En katastrof med Mikael Niemi

Författaren Mikael Niemi, aktuell med romanen Fallvatten, har varit på turné i Ångermanland. På tisdag förgyllde han firande av Världsbokdagen på Arken i Örnsköldsvik, dagen efter kom han till Sollefteå, och avslutade på torsdag på Sambiblioteket i Härnösand. I Sollefteå kom det närmare 100 personer, och för att få plats för alla flyttade man evenemanget från biblioteket till Missionskyrkan.

Miljön fick Niemi att dra sig till minnes att utdrag ur hans bok lästes i radioandsakten, det handlade naturligtvis om syndafloden. Fallvatten, som är något så ovanligt som en svensk katastrofroman, börjar just med en form av syndaflod, det regnar kraftigt oavbrutet under en längre tid, vilket leder till att den stora Suorvadammen brister, och en väldig tsunamivåg sveper allt i sin väg från fjällen ner till centrala Luleå.

Ett scenario som faktiskt inte alls är helt otroligt. Mikael Niemi berättade att 1983 uppstod det faktiskt en spricka i Suorvadammen, men den upptäcktes på ett tidigt stadium av en fiskande same, och problemet kunde snabbt åtgärdas.

Ett sådant hot som Niemi beskriver i sin roman är inte heller begränsat till Luleälven. Man vill nog inte ens tänka på vilka konsekvenser det skulle få för oss som bor längs med Ångermanälven om till exempel Hällbydamm brast.

-          Människor har alltid drabbats av naturkatastrofer, men vi beter oss som om faran inte finns, sa Mikael Niemi.

Just vår förmåga att förtränga fara var det tema som Niemi ville undersöka i sin roman. Ett annat viktigt motiv är hur akuta hot påverkar människornas beteende.

-          Vem blir hjälte och vem blir odjur, och framför allt, vem blir jag i en utsatt situation, frågade Mikael.

Niemi berättade också om sin succéroman ”Populärmusik I Vittula”, hans självbiografiska barndomsskildring från Tornedalen. Boken innebar ett genombrott för Mikael Niemi som författare, han fick Augustpriset för den utgivningsåret 2000, och den sålde i osannolika 800 000 exemplar på mindre än ett halvår.

Mikael Niemi är inte bara en etablerad författare, han är också en muntlig berättare av rang. Han talar med ett otroligt driv, det är fart och fläkt över hans berättelser, och hans torra humor framkallade nog fler skratt än Missionskyrkan upplevt under hela sin historia. Han är som en sagofarbror för vuxna.

Och missar aldrig chansen att dra en skröna. Han avslutade med att berätta – nästan övertygande! – om hur han i hemlighet blev en av Sveriges mest efterfrågade musiker.

Veckan från hyllan 2013-18

Veckans pseudohändelse var utan tvekan publiceringen av årets ranking från Näringslivet. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, son ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I min hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger sist. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt att grannkommunen, alltså den som har klättrat, kommer inom snar framtid att klättra änne högre.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Och snart ska ju Mittuniversitetet läggas ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Det är naturligtvis helt absurt. Jag skrev ett inlägg om det för några år sedan, och det är dags att damma av det nu igen.

Varsågod:

Finns det någon arbetarvänlig kommun?

Den moderata riksdagskvinnan Lena Asplund från Sollefteå har utsetts till Västernorrlands mest företagarvänliga riksdagsman.

Det är småföretagarorganisationen Företagarna som har rangordnat riksdagsmännens inställning i företagarfrågor.

Företagarnas undersökning är bara en i raden av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter just ”företagarvänlighet”. Mest känd är Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är.

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

Tveksam historieskrivning i trött roman

ROMAN

När duvorna försvann

Sofi Oksanen

Övers: Janina Orlov

Bonniers, 2013

Den unga Sofi Oksanen är den finska litteraturens just nu klarast lysande stjärna. Hennes roman ”Utrensning” blev en internationell storsäljare, översatt till fler än 20 språk. Den belönades också med en lång rad pris, bland annat Nordiska rådets litteraturpris 2010. Romanen skildrar på ett suveränt sätt hur den sovjetiska ockupationen av Estland drabbar framför allt kvinnorna, som utsätts för ett dubbelt förtryck.

Också hennes senaste roman utspelar sig i Estland, i två tidsplan, dels under den tyska ockupationen på 40-talet, och senare den sovjetiska 20 år senare. I centrum står Edgar Parts, en fullfjädrad karriärist och kompomisslös opportunist som skulle få Klaus Manns Höfgen från romanen ”Mefisto” att framstå en ståndaktig idealist. Mannen som så genuint osympatisk rakt genom att till slut kan man inte ens tycka illa om honom, han är så fyrkantig och knappt mänsklig att det inte går över huvudtaget att förhålla sig till honom.

Han är utrustad med alla tänkbara brister, givetvis är han också impotent.

Övertydligheten lyser genom hela vägen, och det finns all anledning att ställa sig skeptisk till Oksanens historieskrivning. Det estniska motståndet till den tyska ockupationen är kompakt. Alla försöker undkomma att tvångsvärvas. De som ändå tjänstgör har inget val, från enklaste menig till den högsta officer. Förintelsen av judarna är helt och hållet tyskarnas verk. De enda som samarbetar med nazisterna är ryggradslösa medlöpare som Parts.

I själva verket var Estland (jämte Luxemburg) det första landet i det naziockuperade Europa som förklarades som helt Judenrein. Den estniska medverkan i judarnas utrotning var betydande, framför allt genom milisen Omakaitse. Den estniskättade författaren Peeter Puide ha skrivit om det i romanen ” Samuel Braschinskys försvunna vrede”, en bok som väckte mycket ont blod i estniska exilkretsar och ledde till dödshot mot författaren.

Att en författare återkommer till samma ämne behöver inte vara problematiskt, det är mycket vanligt, många författare gör det under hela sin litterära bana. Men Oksanens nya roman är som en trött upprepning av ”Utrensning”, det är som om man har redan läst det förut, och det var avgjort bättre förra gången.

Språket är slentrianmässigt och saknar spänst och vitalitet.

Stjärnglansen har tyvärr mattats något.

Med rötter i Ångermanland – Succéförfattare på besök i Kramfors

Igår var det Världsbokdagen, vilket firades med olika litterära arrangemang runt om i hela världen. Också i Ångermanland arrangerades flera intressanta evenemang, Karin Lundquist talade om böcker på Sambiblioteket i Härnösand, Arken i Örnsköldsvik gästades av Mikael Niemi, medan Kramfors hade besök av Therése Söderlind.

Frågan är om besök är rätt ord. Therése har sina rötter i Ångermanland, och har fortfarande kvar många band till landskapet. Hon är född och uppvuxen i Ullånger, gick grundskolan i Härnösand, och gymnasiet i Kramfors på Ådalsskolan. Hennes mor och en syster bor i Örnsköldsvik, och ytterligare ett syskon i Ångermanland. Dessutom har hon ett fritidshus i Nordingrå.

Efter gymnasiet flyttade Therése först till Göteborg, och sedan blev det den stora världen, bland annat södra Afrika och Vietnam.

-          En väninna sa en gång att jag fick flytta från Norrland därför att jag pratar för mycket, men det stämmer inte, jag var helt enkelt nyfiken på världen, säger Therése.

Båda hennes romaner, både debuten Norrlands svårmod och den senaste succén Vägen mot Bålberget utspelar sig i Ångermanland, framför allt inom nuvarande Kramfors kommuns gränser. Therése är emellertid noga med att betona att ingen av böckerna är hennes familjs historia. Och hon tror att åtminstone i en roman till kommer handlingen att förläggas till det ångermanländska landskapet. Och hon skyndar sig att tillägga att just nu har hon ingen ny bok på gång.

Romanen Vägen mot Bålberget har fått lysande kritik i alla de stora tidningarna, Therése Söderlind har fått mycket uppmärksamhet, och bland annat varit med i SVT:s litteraturprogram Babel.

-          Tack och lov har det inte lett till skrivkramp, däremot har jag fåt dagarna upphackade med media och olika institutioner som hör av sig hela tiden, säger Therése.

Uppmärksamheten har lett till många framträdanden, något som hon uppskattar eftersom möten med människor motverkar en författares naturliga tendens till att bli asocial, där hen sitter ensam på sin kammare och skriver.

