Myten om
judebolsjevismen
Håkan
Blomqvist
Carlssons
Sions vises
protokoll säljs på Adlibris! Nyheten slog ner som en bomb, och reaktionerna
blev kraftfulla. Kritiken var svidande och krav ställdes att boken skulle tas
bort, eller åtminstone förses med en kommentar.
Sion vises
protokoll har gjort en häpnadsväckande karriär under sina drygt hundra år.
Ursprungligen är det ett falsarium, sammanställt i slutet av 1800-talet på
beställning av *Ochranan*, den ryske
tsarens säkerhetstjänst, och som utger sig för att vara ett bevis på en judisk
sammansvärjning för att ta makten över världen.
Syftet var
att diskreditera den liberala och framför allt socialistiska oppositionen och
deras krav på reformer, och vända det växande missnöjet i Ryssland mot judarna.
Vilket lyckas till att börja med, med flera vågor av fruktansvärda pogromer som
följd.
Protokollen
sprids snart till Västeuropa och vinner allt större tilltro. Men det är först
med Oktoberrevolutionen och inbördeskriget som följer som myten om
judebolsjevismen kommer att blomma upp.
Det räckte
att peka ut flera bolsjevikledare, med Trotskij – Bronstein! – i spetsen. Den
svenske liberalen Anton Nyström påstår rent av att *alla* medlemmar i bolsjevikregeringen är judar. Vidare påstods
svepande att judarna stödde revolutionen, vilket inte saknade fog: många judar
flydde undan de vita styrkornas massakrer till de betydligt tryggare områden
som kontrollerades av bolsjevikerna.
Och så var det Bela Kun i Ungern och Kurt
Eisner i Bayern, och var inte Marx själv…
Under 1920-talet
etableras bilden av kommunismen som judisk, och tas för en självklar sanning av
inte enbart den reaktionära högern.
Att den
radikala arbetarrörelsen inte var inhemsk var naturligtvis inte utan
konsekvenser. Judarna var en främmande ”ras”, utan känsla för sina respektive
länder – inte för inte var socialismen internationalistisk! – bara intresserade
av att sko sig på sina värdfolks bekostnad, och fientliga till den
västerländska civilisationen.
Den
socialdemokratiske ideologen Artur Engberg – en antisemitisk katt bland de
annars relativt fördomsfria socialdemokratiska hermelinerna – kallar utan
omsvep kommunismen för ”socialismus asiaticus”, helt främmande för Sverige och
Europa.
Håkan
Blomqvist tecknar en fullödig historisk bakgrundsbild, och visar förtjänstfullt
hur myten om judebolsjevismen vinner mark genom att skapa en berättelse som gör
världen begriplig. Den förmedlar också en klar distinktion mellan gott och ont,
där det onda är allt det som moderniteten, i betydelsen demokrati,
sekularisering och sociala reformer, står för, och vilka som finns bakom denna
modernitets demoner: kommunism och, i senare nazistisk tappning, kapitalism.
Blomqvists
bok har underrubriken *Antisemitism och
kontrarevolution i svenska ögon*, och hans huvudsyfte är att undersöka hur
de internationella idéerna kring judebolsjevism återspeglades i Sverige.
Inte helt
förvånande fanns det en bördig mylla för dylika uppfattningar även här.
Rysskräcken var av gammalt datum, och späddes på ytterligare genom revolutionen
1917.
Störst
betydelse hade myten om judebolsjevismen för inreserestriktioner för judiska
emigranter, och den hemliga polisens övervakning av judiska flyktingar från Ryssland.
Det sena 30-talets restriktiva invandringspolitik var säkerligen också påverkad
av antikommunism och antisemitism.
Svenska
krigsaktivister, av vilka många hade tjänstgjort på den vita sidan i Finland
och Baltikum, såg gärna Sverige som en nordlig kristen utpost mot barbariet
från öster, och ville att Sverige skulle sluta upp i korståget mot den unga
Sovjetstaten.
Dessa
bisarra konspirationsteorier är långt ifrån döda, och har även fått lite av en
renässans ibland annat delar av Östeuropa, där uppgörelser med kommunismen ofta
ursäktar vilka vidrigheter som helst.
Det finns
också en parallell: liksom för ett sekel sedan står vi åter vilsna inför en ny,
skrämmande och obegriplig verklighet, som främst tar sig uttryck i
globaliseringen. Det krävs en ny berättelse, en ny myt, och den här gången är
det muslimerna som ligger bakom konspirationen att ta över västvärlden.
Nyckelbegreppet är inte längre ”ras” utan *kultur*.
Men det är samma groteska sammansvärjningsteorier, och spåren förskräcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar