För 50 år
sedan blev en viss Cassius Clay världsmästare i tungviktsboxning genom att
besegra titelhållaren Sonny Liston efter sex ronder. Clays seger var otippad,
och föga anade någon att denne 22-åring skulle ta boxningen till nya höjder,
samtidigt som han genom en rad kontroversiella ställningstagande skulle hamna i
politikens rampljus.
Dagen efter
sin seger över Liston lät den nye världsmästaren meddela att han nu slutade att
använda sitt ”slavnamn”, och kallade sig nu Cassius X. Så småningom gick han till
historien under sitt muslimska namn Muhammad Ali.
Hans väg
till världsmästartiteln var inte så spikrak som han senare ville påskina. I
OS-finalen i Rom 1960 stod den polske eleganten Zbigniew Pietrzykowski,
notoriskt känd för sin bristande uthållighet, väl emot i de två första ronden,
men blev totalt utboxad i tredje. Till mötet med Liston kom Ali visserligen
obesegrad som proffs, med 19 raka segrar, men det var i flera fall utan att
övertyga.
Det som var
nytt med Clay/Ali var dels hans stil i ringen, dels hans uppträdande.
Ali fick
boxningspubliken att häpna när han inte höll upp garden, utan lät armarna
provokativt hänga ner, ”garderade knäskålarna”, och undvek motståndarens slag
genom ett fantastiskt fotarbete. Han dansade i ringen sin berömda shufflestep,
och kontrade med blixtsnabba slagserier. Ali själv kallade sin stil för ”dansa
som en fjäril, sticka som ett bi.”
Aldrig förr
eller senare har publiken sett en boxare med ett sådant fantastiskt fotarbete
och så snabba reflexer.
Ali
uppträdde bullrigt och självsäkert, gapade att han var ”störst, bäst och
vackrast”, och att han inte kunde besegras. Han skrev också små rimmade dikter
i vilka han förutspådde i vilken rond motståndaren skulle bli besegrad, ”Archie
Moore must fall in four”.
Redan tidigt
fick Ali kontakt med Nation of Islam, en rörelse som förenade svart
stolthet-kultur, andlig mysticism och politisk radikalism, och efter att han
blev världsmästare konverterade han till islam, vilket upprörde stora delar av
det konservativa USA.
1967 vägrade
Ali att göra sin värnplikt och att åka till Vietnam, ”no Viet Cong has ever
called me nigger”, ett utmanande politiskt ställningstagande som åter igen
väckte etablissemangets vrede.
Det ledde
till att Ali, på klart tveksamma grunder, berövades världsmästartiteln, och
fick ingen möjlighet att tävla under närmare fyra år.
Det är ingen
tvekan om att han blev bestulen på sina bästa år som idrottsman.
Det hade
länge varit en etablerad sanning inom boxningsvärlden att en detroniserad
mästare inte kommer tillbaka, ”they never come back”. Men än en gång visade Ali
vilken enastående idrotsman han var, han återtog titeln inte en utan två
gånger! Först mot George Foreman i den berömda matchen i Zaire, ”Rumble in the
Jungle”, och sedan mot Leo Spinks.
Den nu
72-årige Ali är svårt märkt av Parkinson, och lever ett tillbakadraget
familjeliv. Men han har för alltid skrivit in sig i historien som en av de
största idrottsmännen någonsin, och för sina insatser mot rasism och krig.
12
världsmästare i boxning – Olof Johansson & Torbjörn Säfve
En gentleman
äntrar ringen – Torbjörn Säfve
Om boxning –
Joyce Carol Oates
