Veckan från hyllan 2013-14

Påsk. Kristendomens största helg. Jesu passionshistoria, lidandet, korsfästelsen, återuppståndelsen. Mystiskt, mytiskt, suggestivt.

Historiskt sett dessutom ofta ackompanjerat av pogromer.  Gärna en mässa, bara det blir en rejäl omgång med judarna sedan.

Mig veterligt har kyrkan aldrig gjort upp med sin skamliga historia.

Det förvånar därför inte att det finns så mycket fördomar bland de troende. Kärleksbudskapet gäller liksom inte oss, inte för inte dog Jesus på korset för att sona våra synder.

Och då blir det som det blir. Gång på gång. Som den gången i Tyskland.

ROMAN

Adams arv

Astrid Rosenfeld

Övers: Jörn Lindskog

Bokförlaget Thorén och Lindskog, 2013

Hur många fler böcker om Förintelsen behövs det egentligen? Svaret är mycket enkelt: många, väldigt många. Vi har alla ett existentiellt behov av att lämna spår efter oss. Miljoner människor har begravts i namnlösa massgravar, om de ens hade turen att ha en grav. Var och en av dessa människor är en egen berättelse, och så länge någon berättar deras historia lever minnet kvar.

Det är inte bara att det behövs böcker om Förintelsen, de måste skrivas. Behovet och tvånget tycks också vandra från generation till generation, en välkommen, om än inte okomplicerad, utveckling.

Astrid Rosenfeld tar sin utgångspunkt just i barnbarnsgenerationen. Edwards morföräldrar är tyska judar som har överlevt Förintelsen i England, men återvänt efter kriget. De är en disfunktionell och excentrisk familj, på samma sätt som de flesta överlevande judiska familjer i litteraturen brukar vara. Och det sällan utan anledning.

En annan del av familjen klarade sig inte, bland dem morfaderns bror Adam, familjens svarta får, och källan till familjens stora och traumatiska hemlighet. Edward påstås brås på honom, ett tungt arv att bära.

När morföräldrarna dör får Edward i sin hand ett manuskript som är Adams egenhändiga levnadsteckning, från begynnelsen i Weimarrepublikens kaos till det tragiska slutet i Warszawas ghetto.

Rosenfeld har en fantastisk känsla för stilistiska tonarter. Det börjar så lättsamt, nästan frivolt, med drag av skröna. Familjen Cohen är trogna tyska patrioter, och även om August och hans anhang – eller hette han Adolf? – ställer till med dumheter, måste de snart ta sitt förnuft till fånga. Men det gör de inte, vansinnet sprider sig, galenskapen triumferar, och Döden verkar vara ständigt på fyllan.

Efter hand mörknar tonen, stämningen blir allvarlig och dyster, och stilen förtätas. Och mitt i allt detta hopplösa elände dyker så Kärleken upp. Den ska definitivt skrivas med stor bokstav. Det är den som visserligen leder mot undergång, samtidigt är det just den som är ljuspunkten i denna mörka berättelse, det enda som egentligen gör livet värt att leva.

Om det låter motsägelsefullt, så är bygger boken på en hel rad bisarra logiska kullerbyttor, absurda överenskommelser, groteska sammanträffanden, och oväntade allianser och vänskaper, som är så osannolika att de kan mycket väl vara sanna. Det är Livets och Historiens dialektik fångad i romanform. Här bor humor och sorg tätt intill varandra.

När jag slår igen boken har jag inte långt till tårar, och det skäms jag inte ett dugg för.

En stark och nödvändig roman.

Flytta Teater Västernorrland till Härnösand!

Teater Västernorrland har under Iso Porovics ledning genomgått en fantastisk utveckling. Satsningar på konstnärlig kvalitet och samhällsangelägna teman har skapat spännande föreställningar, som har rosats av kritikerna, lockat stor publik, och gjort det möjligt för ensemblen att nå sin fulla potential.

Låter som en framgångssaga, allt frid och fröjd, och en lysande framtid för teaterlivet i vårt län.

Men märkligt nog är det inte så. Det är inte utan en viss förvåning, och definitivt med bestörtning, som man kan läsa Iso Porovics debattartikel i Sundsvalls Tidning (23 mars) med den talande rubriken ”Att koka en god soppa på en rostig spik”, där han bland annat skriver: ”Idag, med den situation som föreligger, pressas vi in i det ekonomiska systemet, och istället för att ge alla möjlighet sitter vi och räknar pengar./../ Teater Västernorrland är en av dessa kulturinstitutioner, och man kan fråga sig hur det är tänkt att vi ska kunna fullgöra vårt uppdrag under de förutsättningar teatern har. Det finns en gräns för hur mycket vi kan avstå och offra utan att det karvar på kvalité och resultat.”

Kulturen är som Iso Porovic skriver oumbärlig, och man kan faktiskt tycka att just i svajiga tider av ekonomisk kris borde dess roll vara ännu viktigare.

Så ser man det tydligen inte i Sundsvall. Risken är mycket stor att anslagen till teatern minskar, samtidigt som man genom hyreshöjningar ytterligare försämrar teaterns ekonomi. Dessvärre lägger sig klåfingriga politiker i verksamheten, visserligen på politikers vis mest indirekt, och försöker styra mot en mer publikfriande, lättsam och mindre krävande verksamhet. Bröd och skådespel!

Teater Västernorrland lockades en gång i tiden från Härnösand till Sundsvall. Året var 1992, och lockbeten var dels en sammanhållen scenisk verksamhet, vilket inte genomfördes fullt ut då Norrdans är huvudsakligen kvar i Härnösand, och dels ett nytt teaterhus. Av det bidde det inte ens en tumme, och drygt 20 år senare är utsikterna att det ska förverkligas minimala. För att uttrycka det mycket snällt.

Att man fortsätter verka i den gamla – förvisso charmiga – teatern innebär sämre tillgänglighet för publiken, en orimlig arbetsmiljö, och faktiskt ökade utgifter, då dryga viten för arbetsmiljöbrott måste i praktiken tas in i budgeten!

Sundsvallspolitikernas ointresse i kombination med de orimliga arbetsförhållandena borde få teaterledningen att fundera över en återflytt till Härnösand.

Härnösandsteatern har ändamålsenliga lokaler av högsta klass, två scener, den stora har en tillräckligt rymlig salong, här finns också kontorslokaler och andra nödvändiga utrymmen. Läget är perfekt mitt i stan, men ändå lite avskilt. Dessutom vore en flytt till Härnösand en välkommen markering norrut, till en eventuell framtida regionsbildning med Västerbotten.

Härnösands politiska ledning är kulturvänlig, både kommunalrådet Fred Nilsson och oppositionens Anders Gäfvert har visat ett genuint kulturintresse. Här finns också en kulturtörstande publik, och en högst kompetent kulturchef, med en väl fungerande organisation. Härnösand är redan nu en av de kommuner i Sverige som satsar mest på kulturlivet. Lärdomsstadens traditioner förpliktigar.

Jag kan inte annat än enbart se fördelar med en flytt.

Satsa på teater! Flytta Teater Västernorrland till Härnösand!

Kollektiv teater om gatubarnens verklighet

My life

Manus och regi: Kajsa Dahlström och Peroy Kirchner, tillsammans med ensemblen

På scen: Mary Muthoni, Tvuphena Achieng, Dennis Kimatu, Milcah Namaba, Vincent Mwangi och Jackson Obura

Teatern är en sällsynt lämplig konstform för gestaltning och medvetandegörande på kollektiv nivå. Det finns till och med långt utvecklade teorier kring detta, framför allt i brasilianaren Paulo Freires frigörelsepedagogik, tätt knuten till olika former av gatuteater.

