Jazzfestival som förnyar sig

Det är lätt att uppfatta Mannaminnes topografi, med de branta backarna som går upp och ner, som symbolisk. Mest har det förstås varit uppåt för denna säregna och nästan osannolika skapelse i Höga Kustens hjärta. Kanske just för att de drivande har varit medvetna om att det faktiskt kan gå upp och ner, och har varit alerta nog att förnya och omskapa i tid.


Det gäller inte minst den numera anrika jazzfestivalen, vars 18:e upplaga har bytt namn från det tidigare Tradjazzfestival till New Orleansfestival.

- Vi vill markera ett annat innehåll, säger Joje von Biosman, sedan förra året ny festivalgeneral.

- Förmodligen kommer vi att bredda oss ännu mera, det måste vi göra för att överleva, säger Joje.

Inte minst är tanken att locka den unga publiken. Det finns det stort jazzintresse bland ungdomar, tror Joje, men knappast för tradjazz. I och med namnbytet släpper man också fram den fria jazzen, och dessutom musikstilar som cajun och bluegrass.

De flesta banden på festivalen spelar fortfarande good old Dixie, och gör det med den äran. Här finns riktiga veteraner som Barfota Jazzmen från Sundsvall, Real Stompers från Övik och Riverboat Jazzband från Nordingrå med omnejd. Men det är de nya unga banden som står för de mest spännande inslagen.

Bluez från Ånge spelar som namnet antyder jazzblues, även om jag tyckte att det lät förvånansvärt mycket Dixie ändå. Kul dock med författaren Bengt Ingelstam som gästblåsare. För en av de absoluta musikaliska höjdpunkterna stod Tom Eddye Trio, med medlemmar från Köpenhamn och Stockholm, och med Tom Eddye Nordén från Härnösand på kontrabas. Trion har vunnit Jazzfinalen på Fasching, och spelar Django Reinhardtinspirerad jazz, som pendlar på ett självklart sätt mellan ös och stämning, mellan swing och soul.

Mina favoriter under festivalen var Spinning Jennies från Stockholm. Bandet spelar bluegrass, med en smittande spelglädje, och deras texter – alltid på svenska – som de skriver själva, översätter, eller ”stjäl”, handlar om vardagens slit, sorger och glädjeämnen. Joe Hill goes New Orleans!

Veckan från hyllan 2012-31

”Regionala flygplatser riskerar att slås ut” förkunnar en somrig nyhet på svt.se. Det finns 40 (fyrtio) flygplatser i Sverige, de elva största ägs av staten genom Swedavia, det som tidigare hette Luftfartsverket, och jag kan ge mig fan på att något konsultbolag fick ett arvode motsvarande hela årsbudgeten för flygplatsen i Storuman för at kläcka det löjliga namnet.

Sverige är ett stort (med europiska mått mätt) och långt land, med relativt stora avstånd, och därför borde goda kommunikationer vara extra prioriterade här. Men icke så. Det är precis tvärtom, Sveriges storlek anförs som ett argument för att INTE bygga ut tågtrafiken. Och så är landet glest befolkat, som bekant. Så det lönar sig inte att bygga ut tågnätet, vi har inte råd med det – eller vill ni ha det som i Grekland?
Som i Grekland har vi det inte, inte heller när det gäller tåg. Sverige är det land i EU som satsar minst på tågtrafiken, och resultaten låter inte vänta på sig. Sverige är numera ett u-land när det gäller tågtrafik, och ingen blir vare sig förvånad eller arg längre när det blir stopp i trafiken någonstans på grund av signalfel, elfel, fel…

SJ betalar förmodligen mer i ersättningar för alla förseningar än de investerar i underhåll.

Och det man frågar sig är hur det är möjligt att vi inte har råd med tåg, men däremot med en flygplats i varenda garderob runt om i landet. 40 flygplatser! Där jag bor har vi max tio mil till tre flygplatser, inom en radie av 20 mil är det fem. Och det med ett befolkningsunderlag på lite drygt 600 000. 120 000 per flygplats, föga imponerande.

Berörda kommuner antingen äger flygplatserna direkt, eller är medfinansiärer. Det blir åtskilliga miljoner per år, och de flesta av flygplatserna går dessutom med förlust. Men det, det har vi råd med. År efter år. Visst är det konstigt.

Att resa sägs vara bildande, men jag vet inte det jag. Avkopplande kan det många gånger vara, men nog tror jag att det flesta tar bara med sig fördomar hem i bagaget från sina resor, oavsett om det är när eller fjärran.

Thailand är ett populärt resmål, och för några år sedan kom det faktiskt en bok från Thailand som hade ett och annat att säga om turisterna därstädes. Föga smickrande, inte alldeles oväntat.

Boken heter ”Sightseeing”:

Sightseeing
Rattawut Lapcharoensap
Övers. Ia Lind
Norstedts, 2006


Thailand är numera resmålet nummer ett, och alla som har varit där tycker att det är SÅÅ fint, och thailändare är SÅÅ trevliga. Men hur många har läst en thailändsk bok? Nu har ni chansen, men varning utfärdas – det här är så långt bort från en glättig turistbroschyr som det överhuvudtaget går. ”Sightseeing” av den unge blott 27-årige Lapcharoensap är en samling noveller. Där finns dels det omvända turistperspektivet, thailändarna tittar på turisterna, och det de ser är inte alltför vackert: ”Här erbjuder man dom historia, tempel, pagoder, traditionella danser, flytande marknader, fisk- och skaldjurscurry, tapiokadesserter och kooperativa sidenväverier, men det enda dom egentligen vill göra är att rida på åbäkiga grå djur, som en skock vildar, och dregla över flickor och dessemellan ligga utslagna på stranden och få hudcancer.”

Dels finns här berättelser som ger inblick i ett vardagens och vanligt folks Thailand, långt bortom turisternas värld. Den kanske mest gripande novellen handlar om vänskapen mellan två thailändska pojkar och en kambodjansk flyktingflicka – Thailand är ett stort flyktingland – som tar abrupt slut efter att kambodjanernas kåkstad utsätts för en regelrätt pogrom, inte heller främlingsfientlighet är något okänt i det tjusiga turistparadiset.

Lapcharoensap skriver en enkel realistisk prosa, med fina miljöskildringar där man riktigt kan se alla färger och känna alla dofter. Man blir nyfiken på Thailand, dess historia och kultur, lyssna på morlam-musik. Nästa år utkommer Lapcharoensap med sin debutroman på svenska, där har vi något att se fram emot.

Konst och litteratur i OS

Idag invigs OS i London. Dagen till ära, en favorit i repris:

Visste ni att man har tävlat i konst i OS?


De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.

Dario Fos lärjunge till Härnösand

Höga Kusten teaterförning, aktuell med ”Morden i Klingre” vid Skuleberget, har gjort ett riktigt kap. I samband med föreningens uppsättning av ”Sjunde budet” i våras, togs kontakt med pjäsens författare, Nobelpristagaren Dario Fo. Det har resulterat i att Dario Fos lärjunge och nära medarbetare Mario Pirovano kommer till Sverige i september, och uppträder den tolfte september på Murberget i Härnösand.


Mario Pirovano har under många år samarbetat med Dario Fo och hans fru Franca Rame. Pirovano anses vara den främste uttolkaren av Dario Fos texter. Han är också en numera berömd och mycket uppskattad förmedlare och förnyare av den folkliga teatergycklartradition som Dario Fo har lyft fram och moderniserat – och som har gett honom Nobelpriset i litteratur.

