar inte till det, tempot är hyggligt högt, och framför allt verkar gruppen trivas bra ihop, alltid ett gott tecken på en teaterscen, och kanske rent av själva meningen med amatörteater.

Pjäsen har mycket humor, man leker med engelska schabloner, pensionatet ute på landsbygden i kitschig viktoriansk stil, de markerade klasskillnaderna, misstron mot främlingar. Pricken över i:et är förstås att låta ett par skidor spela en framträdande roll, skidåkning är normalt sett inte engelsmännens starkaste gren.

Hela ensemblen gör mycket väl ifrån sig, men jag vill ändå lyfta fram Emil Roos Lindbergs tvångsneurotiske yngling, och Kärstin Nordins osannolikt kverulantiska nucka.

Som sig bör i ett teaterstycke finns här en sensmoral, eller närmare bestämt tre: för det första att man ska inte behandla barn illa, för det andra att saker är inte vad de ser ut att vara, och sist men inte minst att teater livet i Härnösand lever och har hälsan.

Världens Konstdag firades i Världsarvet

International Association of Art (IAA), där bland annat Härnösandkonstnären Anders Lidén är Sveriges representant, har beslutat att från och med år 2012 göra Leonardo da Vincis födelsedag den 15 april till Världens Konstdag. Ambitionen är att ”sprida konstens värde och vikt globalt runt hela världen”, och man hoppas att dagen ska få samma dignitet som till exempel Internationella Kvinnodagen eller Världsmiljödagen.

I IAA:s deklaration kan man läsa att” vi föreslår att man den dagen 15 april håller öppet på alla museer och gallerier till långt in på kvällen /../ Dagen kan sedan avslutas med olika hyllningar och vilda fester under parollen Länge Leve Konsten!”

Så livligt gick det inte till hemmavid i Ångermanland, men det förekommer ett stillsamt firande på flera ställen. Bland annat anordnade Nordingråkonstnärer och Nordingrå Konstrunda en liten egen tillställning på Rotsidan.

Klapperstensformationernas dramatiska landskap är inte bara en utmärkt bakgrund för konsten, utan också genom sin förbindelse med världsarvet en accentuering av den nya Konstdagens betydelse.

Huvudattraktionen var en flagg-preformance. Konstnärerna hade med sig egentillverkade flaggor, givetvis konstnärligt utformade, och med mer eller mindre suggestiva inskriptioner. ”Högtryck”, ”Mitt liv”, ”Synliggöra” och kort och gott ”Nu”. En flagga var en aning mer sofistikerad med en latinsk sentens, inte utan ett antytt politiskt budskap ”Arte non grata”.

Självklart fanns även Nordingrås egen flagga på plats.

Konstnärerna avslutade sin performance med att utbringa ett fyrfaldigt hurra för Leonardo da Vinci och för Konsten.

Dagen avslutades med korvgrillning, flaggbränning uteblev den här gången.

Veckan från hyllan 16-2012

På söndag fyller Kim Il Sung och min katt år. Katten blir elva, Kim 100. Eller blir och blir. Kim är död för länge sedan. Ända är han Nordkoreas statsöverhuvud. Det är han nämligen för evigt.

Med anledning av den store – och evige – ledarens 100-årsdag ska Nordkorea skjuta upp en satellit. Vilket har skapat farhågor för test av långdistansrobotar och att Nordkorea ska återuppta sitt kärnvapenprogram – om de nu någonsin har övergett det.

Nu är det så att vi ogillar kärnvapen i händerna på galna diktatorer. Galna är de diktatorer som vi ogillar. De andra diktatorerna är inte galna eftersom de är våra allierade, och i alla fall är deras kärnvapen ofarligt. Eller åtminstone mindre farligt än de galna diktatorernas.

Ingen galen diktator har visserligen någonsin använt kärnvapen. Däremot har det demokratiska USA gjort det. Helt i onödan. Undrar just om japanerna tyckte det var bättre att få en demokratisk atombomb i skallen.

Ska man tro Seymour Hersh – och det finns all anledning att göra – har den demokratiska USA:s utrikesminister Henry Kissinger förhört sig hos militären om man kunde bomba Nordkorea med kärnvapen – utan att det kom till omvärldens kännedom. Han blev sur när de sa att det var omöjligt.

Å andra sidan är Kissinger kompis med Carl Bildt, vilket förmodligen förklarar en hel del.