Svenska Globteatern arbetar delvis i samma anda sedan 1970. Under ett besök i Nairobi samlade teatern in 150 berättelser från kenyanska barn, och fram växte ett manus om livet som gatubarn i den gigantiska slumförorten Dandora. Efter audition valdes ut sex skådespelare i åldrarna 11-24 år, alla med egna erfarenheter av livet på gatan och i slummen, och ensemblen gav sig iväg på världsturné.

Just nu spelar man i Västernorrland, och på måndag och tisdag gavs det föreställningar i Kramfors för skolorna och allmänheten.

Handlingen är enkel: tre systrar bor med en alkoholiserad far. När de inte kan betala hyra - hur nu någon kan begära betalning för dessa ruckel i plåt och kartong, utan sanitära faciliteter – vräks de och hamnar på gatan. Här möter de två pojkar, överlevnadskonstnärer som genom företagsamhet, list och lurendrejeri drar sig fram i det hårda gatulivet.

Det är en värld av hunger, droger, övergrepp och kriminalitet. Mitt i det mörka eländet finns det ändå stunder av glädje, gemenskap och framtidstro som lyser upp tillvaron. Men våldet tar hela tiden överhanden, det är ständigt närvarande, och skruvas alltmer upp i en ohejdbar spiral. Det slutar i en oundviklig katastrof, publiken får först bevittna en brutal våldtäkt – fattiga kvinnor är mycket mer utsatta – och sedan hamnar hela sällskapet i fängelse, genom framtvingade bekännelser och förfalskade åldersintyg.

Korruptionen regerar, och är i mångt och mycket roten till all ondska. Föreställningen flyr undan hopplöshet och resignation med hjälp av sagans musikaliska magi. Skådespelarna dansar samtidigt som de skanderar ”Korruptionen är slut, rättvisan segrar”. Som det borde bli.

Det är en hård värld som skildras, och allt som utspelar sig på scenen är hårt, högljutt och hänsynslöst. De unga skådespelarna agerar väl, med starkt utspel utan att spela över, och med den egna erfarenhetens självklara äkthet, samtidigt som spelglädjen är påtaglig.

Starkt budskap, men också riktigt hygglig teater.

Feminist och antirasist om Katarina Taikon

Lawen Mohtadi är journalist och författare, och hon har nyligen tilldelats det allra första Sara Lidman-priset med motiveringen: ” Med journalistiskt skarpsinne, aktivistiskt engagemang och inspirerande folkbildningsförmåga har Mohtadi under lång tid visat på ett brinnande engagemang i antirasistiska och feministiska frågor”. Priset delas ut på lördag i Umeå, och på vägen upp stannade Mohtadi på torsdag till i Härnösand och höll ett föredrag på Sambiblioteket om sin bok ”Den dag jag blir fri” om Katarina Taikon.

Mohtadis bok är den första biografin över Katarina Taikon, vilket är en smula förvånande med tanke på vilken ställning hon hade i samhällsdebatten under ett par decennier, och inte minst hennes stundtals dramatiska och färgstarka öde.

Katarina Taikon var på många sätt en unik person, och man kan beskriva henne som en enmans kulturinstitution, med ett häpnadsväckande register. Hon var på samma gång författare, skribent, debattör, talare, aktivist, skådespelare, politiker, ja listan tar aldrig slut. Och hon har mer eller mindre på egen hand satt igång en debatt som ledde till viktiga reformer för att förbättra romernas liv.

Katarina Taikon var född 1932 i ett tält utanför Örebro. Hennes far Johan tillhörde en ”bättre” familj bland svenska romer. Han var gift tre gånger, i samtliga fall med icke-romska kvinnor, vilket trotsade familjetraditionerna. Desto mer förvånande att han själv gifte bort Katarina när hon var 14 år gammal.

Men hon flydde, fick så småningom plats på Stadsmissionens flickhem, och även ett arbete.

1948 gjorde den berömde regissören Arne Sucksdorff en film om Stockholms romer, ”Uppbrottet”. Katarina fick en av huvudrollerna, filmen blev en stor succé, och nya världar öppnade sig för Katarina Taikon. Hon skaffar sig äntligen en gedigen utbildning på en folkhögskola, driver en framgångsrik affärsrörelse, träffar sin livskamrat Björn Langhammer, bildar familj.

Men fortsätter att uppröras över romernas svåra situation. Skriver debattartiklar, och 1963 kommer hennes debutbok ”Zigenerskan”. Den blir till en början till att romernas problem, framför allt bostads- och skolfrågan, diskuteras och så sakteliga åtgärdas.

1969 publiceras den första boken om Katitzi, och fram till 1982 kommer det ytterligare 14, med en klar självbiografisk karaktär. Katitziböckerna får miljoner läsare, och Katarina Taikon är en av Sveriges stora barnboksförfattare.

Idag finns det knappast någon enskild person inom det romska samfundet med samma intellektuella resning som Katarina Taikon. Men hon fortsätter att inspirera i kampen för orättvisor. Både romer och alla andra.

Veckan från hyllan 2013-13

Veckans snackis har varit boken om hur Håkan Juholt blev sossarnas partiledare. Inte för att någon egentligen bryr sig, och de enda som kommer läsa boken är de som nämns i den. Redan har kultursidorna fylls med långa vindlande artiklar där den närmast sörjande förnekar att de hade någonting med saken att göra. Juholt liksom valde sig själv. Vilken tur att den politiska debatten och kultursidorna sysslar med de tunga väsentliga frågorna.

Eurosamarbetet som skulle leda till stabilitet och välstånd åt alla i all evighet har skördat ännu ett offer. Nu är det Cypern, i alla fall den grekiska delen, som står på konkursens rand. Lösningen på landets problem är allt annat än enkelt. Det är nämligen en politiskt högst känslig fråga att låta tyska skattebetalare pröjsa för spekulationer av ryska penningtvättare. Det syntes som en bättre idé att låta de cypriotiska småspararna stå för notan.

Men Cyperns politiker sa nej till det förslaget, och avslaget har av den tyske finansministern, i ett sällsynt brutalt överfall på allt vad satir heter, kallats för ”utpressning”. Spännande fortsättning följer nästa vecka.

Här hemma har Borlänge kommun hjälpt Ikea att komma undan skatt. Att den gamle nazisten Ingvar Kamprad är skattesmitare är känt sedan länge. Men att han får hjälp med skatteflykt av en svensk kommun – socialdemokratiskt styrd – det är nytt det! Så nytt att ingen verkar bry sig.

Ny på sin post är inte migrationsminister Tobias Billström. Han har varit statsråd i sex år, men det har tydligen inte räckt för att förbereda sig ordentligt inför mediernas frågor om hans eget specialområde. Det är helt i sin ordning. Regeringen ska vara representativ för folket, och då är det inte mer än rätt att några tröga halvanalfabeter får också bli ministrar.

Tobias är dock inte helt korkad och obildad, han lyckades till och med att damma av några gamla tal av den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels. På känt manér har Tobias Billström uttryckt sin oro över invandringspolitiken, och kommit på att det finns människor som är ”volym”.

Det är naturligtvis skillnad på folk och folk, det finns de trevliga, blonda och blåögda, de är inte volym, och de andra, inte så trevliga, definitivt inte blonda och blåögda, och det är de som är volym.

Billström togs i örat av statsministern, man säger inte blonda och blåögda när man menar etniska svenskar mitt i livet. Fatta det!