Föreställningen som Mario Pirovano ska uppträda med i Sverige är ”Den helige gycklaren Franciskus” av just Dario Fo. Det är en monolog som spelar upp de viktigaste händelserna i den helige Franciskus liv, mot bakgrund av medeltidens våldsamma historia, med en rad olika historiska personligheter.

Franciskus är en udda figur i det kristna porträttgalleriet, och det var med stor möda och väldigt besvär som kyrkan lyckades pressa in honom i den gällande kyrkliga kristna mallen. Dario Fo sliter av den kyrkliga grannlåten och ställer fram en folklig Franciskus, som förespråkade fred, ödmjukhet, enkelhet, och talade med hög röst mot krig, de rikas girighet, kyrkans hyckleri. Onekligen högst aktuellt.

Intressant nog kallade sig Franciskus själv för en ”Guds gycklare”.

Föreställningen i Härnösand kommer att framföras på engelska, Pirovano har bott tio år i England. Han ska också hålla en workshop i Härnösand för skådespelare.

Feministiskt morddrama vid Skule

TEATER

Mordet i Klingre
Regi: Gunvor Jonsson
Musik: Magnus Edholm

För andra året spelar Höga kusten Teaterförening Bo R Holmbergs pjäs ”Mordet i Klingre” vid Skulebergets fot. Under vintern har man dessutom hunnit med ett mellanspel med Dario Fos ”Det sjunde budet” – dock inomhus. Sammantaget har det gjort att amatörskådespelarna har haft tid och tillfälle att vässa yrkeskunnandet och utveckla scenvanan.

I två av de stora rollerna är det nya skådespelare. Emelie Sellin har ersatt Jimmie Edlund som Berättare, och istället för Karin Olsson uppträder Linda-Marie Nygren som Kristina Persdotter. Det märks att de är noviser, de agerar ganska stelt och räddhågset, och framför allt Emelie Sellin går ordentligt vilse i texten vid flera tillfällen. Det släpper emellertid i andra akten, och blir mycket säkrare, tydligen behöver de två bara lite tid för att växa in i sina roller, så kommer det garanterat att bli mycket bättre.

I gengäld uppträder resten av ensemblen med stor pondus och självsäkerhet, det går inte att ta fel på vilken oerhörd utveckling flera av skådespelarna har genomgått sedan förra sommaren.

Framför allt gäller det Robert Sandström i den stora rollen som Erik Holmberg (OBS! inte släkt med Bo R!), han vågar spela ut och skänker rollfiguren nya dimensioner. Om han förra året var duktig på att gestalta strebern och tyrannen, övertygar han nu också som förförare och framtidshopp.

Duktiga är också Lill Holmberg och Lennart Jonsson i de bärande rollerna som Kristina föräldrar. De är nyanserade på ett samtidigt eftertänksamt och kraftfullt sätt som paret Macbeth på undantaget.

De fyra bondkvinnorna, spelade av Linn Bodin, Agneta Westerlund, Ulla Dahlin och Kaija Lundgren, binder skickligt ihop handlingen. De övriga gör som sagt mycket väl ifrån sig. Ett extra plus för Lennart Lundgren som prästen, och Jarmo Eklund som i rollen som Karl XIII lyckas med konststycket att få vår egen monark att framstå som en intellektuell gigant.

Bo R Holmbergs pjäs utgår från ett verkligt kriminalfall. Stycket har en stark feministisk laddning, då det ställer viktiga frågor kring kvinnans ställning i samhället: det är svårt för en ensamstående kvinna att klara sig själv, och när drömprinsen visar sig vara en hustrumisshandlare står få alternativ till buds för den stackars kvinnan, i synnerhet som fördomarna är starkt förankrade i samhället.

Mycket positivt har förstås hänt sedan början av 1800-talet, men det är naivt att tro att problematiken är helt inaktuell i våra dagar.

Ytterligare föreställningar spelas 27, 28 och 29 juli.

En dag för Birger Norman i musikens och konstens tecken

Birger Normandagen genomfördes traditionsenligt vid Svanö båthamn. Birger Norman-priset delades ut till årets pristagare Ralph Nordlander. Den stora nyheten var emellertid presentationen av Birger Norman-sällskapets planer på ett minnesmärke, skapat av konstnären Mats de Vahl, skulle färdigställas 2014 till författarens 100-årsdaag.


Det är för andra året som Birger Norman-priset delas ut. Förra året gick det till Martin Westerholm. Årets pristagare Ralph Nordlander är välkänd för många i Ådalen. Han har varit kulturchef i Kramfors och kantor i Högsjö. Under 50- och 60-talen samarbetade han mycket nära med Birger Norman. Samarabetet upptogs 1981 i samband med 50-årshögtidlighållandet av skotten i Ådalen av avtäckandet av monumentet i Lunde. Ralph tonsatte då Birgers ”Bilder i Lunde”, och stycket framfördes på plats, något som Ralph själv har kallat för ”höjdpunkten i mitt musikliv”. Konserten framfördes senare också i Stockholm konserthus.

Ralph tyckte det var fantastiskt och mycket hedrande att få priset, även om han sa att det var högst oväntat och att han blev förvånad.

- Jag trodde någon skämtade med mig när de ringde och sa att jag skulle få priset, sa Ralph i sitt tacktal.

Ralph blev också mycket förtjust i den modell av det kommande minnesmärket som Mats de Vahl visade upp. Skulpturgruppen heter ”Sånger vid floden” efter Birger Normans debutdiktsamling, och är tänkt att vara en plats för Birger Norman, där man kan söka författarens närvaro och tankar. Mats de Vahl berättade att han själv är bördig från Svanö på fädernet.

- Birger Norman har alltid funnits med i mitt liv, sa Mats.

Rummet kommer att ha dimensionerna fyra gånger fyra meter, och även fyra meter på höjden. Där kommer att finnas en fåtölj, bokhylla, musik, Birgers basker, och ett köksfönster med pelargoner (”Det hade han!” utbrast Ralph förnöjt).

Minnesmärkt ska placeras på udden nedanför huset där Birger bodde, och ska invigas om två år, då Birger Norman skulle ha fyllt 100 år.

Knallar, konst och kolbullar

Bjärtrå hembygdsförening fortsatte en mångårig tradition med att anordna Bjärtrådagarna under lördag och söndag på hembygdsgården i Nässom.


Ett nytt inslag för i år var ett besök av Ådalsrallyts veteranbilar under lördagen. Under söndagen hade 1962 års konfirmander sin återträff då de kunde fira 50-årsjubileum.

Rekordmånga utställare och knallar från både närområdet och mer långväga från fanns på plats. Som sig bör fanns det en servering, och än en gång lagade Ådalens okrönte kolbullekung Gert Ottosson kolbullar över öppen eld.

Det bjöds också på underhållning bägge dagarna. På lördagen spelade Kramfors svar på Cornelis Vreeswijk, trubaduren Johan Lindström, medan på söndag stod Sune Johansson och Eva-Britt Nyberg-Johansson för musicerandet. För de allra minsta fanns det smådjur att titta på och umgås med, och dessutom ponnyridning.

– Det är viktigt att satsa på barnen, säger Jörgen Carlström, ordförande i föreningen.

Jörgen kunde också konstatera nöjt att tillströmningen av besökare hade varit god under lördagen, säkert mycket tack vare det fina vädret, och man hoppades att det skulle bli minst lika bra på söndag.

Liksom tidigare år hade man satsat stort på en konstutställning med flera lokala konstnärer. Några av dem var Lilian Vesterman som ställde ut akvareller, och Ann-Chatrin Åhlin, som ställde ut oljor, och hennes dotter Madelene som förutom akvareller och akryl även visade upp smycken.