Nordkorea har däremot inga vänner, vilket väl också det förklarar mycket. Det är ett slutet och bisarrt land, där befolkningen far illa. Bilden har emellertid delvis varit en annan tidigare. Om detta har Villy Bergström skrivit en ganska fascinerande bok 1972, som gavs ut på nytt 2010.

Här min recension:

Bilder från Nordkorea
Villy Bergström & Benjamin Katzeff Silberstein
Atlas, 2010

Nordkorea är Landet Annorlunda. Nu senast har det gjort sig bemärkt för att offentligt förödmjuka det fotbollslandslag som inte gjorde alltför väl ifrån sig i VM-slutspelet. Den stakars tränaren dömdes till 14 timmars arbete om dagen på ett bygge på obestämd tid.

När Nordkorea presenterade sig i fotbollssammanhang under VM i England 1966 var det andra tongångar. Laget gick överraskande vidare från gruppspelet till kvartfinal där man höll på att fälla storfavoriten Portugal. Nordkoreanerna hade faktiskt ledningen med 3-0, innan Portugal lyckades vända till 5-3, efter tre mål av storstjärnan Eusebio. Och som Jesper Högström skriver i ”VM-boken 2010” (Norstedts/Offside, 2010) ”De må ha varit propagandaverktyg för en osmaklig diktatur, men i Middlesborough hade publiken slutit dem till sina hjärtan, eftersom de var små modiga underdogs och spelade en ärlig fotboll/../.”

Någonting har hänt under dessa år med laget och hur det bemötts av omvärlden.

1971 reser Villy Bergström – sedermera vice Riksbankschef, tillsamman med en mindre svensk delegation, till det okända och isolerade Nordkorea. Under resan skriver han dagbok, som publiceras i bokform året efter på Tidens förlag.

Det är ett fascinerande tidsdokument. Bergström och hans kamrater möter ett land med en helt grotesk diktatur, styrd av en personkult av Kim Il Sung som får Stalin att framstå som blyg och tillbakadragen. Pricken över i:et är postumt – också efter sin död förblir Kim Il Sung Nordkoreas president ”för all framtid”, medan sonen Kim Jong Il – i Nordkorea är kommunismen dynastisk – är hans underordnade ställföreträdare.

Men vid sidan om den absurda propagandan och ”proletariatets diktatur”, som är helt och hållet partiets, finner de svenska besökarna ett begynnande välfärdssamhälle utan fattigdom, där affärer erbjuder nödvändiga varor till rimliga priser, allmän och avgiftsfri sjukvård, rikt kulturutbud, välutbyggt skol- och daghemssystem, en positiv familjepolitik och hyggliga semestermöjligheter för alla. Samtidigt finns det en intensiv strävan till modernisering.

Denna utveckling i Nordkorea stod i stark kontrast till å ena sidan den fruktansvärda förstörelse som Koreakriget hade fört med sig, och å andra sidan situationen i Sydkorea, då ett påtagligt fattigare land än den norra delen, fortfarande en diktatur, och med starkt beroende av USA.

När Villy Bergström drygt 30 år senare återvänder till Nordkorea möter han ett helt annat land. Det är ekonomisk stagnation, stora delar av produktionen ligger nere, det råder varubrist, det talas om omfattande svält, samhället tycks inte vara fungerande längre.

Samtidigt har Sydkorea haft en stark positiv ekonomisk och politisk utveckling.

Vad är det som har haft, och går det att förstå varför? Bergströms dagbok finns nu i nyutgåva, med ett kommenterande tillägg från besöket 2002, och med en längre analyserande historisk bakgrund av Benjamin Katzeff Silberstein, redaktör för tidskriften Svensk linje, organ för Fria Moderata Studentförbundet.

Mot undergången

Åren kring förra sekelskiftet präglas av en exempellös utvecklingsoptimism. Framstegen inom vetenskap och teknik gav skjuts åt en nästan blind övertygelse att mänskligheten var på väg att träda in i Förnuftets tidsålder. Historien var en rätlinjig process som förde oss ständigt mot nya högre nivåer. Lyckoriket var runt hörnet, det mänskliga snillet skulle tämja naturens krafter, bota sjukdomar, lösa samhällsproblem till allas belåtenhet, göra krig överflödiga.

Det var i den andan som världens största passagerarfartyg Titanic byggdes. Båten var ett under av den tidens ingenjörsvetenskap, den var ”osänkbar”, och väldig på alla sätt. Det var knappast en tillfällighet att fartygets inredning gick huvudsakligen i jugendstil.