Ett antal moderata kommunalpolitiker tog dock Tobias i försvar. Ordvalet var olyckligt, men man kan inte sopa problemen under mattan. Det är som med Goebbels. Ingen kan förneka att Tyskland hade svåra problem att brottas med under 30-talet, och även om hans ordval var en smula olyckligt…

Så tillåts rasism breda ut sig i kölvattnet av Alliansens (och för all del även socialdemokraternas) oförmåga att lösa de stora samhällsproblemen. Rasistpartier skördar nya framgångar, och en ambulans vägrar att köra en flykting till sjukhuset.

Rasismen är vår tids stora fråga. En författare som har skrivit mycket initierat om ämnet är en av mina favoriter britten Caryl Phillips. Med tanke på frågans dignitet presenteras inte mindre än tre böcker:

Caryl Phillips
En fjärran kust
Övers: Hans Berggren
Wahlström & Widstrand

En utomordentlig författare, och den här gången tvekar jag inte att säga av högsta klass, är Caryl Phillips. Han är född 1958 på Saint Kitts i Västindien och kom som barn till Storbritannien. Hans hyllade romaner, av vilka flera finns på svenska, skildrar ett England i förändring. Så också hans senaste ”En fjärran kust”. Bokens inledning anger tonen: ”England har förändrats. Nuförtiden är det svårt att avgöra vem som är härifrån och vem som inte är det. Vem som hör hemma och vem som är en främling. Det är störande. Det känns inte rätt.”

Boken har två huvudpersoner. Dorothy, som har ett kraschat liv bakom sig och vill börja om från början ”bland sina egna”. I den inskränkta och fördomsfulla omgivningen uppfattar man hennes utanförskap och mänskliga anständighet som ett mentalt problem, ”klena nerver”. Den andra personen är Solomon, en flykting från Afrika, vars berättelse om upplevelserna i hemlandet som gav upphov till flykten och hans strapatser för att nå fristaden i Europa, skulle få vilken diskussion som helst om invandring att framstå som vedervärdigt pladder. Hans tillvaro i England med dess dubbelhet av omgivningens marginalisering och hans egen integrerade utplåning av det traumatiska förflutna, skildras på ett genialt sätt. Dorothy och Solomon möts under en kort tid innan det oundvikliga sammanbrottet, hon hamnar på mentalsjukhus, han blir ihjälslagen av några ungdomar – ”det var bara på skoj”.

Stilen och språket är perfekt anpassade till person och handling. Dorothys vardagligt men bildad, mycket distanserat, hos Solomon ett jämnt och monotant ordflöde som gestaltar hans emotionella nolläge, med en knappt tillbakahållen vrede under ytan. Det är en berättelse genomsyrad av äkthet. En bild av ett England - och Europa! – i förvandling visas upp, och det är svårt att gilla det vi får se.

Det är gripande och angeläget, det är också stor berättarkonst. Lägg namnet Caryl Phillips på minnet.

Caryl Phillips
Dans i mörker
Övers. Hans Berggren
Wahlström & Widstrand

En teaterscen är ingen dålig metafor för livet, men hur är det för dem som faktiskt står på scenen?

Bert Williams var USA: s mest framträdande underhållare de första decennierna av 1900-talet. Mest framträdande SVARTA underhållare, ska tilläggas. Precis som Jack Johnson vid samma tid inom boxningen, är Williams en svart pionjär inom underhållningsbranschen, och banar väg för senare generationer av afroamerikaner.

Om honom har Caryl Phillips skrivit en roman som är en skicklig blandning av fiktion och dokument. Vi får följa Williams liv hela vägen från de första förtvivlade dagarna av hans artistkarriär till slutet då han 47 år gammal kollapsar på scenen på höjden av sin berömmelse. Williams fick betala ett högt pris för sina framgångar. Den enda accepterade rollen för en svart vid den tiden är den klumpige, sinnesslöe negerdummerjönsen, en figur som Williams utvecklar till perfektion. Utanför scenen var han emellertid en belevad, högst intelligent och bildad gentleman. Älskad men definitivt inte respekterad av den vita publiken, bemött med ambivalens av de svarta, utvecklade den store artisten en dubbelnatur, som föga förvånande tenderade att göra honom till en halv människa. Hur mycket vi än lär känna honom förblir han lika sluten och oåtkomlig för oss som han är för sin omgivning, sin far och kanske framför allt för sin fru.

Hon och hennes väninna Aida – hon har bytt från Ada! – får representera de svarta kvinnornas utsatta situation, deras ”dubbla bördor”. Och bakgrunden är det rasistiska USA, med ett legaliserat och institutionaliserat förtryck, med förolämpningar, förnedring, misshandel och som inte ens saknar återkommande pogromer. Inte i den djupa Södern utan i det liberala New York, och inte har det försvunnit förrän ganska nyligen, om det nu verkligen är borta helt och hållet.

På ett nästan smärtsamt sätt visar författaren hur rasismen tränger in i och förstör människornas liv. Frågor om identitet och människovärde ställs på sin spets.

Ännu en litterär triumf för Caryl Phillips.

Caryl Phillips
Främlingar – tre engelska liv
Övers. Hans Berggren
Wahlström & Widstrand, 2008

Caryl Phillips författarskap rör sig ständigt kring tre ämnen: ras, klass och kön. Lägg därtill hans språkliga rikedom, gestaltningsförmåga och en glöd utöver det vanliga inför uppgiften, och han framstår som en av de intressantaste och angelägnaste författarna i vår tid.

Hans senaste bok domineras av problematiken kring ras, medan klass och i synnerhet genus kommer mycket mer i bakgrunden. Det är tre levnadsöden som skildras. Alla tre är verkliga historiska personer, och de är alla svarta i England. Grundtemat är ensamhet. Samtliga huvudpersonerna, sinsemellan högst olika, och de lever under olika tidsepoker, är särlingar i ett engelskt samhälle som vägrar att acceptera dem som sina egna. Själva vägrar de att godta spelets rasistiska regler, de hävdar sin rätt att tillhöra och att vara hemma. Konflikten blir oundviklig och leder inte helt överraskande rakt mot undergången.

Just ensamhetstemat är mycket starkt, det finns något djupt traumatiskt i att bli behandlad som främling av sina egna mångåriga grannar. Annars övertygar inte Phillips den här gången. Det är svårt att se någon rasproblematik bakom öden där pengar slösas bort, man gör dåliga investeringar och omger sig med falska vänner. Vardagsrasismen är naturligtvis upprörande, men den skildringen berör inte tillräckligt. Det är först i historien om den nigerianske immigranten som hetsas, trakasseras och slutligen misshandlas till döds som berättelsen lyfter. Språket får spänst, och de många berättarrösterna blandade med citat och utdrag från rapporter bildar en väv som visar upp en bild av ett samhälle med rasistiska våldsstrukturer, och där alla goda människor väljer att titta bort och sköta sitt.

Phillips hjältar har förvisso fått upprättelse. Men rasismen är inte borta, tvärtom tyder mycket på att den i tider då stora grupper lämnas utanför välfärdssamhället ökar den oroväckande fort. Även om ”Främlingar” är ingen fullträff, utgör den en länk i ett angeläget författarskap som alltmer formar sig till en viktig motståndshandling när den som mest behövs.

Om vikten av möten

POESI

Släpljus och vingar

Roy Isaksson

Celanders, 2013

”Hur skriver man ett äreminne över fåordigheten, idogheten/och drömmarnas snåla ljus/../” frågar Roy Isaksson i dikten *Miniessä*, och svaret är mycket enkelt: precis som han själv gör det i diktsamlingen *Släpljus och vingar*, i vilken dikten ingår.