– Det händer att vi säljer ibland, och då blir vi glada och förvånade, sa Lilian Vesterman.

Kvällsloppis i lejonkulan

Lions i Nyland tar nya grepp för att utveckla verksamheten. På onsdag bjöd man in till kvällsloppis med underhållning på Liongården i Hammar.


- Går det bra kommer vi att göra om det fler gånger, säger Jan Bertilsen, årets Lions president i Nyland.

Sommaren är loppmarknadernas förlovade tid. Nylands Lions arrangerar själva loppis lördagar och söndagar under hela juli, för att bara hålla öppet under lördagar i augusti. Samtidigt är konkurrensen från andra ställen mycket hård. För att bryta vardagslunken, och försöka dra till sig nya kunder kom man därför upp med idén om en loppmarknad på kvällstid, mellan klockan 18 och 22.

- Det är bra med folk, vi fick faktiskt öppna redan klockan 17, eftersom det stod så många och trampade, skrattar Lennart Strandberg, föreningens PR-ansvarig.

Att uppslutningen var god, märktes redan på parkeringen, där det snabbt blev fullt. Både Jan Bertilsen och Lennart Strandberg trodde att det vackra vädret bidrog till att så många kom.

Försäljningen verkade också gå bra, liksom serveringen. All vinst från verksamheten går till cancerforskningen vid Umeå universitetssjukhus, och till lokal välgörenhet.

Kvällens dragplåster var underhållning med countrybandet Crash n Recovery från Forsed. Bandet är känt för många Kramforsbor eftersom de inledde årets Stadsfest. De skriver allt sitt material själva, både text och musik, har gett ut en skiva, och sångerskan Linda Engström berättar stolt att de har haft en låt spelad på radion i countryns Mekka Nashville.

Bra uppslutning på hembygdsdagen i Skog

På lördag firades hembygdsdagen i Skog. Det är en tradition som går minst 20 år tillbaka i tiden. För hembygdsföreningen innebär hembygdsdagen en välkommen förstärkning av kassan.


- Det är framför allt tunnbrödsbakningen som är en riktig sparbössa för oss, och det behövs, det kostar att hålla igång hembygdsgården, säger föreningens ordförande Curt Böhlin.

Det är alltid tredje helgen i juli som hembygdsdagen arrangeras på den vackert belägna hembygdsgården i Skog med vidunderlig utsikt över Storsjön. Man håller marknad, där ett flertal knallar bjuder ut ett varierat utbud av varor. Lotteriet lottade ut fina priser skänkta av ortens företagare. Det fanns servering med hembakt bröd, och framför allt tunnbröd direkt från bagarstugan. Kolbullar tillagades och serverades av den i sådana sammanhang alltid närvarande Gert Ottosson, Ådalens okrönte kolbullekung.

För underhållningen stod Noratrion, numera nästan oundgängliga i lokala arrangemang. De framförde sitt mycket uppskattade program av lokala dikter och visor, oftast tonsatta av gruppen själv.

Vädret var under lördagen inte det bästa, mörka moln tornade upp sig vid horisonten, men Curt Böhlin var ändå nöjd med uppslutningen.

- Det är inte som på midsommarafton, då vi hade 200 personer här, men ganska bra ändå.

- Roligt också att det är så blandat publik, med både äldre och barnfamiljer, och så ser jag att det är många utifrån, säger Curt Böhlin.

Hembygdsdagen avslutades på söndag med en gudstjänst på hembygdsgården.

Jerzy Kulej in memoriam

http://pl.wikipedia.org/wiki/Jerzy_Kulej

http://en.wikipedia.org/wiki/Jerzy_Kulej

Jubilarer

Dagen till ära, Woody Guthrie 100 år:

This land is your land, this land is my land


From California to the New York Island

From the Redwood Forest to the Gulf Stream waters

This land was made for you and me.

As I went walking that ribbon of highway

I saw above me that endless skyway

I saw below me that golden valley

This land was made for you and me.

I roamed and I rambled and I followed my footsteps

To the sparkling sands of her diamond deserts

While all around me a voice was sounding

This land was made for you and me.

When the sun came shining, and I was strolling

And the wheat fields waving and the dust clouds rolling

A voice was chanting, As the fog was lifting,

This land was made for you and me.

This land is your land, this land is my land

From California to the New York Island

From the Redwood Forest to the Gulf Stream waters

This land was made for you and me.

 
Och Bruno Schulz, 120:
 

Veckan från hyllan 29-2012

Den förträfflige rumänske författaren Mircea Cartarescu har skrivit ett debattinlägg, bland annat publicerat i Det Stora Svenska Morgonbladet, där han kommenterar situationen i Rumänien. Rubriken är ”Den rumänska nationen är gisslan hos USL”, och är precis lika obegriplig som artikeln.


USL, som står för Liberala sociala unionen, vad det nu står för, åsidosätter grundläggande demokratiska principer i en rättsstat, enligt Cartarescu. Men hur och varför? Därom intet.

Vad det handlar om är att premiärministern från USL försöker avsätta presidenten från PDL, som står för Demokratiskt-liberala partiet, vad det nu står för. Den föregivna orsaken är korruption.

Det hela påminner inte så lite om Ukraina, där ett gäng tjuvar försöker sätta dit ett annat gäng tjuvar för stöld.

Cartarescu skriver ”Jag beredde mig att leva som vanligt, skriva mina böcker och ansa mina blommor”. Det borde han nog ha fortsatt med i alla fall, hur orolig han än är för sitt lands tillstånd (och det finns förvisso mycket att oroa sig för!). Hans böcker förklarar bra mycket mer om Rumänien än hans debattinlägg.

En annan utmärkt rumänsk författare är Norman Manea, vars ”Huliganernas återkomst” har nyligen publicerats på svenska:


Huliganernas återkomst
Norman Manea
Övers: Lars-Inge Nilsson, Dan Shafran
2244, 2012


Norman Manea är en rumänsk författare av judisk börd som har levt i exil i USA. Han är född 1932, vilket har gett honom bittra erfarenheter från den rumänska fascismens judeförföljelser.

En liten detalj belyser skarpt hela den existentiella tragiken. Alla människor har barndomsminnen som de bär med sig resten av livet, första gången man gjorde något, ofta handlar det om spännande tilldragelser. Manea minns sin första tågresa, han är fem år gammal, och familjen ska deporteras under vedervärdiga former till ett koncentrationsläger.

Han skriver: ”I april 1945 var jag en åldring som skulle fylla nio år.”

Maneas roman ”Huliganernas återkomst” är en form av självbiografi, där hans eget liv reflekterar 1900-talets våldsamma historia. Huliganerna är de rumänska nationalisterna av alla schatteringar. Det börjar med det fascistiska Järngardet på 30- och 40 talen, efter en kort flirt som kommunistisk pionjär hamnar han snabbt i konflikt med de nya makthavarna under ledning av ”Karpaternas Röde Clown”, och tvingas av Securitates förföljelser att lämna landet. Efter kommunismens fall 1989 hamnar han i konflikt med de inte alltid så demokratiskt sinnade nya demokraterna när han skriver en essä om nationalikonen Mircea Eliades fascistiska engagemang.

Romanen är en mycket personligt hållen och insiktsfullt djuplodande och språkligt mycket rik skildring av den inre och yttre exilens villkor och förtryckets mekanismer.