Jugend är det tyska ordet för ungdom, och stilen var ett samlingsbegrepp för riktningar inom konst och arkitektur som ville bryta med de klassiska estetiska värderingarna, och som namnet antyder skapa något ungdomligt och helt nytt.
I många länder kallades stilen för art nouveau – ny konst, i Spanien och Ryssland kort och gott ”modernism”, i Storbritannien Liberty style – den fria stilen, och inom Habsburgmonarkin för secession – utbrytning.

När Titanic lämnar Southampton den 10 april 1912 på sin jungfruresa med destination New York finns det 2207 människor ombord, men livbåtar för 1178 personer. Båten var ju osänkbar, och det förvånande är egentligen att det fanns några livbåtar alls.
Resten är historia, när jättefartyget stöter ihop med isberget den 14 april, sjunker på några timmar under natten, orkestern som spelar in i det sista, det fruktansvärt stora antalet offer, chocken som följer nyheten om förlisningen, legenderna efteråt.

Titanic-katastrofen är som ett antikt drama där uppgivna gudar låter de dåraktiga människornas öde obevekligt gå i fullbordan. Hybris, förhävelsen, övermodet, leder alltid ofelbart till straff och vedergällning av den hämnande rättvisegudinnan Nemesis.

Titanic har fått stå som symbol för framstegsoptimismens undergång. Det finns onekligen en stark poetisk övertalningskraft i den bilden. Men det är naturligtvis en efterhandskonstruktion. Titanic får på sin höjd utvecklingstanken att krackelera, innan den begravs i gyttjan i första världskrigets skyttegravar två år senare.

Slår vakt om samiskt kulturarv

Det sydsamiska kulturarvet är basen för Doris och Sven-Åke Risfjells konst. De driver Risfjells Sameslöjd i Vilhelmina, där de sprider på olika sätt kunskap om den samiska kulturen. På lördag har paret vernissage för sin utställning på Kramfors konsthall.

Utställningen innehåller flera av den sydsamiska kulturens konstnärliga uttryck. Doris Risfjells oljor går i hela skalan av röda och bruna nyanser. Motiven går tillbaka på samisk mytologi och tro. Det handlar mycket om heliga platser i naturen, starka symboler som renen, och olika tecken för fenomen centrala för det samiska kulturlivet – trumman, jakten, elden.

Det vilar en suggestiv och symbolmättad stämning av magi och naturmystik över tavlorna.
- Det jag målar är inre bilder, säger Doris Risfjell.

Hennes bildvävnader däremot hänför sig snarare till den yttre miljön, där hon söker fånga naturens enorma färgskala. Paret Risfjell bor i utkanten av Vilhelmina med utsikt över Marsfjällen, en synnerligen stimulerande miljö, som verkligen inbjuder till skapande.
- Det är starka känslor som omvandlas till bilder, säger Doris.

Och trots att dessa känslor kan handla om smärta eller sorg är färgsättningen ljus och utstrålar glädje. Det är kanske livsglädjen som emanerar från södra Lapplands kraftfulla och värdiga naturlandskap, och som genom ett besjälat synsätt transformeras till vital konst.

Makarna Risfjell skapar i en tradition som framför allt vill bevara. Det gäller framför allt slöjden. Man vänder sig starkt emot många av de plagiat och turistanpassade alster som florerar på marknaden. Både Sven-Åke och Doris lägger stor möda på att gräva i gamla källor på museer och andra håll. Ambitionen är att återskapa äkta sydsamiskt hantverk. Båda arbetar med traditionellt material som tenntråd, björk, horn och garvat skinn.

Inte minst Åke Risfjells trummor är rikt dekorerade med urgamla samiska tecken och symboler, ett minutiöst och oerhört tidskrävande arbetet.
- Vår kulturgärning är att bevara det sydsamiska kulturarvet, säger Sven-Åke Risfjell.

Utställningen pågår till och med den 7 maj.

Från den stora dödsfabriken till den lilla staden

BOK
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Göran Rosenberg
Bonniers, 2012

Oswiecim är en stad i södra Polen, ungefär en timmes bilväg från Kraków. Staden är mer känd under sitt tyska namn Auschwitz. Här inrättades 1940 i det ockuperade Polen ett koncentrations- och förintelseläger av de tyska nazisterna. Under de knappt fyra år som lägret var i bruk mördades här 1,1 miljoner människor. 950 000 av dessa var judar.