Isakssons poesi är högst konkret och påtagligt fysisk. Landskapet, den småländska landsbygden, är själva utgångspunkten, det berättar med en egen stämma om sina skogar, sina minnen, och inte minst förfallet, utflyttningen, den gradvisa men totala förvandlingen. ”Nödvändigheten/ har tunnats ut, självhushåll har blivit stormarknads-/kunder, bönderna har blivit månskensdito.

”

Dikterna är starkt kroppsliga, inget tema är opoetiskt. Ett utedass kan bli föremål för en både filosofisk och ideologisk undersökning, inte utan stillsam humor, ”/../Här fanns/bara fjölens demokrati. Skitandets närvaro och tvångets/frånvaro.”

Med en föredömlig känsla och empati porträtterar Isaksson några människor. Det är hans far, morfar, morbror, det är också några byorginal. De arbetar, rakar sig, stöts ut och tar revansch. Som morbror ”/../uppväxt med polio och/tbc som klasstillhörighet/../”, som är den som skaffar byns första bil, ”/../en Opel Rekord som gasades/med ett handreglage.”

Historien skapar ett sammanhang och en förankring i tid och rum. Det är befriat från all nostalgi, diktaren konstaterar elektricitetens och telefonins välsignelser, samtidigt som han noterar hur ledningarna inte följer gamla stigar och vägar utan löper på tvärs mot övriga landskapet.

Ändå beskrivs moderniteten genom landsbygdens långsamma förtvinnande, det är det förflutna som belyser framtiden. ”Hela mitt liv har jag försökt tänka mig frånvaro, utan/att lyckas/../”.

Roy Isaksson är nog mest känd som översättare, *Släpljus och vingar* är bara hans femte diktsamling sedan debuten 1976. Han har översatt storheter som Jaroslav Seifert, Breyten Breytenbach och Seamus Heaney.  I översättandet finner han en vacker och tilltalande tro på att ”verklighetens många ansikten kan mötas”.

Det mötet finns också utan tvekan i hans egen poesi.

Ett norrländskt fönster mot världen

Littfest i Umeå är inte bara den största enskilda litterära händelsen i Norrland, den har också växt fram genom åren till att bli en professionellt arrangerat litteraturfestival av högsta kvalitet, som mycket väl kan mäta sig med sina kollegor söderöver. Dessutom har det blivit ett norrländskt fönster mot världen, med allt fler utländska författare på besök. I skärningspunkten av mötet mellan den norrländska provinsen och den stora världen uppstår de mest spännande samtal.

Det började redan på det inledande seminariet på fredagen, när Jan Myrdal under ett samtal med Carl Johan De Geer om konst och politik, som leddes av Mats Jonsson, lika magistralt som vanligt fastslog den tämligen självklara sanningen att Sverige är ett mycket litet land ute i periferin.

Det behöver givetvis inte vara något negativt. Ola Nilsson med rötter i jämtländska Hammerdal och Pär Hansson, bördig från Vännäs, försvarade båda det lilla samhället, och vittnade om vilken stor betydelse, på ett positivt sätt, uppväxten ute på landet har haft för deras fortsatta liv. Det handlade förstås mycket om trygghet, men också en nyfikenhet på världen, och även en konstnärlig inspiration, som Ola Nilsson benämnde ”norrländsk magi”.

Ett annat sorts utanförskap som resonansbotten för en identitet som befrämjar kreativitet berördes av den slovenske författare Goran Vojnović, aktuell på svenska med sin debutroman ”Blattejävlar!”, som handlar om bosniska invandrare i en förort till Ljubljana.

Ett fascinerande föredrag hölls av sportjournalisten och författaren Erik Niva under rubriken ”Hur fotboll förklarar världen”, och som handlade lika mycket om hur världen förklarar fotbollen. Niva formulerade några mycket intressanta tankar, bland annat att fotboll är den sista kollektiva upplevelsen i en splittrad och fragmenterad värld. Dagens fotboll har genomgått en stor förändring, i takt som världen har förändrats. Tidigare representerade klubbarna samhällets olika klasser, idag representerar de konkurrerande ekonomiska intressen. Det i sin tur skapar en helt ny typ av spelare, värvade vid fem-sexårsåldern, starkt specialiserade, ”robotar” utan egentlig livshistoria utanför fotbollen.

Det här är bara ett mycket litet axplock av alla högintressanta seminarier som bjöds i Littfests digra program.

På plats i Umeå fanns dessutom de aktuella Maria Sveland och Jonas Hassem Khemiri, författare från Norge, Tyskland, Sydafrika, Kanada och Rumänien.

Till undertecknads stora glädje avslutades Littfest med ett entimmesprogram om polsk poesi. Översättarna Stefan Ingvarsson och Irena Grönberg presenterade efterkrigstidens fyra mest kända polska poeter: Wisława Szymborska, Zbigniew Herbert, Czesław Miłosz och Tadeusz Różewicz, och tyngdpunkten låg inte som det annars är brukligt på de två Nobelpristagarna, utan på den ende som fortfarande lever, nämligen den 92-årige Różewicz.

Påpassligt nog introducerade man också en av den unga polska generationens mest spännande namn Marta Podgórnik.

Den ständige Nobelpriskandidaten

Philip Roth har fyllt 80 år. Dagen till ära (lite i efterskott) en recension:

ROMAN

Konspirationen mot Amerika
Philip Roth
Översättning: Hans-Jakob Nilsson
Bonniers, 2005

USA:s dramatiska historia och dess komplexa och konfliktfyllda samhällsliv återspeglas ofta i den amerikanska litteraturen. Och som det anstår en stor och mäktig nation skildras och tolkas samhället av många framstående författare. En av de absolut främsta nu levande är den ständige Nobelpriskandidaten Philip Roth. Hans senaste roman ”Konspirationen mot Amerika” är ett försök till kontrafaktisk historieskrivning, det vill säga berättelsen om vad som hade kunnat hända om historien hade tagit en annan vändning. Tanken bakom är förstås att belysningen av alternativen får den faktiska historien att framstå med större skärpa. (Och det finns alltid alternativ i historien!)

Bokens huvudperson är den här gången inte som annars brukligt i hans romaner Roths alter ego, utan författaren själv, och hans familj, dock i välbekanta omgivningar i Newark.

Handlingen är fascinerande: inför presidentvalet 1940, som Roosevelt väntas vinna lätt, kan republikanerna inte enas om en kandidat. Då dyker flyghjälten Charles A. Lindbergh upp, och med ett karismatiskt framträdande och ett isolationistiskt budskap, sopar han hem nomineringen. Under valkampanjen flyger han själv från stad till stad och håller tal som är aldrig längre än fem meningar, och som hamrar fram parollen att ”hålla Amerika utanför alla krig och alla krig utanför Amerika”. Lindbergh vinner en jordskredsseger. USA sluter vänskapsavtal med Tyskland och Japan – Ribbentrop kommer på besök till Washington – och under täckmantel av kamp mot kommunism börjar man föra en fascistisk politik.

Man inrättar ett Ämbetsverk för amerikansk absorbering (!) som syftar till att ”uppmuntra Amerikas religiösa och nationella minoriteter att i högre grad låta sig införlivas i det större samhället”, och påbörjar ett projekt kallat Hemman 42 där man tvångsförflyttar människor kors och tvärs över landet för att undvika ghettobildning och underlätta integration (de rothska fantasierna kommer farligt nära förslag som på sistone har förts fram i den svenska integrationsdebatten, bland annat av folkpartiet).