Sårbar utsatthet

Det är inte helt lätt att hitta till det nya konstgalleriet Bettys Bod där det ligger i Sund en bit nedanför Mannaminne, förbi småbåtshamnen i Häggvik, precis vid Vågfjärdens strand. Men det är värt besväret att leta sig dit ut, eftersom det i kopian av den gamla handelsboden pågår just nu sommarens kanske mest spännande utställning i våra trakter.


Det är två kvinnor. Den ena är Berta Hansson (1910-1994), som har kallats en av de stora humanisterna i svensk konst. Det är starka teckningar av människor, expressionism som gör skäl för namnet, människor som uttrycker sig och förmedlar någonting viktigt till oss, kanske framför allt sin egen utsatthet.

Hennes teckningar av ett original från Fredrika får mig direkt att associera till den polsk-judiske författaren och konstnären Bruno Schulz. Samma påträngande sårbarhet, det kraftfulla uttrycket, viljan att säga något väsentligt, nästan som ett tecknat skrik.

Mänskligheten är trots allt en och densamma, och det är närmare mellan södra Lappland och Drohobycz i västra Ukraina än vi vill förstå.

Berta Hanssons teckningar av arbetande och skapande kvinnor går i samma stil, och förmedlar en kraftfull känsla av solidaritet.

Där finns också mörkare motiv, med religiösa inslag, där korset finns i centrum. De målningarna talar om död och lidande, och fortfarande om utsatthet, det är lätt att tolka det som främst barnens utsatthet.

Ett par teckningar av barn är humanistiska i ordets djupaste mening, det finns ingenting av motiv eller objekt där, bara förmedlad mänsklighet.

Den andra delen av utställningen består av Lena Lerviks skulpturer. De är en fascinerande förening av sakralt och profant, hedniskt och kristet. Några är pastischer på kända motiv, som de tre aporna, som med en dos humor har getts nya former och laddats med ett nytt innehåll.

Intressantast är nog ändå de stora Madonnaskulpturerna. Det är som global kvinnohistoria återgiven i terrakotta.

Håller tummarna för att någon från Mittuniversitetet i Härnösand har vett på att köpa in Sofiastatyn – vishet till lärdomsstaden.

Utställningen pågår till den 29 juli.

Lyckad festival med spännande inslag

Den nya Nordingråfestivalen är en mäktig manifestation av kreativ kraft i hjärtat av Höga kusten. Det kan bli hur bra som helst, här finns bredd, höjd och djup. Man höll till på två ställen, Järnsta Kafé – som ligger i Vännersta, och det till och med för Nordingrå osannolikt natursköna Lappudden.


På Lappudden hade man förutom musik en sång- och dansworkshop med Katarina Edén, och en konstutställning av Maria Tjärnström. Hennes konst är tydligt naturinspirerad, många målningar har symboliska motiv med mystiska inslag, men de uppfattade jag som epigonverk, ganska slentrianmässiga. Däremot fanns det några djurmotiv med kraftfull skärpa i färgskalan, skarpa konturer, och en tydlig vision. Lite av samma vision kunde man se i en serie målningar av gamla rostiga bilar, dumpade i naturen.

Också i Järnsta Kafé bjöds det på ett par spännande workshops. Huvudinslaget här som på Lappudden var emellertid musiken. Programmet bestod av en välbalanserad blandning av världsmusik, reggae, rockpunk, blues, country och ytterligare några svårdefinierade stilar.

Musikprogrammet hölls skickligt ihop av en cirkusdirektör och hens assistent – jag tyckte de såg ut som Jannie Nielsen och Petra Näslund, men är inte helt säker – som på en oefterhärmlig svengelska underhöll publiken, utan att för ett enda ögonblick falla ur rollen.

Men det som lyfte Nordingråfestivalen från att vara ännu en dussinfestival bland mängden av musikfestivaler som äger rum under sommaren till en helt annan nivå var Konstscenen på Järnsta Kafé.

Här kunde man ta del av fascinerande, gränsöverskridande konst, som vill något mer än att enbart underhålla för stunden. Lisa Larsdotter Petterssons ovanligt verbala danspreformance på gränsen mellan humor och förtvivlan utmanade med frågor om självförståelse. Natalia Kamia spelade vad hon själv kallade ”laptopsjazz”. Hon använder sig av ett program som heter iannix, och som utifrån grafiska former återskapar ljud. Resultatet skulle förmodligen uppröra många på Socialstyrelsen.

Natalia är också medskapare tillsammans med Björn Eriksson och Daniel Wedin till en konstvideo som visade efter midnatt som pricken över i:et. Videon är ett collage av återvunna filmklipp, som nu har fått ett nytt liv, och med ett intrikat samspel mellan ljud och bild bryter de invanda logiska sammanhangen, för att bära upp och förstärka våra drömmar och fantasier.

Festivalen var en fullträff. Och tur med vädret hade de också!

Festivalen från yttre rymden i Sollefteå

Årets upplaga av Hörlursfestivalen har flyttat in på en ny adress. I år höll festivalen till i Cupolen, nere vid älven i Sollefteå. Byggnaden var en gång i tidernas dunkel tänkt som ett stjärnplanetarium, och även om den numera har helt andra funktioner, så finns den yttre formen kvar.


Och naturligtvis finns den symboliska kopplingen, mellan ett rymdlab och LAB-gallery, som Nathalie Fougeras ”transdisciplinär plattform” heter. Det är inte heller svårt att föreställa sig hur signaler skickas ut i cyberrymden, vilket på sätt och vis är hela idén med Hörlursfestivalen.

Också invändigt är det en spännande och synnerligen lämplig lokal. Ett välvt innertak, vräkigt bekväma fåtöljer till publiken, och storslagna möjligheter att visa film på stor duk och använda projektioner, det är faktiskt lite Cosmonova-känsla där inne.

Det är som att vara innesluten i en egen liten bubbla, där kontakten med yttervärlden upprätthålls genom komplicerad teknik. Fast ändå inte. Vi befinner oss i själva verket vägg i vägg med en campingreception och en servering. På andra sidan älven firas Barnens dag. Så nog är Hörlursfestivalen fast förankrad i den lokala myllan.

Genom möjligheten till att visa bild i storformat kommer fler sinnen till användning, och hela upplevelsen förhöjs. På en duk projiceras festivalens chatt i realtid. Människor från hela världen kommenterar det som sker, utbyter åsikter, eller bara helt enkelt meddelar att de är närvarande. Man har faktiskt mycket stor behållning av att läsa dessa oupphörliga rader.

En indisk poet läser upp sina dikter direkt från Calcutta, det handlar om kärlek och storstadsliv, och man kan höra bruset från gatan i bakgrunden. På filmduken visas en film från T-banan i Paris i en fascinerande gråskala. Samtidigt dunkar elektronmusik oavbrutet i lurarna. Det uppstår onekligen mycket spännande möten mellan ljud och bild.

Det är mycket teknik inblandad, även om Björn Eriksson, en av eldsjälarna bakom festivalen, är noga med att påpeka att det är genomgående en mycket lättåtkomlig teknik för så gott som alla.

Och det är trots allt just tekniken som gör hela denna upplevelse möjlig.

Hörlursfestivalen kopplar ihop och förenar det lokala med det globala, Sollefteå med världen.

Fortsätt med det.

Veckan från hyllan 28-2012

Efter en alldeles för lång vinter och en obstinat vår har sommarvärmen äntligen kommit till Norrland. Till södra Sverige kom den några veckor tidigare, med rena Medelhavstemperaturer.