Men också bland dem som överlevde mot alla odds fortsatte Auschwitz att skörda dödsoffer. En av dem som dukade under efter att mirakulöst ha överlevt förintelsemaskineriet var Dawid Rozenberg, far till den kände journalisten och författaren Göran Rosenberg. Mer än 50 år senare skriver Rosenberg en bok om sin far och hans långa resa från ghettot i Lodz till den lilla industristaden Södertälje.
Jag gissar att det har tagit många år för Göran Rosenberg att skriva denna bok, att det här är ett ämne som han har burit med sig under en mycket lång tid.

Varför skriver man en sådan bok? Därför att det finns en berättelse. Därför att vi har ett atavistiskt behov av att redogöra vilka vi är och var vi kommer från, och att det behovet skruvas upp flera varv när ens mor och far är personer som borde vara döda för länge sedan och lever på trots mot all sannolikhet, och att man är inte bara en människa, en individ, sina föräldrars barn, utan del i ett projekt som ska trotsa DÖDEN i ett mäktigt försök att återskapa LIVET.

Sist men inte minst handlar det om minnet. Vikten och nödvändigheten att kunskapen om det oerhörda inte försvinner, inte bagatelliseras eller trivialiseras. En uppgift så mycket svårare då den gäller att få människor att förstå det som är knappt fattbart. Men Göran Rosenberg står envist fast vid ståndpunkten att det som människor har gjort kan förstås av andra människor.

Han för ett mycket intressant resonemang om hur det är att leva i en värld som ”inte skakas i sina grundvalar” av Förintelsen. För vissa, som för Dawid Rozenberg, var det inte möjligt alls, för åter andra var det en plåga som kunde hanteras på olika sätt, de flesta inte särskilt framgångsrika.

Och eftersom jag i likhet med Göran Rosenberg är barn till dessa överlevande, kan jag inte låta bli att ställa frågan vad det har gjort med deras barn.

”Ett kort uppehåll” är grym bok. Den börjar i Lodzghettots skoningslösa värld, går sedan vidare till dödsfabriken Auschwitz, och fortsätter genom den nazistiska lägerarkipelagen, som inte kan beskrivas på annat sätt än kafkaartad. Här utspelar sig scener som om det inte vore så djupt tragiska skulle göra sig i vilken komedi som helst.

Det förklarar möjligen Göran Rosenbergs stil, den är sakligt rapporterande, bitvis nästan torr, men hela tiden finns där ironi och ett raljant anslag. Det här är en verklighet som måste hållas på åtminstone lite distans.

Det till synes paradisiska Sverige är också grymt, men här är grymheten vadderad. Antisemitismen lever kvar, rasism och främlingsfientlighet tillhör vardagen. Myndigheterna ägnar sig åt diskriminering på välmenande grunder. Man måste vara antingen blind eller cynisk för att inte se trådarna till vår egen tid.

Dawid Rozenberg gör sitt bästa för att anpassa sig i sitt nya land. Han byter namn till David Rosenberg, döper sin förstfödde till något så urnordiskt som Göran, arbetar hårt på fabriken, gör rätt för sig, blir svensk medborgare. Han lyckas åtminstone delvis, hans ambition att hans barn ska göra Platsen till sin verkar uppfyllas, däremot inte förhoppningen att en därigenom också skulle bli hans.
Det är alldeles för många stängda dörrar, trånga horisonter, slentrianmässig diskriminering och ”språkförbistring”. Som inte ens beror på språket. Tills han inte orkar längre.

Jag lägger ifrån mig boken och känner djup sorg och stor vrede. Och det är också en sorts recension.

Fria blås från Nacka på Metropol

Än en gång var det fint främmande på Metropol i Härnösand. På onsdag kväll gästades den ångermanländska jazzens Mekka av kultbandet Nacka Forum. Det var bandets enda spelning i länet, och så vitt någon kunde dra sig till minnes deras första spelning på Metropol.

Bandets saxofonist Jonas Kullhammar berättade också glatt att det var världspremiär – två gånger om. Dels var det första spelningen live sedan man släppte sin senaste skiva ”Fee Fi Fo Rum” för två veckor sedan, dels var det första gången med spelade med den nya sammansättningen med danske Kresten Osgood på trummor. Och kan man annat än älska en man som på bred skandinaviska presenterar sig som trummornas Elvis Presley.

Nacka Forum har haft ett uppehåll på fem år, främst beroende på att den tidigare trummisen Kjell Nordeson har flyttat till USA. Inför onsdagens spelning repeterade bandet enligt egen uppgift en enda gång. Av det märktes verkligen ingenting, det var inget fel på samspelet och samstämmigheten.

Nacka Forum spelar rotbaserad frijazz, vilket översatt till vardagssvenska betyder att musiken har melodier i grunden, men att dessa är så att säga öppna, med stort utrymme för oväntade infall och impulser. Och nog kunde man hitta på roliga saker, för sanningen att säga kunde det vara lite si och så med melodierna, medan man däremot inte sparade på improvisationerna.

Med all respekt för den hårt arbetande Kresten Osgood på trummor och den följsamme Johan Berthling på bas, är behållning av Nacka Forum främst dess blåsare. Nämnde Jonas Kullhammar räknas som en av Sveriges roligaste (jo!) saxofonister, och Goran Kajfes på trumpet är i en klass för sig.

De två spelar små berättelser på sina respektive instrument, som intrikat vävs in i varandra, och bildar en glad och spännande musik.

Nacka Forums spelning på Metropol var en del av turnéprojektet Pulsslag, som vill ge fler lyssnare och större uppmärksamhet åt svenska jazzgrupper som håller hög internationell klass.

Oacceptabla försämringar bakom varsel

Kommunal varslar om strejk för 550 golf- och trädgårdsanläggningsarbetare. Strejken bryter ut den 16 april om inte parterna hinner enas innan dess.
– Det handlar inte bara om pengar, säger Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund.
Golf- och trädgårdsanläggningsarbetare har ett specialavtal, och Lenita Granlund säger att man från Kommunals sida är fullt på det klara med att deras arbete är säsongsbetonat. Samtidigt anser man att de försämringar som arbetsgivarna vill införa är helt oacceptabla. Det rör sig bland annat om osäkrare anställningsvillkor, det som av arbetsgivarna kallas för ”flexibel arbetstid”, och som enligt Lenita Granlund innebär helt enkelt att arbetsgivaren suveränt bestämmer arbetstiderna. Dessutom är beredskapstiden en stor knäckfråga, Kommunal vill att ersättningen för denna ska regleras i avtal, medan arbetsgivarsidan vill fortsätta att bestämma den helt på egen hand.
– Det måste finnas gränser, säger Lenita Granlund.

Det är mycket svårt att sia om utgången av förhandlingarna som fortfarande pågår, parterna ska träffas idag (tisdag) på eftermiddagen, men Lenita Granlund hoppas naturligtvis att man ska hitta en framkomlig väg. Hon är samtidigt orolig för den alltmer hårdnande attityden från arbetsgivarna.
– Tidigare fanns det en allmän acceptans för satsningar på lågavlönade, men nu håller man krampaktigt fast vid industriavtalets riktmärke.
Hon är också upprörd över att politiker allt oftare lägger sig i, med diverse utspel på sistone om sänkning av lägstalöner.
Förutom Kommunal har även Handels tidigare varslat om strejk, och det varslet stöds av Byggnads som har aviserat sympatiåtgärder.

Tidskrift på resa mellan kulturer

TIDSKRIFT
Karavan Nr 1 2012

Karavan presenterar sig som Litterär tidskrift på resa mellan kulturer. Det är en förmån och en njutning att få följa med på denna resa en gång per kvartal, som är tidskriftens utgivningsfrekvens.

Genom sitt fokus på litteratur från tredje världen kommer Karavan ofta nära de hetaste globala konflikthärdarna, och kan belysa dem på ett nytt och inte sällan ett mer inträngande sätt.

Så också i sitt senaste nummer, som har som tema unga författare från Palestina. Den tidigare palestinska litteraturen har varit direkt politisk, med ett tydligt symbolspråk, och ämnen som huvudsakligen har kretsat kring Al Nakba – katastrofen, med staten Israels bildande och det palestinska folkets fördrivning.
De unga palestinska författarna är också politiskt engagerade, något annat är knappast möjligt om man är palestinier, men de söker efter nya uttrycksformer. Kampmotiven är borta, istället tar man upp vardagliga teman, ofta med ett ungt perspektiv. Det politiska språket är mycket mer indirekt.

Samtidigt söker man just efter frizoner, livets områden som inte har påverkats av ockupationen, och tar dem som utgångspunkt för sitt skrivande.
Tre unga palestinska författare presenteras, med var sin novell och dikter. Mycket spännande.

För övrigt innehåller numret en livfull introduktion till somalisk poesi, en rapport från Mauretaniens första litteraturfestival, en skildring av de absurda turerna kring Salman Rushdies inställda resa till Indien, en presentation av den andra upplagan av Alla Tiders Klassiker, nu med litteratur från hela världen. Med mera.
Dessutom som vanligt en generös recensionsavdelning.