Det blir åtskilliga resor, och Therése berättade att det var skönt att komma till Kramfors där alla i publiken kände väl till de lokala förhållandena och man behöver inte förklara allting.

Inför den stora publiken på biografen Royal berättade Therése Söderlind om hur hon fick sin romanidé under en vandring på Häxberget. Handlingen pendlar mellan 1600-tal och nutid, och grundtemat kan sägas vara hur vi alla är fångna i vår tids tro, men också om hur människor söker en plats i historiens sammanhang.

-          Författarskap går ut på att ge de döda livet åter, avslutade Therése Söderlind.

Veckan från hyllan 2013-17

Igår fredag var det årsdagen av upproret i Warszawas ghetto. Det är 70 år sedan spillrorna av det judiska samhället tog upp den ojämna kampen med den nazistiska övermakten. Ghettots hjältemodiga kämpar ska givetvis hyllas, men vi får inte heller glömma alla de andra. På ett sätt var de hjältar allihop.

Några personliga reflektioner:

Varje år under hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawaghettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i ghettot 1943. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där ghettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte finns ett spår av längre.

När upproret bryter ut är ghettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar. De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i ghettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck)likvidera ghettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna. (Hanna Kralls ”Hinna före herren Gud”, som är samtal med en av upprorets ledare Marek Edelman, är en personlig skildring av händelserna. Rekommenderas.)

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranet och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför ghettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”. Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.

PS. I maj kommer Artur Schulz bok ”Judarna har vapen!” om upproret i Warszawas ghetto. Ser fram emot.

Veckan från hyllan 2013-16

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte låta bli att kommentera Stina Dabrowskis uttalande som hon gjorde i egenskap av någon slags expert eftersom hon har intervjuat Järnladyn. Enligt svt.se sa Dabrowski att Thatcher var ”Den tuffaste kvinnan som någonsin levat.”

Nej Stina Dabrowski, det var hon inte alls, inte ens i närheten.

Det är äntligen vår i Sverige, utbrister media entusiastiskt. Med det menar man vår i södra Sverige. Ibland blir den koloniala blicken på Norrland pinsamt tydlig.

Pensionsåldern ska höjas. Förskräckta byggnadsarbetare frågar upprört om det är meningen att de ska bara jobba och sedan dö? Ja, det precis det som är meningen. Fast riktigt så enkelt är det ändå inte. Den tekniska utvecklingen, åtminstone i delar av världen, har minskat kraftigt behovet av mänsklig arbetskraft. Arbetslösheten må vara ett tillfälligt resultat av krisen, men sysselsättningsgraden har systematiskt sjunkit sedan en längre tid. Efterfrågan på arbetskraft i den utvecklade världen minskar helt enkelt.

Varför ska vi då jobba mer och längre? Här öppnar sig fältet för konspirationsteorier, och jag är säker på att de flesta av dem kommer att vara mycket välgrundade.

Enligt uppgifter från Wikileaks satsade amerikanska underrättelsetjänsten på att skicka Bob Dylan och andra artister till Sovjetunionen för att underminera kommunismen. Blowin in the wind som den ”fria” världens murbräcka?

Uppdraget att krossa Sovjet lyckades som bekant, hur stor del Dylan hade i det förblir antagligen oklart.

Vad och vem som krossas är ofta inte helt okomplicerat i historien. Den tysk-rumänske författaren Catalin Dorian Florescu skriver bra om det.

ROMAN

Jacob beslutar sig för att älska

Catalin Dorian Florescu

Övers: Ulrika Junker Miranda

2244, 2013

Historien är en skandal, påstod den italienska författarinnan Elsa Morante. Det är svårt att inte hålla med henne när man läser Florescus roman ”Jacob beslutar sig för att älska”. Den skildrar den tyska minoriteten i Rumänien, en trakt i historiens korsdrag, ständigt härjad av våld, förtryck och övergrepp. Både inhemskt och utifrån.

De olika nationaliteterna lever till synes i god grannsämja med varandra, tyskar, rumäner, ungrare, serber, judar (nåja), och i viss mån även romer. Men under ytan gror fördomarna, och de mentala skrankorna är starka. Under 30-talet tonar molnen upp sig, så småningom bryter kriget ut, och undan för undan kommer det allt närmare.