Så är det ofta, övergången från vinter till sommar, från iskallt till behagligt varmt, från bylsigt påklätt och buttert inbundet till glädjefullt fritt och utmanande öppet sker i detta land nästan alltid lika plötsligt och abrupt. Författaren, rabulisten och rättshaveristen Anderz Harning, må han vila i frid, påstod att svenskarna ägnar sig åt kvalificerat självbedrägeri när de tror att det finns flera årstider i Sverige, när det i själva verket bara existerar två: en lång vinter och en kort sommar (han var från Hälsingland).

Det skulle kunna vara förklaringen till den gränslösa sommarhysterin som råder i Sverige. Någonstans i skarven mars/april blir alla människor som förhäxade och totalt exalterade. Människorna spanar mot horisonten, solens upp- och nergångar kontrolleras noga, det suckas och det längtas, och det görs upp semesterplaner.

Jag har sett någonstans uppgifter om att Sverige är det land som har bland den högsta per capita konsumtionen av glass. Det kan eventuellt förklaras av att svenskar, i likhet med ryssar men olikt de flesta andra folk, äter glass även på vintern. Men hur förklarar man att vi är världsledande i innehav av cabrioletbilar? I det här klimatet?!

Det är nog helt enkelt så att när de första solstrålarna tittar fram och temperaturen kryper upp förbi tiogradersstrecket cabbar vi ner och på med glass i stora lass – FÖR NU ÄR DET SOMMAR!

Och i stort sett varje år är det samma besvikelse när människor fullt påklädda i tjocka jackor, vantar och mössor står och huttrar i kyla, blåst och regn, och diskuterar väder från morgon till kväll. Tills värmen och solen kommer tillbaka för ett par dagar till, och triumfens sommarögonblick är här igen.

I verklighetens dialektik finns det alltid motreaktioner, som i allkonstnären och numera Spanienpensionären Bengt Sändhs ”Vals om sommaren”, där han skaldar: ”Nu är den förbannade sommar´n här/en obeskrivlig plåga”. Men jag tycker ändå att det är bara en del av samma väderfixering och sommareufori.

Jag har alltid varit skeptisk till allt tal om nationalkaraktärer, att det och det är typiskt för vissa folkslag, och så vidare, men undrar just om inte det mest svenska är sommarhysterin.

Och naturligtvis besvikelsen. Inte bara över vädret, utan hela SOMMARPROJEKTET. Livet tar inte semester, och det som är jävligt i vanliga fall, under resten av året, fortsätter att vara jävligt under sommaren.

En del saker blir till och med värre. Läser just på svt:s nyhetssajt att ”Under sommarmånaderna ökar anmälningarna om grov kvinnofridskränkning/../Tvärtom ökar antalet anmälningar med i snitt sex procent under månaderna juni, juli och augusti, jämfört med övriga året/../den främsta orsaken är ett ökat alkoholdrickande och att stora förväntningarna på en lyckad semester har betydelse.”

Det är hur som helst helt oacceptabelt. Alltid. Semestertider eller inte.

En författare som har skrivit bra om våld mot kvinnor är Roddy Doyle, särskilt i romanerna om Paula Spencer.

Paula Spencer
Roddy Doyle
Övers. Hans Berggren
W&W, 2007


Hur börjar man sitt liv på nytt, och dessutom inte från noll, utan från en punkt betydligt längre ner än så?

Paula Spencer är 48 år gammal, alkoholist, nykter sedan en kort tid tillbaka, och fortfarande ”/…/ svettas ut sprit som hon drack för flera år sedan”. Hon är änka efter Charlo, som misshandlade och förnedrade henne under många år innan han blev skjuten av polisen under ett kidnappningsförsök. Paula har fyra barn, som alla har hanterat sin svåra uppväxt på olika sätt och med växlande framgång. Hon städar – utför hushållsnära tjänster? – och är både stolt och skamsen över sitt arbete, men trots att kroppen emellanåt säger ifrån släpar hon sig till jobbet, minnet av ”fasan i att inte ha några pengar” driver henne vidare.

Runt omkring henne träder det nya välmående Irland fram, den keltiska tigern med mer pengar, kaffelatte-kultur, nya bilar, byggboom och stigande fastighetspriser. Något litet av de spektakulära framstegen kommer också Paula till del. Den stora världen har kommit till den lilla förorten, och med den invandrare från Östeuropa och Afrika, människor som Paula inte riktigt vet vad hon ska tycka om.

”Paula Spencer” är en fristående fortsättning på ofattbart grymma ”Kvinnan som gick in i dörrar” (1997). Den nya romanen är mer psykologiskt inträngande. Paula plågas av sina hemska minnen från misshandelns och alkoholismens tid och sitt dåliga samvete. Hon trevar sig tillbaka till kontakten med sina barn och bygger upp livet på nytt med sin familj och sina vänner. Alla hennes relationer präglas av en stor komplexitet över vilken det förflutna hela tiden kastar sin skugga.

Doyle använder sig mycket av dialog, där han lyckas perfekt att fånga en vardaglig ton, som för handlingen framåt, samtidigt som det blottlägger tankeflödets motsägelsefullhet.

Personerna är trovärdiga och nära nog totalt uppriktiga. Det saknas inte heller den mycket speciella irländska humorn, rå men hjärtlig.

Sakta går livet vidare. Och det är OK.

Gränsöverskridande kommunikation på Utås

Det är minst sagt vanskligt att ens ställa frågan om vad som är skillnaden mellan hantverk och konsthantverk, eller hantverk och konst för den delen. Utställningen på Galleri Utås, strax norr om Husum, som har vernissage på söndag, räds varken frågorna eller svaren.


Carina Seth Andersson balanserar hela tiden i gränslandet mellan hantverket och konsten i sina glasföremål. Resultatet blir ett mycket spännande konsthantverk. Utgångspunkten är bruksföremål, och den traditionella hantverksprocessen, vars huvuduppgift är att bevara och imitera. Seth Andersson lägger till en kreativ formgivning. Den ligger nära den modernistiska svenska formtraditionen, med dess tydliga funktionalistiska influenser, med stram, avskalad, nästan naken form.

Carina Seth Andersson lättar upp det raka med en stor dos humor, hennes föremål är sällan helt ”perfekta”, det finns alltid något medvetet ”fel”, det vanligaste är förskjutna proportioner.

Det i sig skapar en intressant lek med formen.

De flesta föremålen är ingenting annat än olika varianter på flaska med kork, i ett spänningsfält mellan variation och likformighet. Färgen är mest intensivt svart, för att med några enstaka objekt brytas av med vitt och vulgärt rosa. Andra är en spännande kombination av varmt och kallt, framhävt med svart och vitt.

Seth Andersson arbetar också med material på ett nytt och spännande sätt. Jag blev helt fascinerad av karaffer tillverkade av krossade dataskärmar, med en nästan mystisk gråskala. Det är ett sätt att arbeta som självklart pekar hän mot en stark miljömedvetenhet.

Det är ytterligare fyra konstnärer som ställer ut samtidigt, och det gränsöverskridande draget går igen hos Anders Stolt. Hans föremål, som han själv kallar stilleben, har en medveten vaghet som gör dem svåra att klassificera. De utgör en egen hybrid som består av skulptur, måleri och konsthantverk.

Det i sin tur kommunicerar med de andra konstnärerna. Mikael Fagerlunds objekt i plexiglas är en genomtänkt lek med ljus, där plexiglaset är den yta som reflekterar ur olika vinklar målningen som befinner sig någonstans i objektets (ut)kanter.

Mats Å Eriksson undersöker i sina målningar den visuella övergången från linjer till yta, och även det möte mellan färger i vilket det uppstår nya figurer och former. Det är nästan hypnotiskt.

Slutligen är det Per Enokssons måleri med kaotiska influenser från graffiti, serier, och grafisk formgivning, som blandar modernism och samiska inslag.