Ut och res med er!

Opera åt folket

Det är ingen överdrift att påstå att opera uppfattas som något högst borgerligt, ett nöje för överklassen. Det vilar en tung doft av champagne över en operapremiär, där galaklädda samhällets stöttepelare ser till att synas i vimlet.
Vänstern har länge stått i harnesk mot operan som sådan. På 1970-talet när ett nytt operabygge diskuterades i Göteborg, knep dåvarande KPML(r) många politiska poänger på sitt konsekventa och högljudda motstånd mot borgarnas kulturpalats – eller vilket förklenande uttryck man nu använde.

Operans föga folkliga karaktär i Sverige äger säkert sin riktighet, men så behöver det inte vara. I andra länder, inte minst i operans förlovade land Italien, är den folklig på ett helt annat sätt, och inte minst de stora tenorerna har stjärnstatus bland breda folklager.
Just i Italiens fall kan det till en del förklaras av den roll operakonsten i allmänhet, och Giuseppe Verdis operor i synnerhet, spelade för landets enande. Det är för övrigt långt ifrån det enda exemplet på opera som emancipatorisk kraft, andra kända fall är enskilda verk som Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, vilkas betydelse för att påverka den allmänna opinionen på tröskeln till Franska revolutionen kan inte överskattas.

Att berätta en historia från scen till musik är det mest ursprungliga konstuttrycket, som har fascinerat människor sedan urminnes tider. Det är ingen tillfällighet att när vänstern firar sin största konstnärliga triumf på 1970-talet med Tältprojektet, sker i form av just musikteater, där, om jag inte minns fel, nyckelordet var ”allkonstverk”, ett begrepp som ansågs revolutionärt.
Nu finns det ingen annan konstform som kommer så nära allkonstverkidealet som opera: teater, musik, sång och dans, dessutom scenografi, ljud och ljus, och nuförtiden också film i form av video, alla dessa inslag medverkar i skapandet av en total konstupplevelse.
Vad är då problemet? Jag ställer frågan till Samuel Jarrick, frilansande operaartist och klimataktivist.
– Operan förmedlar och reproducerar stereotyper. Men i traditionen finns också en lek med till exempel könsroller. Sådant är mycket spännande att utforska, vilket ofta sker i moderna uppsättningar.
– Samtidigt låter det klassiska sångidealet gammalmodigt för många idag. Man moderniserar inte sällan miljön där operans handling utspelar sig, men inte musiken och sättet att sjunga.
Hur mycket som får ändras i klassiker är en ständigt aktuell fråga, som inte lär få sitt svar i första taget. Jag hoppas få återkomma till den en annan gång.

Samuel Jarrick berättar att det viktiga trots allt är att operainstitutionerna har ett uppdrag att bredda sig, för att bli mer tillgängliga för nya grupper, och för att skildra angelägna samhällsproblem.
Ett aktuellt exempel är Norrlandsoperans uppsättning av Carmen. (För er som inte är så hemma norr om Dalälven – Norrlandsoperan håller till i Umeå.) Här har man flyttat handlingen in i Ålidhem, ett miljonprogramområde, för att, som man skriver i programbladet, ”det är viktigt att göra dessa historier så relevanta och begripliga som möjligt för dagens publik”.
Valet av just Carmen är knappast en slump. Den betraktas inte bara som operornas opera, med sin syntes av komedi och tragedi, sin suggestiva musik, och några av de mest berömda arior, dessutom var den banbrytande vid sin premiär 1875. Det var framför allt den socialrealistiska miljön som var helt ny i operasammanhang och upprörde både kritiker och publik. Inte nog med att huvudpersonen är en romsk kvinna – zigenerska – hon arbetar dessutom på en cigarettfabrik! Sceneriet befolkas av arbetare, smugglare och prostituerade, istället för grevar och baroner.
En pikant kuriositet i sammanhanget är att den kanske mest kända arian, La Habanera, var i själva verket en då populär spansk schlager. Kompositören Georges Bizet inkorporerade den i sitt verk i tron att det var en folksång.