De unga männen drar på sig uniformen, först den rumänska, sedan den tyska, och alldeles oavsett kommer de flesta av dem tillbaka i kistor, om de kommer hem alls.

Och sedan kommer deportationerna. Först romerna, efter dem judarna. När Röda armén anländer blir det tyskarnas tur, de får ta på sig skulden för Rumäninens hela vanvettiga politik. Alla åker iväg på tvångsarbete i Sovjet, man gör ingen skillnad mellan hängivna nazister som precis har kastat och gömt uniformen och skräckslagna tonåringar som inte ens kan tala tyska. Tysk som tysk.

Florescu låter också historiens pendel gå tillbaka och skildra först något slags begynnelse av släkten under 30-åriga kriget och därefter historien om hur de emigrerade under 1700-talet och hamnade i dåvarande Banatet inom det habsburgska väldet. Det blir samma sorgliga berättelse om våld, övergrepp och myndighetsmissbruk.

Romanen är också en släktkrönika, även den full av brutal hänsynslöshet och oförlåtliga svek.

Samtidigt är det en berättelse om människans obändiga kraft att gå vidare, att komma igen och inte ge upp ens när det är som mörkast, att skapa nytt liv, att älska.

Och det är berättelserna som skänker oss kraften, som driver oss vidare, som gör oss till dem vi är.

Florescu flödar över av berättarglädje, han missar aldrig en chans att dra en skröna, hans skildringar är livfulla och mustiga, händelser dramatiska, alltid med underliggande djup symbolik, människorna originella, komplexa och omöjliga att begripa sig på. Världen är en gåta, livet är ett helvete men ändå värt att leva.

Som alla bra berättelser är Florescus helt sanna. Alldeles oavsett version.

En riktig läsfest.

Från den vrålande Parnassen

Idag är det 83 år sedan poeten Majakovskij begick självmord. Dagen till ära en recension av Bengt Jangfeldts fantastiska Majakovskijbiografi från 2007.

1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij sig en kula för bröstet.

Hela hans liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”. 

Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.

I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.

Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen. 

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok. 

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.

Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.

Birger Norman-priset till Vibeke Olsson

Juryn för Birger Norman-priset – som utgörs av Birger Norman-sällskapets styrelse – har utsett författaren Vibeke Olsson till pristagare för år 2013. Hon tilldelas priset för sina inlevelsefulla skildringar av sågverksepoken i södra Norrland, en tid central för förståelsen av det moderna Sveriges framväxt, med folkrörelserna i centrum, och där inte minst kvinnorna spelar en viktig roll.

Enligt statuterna ska mottagaren, eller mottagarna, ha ”verkat i Birger Normans anda”. Vibeke Olsson är genom sin långvariga författargärning, men även sin publicistiska verksamhet, en värdig pristagare.

Priset kommer att delas ut på BN:s  födelseort Svanö vid den årliga Birger Norman-dagen, i år, söndagen 28 juli 2013.

Vibeke Olsson Falk, född 24 januari 1958 på Lidingö, är svensk författare och baptistpastor.

Olsson har studerat teologi och debuterade som 17-åring med ungdomsromanen "Ulrike och kriget", om en, av propaganda, övertygad tolvårig nazist. Hon har tidigare under sitt författarskap ofta återkommit till två helt olika historiska miljöer: andra världskrigets Europa och romerska riket. Hennes senaste romansvit om fyra böcker skildrar en kvinnas levnadsöde vid sågverket i Svartvik utanför Sundsvall, med början i Sundsvallsstrejken 1879.

Birger Norman-sällskapet grundades 2004 och har som syfte att vårda och vidga intresset för författaren Birger Norman. Vi vill fördjupa förståelsen för hans prosa, poesi och dramatik samt lyfta fram hans betydelse som kultur- och samhällskritisk debattör. www.birgernorman.se

Tidigare pristagare är Martin Westerholm 2011 och Ralph Nordlander 2012.

Birger Norman föddes på ångermanländska Svanö, en bruksort mitt i träindustrins Ådalen, som första barnet i en sågverksarbetarfamilj. Han har själv antecknat: "Född den 30 juli 1914. Det var den svarta veckan, veckan då första världskriget bröt ut. Min mor har berättat, hur hon låg och hörde mobiliseringsklockorna ringa.” Sågen på Svanö brann på Normans 16-årsdag 1930. Nedläggningen tvang många till utflyttning, även Norman. Under tonåren varvades realskola med brädgårdsjobb. Han började nu sin skrivarbana, som journalist och sportreporter på tidningen Nya Norrland, och som studieledare inom ABF. Som 19-åring kom han till Wendelsbergs folkhögskola, och inpå 40-talet var han i Stockholm "på väg att få gesällbrev som socionom". Genom Normans jobb som redaktör för Folklig Kultur och senare hos Ehlins förlag kom Stockholm att bli hans bostadsort.

Men till "det Ångermanland jag kunde kalla mitt därför att det var min barndoms och ungdoms landskap" har han ofta återvänt i sin diktning. Ett knippe dikter i antologin "Ny lyrik" 1950 föregick debutsamlingen "Sånger vid floden" 1951. Från 1960 var Norman diktare på heltid, och titlarna, fram till ”Vägen längs sjön” 1988, blev åtskilliga. Han skrev i de flesta genrer utom romanen: lyrik, noveller, dramatik, reportage, kommenterande journalistik. Hans regelbundet återkommande ”Vinkelskott” i Metallarbetaren – under 28 år – fick välförtjänt uppmärksamhet i vida kretsar. Birger Norman blev känd dels som finstämd lyriker, dels som kultur- och samhällsdebattör på socialdemokratisk och kristen grund. Erfarenheterna från hembygden och det tidiga 30-talet kom att prägla honom och utgör på många sätt ett tema i hans författarskap. Han kände stark samhörighet med den samhällsklass varifrån han utgått och kanske var han den reformistiska arbetarrörelsens starkaste kulturella röst under flera årtionden. År 1976 kom ”Utanikring”, en diktsamling på ångermanländska. Den exempellösa framgång som den och den efterföljande ”Speleka” rönte bidrog starkt till en återupprättelse för dialekterna som värdefullt språk och litteratur, och blev kanske det som Birger Norman var mest ihågkommen för vid sin bortgång 1995, och är än i dag.

Litterära utmärkelser:

ABF:s litteraturpris 1952

Tidningen VI:s litteraturpris 1960

Litteraturfrämjandets stora pris 1971 (”Lilla Nobelpriset”)

Bellmanpriset 1974

Hedenvind-plaketten 1980 (förste mottagare)

De Nios Vinterpris 1983

Ferlinpriset 1984

Doblougska priset 1989

Svanö den 9 april 2013

Styrelsen för Birger Norman-sällskapet

Lycka kan inte köpas för pengar

Det finns radikala intellektuella som i sina bästa stunder förmår att åskådliggöra ett samhällssystems hela motsägelsefullhet, och därmed öppna vägen för möjliga – och nödvändiga – förändringar. En sådan intellektuell är utan tvekan litteraturvetaren, feministen och samhällsdebattören Nina Björk. På onsdag föreläste hon inför en fullsatt Alfhild Agrell-sal på Sambiblioteket i Härnösand.

Utgångspunkten var hennes senaste bok, den omdebatterade men också kritikerrosade ”Lyckliga i alla sina dagar”. I den rör sig Björk delvis bort från feminism och inriktar sig istället på kritik av det kapitalistiska varusystemet. Det blåste in en frisk fläkt av 70-tal, och till och med Erich Fromm citerades.

Nina Björk började med att berätta om några amerikanska reklamare och formgivare som under 50-talet skrev om ”planerat åldrande” för tillverkning av produkter. På ren svenska betyder det att varor tillverkas för att inte hålla särskilt länge, och där människorna fångas in i ett slit-och –släng-samhälle, där vi ständigt förväntas köpa nytt och köpa mer. Det är själva grundbulten i vår ekonomi, och målet är ständig tillväxt.

-          Men går det med oändlig tillväxt i en värld med ändliga resurser? frågade Nina Björk retoriskt.

Tillväxtekonomin innebär rovdrift på naturen och ett slöseri med mänskligt liv. Människor behöver inte fler prylar, utan kärlek och gemenskap, och det går inte att köpa för pengar, och det är naturligvis inte det minsta lönsamt.

Det här vet de som har den ekonomiska makten, och därför inriktas reklamen inte på att sälja produkter, utan man låter varorna få mänskliga egenskaper och presenterar dem som ”upplevelser”. Att köpa uttrycker kärlek och förespeglas att förverkliga våra drömmar.

Otillfredsställelsen är inbyggd i processen, annars skulle vi inte köpa fler prylar, vilket är hela poängen. Allt mänskligt görs köp- och säljbart, och det i kombination med det kapitalistiska systemets andra grundbult, konkurrensen, leder till stress, rädsla och en ständig känsla av ett diffust hot. Människan blomstrar inte, tvärtom, hon vantrivs allt mer, och Björk är benägen att se ett samband mellan konkurrenssamhället och den ökade användningen av psykofarmaka, sjukskrivningar och explosionen av självhjälpslitteratur.

Samhället är uppbyggt på motsättningar som är omöjliga att överbrygga. Därför krävs det politiska lösningar på en kollektiv nivå, som för fram en annan rationalitet än tillväxtsamhällets. Det skulle öppna dörren till ett samtal om hur världen ska se ut. Och den dörren menar Björk stängs hela tiden.

-          Fråga inte vad tjänar jag på det, fråga vilket samhälle vill jag leva i, sa Nina Björk.

En rättvis värld är möjlig. Eller med Fromms ord: att ha eller att vara.

Veckan från hyllan 2013-15

S-kongressen har börjat. Nu kan alla ledarskribenter som har klagat på avsaknaden på borgerlig politik äntligen andas ut. Alliansens partier må vara visionslösa och initiativlösa, det spelar ingen roll, deras idéer har med hull och hår övertagits av den socialdemokratiska partiledningen. Triangulering kallas det, och brukar vara mycket effektivt. I alla fall om man vill vinna val.

De borgerliga partiledarna sa ”utanförskap” 17 gånger i minuten flera gånger varje dag, och det gick alldeles utmärkt. Utanförskapet har visserligen inte minskat, utan tvärtom ökat, men det är smällar man får ta. Eller rättare sagt, som någon annan får ta. Till exempel de i utanförskap.

S tillämpar samma taktik genom besvärjelseramsan ”jobben, jobben, jobben”. Det kan säkert bli mycket framgångsrikt, i varje fall för S. Värre för de arbetslösa, det kommer inte att skapas några jobb bara för att man upprepar en ramsa, och någon politik för sysselsättningen har vi ännu inte sett till.

Det kanske är en utväg att exportera arbetslösheten? Arbetsförmedlingen utbildar just nu ungdomar, som sedan får söka jobb i Norge. Bra för ungdomarna, bra för statistiken, och framför allt bra för Norge, som får tillgång till välutbildad och motiverad arbetskraft utan att det kostar de en spänn. Och vi ska väl inte missunna våra nordiska bröder?

Det har börjat röra på sig inom andra partier också. C tycks ha äntligen ha hittat en riktig vinnarfråga: sommartid året runt! Intressant tanke, men lite tunn. Varför inte sommar året runt. Kan C ordna det, är den ljusnande framtid evigt deras.

Inte lätt för ett litet parti förstås. Och inom partiets led reses direkt invändningar. Är inte det Storebror att bestämma tiden åt folk? Varför ska staten diktera vilken tid människor ska rätta sig efter? Nej, det är ett avgörande som borde lämnas åt den enskilda individen. Var och en får ha sin egen tid.

Och så kan man införa ett fiffigt avdrag, som täcker, säg, hälften av de förluster som åsamkas samhället genom tidsanarkin. KLUT?

Alla sätt är bra utom de tråkiga. Fast en del är mindre bra. Cypern ska satsa på kasinon för att ta sig ur krisen. Och jag som trodde att det var kasinoekonomi som orsakade deras kris!

Swedbank ska dra sig tillbaka från Ukraina efter att banken har förlorat elva miljarder på verksamheten där. Det är knepigt med stora länder, de är svåra att tvinga till underkastelse. Lättare med de små. I Lettland kunde Swedbank tvinga den lettiska staten att täcka upp deras förluster genom att lägga ner en tredjedel av landets sjukhus, skära ner på antalet skolor och slaktat den offentliga sektorn.

