Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 27 augusti 2012

Världens vackraste bilar visades upp i Kramfors


Smäckra rovdjur på fyra hjul med klös under motorhuven kunde beskådas på hotell Kramms parkering i lördags – det var Jaguarklubben som hade träff i Kramfors. Ett 30-tal personer i femton bilar visade stolt upp sina ögonstenar. Några var långväga ifrån, en hade bilat upp ända från Strängnäs, en annan från västerbottniska Rusksele.


Svenska Jaguarklubben har över 3000 medlemmar, och man tror att så gott som alla Jaguarägare är med i klubben.

- Det är världens vackraste bilar, säger Anders Gothefors från Umeå.

- Det är en mycket speciell känsla med Jaguar, säger Anders, det är som att förvalta ett kulturarv, att köra Jaguar är en kulturgärning!

Den kanske mest kända modellen av Jaguar är E-type, av ingen mindre än Enzo Ferrari ansedd som världens vackraste bil. Arnold Sundström, välkänd bilprofil i Kramfors, är en stolt ägare till en sådan, och han instämmer helhjärtat.

- Det här är sportbilarnas sportbil, med otroligt snygga linjer, och fantastisk på vägen, säger Arnold.

Modellen firar 50-årsjubileum i år, och från början var den tänkt som en ren tävlingsbil, men blev en sådan succé att man beslöt att satsa på den som personbil också. Arnold berättar att den tillverkades i 72 000 exemplar, av vilka 50 000 gick på export till USA.

Den engelska bilindustrin har länge haft ett skamfilat rykte, men Anders Gothefors skrattar bara bort det, och tycker att det kan vara kul att meka. Arnold Sundström inflikar att engelsmännen alltid varit duktiga på sportbilar, och är det faktiskt fortfarande. Jaguar ägs numera av indiska Tata Motors, men tillverkningen sker i England, i en fabrik utanför Birmingham.

För deltagarna i träffen blev det en helg full av aktiviteter. Efter uppvisningen på Kramms parkering blev det ett studiebesök på Box whisky-destilleriet i Marieberg, på kvällen avnjöt man middag på hotellet, och helgen avslutades på söndag med ett besök på Ådalens bilmuseum i Lunde.

- Vi har en härlig gemenskap i klubben, säger Anders Gothefors.

Välkommen herr Wallenberg!


BOK
Raoul Wallenberg. En biografi

Bengt Jangfeldt
W & W, 2012

Bengt Jangfeldt är utan tvekan svensk mästare i biografiskrivande. Jag kan tänka mig att han också står sig ganska bra i internationell konkurrens. Efter att ha berättat historier om den egensinnige Axel Munthe och den ryske stjärnpoeten Majakovskij – den boken måste ligga nära ett världsrekord – har turen kommit till Raoul Wallenberg. Tajmingen är perfekt, i augusti är det 100 år sedan Wallenberg föddes.

Det har hittills saknats en heltäckande levnadsteckning av Raoul Wallenberg, vilket kan tyckas märkligt, då han ända sedan andra världskrigets slut är ständigt närvarande i den svenska offentligheten.

Den starka närvaron kan i sin tur förklaras av flera faktorer: hans insats i Budapest, som kontrasterar så tydligt mot den allmänna passiviteten inför Förintelsen, inte minst i Sverige, och i andra länder kunde det rent av handla om direkt inblandning i den nazistiska utrotningen av judarna, hans tragiska öde, som är inte slutgiltigt klarlagt än idag, och sist men inte minst den svenska regeringens agerande som ses som symboliskt och signifikativt för den svenska undfallenheten inför stormakter, framför allt när det kan vara i vägen för lönsamma affärer.

Jangfeldt tecknar ett porträtt av Wallenberg i helfigur från vaggan till graven, ja till och med bortom den. Skildringen av ungdomsåren ger om inte annat spännande inblickar i den tidens överklassuppfostran. Den var starkt kosmopolitisk, bred men ändå tydligt målinriktad. Raoul studerar i USA, hinner arbeta längre perioder i både Sydafrika och Palestina, han reser mycket, är otroligt språkbegåvad, och knyter värdefulla sociala kontakter lite varstans i världen. Bland annat i Ungern, där han blir bekant med riksföreståndare Horthys son.