Utställningen pågår till den 5 augusti.

Sommarkväll i Konvaljparken

Härligt högsommarväder lockade många på fredag kväll till Konvaljparken utanför Nyland. Kanske så många som tusen personer njöt av underhållningen, och några passade på att ta ett svalkande dopp i Dämstasjön.


Det är 26:e året i rad som föreningen Styrnäs Framtid ordnar sommarkvällar i Konvaljparken. Allt arbete sköts ideellt, inträde bjuder man på, och finansiering får man dels genom sponsring, främst av ortens företag, dels genom att sälja lotter och försäljning av egentillverkade kolbullar, och läsk och godis.

Publiken strömmar till inte bara från närområdet, utan från hela Ådalen, och inte minst kommer många semesterfirare, både svenska och utländska, för vilka en kväll i Konvaljparken blir ett oförglömligt minne av den svenska sommaren när den är som bäst.

- Många kommer till Konvaljparken för att träffa bekanta, framför allt många hemvändare, säger Göran Hellström från Styrnäs Framtid.

Han berättar också att man har kört samma koncept under alla år, det finns ingen anledning att ändra på det så länge det fungerar. Även banden som spelar brukar trivas mycket bra med scenen i Konvaljparken, och många band tipsar varandra om stället.

Så var det tydligen med Lars Vegas Trio som stod för underhållningen på fredag kväll. Trion är egentligen en kvintett, och är en rikskänd musik- och komikergrupp, som dels spelar covers på diverse hits, men med ändrade, humoristiska texter, dels bjuder på en scenshow, med förväxlingar, dåliga vitsar, självironi, och man driver med allt och allt, inte minst sig själva.

Det högt tempo, man tar ut svängarna ordentligt, det är folkligt, med glimten i ögat. Publikkontakten är suverän, publiken tänder till direkt, och klappar händer och sjunger med redan i första låten.

Det blir tre fredagar till i Konvaljparken. Nästa sommarkväll spelar jämtländska Ständut Blakk. Sedan är det tur för Fancy Pants och The KFC Band, för att avslutas med kultbandet från Nora, The Scramblers.

Arrangörerna räds inte ens dåligt väder.

- Bara en endaste gång under alla dessa år har vi tvingats att ställa in, säger Göran Hellström.

Klas Klasson - mångsidig konstnär

Bollsta kulturdagar spurtar idag med en tredagarsutställning av Klas Klasson på Folkets hus. Utställningen är ett led i Föreningen Stenskolans satsning att lyfta fram lokala konstnärer.


- Intresset för Klas Klasson har varit enormt, det har ringt folk med förfrågningar från hela länet, säger Gunborg Nilsson från föreningen och en av eldsjälarna bakom kulturdagarna.

Klas Klasson är en av de största Bollstaprofilerna genom tiderna. Född 1869 levde han till den aktningsvärda åldern av 101 år, då han gick bort 1971. Han var en mångsysslare av sällsynt skådat slag, tidningsredaktör, kompositör, hantverkare, konstnär och musiker. Han startade den första fackföreningen i Bollstabruk, han var med och grundade Folkets hus, han ombesörjde den första radiosändningen, det är en svårslagen meritlista.

På utställningen finns konstverk från drygt femtio år, det äldsta är från 1910 – då var Klas Klasson redan 41 år gammal! – de yngsta daterar från 1960-talet. Här finns några gamla foton, Klasson var med i olika sammanhang, musikorkestrar, nykterhetsloger – även om just nykterhet är inte vad han är mest ihågkommen för. På en skärm hittar man några riktiga fina teckningar, lite i Albert Engströms anda.

Mest finns det tavlor, olja på duk, med lokala motiv, framför allt från Bollstatrakten, och målade brukföremål. Klasson anförtroddes ofta uppdraget att utsmycka olika objekt för hemmaanvändning, som flaskor, askar, glas, speglar och tråg. Påminner inte så lite om rysk folkkonst.

Utställningen som pågår hela helgen avslutar årets kulturdagar. Arrangörerna från Föreningen Stenskolan är mycket nöjda.

- Det har varit bra med folk på alla evenemang, säger Olle Svanholm.

I farbror Gunnars anda

Även om konst oftast är resultatet av ett individuellt skapande ingår den inte desto mindre i ett sammanhang, där stilar och traditioner hänger mer eller mindre nära ihop.


Det är en tillfällighet som ser ut som en tanke att samtidigt med minnesutställningen av Nils Gunnar Johansson har Carin Hedlund vernissage för sin utställning i ateljén i Orsta, också det i Nordingrå.

Carin Hedlund var under sin uppväxt i Jättesta i Kramfors granne i många år med familjen Johansson. Hon var klasskamrat med Nils Gunnars dotter Lena, och har faktiskt haft Nils Gunnar som teckningslärare. Hon omtalar honom med ett leende som ”farbror Gunnar”, och berättar om hur de ofta fick följa med när konstnären var ute och skissade. Ibland kunde han dela ut färger till barnen så att de skulle måla själva.

Det har varit en viktig inspiration, dels som uppmuntran, men även i motivvalet. Uppåt hälften av de tavlor som Carin Hedlund ställer ut är med motiv hämtade från Nordingrå. De flesta är landskap. Tekniken är akvarell – ”barndomens vattenfärger, fast nu med ett finare namn”.

Akvarell är en svår teknik som kräver en säker blick och en fast hand. Det finns en lätthet, kombinerad med precision, i Carin Hedlunds tavlor som är mycket tilltalande. Det gäller framför allt de rena landskapsmotiven, både de från Nordingrå och de från västkusten.

Hennes bilder från Kramfors däremot är starkt nostalgiska, på gränsen till glättigt idylliserande. Samtidigt finns det en värme i färgerna och anslaget som håller idyllen i schack.

Det finns också några tavlor som avviker. De är försiktigt experimenterande, med abstrakta motiv, där oändlighetssymbolen varieras på olika sätt.

Till slut, på tal om tillfälligheter som ser ut som en tanke: Carin flyttade från Kramfors till Umeå, där hon utbildade sig till matematiker. Hon bor numera i det genom tv riksbekanta Täfteå, och har stället i Orsta som fritidshus. Ateljén är för övrigt belägen i ett gammalt stall. Genom släktforskning har Carin fått veta att hennes släkt har anknytning till Orsta sedan 1600-talet!

Utställningen pågår till den 6 juli.

Ljusets mästare på Mannaminne

Vad vore Nordingrå utan sina konstnärer? Tänk bara Olle Ericsson, Tage Nordholm och Johan Lundgren, och för all del, också alla de nu verksamma. De har skänkt liv åt bygden, de har skildrat den och gjort den känd vida omkring.


En av de absoluta största var Nils Gunnar Johansson. Han hedras nu med en retrospektiv minnesutställning på Mannaminne. Det är hans dotter, Lena Johansson Fahlén, boende i Nyadal, och själv konstnär, som har sammanställt konstverk från sex decennier, med början i 1940-talet.

Nils Gunnar Johansson var norrbottningen som flyttade till Kramfors för kärleken, han träffade sin Barbro på lärarseminariet i Luleå. Det var inte svårt att övertala honom att bosätta sig i Kramfors, han var bekant med traktens skönhet, och då framför allt Nordingrå, sedan beredskapsåren i Järesta.

Han fängslades av landskapet med dess småjordbruk, som han tyckte speglade på ett harmoniskt sätt kontakten mellan människan och naturen.