Det gick tydligen inte i Ukraina. Istället får bankkunderna stå för notan, och kör det ihop sig alldeles får de svenska skattebetalarna ställa upp.

Ukraina betyder gränsland. Det är ett fascinerande land med en dramatisk historia, som skär över etniska, kulturella och religiösa gränslinjer. En spännande berättelse med just Ukraina som utgångspunkt är romanen ”Kattbergen” av tyska Sabrina Janesch.

Kattbergen

Sabrina Janesch

Övers: Victoria Johansson Ramirez

Thorén & Lindskog, 2012

Andra världskriget ritade om Europas karta och orsakade gigantiska folkomflyttningar. Polen förlorade närmare hälften av sitt territorium i öster, och nästan två miljoner människor förlorade sina hem – om de inte valde att bo kvar i de nya sovjetiska republikerna, vilket de inte gjorde.

Några av dessa människor var min mors familj, den lilla skara som överlevde Förintelsen. De var från Lwów (numera Lviv, tidigare Lemberg, kärt barn har många namn), de talade melodiöst, på ett sätt som vi uppfattade att det lät som ryska, och de längtade alltid tillbaka till sin älskade hemstad. Jag kan fortfarande höra morbror Józef säga ”Om inte i Lwów, då spelar det mig ingen roll var jag bor”.

De var stadsmänniskor och de är alltid mer mobila än landsbygdsbefolkningen. Landsbygden i de polska delarna av Ukraina var övervägande ukrainsk, men det fanns också en betydande polsk befolkning.

Deras exodus inleddes långt före krigsslutet. De ukrainska nationalisterna genomförde i sin strävan att skapa en egen stat en etnisk rensningsaktion i stor skala. Den började redan våren 1943 i Volynien, och resulterade i en massaker på mellan 60 000 och 70 000 polska bönder. Pogromerna fortsatte 1944 i Galizien med 20 000 – 25 000 döda. Drygt 300 000 flydde till andra sidan gränsfloden Bug, där de väntade på att få återvända hem.

Så blev det inte. Istället kom det nya flyktingar, och hela denna väldiga människomassa satte igång förflyttningen västerut. Ibland var de tomhänta, fick lämna allt bakom sig, ibland med hela bohag, boskap, getter och fjäderfän i släptåget. Vägen bar mot de så kallade ”återerövrade områden”, som tidigare tillhört Tyskland: Nedre Schlesien med trakterna kring Wroclaw (Breslau), Västpommern med hamnstaden Szczecin (Stettin) och Ostpreussen. Omkring fem miljoner tyskar hade flytt och lämnat efter sig hus, gårdar och lägenheter. På en del ställen hade flykten varit så brådstörtad att när flyktingarna österifrån tog husen i besittning stod maten fortfarande kvar på bordet, kläderna hängde i garderoben, linnet var prydligt vikt på hyllorna.

Det är inte särskilt svårt att inse att det många gånger var tämligen problematiskt att bygga upp en ny tillvaro på sådana ställen, i synnerhet som det under åtskilliga år rådde stor politisk osäkerhet inför dessa områdens framtida status.

Om detta har den unga tyska författarinnan Sabrina Janesch skrivit en fin liten roman. Huvudperson är den unga journalisten Nele, författarens alter ego, med en tysk far och en polsk mor, men i centrum står hennes morfar, flyktingen från Galizien till Schlesien. Det börjar med morfars begravning, som blir en utgångspunkt för att rulla upp familjens dramatiska historia. Det sker på två plan, som omärkligt glider in i varandra, dels Neles efterforskningar som leder till en äventyrlig resa till Ukraina, dels morfars egen berättelse.

Romanen tangerar bitvis deckargenren, med en mordgåta, och med alla familjehemligheter som avslöjas närmar det sig då och då också såpopera. Men det skenar aldrig iväg, och berättelsen är hela tiden levande och mycket kärleksfullt skildrad. Inte minst var jag förtjust i Janeschs säkra blick för hela skalan av olika nationella fördomar, som hon fångar på kornet med stillsam humor.

Janesch berättar ett stycke dramatisk nutidshistoria ur den lilla människans perspektiv. Oundgänglig läsning för att förstå dagens Europa på ett djupare plan.