En myt om Raoul som kommer på skam i Jangfeldts levnadsteckning är den att han skulle vara ett fiasko, en obetydlig och misslyckad Wallenberg. Han var en ung man med ett rörligt och öppet intellekt, nyfiken och engagerad, socialt mycket begåvad, med en rad framgångar inom affärslivet bakom sig, och med visserligen oklara men ändå hyfsat lovande utsikter framför sig. Han var klart medveten om sin ställning som en Wallenberg, och även om han var inte intresserad av en karriär inom banken, diskuterades hans medverkan i andra Wallenbergprojekt, trots en tydlig avoghet, troligen grundad på rädsla för konkurrens, från hans fars kusiners – Jacob och Marcus – sida.

Raoul Wallenberg tycks i mångt och mycket vara ett barn av sin tid, han ger uttryck för tämligen konventionella rasistiska åsikter när han vistas i USA, och han är imponerad av utvecklingen i det ”nya” Tyskland. Däremot verkar han vara fri från antisemitism, vilket möjligen kan förklaras av att han har judiska rötter på mödernet, ett faktum som han både betonar och överdriver.

När Wallenberg skickas till Budapest kan omvärlden inte längre blunda för Förintelsens fasor, samtidigt som det i Ungern finns en i stort sett intakt judisk befolkning på närmare en miljon människor. Tanken är att närvaro av utländska observatörer ska ha en hämmande effekt på nazisternas framfart. Ingen räknar med att Wallenberg ska gå utanför sitt uppdrag på det sätt som han gjorde och genom sitt engagemang rädda så många liv.

Bakom hans mission står USA, nämligen det så kallade War Refugee Board, med kontakter inom den amerikanska underrättelsetjänsten, och till stor del finansierad av judiska organisationer. Wallenberg reser dock till Ungern som svensk diplomat, något som senare måste ha tett sig ytterst suspekt för ryssarna, som genom sina utmärkta spionnät hade någorlunda koll på läget.

Anledningen till den svenska regeringen tillmötesgående för detta okonventionella upplägg var reaktionen på USA:s skarpa kritik av den svenska exporten till Tyskland, inte minst av kullager, levererade av SKF – ett Wallenbergföretag.

Det som skapar förutsättningar för Wallenbergs agerande i Ungern är det faktum att Rumänien byter sida och vänder sig mot Tyskland, vilket väcker stor oro i Berlin att Ungern ska gå samma väg, en oro som inte var helt oberättigad, då den inrikespolitiska situationen i Ungern var ytterst komplicerad, och där insikten att kriget var snart förlorat och att man befann sig på fel sida och att det skulle kräva ett högt pris blev allt större.

Också bland tyskarna var det bara de mest förblindade fanatikerna som vägrade att se vad som var på gång, och allt fler var angelägna att två sina, ofta blodbesudlade, händer. Och gärna skaffa medel som kunde trygga framtiden efter kriget i något fjärran land. Den ursprungliga tanken med Wallenbergs uppdrag var just att använda sig av mutor och löften om ”positiv inställning” efter kriget som påtryckningsmedel. Det sista desperata hoppet för många var en separatfred mellan Tyskland och dess satellitstater och de västallierade, något som den sovjetiska ledningen hyste en paranoid skräck för (medan i Väst var man länge orolig för en ny uppgörelse mellan Tyskland och Sovjet). Tyska fredstrevare gick genom olika förslag om förhandlingar om ”blod mot pengar”, att utväxla judar mot betalning i pengar eller varor, som lastbilar. Den sovjetiska ledningen var därför en kategorisk motståndare till alla former av kontakt med nazisterna, något som Wallenberg självfallet hade kontinuerligt under sin tid i Budapest.

Jangfeldt skildrar förtjänstfullt Wallenbergs aktiviteter i Ungern, och den politiska och militära fond mot vilken det sker. Det mest spännande är naturligtvis slutet, hur Wallenberg korsar frontlinjen, arresteras så småningom av ryssarna och skickas till Moskva. Bengt Jangfeldt är mycket försiktig med att dra några kategoriska slutsatser, men ställer ändå upp några, som det förefaller mycket välgrundade, hypoteser.

Beslutet att häkta Wallenberg, i uppenbar strid med internationell rätt, fattades på högsta ort. Den sovjetiska ledningen misstänkte att Wallenberg var amerikansk spion, som möjligen förhandlade om separatfred, att den svenska beskickningen utfärdade skyddspass åt icke-judar, i syfte att låta ungerska nazister komma undan, och då man påträffade stora mängder smycken och andra värdesaker hos Wallenberg då han arresterades trodde man att han försökte smuggla ut ”nazistiskt guld”.