Samtliga tavlor som ställs ut på värdshuset på Mannaminne föreställer Nordingråmotiv. Här finns både oljor, som länge var hans dominerande teknik, och akvareller, som Nils Gunnar kom att ägna sig alltmer åt under senare år.

Alla konstverken vittnar också starkt om Nils Gunnar Johanssons främsta signum, hans skildring av ljuset. Man kan av tavlorna avläsa ganska exakt vilken tid på dygnet det är, och till och med som någon har sagt, ”man kan se vilken veckodag det är”. Det är en fantastisk nyansering av framför allt färgerna vitt och grå, främst i vintermotiven.

Det är ljust i dubbel bemärkelse, eftersom konstnären skildrar helst livets ljusa sidor, utan falsk idyll. Han har en sällsynt förmåga att framhäva det vackra i vardagen, i detaljer som man annars inte lägger märke till.

Nils Gunnar Johansson var en mycket produktiv konstnär, och hans skapande hade ett mycket brett register. Även om han var nyanserna mästare, arbetade han lika gärna med konstraster, och klara färger, nästan i koloristisk anda.

Påtaglig är också en mycket stark närvarokänsla, när jag betraktade en tavla kunde jag nästan se framför mig konstnären som satt där och målade just den tavlan.

Utställningen är en hyllning till Nordingrå, och en av dess stora skildrare, Nils Gunnar Johansson.

Utställningen pågår till den sista augusti.

Banankul med Sean

Barn, barn, överallt barn. Det var Familjedag på Parken i Kramfors under lördagen. Helena Bruhns Nylandsbaserade All 2 U stod för arrangemanget.


- Det saknas en arena där unga kan uppträda, många barn sjunger men det finns inga självklara platser där de kan hålla till, säger Helena.

Att det finns ett stort behov gick det inte att ta fel på, trots det dåliga vädret sökte sig mängder med barnfamiljer till Kramfors Folkets park.

Helena Bruhn tycker också att vi ska vara rädda om Parken. Renoveringsbehovet är stort, inte minst när det gäller utescener, och hon hoppas att lördagens evenemang ska bli en sporre att investera i området.

- Parken är en jättefin plats, men tyvärr är det helt dött här, det är viktigt att det händer något här också, säger Helena Bruhn.

Det var ett digert program som det bjöds på. Det började med Småstjärnorna, barn som härmar kända artister. Populärast var förstås Loreen, och inte helt otippat kom Eric Saade som god tvåa. Det var över lag mycket från Melodifestivalen, men kanske viktigast av allt – det var ingen tävling.

Sedan var det godisregn – man ska aldrig klaga på vädret! – och efter det uppträdde de duktiga flickorna från Helenas showgrupp 4U.

Efter en kort paus var det så dags för Familjedagens höjdpunkt, det som alla, både barn och som det verkade också deras föräldrar, väntade på, Sean Banan. Hans show bygger på en skicklig blandning av trallvänlig hiphop, fartfyllt scenshow, och tätt publikkontakt, med inslag av humor som balanserar mellan kiss-och-bajs och skämt som gränsar till förolämpningar, utan att någon gång gå över gränsen.

Responsen var enorm, showen mycket uppskattad, och alla såg ut att stortrivas.

Senare på kvällen var det dans till Strixz, där Helena Bruhn är sångerska. Fast det var för de stora barnen.

Veckan från hyllan 27-2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu roligare på ett fullständigt overkligt sätt. Ni vet, verkligheten överträffar alltid dikten, och då blir allt totalt overkligt.

Alltså, den tillträdande finansministern tillträdde aldrig, utan på bästa gammaldags sovjetiska vis avgick av hälsoskäl. (Västvärldens likhet med Sovjet blir för varje dag allt tydligare. Jag vågar inte tänka på vad som händer härnäst.) Han ersattes av en annan ”respekterad” ekonom. Den mannen var en av Greklands chefsförhandlare när landet gick med i eurozonen, och om den förra utnämningen gav talesättet ”att sätta bocken till trädgårdsmästare” en ny dimension, är den här utnämningen från en helt annan dimension.

Grekland är trots allt ett litet och ganska fattigt land, det utgör knappt tre procent av EU:s totala ekonomi. Hur denna lilleputt kan vara orsaken till så mycket problem förblir en gåta, om man inte i god konspiratorisk anda tror att det snarare handlar om att dölja problem.

Problemen i Spanien är av en helt annan kaliber. Landet är EU:s fjärde största, och väldens elfte eller tolfte största, ekonomier. Efter att ha försäkrat alla och envar om att de inte behöver något stöd, har de nu i alla fall begärt det. Förmodligen bara en tidsfråga innan det brakar samman, med oöverskådliga konsekvenser för Europa och stora delar av världen.

Arbetslösheten skenar och börjar komma upp i helt astronomiska siffror. I det läget är det föga förvånande att många spanjorer väljer att pröva lyckan i Mexiko. Där, om man ska tro våra stora tidningars ekonomisidor (vilket man inte ska), blomstrar ekonomin.

Men även där är arbetslösheten ganska hög (för höga trösklar till arbetsmarknaden förstås), så det lär bli ganska problematiskt med spanjorerna som kommer dit på jakt efter arbete.

Det är i Mexiko som på (nästan) alla håll i världen, ekonomin blomstrar för en del, men vissnar för andra
Och så finns där den andra sidan, så att säga. Mexikos icke officiella, eller i varje fall mindre officiella, ekonomi. Den blomstrar förvisso, förmodligen ännu mer än den mer officiella, men har en ganska tråkig, läs våldsam, baksida. Inte särskilt hälsosamt för varje sig mexikanare, spanjorer eller andra.

En storslagen skildring av Mexiko, och dess olika sidor, finns hos den egensinnige författaren Roberto Bolaño, framför allt i hans monumentala roman ”2666”. Läs den! Hoppas ni blir uppmuntrade av nedanstående recension:


2666
Roberto Bolaño
Övers: Lena E. Heyman
Bonniers, 2010

Det finns något djupt romantiskt över författaren Roberto Bolaños person. Han hankar sig fram på diverse påhugg som diskare och campingvakt, medan han skriver, både prosa och poesi, mest det sistnämnda, men blir ständigt refuserad, och det som ges ut når bara små upplagor. Han får sitt genombrott postumt, han dör ung, blott 50 år gammal, i väntan på en njurtransplantation på ett sjukhus i Barcelona, år 2003.

Bolaño var född i Chile, tillbringade sina ungdomsår i Mexico, flyttade tillbaka till Santiago när Allende kom till makten, och flydde landet efter militärkuppen. Efter några år i Mexico igen, landade han i Katalonien. I flera intervjuer säger han att han är latinamerikan, men att hans fosterland är hans barn och hans böcker. I ett tal på ett litterärt symposium i Wien år 2000 likställer han litteratur och exil, och tar kraftfullt avstånd från alla former av nationalism.

Det låter sig sägas, men samtidigt går det inte att ta fel på Bolaños starka känslor, hans kärlek, till Latinamerika i allmänhet och Chile i synnerhet. Också Mexico spelar en framträdande roll i hans romaner.

Men visst finns det en skillnad, avgörande sådan mellan Bolaños författarskap och litteraturen skapad av författare till den berömda latinamerikanska litterära el boom (ett härligt uttryck!), som Garcia Marquez, Vargas Llosa, Carpentier, med flera. Där de bygger sitt litterära universum lokalt, fast förankrat i en omisskännlig latinamerikansk miljö, är Bolaño en globaliseringens författare, som rör sig obehindrad över länder och kontinenter. Hans miljöskildringar blir mindre av beskrivningar av hur det ser ut på visa ställen, utan utgör snarare mentala landskap som återger ett samhällstillstånd.