Det skrivna ordet och samtalet

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Litterära sällskap ska inte vara rädda att lyfta fram sina respektive skyddslingars kontroversiella och stridbara sidor. Inte minst därför att det är just dessa sidor som skänker många, kanske rent av de flesta, författare deras aktualitet.

Det gäller i allra högsta grad Birger Norman, en författare som aldrig drog sig för att sticka ut i sin samtid.

Birger Norman är utan tvekan Ådalens största litterära gestalt, och den beundran som många hyser för honom riskerar idag att leda till kanonisering, eller, om uttrycket tillåts, museifiering, en attityd som står i vägen till ett levande intresse för ett levande författarskap.

Intresset för Birger Norman i Ådalen är enormt stort. Jag kan inte glömma när jag för ett antal år sedan skulle gå till en uppläsning av Birgers poesi på biblioteket i Kramfors. Väntade mig att det som vanligt på ett kulturevenemang i Kramfors skulle komma fem-tio personer, samma personer som vanligt. Döm om min förvåning när biblioteket fylldes till bristningsgränsen, det var runt 150 personer, stolarna tog slut, liksom syret.

Men även de mest intresserade har förmodligen bara läst ”Ådalen 31”, och för all del, den är tillsammans med Stig Dagermans ”Tysk höst”, den bästa svenska reportageboken som någonsin skrivits. Flera sådana behövs.

Dessutom kanske att man känner till några av dikterna på mål, onekligen en viktig inspirationskälla, och eventuellt några av de vackra skildringarna av Svanö. Det är gott så, men det räcker inte på långa vägar.

Birger Normans stora betydelse för vår tid ligger trots allt någon annanstans. Jag vill väldigt gärna lyfta fram hans kulturjournalistik.

Den handlar dels om hans starka tro på det skrivna ordet, och därmed också på det offentliga samtalet.  I ”Repliker i kulturdebatten” från 1963 jämför Birger Norman skrivandet med en anslagstavla. ”Man anslår ett stycke verklighet, försett med någon smula personlig färgläggning. /../ Försöker man roa, förargar det alltid någon. Blir man till förargelse, roar det alltid någon. Det inträffar att man speglar, söker fånga in och sammanställa meningar, åsikter, brytningar kring någon fokus. Orientering, översikt.”

För det andra gäller det att se och rätt uppskatta Birger Normans politiska skärpa. Det är hans stridbara sida som gör honom så kontroversiellt aktuell i våra dagar. Det är häpnadsväckande hur dagsfärska hans ”Vinkelskott” känns idag.

I en text om Bertil Malmberg (1967) frågar Norman ”Vad är det för traditioner, vad är det för miljömekanismer och vad är det för dunkla känslor och mänskliga förstockelser som låter nazistiska strävanden få framgång tjugofem år efter den katastrofalaste villfarelse i mänsklighetens politiska historia? Vad är det för sorts samhälle det sker i?”

Inget svammel om att ”ta debatten”, det gäller att noga analysera de samhällsprocesser som gör otäcka ideologier gångbara.

Samma år – det är 45 år sedan! – skriver Birger Norman ”Underströmmarna från 30-talet stiger upp till politikens yta. Samtidigt som arbetslöshetssiffrorna stiger tilltar högervridningen/../”. Man undrar vad han skulle skriva idag?

I ett Vinkelskott från 1970 kopplar Norman ihop arbetslöshet, flyttlasspolitik och frihet på ett sätt som kommenterar osvikligt dagens valfrihetsdebatt: ”Den bittra friheten, friheten som känns så djupt just när den försvunnit. /../Friheten som fanns i tryggheten. Att ha ett jobb, en hemort; att kunna välja.”

Och vart har människan tagit vägen i samhällsekonomin? ”Men över våra huvuden knastrar en räknekonst, som räknar bort honom. Han är inte lönsam i den räknekonsten. Men i den konsten ingår inte våra behov, människans behov.”(1977)

Ytterst handlar det om hans radikala uppfattning att det är människorna som skapar sin egen historia. Därför är förändring möjlig, därför är ett annat samhälle en realitet.

Texten är en omarbetad version av ett föredrag som hölls på Birger Norman-sällskapets årsmöte den 3 mars 2013 på Svanö Folkets hus.