I Norrlandsoperans uppsättning blir Carmen än mer en vanlig människa. I inledningen sitter hon i ett kök, i morgonrock och tofflor. Handlingen växlar mellan Ålidhem och det moderna företaget, präglat av patriarkala hierarkier och latenta övergrepp. Don José är en hunsad tjänsteman, som av kärlekens kraft drivs till att göra uppror mot sin chef, översittaren Zuniga.
Att förvandla originalets tjurfäktningsarena till dagens näringsliv är onekligen lika aktuellt som slående. Det finns inte en toreador så långt ögat eller örat når, och Escamilio är i Umeåuppsättningen ”koncernchef”, dryg och självsäker, van att ta för sig, det finns alltid någon mer bonus att få.
Man tar ut de humoristiska svängarna också. Smugglarna flänger omkring i en risig Volvo, med en sunkig husvagn, och smugglar smör till Norge!
Huvudpersonen är inte längre en exotisk femme fatale som är en förblindad slav under sina drifter, och därför går under, utan en självständig och fri kvinna som inte avstår från sin rätt att välja väg genom livet. När det kolliderar med manlig fåfänga, reagerar männen som alltid när de inte kan hantera känslor – de tar till våld. Också dödligt våld, den traditionella mansrollen är direkt livsfientlig.

Norrlandsoperans Carmen är en genomtänkt föreställning, konsekvent genomförd, och den håller hela vägen.
Till syvende och sist är operans stora attraktionskraft att dess huvudsakliga uttryck är
det vackraste instrumentet som någonsin har skapats – den mänskliga rösten. Samuel Jarrick håller med:
– Rösten har en otrolig kraft att påverka och beröra.

Veckan från hyllan 15-2012

Åter igen dags för årets kristna höjdpunkt –Påsken. Den firas till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse, ochska vara en försoningens tid. Men eftersom människan är blott människa, är den som är utan synd, och så vidare, har påsken alltid traditionellt också varit pogromernas tid.

Efter att ha vederbörligen firat sin Frälsare gick de kristna man ur huse för att hämnas honom på ett inte fullt så kristligt sätt. Vända andra kinden till, my ass! Vi bränner ner judekvarteren, plundrar, våldtar och dödar. Det är bara rätt åt dessa Kristi mördare.

Ett utmärkande drag för kristendomen genom århundraden har varit de kristnas okristliga beteende.

Det finns åtskilliga skildringar av pogromer i litteraturen. De som har mest etsat sig i mitt minne är från Hermann Kestens roman ”Ferdinand och Isabella”, utgiven av Tiden 1949, som utspelar sig i Spanien under 1400-talet, och där ghettot i en stad, jag minns inte längre vilken, bränns ner, och det just i samband med påsk, tror jag. En stark, suggestiv skildring.

Den andra är ur Valentin Katajevs ”Ett ensamt och vitt segel” (Arbetarkultur 1956), som tilldrar sig i Odessa tiden kring revolutionen 1905. Just episoden som Katajev beskriver slutar faktiskt lyckligt, men han fångar mycket träffsäkert och med storinlevelse både pöbelns blinda vrede, och offrens skräck.

Två numera tämligen bortglömda författarskap att fylla helgens lediga tid med.

Trevlig påskläsning!

Händels Messias frälste i Kramfors

I många länder (dock inte i Sverige) är det tradition att publiken reser sig upp under Hallelujakören i Händels Messias. Orsaken påstås vara att under uruppförandet av verket i Dublin 1742 skulle den engelske kungen Georg II ha rest sig upp, och därmed skapat denna sed. Elaka tungor påstod att i själva verket hade den inte särskilt musikintresserade kungen somnat, och blivit väckt av den mäktiga kören, och i tron att det var slut rest sig upp.

Det är säkert ont förtal, ingen människa, hur än omusikalisk eller tondöv, skulle någonsin kunna somna under detta fantastiska musikverk. Senbarockmästaren Händel var förtjust i att komponera stora verk, och många av hans oratorier tillkom när opera var bannlyst av påven. Ett oratorium är ju en musikalisk berättelse, på samma sätt som opera, dock utan det sceniska framträdandet. Innehållet är dessutom ofta, även om inte alltid, religiöst färgat, med bibliska motiv och ämnen.

Messias är förmodligen den produktive Händels mest kända verk, och av många betraktat som ett av musikhistoriens förnämsta stycken. Uppsättningen av detta mästerverk i Kramfors, i kyrkorna i Gudmundrå och Nordingrå, är en storsatsning, och en triumf för den lokala kreativa kraften. Det är helt fantastiskt, ja nästan otroligt, hur mycket musikalisk talang det finns runt om här!

Nordiska kammarorkestern, under ledning av Jonas Nyström, är en professionell ensemble, och deras lyhörda spel förvånar inte. Körerna, som är ett samarbete mellan de tre kyrkokörerna från Bjärtrå, Gudmundrå och Nordingrå, och den för tillfället speciellt sammansatta Cantatekören, låter lika professionella som orkestern.