Också i ”Om natten i Chile” (Tranan, 2009), som för ovanlighetens skull utspelar sig till största delen i Chile, företar huvudpersonen en längre resa till Europa, och som spelar en avgörande roll för handlingen.

Historien om Bolaños svenska utgivning saknar inte dramatik. De två första romanerna, ”De vilda detektiverna”(2007) och ”Om natten i Chile”, gavs ut av det lilla förlaget Tranan, med en fantastisk utgivning, specialiserad på böcker från Latinamerika, Afrika och Asien. De två var måttliga försäljningsframgångar. När det var dags att ge ut megasuccén ”2666” blev Tranan dragna vid näsan av Bonniers, som hade bjudit över.

”De små förlagen får så – de stora skörda”, säger Tranans förläggare Styrbjörn Gustafsson.

Situationen blir inte mindre absurd av att Bonniers är på gång med utgivningen av ännu en roman av Bolaño, medan lilla Tranan ska i februari ge ut en diktsamling av honom med titeln ”Det okända universitetet”). Det är inte svårt att räkna ut vilken av dessa två som kommer att bli den stora kommersiella framgången.

Det är en klen tröst för Tranan att Bolaño såg sig själv främst som poet, och hävdade att han skrev romaner enbart för att kunna försörja sin familj. Han såg också ner på berömmelse, och låter sin hjälte i ”2666” säga: ”De människor han älskade eller mindes med saknad var inte berömda/../Berömmelse byggde på streberaktighet eller misstag och lögn/…/Berömmelse och litteratur var oförsonliga fiender.”

Romanen ”2666” är Bolaños magnum opus, också till omfånget, den är på drygt 1000 sidor. ”De vilda detektiverna” är 700 sidor, medan ”Om natten i Chile” är i det lilla formatet om 150 sidor.

Titeln är ett mysterium och föremål för många gissningar och spekulationer. 2666 är riktnumret till Sonora i Mexico, där stor del av handlingen utspelar sig. 666 är talet för vilddjuret i Uppenbarelseboken. 2:a skulle i så fall kunna stå för det nya seklet. Romanen är nämligen en vildsint sammanfattning och en svidande vidräkning med 1900-talet.

Boken består av fem till synes fristående delar. Det är som ett pussel, där läsaren successivt kan börja skönja helhetsbilden, och till slut faller sista biten på plats, och på ett finurligt och elegant sätt träder bilden fram.

Det börjar med några litteraturvetares fascination av och jakt efter en mystisk tysk författare som ingen någonsin har träffat vid namn Benno von Archimboldi. Det är ett namn som man omedelbart associerar med den italienske 1500-talkonstnären Giuseppe Archimboldo, en udda skapare, som anses vara en förelöpare till surrealismen.

Det finns också klara inslag av surrealism i romanen, inte minst är Bolaño förtjust i långa drömsekvenser. Men boken är oändligt rik på uttrycksformer och stilar. Här finns en härlig blandning av hårdkokt deckare, polisrapportprosa, filosofiska betraktelser, äventyrsberättelser, familjesagor, skrönor och dåliga vitsar som tillsammans bildar något slags litterärt allkonstverk.

Och jag kan försäkra alla som eventuellt känner oro och osäkerhet – nej det är inte svårtläst, tvärtom. Bolaño är en fantastisk berättare, man sträckläser och njuter.

Temat med att man letar efter en mystisk författare går också igen i ”De vilda detektiverna”. Och som en av personerna i ”2666” konstaterar, bara för att något saknas, betyder det inte att det inte finns.

Det centrala och längsta avsnittet i boken är en skildring från en fiktiv mexikansk stad nära gränsen till USA där hundratals kvinnor försvinner under en längre tid. De hittas på soptippar och ödetomter brutalt våldtagna och bestialiskt mördade. De flesta är arbetare vid monteringsfabriker som levererar till USA, och där de som ens nämner ordet ”fackförening” omedelbart får sparken. Det antyds att några överklasspersoner kan vara inblandade, men den korrumperade, håglösa och ointresserade polisen kommer ingen vart i sina fumliga mordutredningar.

Genom en lång och tröstlös beskrivning av de många fallen skildrar Bolaño en iskall värld av besinningslöst våld och övergrepp. Men samtidigt blir det också ett monument över alla namnlösa och ansiktslösa som far illa i samhället. Det är en mycket politisk roman, där klass, kön, och från ett tidigare avsnitt även ras, står i centrum.

Det är också en pessimistisk bok. Våldet regerar, den kriminella härskarklassen går straffri, politiken trampar sönder konsten, medan de opportunistiska intellektuella sviker sitt ansvar. De intellektuellas svek och karriärism är också ämnet för ”Om natten i Chile”.

Finns det då någon väg ut, någon öppning som lämnar åtminstone en gnutta hopp?

Bolaño förblir konsekvent och sig själv trogen, och erbjuder inga definitiva lösningar. Men det finns antydningar om vilken riktning man kan välja för att hitta ut ur hopplöshetens labyrint. Det är kärleken till litteraturen, det är en moders ovillkorliga kärlek, och det kan helt enkelt vara livets små glädjeämnen, som ja, till exempel en god glass.

Bolaños författarskap är en kalejdoskopisk resa som ständigt uppvisar oväntade mönster, nya infallsvinklar, spännande nyanser, ackompanjerade av ett myller av röster. Med hans egna ord: ”de stora verken, de icke-perfekta, vilt flödande verken, de som banar väg till det okända”.

Domen mot Doda

Entusiasmen är just nu mycket stor i Polen, trots fotbollslandslagets misslyckande i EM. Det som många gläds åt är den positiva bild av ett modernt och välmående land som man tror förmedlas just nu genom Europamästerskapet. Sådant är viktigt i ett land som länge har levt med ett starkt behov av nationell självhävdelse och en upprörd känsla av att ha blivit orättvist behandlat av världen.


Men bakom den glättiga EM-fasaden pågår samtidigt mindre smickrande saker.

Hovrätten i Warszawa har fastställt tingsrättens tidigare dom mot den polska artisten Dorota Rabczewska för kränkning av religiösa känslor.

Rabczewska, mer känd under artistnamnet Doda (eller Doda Elektroda), är en mycket populär rocksångerska. Under en intervju 2009 sa hon att hon tror mer på dinosaurier än på Bibeln, ”eftersom det är svårt att tro på något, som skrevs ner av någon som var packad på vin och någon som hade rökt på några örter”, onekligen ett ganska vanvördigt sätt att beskriva evangelisterna.

Doda anmäldes för brott mot artikel 196 i den polska brottsbalken om kränkning av religiösa känslor, som kan ge upp till två års fängelse. Artikeln avser ”Den som kränker andra personers religiösa känslor, genom att offentligt skymfa religiösa kultföremål eller platser avsedda för offentligt utövande av religiösa riter”.

Dodas försvarare yrkade på frigivning, med hänvisning till den grundlagsstadgade yttrandefriheten. Tingsrätten valde dock att döma Doda till böter på 5000 polska zloty (ungefär det dubbla i svenska kronor). Enligt domen var Dodas uttalande ”objektivt kränkande”, och hennes avsikt var att ”håna och kränka”.

Doda överklagade till högre instans, men den fastställde domen. Nu säger Doda att hon ska överklaga till Europadomstolen.

Det finns ett starkt motstånd i Polen mot lagen om kränkning av religiösa känslor. Flera ledande personligheter från politikens och kulturens värld har uttalat sig kritiskt om domen, och krävt lagens avskaffande.