En fientlig och hotfull stämning sprider sig, och kulminerar så småningom i regelrätta pogromer som kräver dödsoffer. Lindbergh försvinner emellertid spårlöst under en soloflygning 1942, ett kuppförsök avvärjs, nyval utlyses som vinns enkelt av FDR, och i december angriper japanerna Pearl Harbour…

Hur trovärdigt är det? Historien är påhittad men företeelser, personer och även vissa händelser är i allra högsta grad verkliga. Den amerikanska isolationismen var mycket stark – än idag anklagar man Roosevelt för att ha känt till det japanska angreppet – antisemitismen var ett påtagligt faktum, det fanns starka sympatier för det nazistiska Tyskland som sågs som garant mot hotet från Sovjet. Så visst är det trovärdigt. Roth är därtill en driven författare som snabbt och skickligt bygger upp miljöer, personporträtt och stämningar. Mycket av bokens förtjänst ligger i den livfulla skildringen av en familj som inför den annalkande faran slits sönder genom olika ideologiska konstellationer.

Inte desto mindre skulle jag inte räkna ”Konspirationen mot Amerika” till Roths bästa böcker, därtill är den alltför förutsägbar och förmår inte överraska. Betydligt vassare är trilogin som behandlar USA:s efterkrigshistoria, med ”Gift med en kommunist”, ”Amerikansk pastoral” och ”Skamfläcken”.

”Konspirationen mot Amerika” är en hygglig mellanbok av en annars utomordentlig författare.

En smäll som kan bli klassisk

ROMAN

Örfilen

Christos Tsiolkas

Övers: Olov Hyllienmark

Leopard, 2012

Alla som fortfarande inte har läst ”Örfilen” av den australiensiske författaren Christos Tsiolkas, oavsett om de har sett den välgjorda tv-serien eller inte, är att avundas. Det är en fantastisk roman, en veritabel triumf för den psykologiska realismen.  Det är länge sedan, faktiskt mycket länge sedan, som jag läste en bok som med samma skoningslösa skärpa och inträngande insikt skildrade människans motsägelsefulla och komplexa väsen.

Under ett grillparty ger en vuxen man en treåring en örfil. Kring den händelsen bygger Tsiolkas upp åtta olika människoöden, som flätas samman på ett intrikat sätt. Porträtt tecknas med ett djup och en bakgrund som skapar förståelse och empati, utan att egentligen ursäkta någonting.

Det revolutionerande nya är gamla sanningar som berättas utan att ens för ett ögonblick riskera att stranda på banalitetens grund. Alla människor är unika, men ingen ä ren ö. Det finns mycket som skiljer oss åt, men ännu mer som förenar. Och på den eviga frågan om människan är god eller ond är svaret det självklara men alls inte triviala: hon är både och.

”The Times” lär ha kallat romanen för ett ”modernt mästerverk”. Det är bara att instämma.

Starka känslor och äkta rakt igenom

Teater Västernorrland, Sundsvall

Willy Russell: Blodsbröder

Regi: Markus Virta

Scenografi och kostym: Lotta Nilsson

Kapellmästare: Örjan Lidén

På scenen: Anita Nyman, Gisela Nilsson, Helena Svartling, Logi Tulinius, Daniel Adolfsson, Camilla Eriksson, Åke Arvidsson, Jens Lindvall m fl.

Teatern mitt i samhället. En scen som konstnärligt gestaltar tidens stora frågor, i dialog med sin publik. Teater Västernorrland under Iso Porovics ledning sätter ribban högt.

Vårens stora satsning är musikalen Blodsbröder. Temat kunde inte vara aktuellare, det handlar om klass. Utgångspunkten är den klassiska sagans: tvillingar skiljs åt vid födsel, hamnar i diametralt olika sociala sammanhang, men möts senare i livet av en slump, och en intrikat relation uppstår, här är de vänner – blodsbröder.

Formen däremot minner mest om ett grekiskt antikt ödesdrama: protagonisterna går obevekligt mot sin egen undergång, påskyndad av deras inbördes förhållande.

Regissören Markus Virta har också valt i den antika teaterns tradition att använda sig av en Berättare, som i föreställningen uppträder som en hemlös. Det fungerar alldeles utmärkt. Anita Nyman sköter sin roll alldeles lysande, hon knyter ihop och driver pjäsen framåt med sin självklara närvaro på scenen. På samma sätt som de hemlösa och tiggarna är så självklart synliga i gatubilden av idag, i vår vardag.

Musikalen är inte de fina nyansernas konstform, och Willy Russell är inte heller de små medlens mästare. Föreställningen bjuder istället på starka känslor, det är äkta rakt genom, och det berör ända in i hjärteroten.

När tvillingarna råkar träffas dras de till varandra på grund av sina olikheter, de är motsatserna som attraheras. Det är lärdom nummer ett: olika barn leka bäst!

Men deras olika sociala och ekonomiska villkor driver dem alltmer isär. De blir som främlingar för varandra, som lever i olika obegripliga verkligheter. Blod är inte tjockare än vatten, men klass är tjockare än blod.

När så hopplöshet och förtvivlan får Mickeys liv att spåra ur förvandlas blodsbröderna till fiender. Allt slutar i fullständig katastrof, klassamhällets klyftor är destruktiva och leder obönhörligen till meningslöst våld och avhumanisering. Ungdomens drömmar krossas under det ekonomiska systemets hänsynslösa stövelklack, även om den ser ut som en lacksko.

Den stora kvinnliga huvudrollen spelas förtjänstfullt av Helena Svartling som Mickeys mamma, den fattiga kvinnan som med stolthet och värdighet kämpar mot alla odds för sin familj. Hon sekunderas skickligt av Gisela Nilsson, överklassfrun som håller på att krossas av ett liv i lögn. Båda sköter för övrigt sina sångnummer med bravur.

Men föreställningens stora behållning är ungdomsrollerna. Jens Lindvalls hårding till storebror med antydan till äkta Rinkebyaccent. Camilla Erikssons exalterade och kärlekstörstande Linda. Och framför allt de två blodsbröderna: Logi Tulinius starkt fysiskt näravarande och utagerande Mickey, matchas scen för scen av Daniel Adolfssons mycket mer kontrollerade Eddie, stel, återhållsam, men fortfarande obekväm i sin påtvingade behärskning.

Det är fascinerande att följa de två skådespelarnas rörelseschema, deras olika kroppsliga gestaltning av sina roller – det blir så påtagligt att också vårt sätt att röra oss är klassbundet.

Lotta Nilssons fascinerande scenografi kombinerar en flott villa med sliten förort, med ett vagt antytt industrilandskap i förfall i bakgrunden. I Sundsvall? Sverige? Europa?

Teater Västernorrland är verkligen teatern mitt i samhället.

Veckan från hyllan 2013-12

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt.

Själva valet kallas för konklav, conclave, och det skulle vara helt uppenbart vad det handlade om om inte italienarna stavade så illa.

Man kastar helt enkelt krona och klave tills någon har vunnit. Efter eurons införande har den heliga stolen fått lov att vända sig till heretikerna i Sverige och Danmark för att få tag på schyssta mynt.

När så slantsinglingen är klar skickar man upp rök genom världens mest berömda skorsten. Symboliken är hur tydlig som helst, en är rökt nu, tack så mycket.

Och så utbrister alla Habemus papam vilket har något med celibatet och alla faderskapsmål som präster är inblandade i att göra.