Solisterna är enastående. Lena Bagge Lindströms varma altstämma famnade hela den stora publiken med sitt breda register, Anna Larssons rena sopran med knivskarp diktion hade en suverän klarhet, Hans Olov Furberg har länge varit Kramforsmusikens stolthet, och hans tenor skulle kunna platsa vid vilket operahus som helst i Sverige. Sist men inte minst den unge Klas Norberg, vars mångsidighet upphör aldrig att imponera. Många lyfte säkert förvånat, och kanske också en smula oroligt, på ögonbrynen när han intog en riktig rockpose, men sedan levererade han en aria med en basstämma som hade djup och bredd hämtad ur musikens egen väldiga brunn.

När så kören klämde i med det sista Amen, kändes det nästan att vi hade kommit närmare himlen.

Veckan från hyllan 14-2012

På fredag fyllde Ingvar Kamprad år. Jag har visserligen inte för vana att hylla gamla nazister, men visst är Kamprad ett fenomen. Gammal nasse som sagt, skatteflykting, och alkis därtill, men ändå bror och du med hela svenska folket. Och allt detta bara för rangliga möbler som man blir hela vansinnig av att försöka skruva ihop. Märkligt.

Kamprad spelar också en liten perifer roll i den svenska nutidshistoriens mindre smickrande sidor. Om detta har Elisabeth Åsbrink skrivit en spännande bok. Här några rader om den:

Som en avlägsen spegel fortsätter andra världskriget att fascinera. Märkliga människoöden, ofattbara tragedier, avskyvärd ideologisk inskränkthet, byråkratisk småsinthet, mod, mänsklig värme, förtvivlad föräldrakärlek, historien om Förintelsen skildrar genom sin extrema karaktär det mänskliga livets djupaste aspekter i en mycket skarp relief. Det är en historia som både varnar för det som hände och för att vi ändå ingenting lärt.

Om det har Elisabeth Åsbrink skrivit den Augustvinnande boken ”Och i Wienerwald står träden kvar”.

Det var mest av en slump som Åsbrink kom över de drygt 500 breven från familjen i Österrike till Otto Ullmann, som i februari 1939 tretton år gammal hade kommit till Sverige som ensamt flyktingbarn. Han kom genom den i Wien verksamma Israelsmissionen, som hade som syfte att omvända judar och därmed rädda dem från det straff som de led på grund av att de hade förskjutit Jesus/Messias. Efter Anschluss insåg man förmodligen att straffet var i hårdaste laget.

De barn som var kvalificerade var antingen redan döpta, villiga att låta sig döpas, eller, som i några få fall, åtminstone intresserade av att ta emot dopets sakrament. Föga förvånande var intresset påfallande stort.

Från de svenska myndigheternas sida krävde man dels att barn inte skulle stanna längre än två år i Sverige, för att sedan hämtas av sina föräldrar, ett krav som av uppenbara skäl snart blev inaktuellt, dels att föräldrarna själva inte sökte inresa.

Elisabeth Åsbrink skriver om ett iskallt Sverige, inpyrt av antisemitism. För det var inte riktigt så att dörren var stängd för alla. Det kommer 70 000 finska krigsbarn till Sverige, oftast väl emottagna. De judiska barnens antal uppgår till 600. Det är siffror som talar sitt eget tydliga språk.

Samtidigt med Ottos historia berättar Åsbrink om familjens öde i det nazistiska Österrike. Snaran dras sakta åt, förföljelsen tilltar, inget land vill ta emot dem, trots förtvivlade försök att komma undan hamnar de i koncentrationslägret Theresienstadt, och mördas slutligen 1944 i Auschwitz.

Elisabeth Åsbrink har utfört ett gigantiskt researcharbete, som stundtals är mer spännande än en gastkramande deckare.

Höjdpunkten kommer förstås med skildringen av vänskapen mellan den judiske flyktingen och nazisten, IKEA-grundaren och sedermera folkikonen Ingvar Kamprad. Som det visar sig långt mer engagerad, och betydligt längre i tiden, än han tidigare velat medge. Och än idag hyllar han den svenske Führern Per Engdahl. Ännu en fläck i det svenska folkhemmet.

För Elisabeth Åsbrink var arbetet med de 523 breven ett sätt att förhålla sig till sin judiska identitet. Hon är själv ett barnbarn till en överlevande från Förintelsen.

Snart är alla ögonvittnen från den tiden borta. Desto viktigare att nästkommande generationer fortsätter att berätta.