När man i Moskva upptäcker sitt misstag vet man till en början inte vad man ska göra och avvaktar. Frågan om Wallenbergs öde hade dessutom inte någon högre prioritet. När den svenska regeringen inte nappar på de försiktiga trevare som ryssarna skickar ut, samtidigt som familjen Wallenberg intar en frapperande tystnad, beslutar man sig 1947 för att lösa problemet på ett radikalt sätt genom att döda Wallenberg, troligen med en giftinjektion.

Därefter ägnar man sig åt att lika envist som enfaldigt förneka kännedom om Wallenberg, vilket med stor säkerhet gör större skada än nytta för sovjetisk del.

Någon absolut visshet om vad som hände Raoul Wallenberg kommer vi nog aldrig att få. Men Bengt Jangfeldt kommer en bra bit på väg, samtidigt som han skriver ett stycke levande nutidshistoria.


En kärleksförklaring till fotbollen


BOK

Fotbollen – vilken historia
Eduardo Galeano
Övers: Jens Nordenhök
Lindelöws Bokförlag, 2012

Eduardo Galeano är en uppburen uruguayansk författare och publicist, i Sverige mest känd för ”Latinamerikas öppna ådror”. Som alla uruguayare, och åtskilliga intellektuella, drömde han om att bli fotbollsstjärna, men som för de flesta blev det just ingenting av de drömmarna. Istället får han nöja sig med att hylla det stora spelet genom att göra det som författare är bäst på, nämligen skriva böcker.

Hans ”Fotbollen – vilken historia” är en kärleksförklaring, och det i ordets rätta bemärkelse. Fotbollen är för Galeano som en kvinna, som han uppvaktar och gärna vill lägra. Sexuella anspelningar och metaforer duggar tätt, och det är mycket poetiskt och vackert, och sensuellt, men man undrar hur mycket utrymme lämnas det här för damfotbollen. Spelet är alltid en hon, och får inte ens vara hen.

Också kärleken har sina skuggor. För Galeano är det alldeles självklart att fotboll och politik alltid har hört nära samman, och han betraktar inte det som något vare sig positivt eller negativt, utan enbart ett faktum. Att det sedan kan ha negativa – och någon gång ibland också positiva – konsekvenser är en annan historia.

Fotbollen är samhällets spegel, och dras med samma problem som omvärlden i övrigt. Det är inte fotbollen som är upphovet till våldet i samhället, och för den som tror att det var bättre förr, berättar Galeano om supporterkravaller i Rom 512 vår tideräkning, som pågick i flera dagar och krävde tusentals offer.

Rasismen är ett annat ständigt problem, men ingalunda unik för fotbollen, och det finns en klar vilja från både de nationella förbunden och klubbarnas sida att stävja denna avskyvärda farsot.

Det stora problemet är emellertid kommersialiseringen, med vittgående konsekvenser för både spelet och enskilda spelare. Här är vänstermannen Galeano i sitt esse. Han spyr galla över marknadskrafterna som har tagit över den ädla leken och förvandlat den till en hänsynslös vinstdrivande industri, där spelarna är slavar underkastade den skoningslösa framgångsideologin, där allt som räknas är segrar, och som leder till att lönsamhet ersätter skönhet, och istället för lust styrs spelet av plikt.

Knappast någon skulle förneka de negativa följder som de stora pengarna har fört med sig för fotbollens del, med FIFA:s skumraskaffärer, uppgjorda matcher här och var, tevens diktatoriska makt över matchscheman, överexploateringen av spelare, med mera. Men att det skulle förvandla fotbollen till ett tråkigt, målsnålt, försvarsbetonat muskelspektakel som Galeano påstår stämmer helt enkelt inte.

Jag har följt fotboll i över 40 år, sett elva VM-turneringar, och kan konstatera att utvecklingen går snarare i vågor. 1962 förutspådde man fotbollen snara död, vilket till stor del bekräftades 1966, men turneringen 1970 visade upp ett briljant spel med många mål, vilket sedan fortsatte 1974 och 1978. Och sedan blev det tråkigt igen, och så vände det…

Jag har också svårt för Galeanos nostalgiska och fullständigt ensidiga hyllning av de enskilda individuella stjärnorna, i motsättning till lagspelet och de olika spelsystemen, lite otippat för att komma från en vänsterintellektuell. Visst tillhör en dribbling av Maradona, en nick av Pelé, eller en räddning av Gordon Banks, de oförglömliga ögonblicken, men fotboll är faktiskt en lagsport, och den är som bäst när den spelas av stora individuella stjärnor som uppträder som ett lag.

Den bästa fotboll jag någonsin har sett spelades av Brasiliens landslag som vann VM 1970. Det var ett lag av glänsande individualister, lysande stjärnor som Pelé, Jair, Carlos Alberto, utan några svaga punkter (utom målvakten), som spelade som en veritabel lagmaskin, mer än någonsin Tyskland har kommit i närheten av.

Brasilien 1986 hade kanske lika många stjärnor, men var inte på långa vägar samma lagenhet. Och tänk bara på Argentinas patetiska insats i senaste VM-turneringen.

Galeanos bok tillför just inte mycket nytt, men den är en hyllning av ett älskat spel, vilket gör den till en obligatorisk läsning för alla fotbollsentusiaster.

Napoleons ryska mardröm


Sommaren för 200 år sedan gick Napoleons arméer över floden Njemen i Litauen, som då utgjorde gränsen mot Ryssland. Det ryska fälttåget hade börjat, med katastrofala följder för Frankrike, och långtgående konsekvenser för världspolitiken lång tid framåt.


La grande armée räknade över 600 000 man, av vilka hälften var fransmän, resten var framför allt tyskar, italienare och polacker. Det var förmodligen den största armén som världen någonsin hade skådat. Nederlaget står i proportion till arméns väldighet, bara 90 000 kom hem, en skrämmande siffra, som förklarar den nästan mytiska betydelse som den franska katastrofen har fått genom historien.

Napoleons krig mot Ryssland har också fått en stor symbolisk betydelse. I väst markerar den hybris, en erövrarmakts överdrivna ambitioner som vill sluka mer än vad den mäktar med. I Ryssland ser man kriget istället som ett stort och avgörande steg för landet till en ställning av en modern stormakt.

Och i både väst och i Ryssland ses Napoleons nederlag som det ultimata beviset på att det är omöjligt att erövra det väldiga landet, där inte minst vinterkylan spelar en avgörande roll.

Inte helt oväntat är det sanningar med stor modifikation. Napoleon hade aldrig för avsikt att erövra Ryssland. Han ville bara återställa den maktbalans som hade fastslagits i freden i Tilsit 1807, och som delade upp Europa i två intressesfärer. Det ryska fälttåget syftade till att än en gång besegra ryssarna i ett spektakulärt slag, som senast i Austerlitz, och tvinga dem tillbaka till förhandlingsbordet.

Problemet var bara att ryssarna inte ställde upp till slag, utan ständigt flydde undan, mest beroende på att de inte hade som mycket att ställa upp med, vilket den ryske befälhavaren Kutuzov var klok nog att inte bara inse, utan också att rätta sig efter.

Denna insikt har förlänat Kutuzov en plats i världslitteraturen, genom Leo Tolstojs ”Krig och fred”.

Det var inte heller vinterkylan som besegrade Napoleon. När beslutet om reträtt fattas har vintern fortfarande inte slagit till. Särskilt var oktober månad ovanligt varm det året. Det stora problemet var att försörja en modern armé av den storleken i ett fattigt land, med en högst bristfällig infrastruktur.

Drygt hundra år senare skulle de tyska arméerna ställas inför liknande bekymmer.

Den brända jordens taktik som ryssarna tillämpade förvärrade ytterligare situationen för Napoleons trupper, och under reträttens slutskede skördade också den ryska kylan många offer.

För Ryssland var det otvivelaktigt en stor prestigeseger. Samtidigt fick man betala ett ganska högt pris. Fattigdomen ökade, inte minst bondebefolkningen sjönk ner i misär och livegenskap. Stora delar av Moskva förstördes i branden, som förmodligen anlades av ryssarna själva.

Och någon rysk expansion västerut blev ändå inte aktuell i spåren av Napoleons nederlag.

För Napoleon var det ryska fälttåget början till slutet. Han lyckades visserligen samla en ny armé på över 300 000 man, men de flesta saknade de tidigare stora arméernas stridserfarenhet och motivation. Han besegras, abdikerar, och efter ett mellanspel med de hundra dagarna och Waterloo är hans saga all.

Hans historiska insats blev däremot bestående: att göra slut på franska revolutionens radikala excesser, samtidigt som han befäste revolutionens liberala landvinningar.