Vem som är påve är mycket viktigt, han är överhuvud för världens största kyrka, med inte mindre än 1,2 miljarder mer eller mindre troende, som följer i sin påve, i alla fall när det passar dem.

Påven är ofelbar, vilket är ungefär samma sak som om han vore nationalekonom, fast med rolig hatt.

Den nye påven är den förste latinamerikanen någonsin, och dessutom den förste jesuiten, på Petri stol.

Han verkar folklig och käck, åker tunnelbana, dansar tango, och gillar fotboll. Fast San Lorenzo? Man kan bli orolig för mindre.

Och nog finns det skäl till oro. Gubben verkar dement, kalla sig Franciskus! Inte skulle en franciskan ta namnet Ignatius. Men det kanske finns en poäng i det.

Att Bergoglio har svårt med att kvinnor får bestämma över sin egen kropp, och att han inte gillar bögar – älska din nästa, men inte av samma kön – var bara väntat.

Men att han har ett förflutet som samarbetsman med den argentinska militärjuntan är värre, det bådar inte gott.

Vi väntar fortfarande på Johannes XXIV.

Så länge en stilla hyllning till Bergoglios hemland, med en recension av en fin roman från Argentina, som kom ut i svensk översättning nyligen.

Torsdagsänkorna

Claudia Piñeiro

Övers: Yvonne Blank

Leopard, 2012

De lever i en egen värld. Det är en lyxig förort till Buenos Aires, där det bara finns plats för den välbärgade medelklassen – och deras tjänstefolk.  Detta samhälle är avskärmat från yttervärlden, skyddat skulle de förmodligen själva säga, med rejäla hinder, som dock måste se ”naturliga” ut. Det finns vakter, alla måste ha passerkort, den sociala kontrollen är total.

Invånarna brukar kalla sitt exklusiva samhälle för ”country”, ett välfunnet namn då stadsdelen är nästan som ett eget land, som har till och med egna lagar.

Men bakom den penningsstinna och snobbiga fasaden finns det sprickor, som blir allt djupare. Otrohet, misshandel, alkoholism, rasism och klassförakt döljer sig nödtorftigt bakom lyxvillornas tjusiga fasader.

Och samtidigt rasar den ekonomiska krisen i Argentina, finansministrar avsätts på löpande band, valutatrixande antar bisarra dimensioner, arbetslösheten skenar och klyftorna i samhället växer på ett skrämmande sätt. Också medelklassen drabbas, till deras egen oförställda häpnad.

Med ödesdigra konsekvenser som ingen kunnat förutse, framför allt inte de bakom lyxförortens skyddande murar.

En skarp roman om ett samhälle i förfall.

Varför Marx hade rätt - om nästan allt

Idag är det 130 år sedan Karl Marx gick bort. En favorit i repris är därför på sin plats:

How to Change the World
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30-talet, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14-års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800-talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogiRevolutionens tidsålder, Kapitalets tidsålder, och Imperiernas tidsålder, som dessutom sedan kompletterades medYtterligheternas tidsålder.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln How to change the world (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar avKommunistiska manifestet till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. How to change the world är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel. Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarkanden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. 

Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några. Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

En tysk läsfest från Rumänien

ROMAN

Jacob beslutar sig för att älska

Catalin Dorian Florescu

Övers: Ulrika Junker Miranda

2244, 2013

Historien är en skandal, påstod den italienska författarinnan Elsa Morante. Det är svårt att inte hålla med henne när man läser Florescus roman ”Jacob beslutar sig för att älska”. Den skildrar den tyska minoriteten i Rumänien, en trakt i historiens korsdrag, ständigt härjad av våld, förtryck och övergrepp. Både inhemskt och utifrån.

De olika nationaliteterna lever till synes i god grannsämja med varandra, tyskar, rumäner, ungrare, serber, judar (nåja), och i viss mån även romer. Men under ytan gror fördomarna, och de mentala skrankorna är starka. Under 30-talet tonar molnen upp sig, så småningom bryter kriget ut, och undan för undan kommer det allt närmare.

De unga männen drar på sig uniformen, först den rumänska, sedan den tyska, och alldeles oavsett kommer de flesta av dem tillbaka i kistor, om de kommer hem alls.

Och sedan kommer deportationerna. Först romerna, efter dem judarna. När Röda armén anländer blir det tyskarnas tur, de får ta på sig skulden för Rumäninens hela vanvettiga politik. Alla åker iväg på tvångsarbete i Sovjet, man gör ingen skillnad mellan hängivna nazister som precis har kastat och gömt uniformen och skräckslagna tonåringar som inte ens kan tala tyska. Tysk som tysk.

Florescu låter också historiens pendel gå tillbaka och skildra först något slags begynnelse av släkten under 30-åriga kriget och därefter historien om hur de emigrerade under 1700-talet och hamnade i dåvarande Banatet inom det habsburgska väldet. Det blir samma sorgliga berättelse om våld, övergrepp och myndighetsmissbruk.

Romanen är också en släktkrönika, även den full av brutal hänsynslöshet och oförlåtliga svek.

Samtidigt är det en berättelse om människans obändiga kraft att gå vidare, att komma igen och inte ge upp ens när det är som mörkast, att skapa nytt liv, att älska.

Och det är berättelserna som skänker oss kraften, som driver oss vidare, som gör oss till dem vi är.

Florescu flödar över av berättarglädje, han missar aldrig en chans att dra en skröna, hans skildringar är livfulla och mustiga, händelser dramatiska, alltid med underliggande djup symbolik, människorna originella, komplexa och omöjliga att begripa sig på. Världen är en gåta, livet är ett helvete men ändå värt att leva.

Som alla bra berättelser är Florescus helt sanna. Alldeles oavsett version.

En riktig läsfest.

I skuggan av nazismen

ROMAN

I skuggan av min bror

Uwe Timm

Övers: Jörn Lindskog

Bokförlaget Thorén och Lindskog, 2010/2012

Den tyske författaren Uwe Timm är född 1940. Han var ett så kallat sladdbarn. Hans 16 år äldre bror gick 1942 ut i kriget som frivillig i Waffen-SS, och stupade ett år senare i Ukraina. Även om Timm har inga minnen av brodern är denne ständigt närvarande under hela hans uppväxt, och egentligen längre än så. Han finns där som moderns aldrig läkta sorg, men framför allt som ett objekt för den extravagante faderns oförlösta förhoppningar och förväntningar.

Med hjälp av egna och andras minnesfragment, och broderns knapphändiga dagbok från östfronten, försöker författaren att återskapa en bild av sin bror och förstå hans bevekelsegrunder för att gå ut i kriget, liksom hans uppträdande och mentalitet i det ockuperade Sovjet.

Så värst långt kommer inte Timm i sina efterforskningar, konturerna av brodern förblir mycket vaga. Det mest utmärkande för Waffen-SS-soldaten Karl-Heinz Timm var nog ändå hans pliktkänsla, och hans förmåga att betrakta kriget som något fullständigt normalt.

Det är förvisso inte demoniskt på något sätt, men inte desto mindre djupt skrämmande, även om författaren inte hittar några som helst bevis för det som är hans stora fasa när han påbörjar sitt projekt – nämligen att brodern skulle ha deltagit i judeutrotningen eller övergrepp mot civilbefolkningen.

Timms sökande efter de bakomliggande orsakerna till nazismen blir istället till en grundlig uppgörelse med fadern. Han var visserligen inte nazist, men hans nationalism och konservatism, med plikt, fosterland, lydnad, auktoritetstro och ”manlig” tapperhet” som främsta ideal och värden, banade väg för nazismen, som bara omsatte dessa värderingar i praktiken och drog dem till deras absurda konsekvenser.

Timms uppgörelse mynnar ut i ett brinnande antiauktoritärt manifest, som slår lika hårt mot höger som mot vänster.

Uwe Timm har ett underbart sätt att vara personligen mycket närvarande i texten, utan att för ett ögonblick förlora det allmängiltiga ur sikte.

Stark och nödvändig roman om folkmord

ROMAN

Adams arv

Astrid Rosenfeld

Övers: Jörn Lindskog

Bokförlaget Thorén och Lindskog, 2013

Hur många fler böcker om Förintelsen behövs det egentligen? Svaret är mycket enkelt: många, väldigt många. Vi har alla ett existentiellt behov av att lämna spår efter oss. Miljoner människor har begravts i namnlösa massgravar, om de ens hade turen att ha en grav. Var och en av dessa människor är en egen berättelse, och så länge någon berättar deras historia lever minnet kvar.

Det är inte bara att det behövs böcker om Förintelsen, de måste skrivas. Behovet och tvånget tycks också vandra från generation till generation, en välkommen, om än inte okomplicerad, utveckling.

Astrid Rosenfeld tar sin utgångspunkt just i barnbarnsgenerationen. Edwards morföräldrar är tyska judar som har överlevt Förintelsen i England, men återvänt efter kriget. De är en disfunktionell och excentrisk familj, på samma sätt som de flesta överlevande judiska familjer i litteraturen brukar vara. Och det sällan utan anledning.

En annan del av familjen klarade sig inte, bland dem morfaderns bror Adam, familjens svarta får, och källan till familjens stora och traumatiska hemlighet. Edward påstås brås på honom, ett tungt arv att bära.

När morföräldrarna dör får Edward i sin hand ett manuskript som är Adams egenhändiga levnadsteckning, från begynnelsen i Weimarrepublikens kaos till det tragiska slutet i Warszawas ghetto.

Rosenfeld har en fantastisk känsla för stilistiska tonarter. Det börjar så lättsamt, nästan frivolt, med drag av skröna. Familjen Cohen är trogna tyska patrioter, och även om August och hans anhang – eller hette han Adolf? – ställer till med dumheter, måste de snart ta sitt förnuft till fånga. Men det gör de inte, vansinnet sprider sig, galenskapen triumferar, och Döden verkar vara ständigt på fyllan.

Efter hand mörknar tonen, stämningen blir allvarlig och dyster, och stilen förtätas. Och mitt i allt detta hopplösa elände dyker så Kärleken upp. Den ska definitivt skrivas med stor bokstav. Det är den som visserligen leder mot undergång, samtidigt är det just den som är ljuspunkten i denna mörka berättelse, det enda som egentligen gör livet värt att leva.

Om det låter motsägelsefullt, så är bygger boken på en hel rad bisarra logiska kullerbyttor, absurda överenskommelser, groteska sammanträffanden, och oväntade allianser och vänskaper, som är så osannolika att de kan mycket väl vara sanna. Det är Livets och Historiens dialektik fångad i romanform. Här bor humor och sorg tätt intill varandra.

När jag slår igen boken har jag inte långt till tårar, och det skäms jag inte ett dugg för.

En stark och nödvändig roman.

Offer för hederskulturen

ROMAN

I enslighet framfödt

Anita Salomonsson

Norstedts, 2013

Vår nutid är framtidens förflutna.  Ett samhälle är historiskt föränderligt, värderingar omvandlas, en del försvinner, nya tillkommer.

Det är inte länge sedan hederskulturen var stark i Sverige. Främst gällde det barn födda utom äktenskapet, de kvinnor som gjorde sig skyldiga till ett sådant ”brott”, stöttes ut ur samhällsgemenskapen, och i många fall straffades drakoniskt hårt.

Värst drabbades förstås kvinnor ur de lägre samhällsklasserna, men det var långt ifrån okomplicerat också bland de mer välbärgade. Och det är ett sådant fall som Anita Salomonsson skildrar i sin senaste roman.

Familjen Höglander i Västerbottens inland i början av 1880-talet är en ansedd och framgångsrik bondesläkt. Äktenskap är för dem en fråga om status och inte minst arv – genom strategiska giftermål får man chansen att vidga ägorna och öka förmögenheten. Fel äktenskap är en smärre katastrof, och ”oäkta” barn – åtminstone för en dotter – närmast en undergång. Familjen är beredd att gå långt för att försvara sin heder.

Och det stundar nya tider, med moderniteter som symaskiner, vedspisar, Trädgårdsföreningen, och flotta butiker i stan. Också en ny mentalitet gör sig gällande bland ungdomarna. Nu vill barnen gifta sig av kärlek, utan hänsyn till sociala och ekonomiska skranker.

Att sonen gifter ner sig, det kan bondfolket till nöds acceptera. Men när dottern börjar kasta blickar på en fattig soldat, då tar det eld i helsicke, då är det tvärstopp. När hon dessutom gör sig skyldig till ”olovlig beblandelse”, och föder en oäkting, och sedan en till, då är måttet rågat.

Familjens heder står på spel, och då finns det inga gränser för vilka drastiska medel man är beredd att ta till. Som barnmord.

För den olyckliga dottern blir det dessutom två års straffarbete, och då kommer hon ändå relativt lindrigt undan, hade det varit några decennier tidigare hade hon fått plikta med sitt huvud.

Anita Salomonsson skildrar svunna tiders miljöer som hade hon levt där själv. Hennes arkaiserande språk, med sin slösande dialektala rikedom, blåser liv i den tidens människor, i all deras mångfacetterade komplexitet och ambivalenta skröplighet.

De är så annorlunda från oss, men ändå så lika.

Framför allt är ”I enslighet framfödt” en kvinnoroman. Salomonsson är obrottsligt lojal mot sina kvinnliga figurer, oavsett om de är offer eller förövare, och oftast är de både och. Det är kvinnornas gemenskap som är livets värmekälla, det är deras styrka som står för kärlek och försoning.

Veckan från hyllan 2013-11

Kinas folkkongress började sammanträda, och samtidigt lanserade IKEA i jättelandet i öster en tårta med fågelbajs. Om det finns ett samband mellan dessa två händelser, låter jag vara osagt. Klart är att möbeljätten snabbt drog tillbaka den något speciella svenska delikatessen. Vad som finns i köttbullarna som serveras till hugade möbelköpare i Shanghai, Beijing med flera, vågar jag inte ens tänka på.

Venezuelas president Hugo Chavez har dött. Den svenska hyckleriministern Birgitta Olsson sa att hon ”hoppades på förändringar”. Undrar vad hon menade, att allmänna val avskaffas? Stopp för sociala reformer? Fler statskupper kanske, Folkpartiet stödde ju den senaste, som Chavez dock med folkets stöd lyckades avvärja.

Inte heller vår oljeminister Carl Bildt gillade Chavez något vidare. Bildt var upprörd över att presidenten ”plundrade” landets oljeinkomster. Carl Bildt tycker förstås att pengarna borde stoppas i egen ficka, att ge dem till fattiga, och satsa på sjukvård och utbildning, är ren stöld.

En skola har försatts i konkurs. Ägaren har plockat ut stora vinster under flera år. Äntligen blir det begripligt varför det heter ”friskola”.

Apatiska barn utvisas, vilket har upprört många. Men det är egentligen inget konstigt med det. Barn kan vara hur jobbiga som helst, skrika, springa och leva rövare så att ingen vill ha de på café ens en gång. De är mycket lättare att hantera i apatiskt tillstånd. Det blir inget bråk då. Ännu en seger för den svenska humanismen.

Lynchjustisminister Beatrice Ask, ni vet hon med de färgglada kuverten, har uttalat sig om polisens klappjakt på papperslösa. Hon tycker att det är ”bra att frågorna belyses, vilket är ministersvenska och betyder på vanligt språk att det är alldeles utmärkt att snuten jagar livet ur blattarna, och att alla andra ska vara tacksamma att de inte ser svartskalliga ut, och bara skita i det.

Och så har det varit val i Kenya. Den ena kandidaten är misstänkt för folkrättsbrott, vilket omtalas upprört i västliga media. Konstigt, ingen var särskilt upprörd när George W Bush valdes till president i världens (än så länge) mäktigaste stat. Det är skillnad på folk och folk, land och land. Vilket möjligen kan förklara varför det är bara afrikanska politiker som hittills har dömts av ICC. Eller beror det på att det bara begås folkrättsbrott i Afrika?

Litteraturen är nyckeln till att förstå ett land. För att förstå Kenya bör man läsa Ngugi wa Thiong´o, som för övrigt är en alldeles fantastisk författare.

ROMAN

Drömmar i krigets skugga

Ngugi wa Thiong’o

Övers: Jan Ristarp

Norstedts, 2012

En blomma av blod

Ngugi Wa Thiong’o

Övers: Jan Ristarp

Norstedts, 2012

Kenyanen Ngugi wa Thiong’o räknas jämsides med Wole Soyinka som det svarta Afrikas viktigaste författare. Han är övertygad marxist, och har suttit fängslad ett år i Kenya, och sedermera tvingats i exil. Sedan 1978 skriver han enbart på kikuyufolkets språk gikuyu.

Nyutgåvan av två av wa Thiong’os romaner är en viktig litterär händelse.

Den unge pojken Ngugi i 1940-talets Kenya har ingen koll på vilket i ordningen av sin fars 28 barn han är. Men han vet att han är sin mors femte, hon som är faderns tredje hustru. Storfamiljen inom kikuyu-samhället är en komplex organism, med komplicerade regler och intrikata relationer, som erbjuder mycket trygghet och värme, men hotar också med mobbning och utstötning.

Ngugi springer varje morgon tio kilometer till skolan. Särskilt på morgonen gäller det att springa på ordentligt för att inte komma för sent och undvika drakoniska straff, på vägen hem på eftermiddagen kan man däremot ta det lite lugnare. Tio kilometer är inte så långt, det finns elever som får springa femton (nästa gång ni ser svenska skolbarn som knappt orkar ta sig till skolbussen kan ni fundera över vilka genetiska faktorer som främjar de östafrikanska långdistanslöparnas framgångar).

När Ngugi som en av de få privilegierade ska börja gymnasiet, har han aldrig ägt ett par skor. Skolavgiften är mycket hög, uniformen dyr, och hans mor får slita ont och familjen försaka mycket för att han ska kunna gå i skolan. Modern har nämligen en dröm om att han ska genom utbildning få ett bättre liv, och det är en dröm som också är hans egen, inte minst när han upptäcker att ”skrivna ord kan också sjunga”.

Den lilla världen i wa Thiong’os barndomsskildring vävs hela tiden samman med den stora världen. Han är född i andra världskrigets skugga, och har släktingar som deltar som soldater i den koloniala brittiska armén. Efter kriget belönas de afrikanska soldaterna på samma sätt som efter första världskriget, de vräks från sin mark, som istället tilldelas vita soldater.

Den antikolonialistiska självständighetskampen tar fart, och får stöd av en indisk gud som heter Gandhi. Britterna slår tillbaka med metoder som redan framgångsrikt har praktiserats i andra kolonier, och som de tyska nazisterna drev till fulländning.

Även det kenyanska traditionella samhället genomgår en förändring. Striden mellan modernitet och tradition går som en röd tråd genom hela berättelsen. Sedvanerätten hamnar i konflikt med skriven lag, kristendomen ersätter de urgamla religionerna, utbildning gör sig gällande bland allt fler, med större inslag av inhemsk kultur och historia. Kvinnorna, som Ngugis mor, vägrar att finna sig längre i förtryck och misshandel.

Ngugi wa Thiong’o är en underbar berättare, med ett språk lika konkret som poetiskt, med barnets oförfalskade blick och den intellektuelles knivskarpa analys. Förankringen i den muntliga traditionen är uppenbar, med de olika tidsdimensionerna som vävs ihop, där det förflutna är ständigt närvarande i nuet, och alltid pekar hän mot framtiden.

Ngugi wa Thiong’os berättargåva kommer till närmast fulländat uttryck i hans klassiska roman ”En blomma av blod”. Den kom ut första gången 1977, och betraktas av många som en av de absolut viktigaste afrikanska romanerna. I den skapar wa Thiong’o ett eget universum med samhället Ilmorog, vars historia är en spegelbild av utvecklingen i Kenya, om inte rent av hela det svarta Afrika.

Thiong’o skildrar ett traditionellt samhälle, där jordbruket utgör ett centrum och bildar en andlig värld som reglerar hela tillvaron. Det är också ett vitalt samhälle som sjuder av liv, bedriver handel och har en rik kultur.

Men kolonialismens förtryck och söndra-och-härska-politik slår sönder det traditionella sättet att leva. En ekonomisk tillbakagång på landsbygden följs av fattigdom och misär, och en tilltagande massflykt, framför allt av unga, till städerna.

Samtidigt pågår en hård och blodig självständighetskamp som kräver många offer, men som också splittrar samhället, då många väljer att bli kollaboratörer och medlöpare. Bitterheten är stor när striden äntligen blir vunnen, och Kenya blir fritt från kolonialmakten. Än större är förväntningarna – på en jämlik och rättvis utveckling av landet.

Det är välkänt att dessa förhoppningar grusades snart. De segerrika frihetskämparna hittade snabbt en överenskommelse med de tidigare samarbetsmännen, förtrycket bestod, den enda skillnaden var en ny färg på förtryckarna. Kenya förvandlas till ett land där ingenting är gratis och allt är till salu, något som Wa Thiong’o tecknar med plågsam tydlighet.

Ngugi wa Thiong’o är inte de små nyansernas mästare. Hans samhällsengagemang är stor, och han vill gärna skildra sociala problem. Det är ofta övertydligt, och symboliken är tung. Styrkan ligger istället i människoskildringar. wa Thiong´os personer är mycket komplexa, och högst levande i all sin motsägelsefullhet.

Så också i En blomma av blod. Romanen har fyra huvudpersoner: den vankelmodige läraren Munira, den slutne Abdulla med ett hemlighetsfullt förflutet, den vackra och egensinniga Wanja, och den unge och radikale fackföreningsmilitanten Karega. Deras inbördes komplicerade relationer, som genomgår en drastisk men inte rätlinjig utveckling, belyser ett antal allmänmänskliga men också samhälliga teman som kärlek, vänskap, familjerelationer, frihet, rättvisa, eller mer allmänt vad som är rätt och fel.

Till en del har romanen formen av en deckare, vilket ger en bra skjuts åt tempot och skapar spänning.

Frågorna är många, svaren inte alltid de väntade, och stämningen är ganska mörk. Fast ändå skymtar det fram ett hopp om att rättvisa ändå kommer att skipas. På fler än ett plan.