Proggkungens visor med politiskt och poetiskt allvar

Första gången jag hörde Mikael Wiehe var för gott och väl 40 år sedan. Det var med Hoola Bandoola, och de var proggens kungar, med sin enkla trallvänliga musik och de poetiska, metaforrika, samhällskritiska texterna.

Proggen är över sedan länge, Hoola Bandoola är borta, och Björn Afzelius har avlidit i cancer. Kvar är Mikael Wiehe som soloartist, och när han spänstigt kliver upp på scenen i ett fullsatt Brännaborg, i slitna jeans, rutig flanellskjorta och runda, stålbågade glasögon, är han sig lik från fornstora dagar. Det är bara håret som är grått numera.

Han har kvar den enkla musiken, men texterna har blivit rakare, mer direkt politiska. Hans senaste skiva heter Protestsånger, han är på turné, för första gången på länge, för att han uttryckligen vill bidra till att få bort den borgerliga regeringen.

-          Varje konstnär har ett tvång att förmedla saker, säger Mikael.

Att då anklaga honom för övertydlighet är att inte förstå vad han håller på med.

Dessutom kan han vara ganska nyanserad, om man lyssnar efter noga. Också i de mest politiska pang på-låtarna smyger han in eleganta poetiska vändningar. Och så finns det de riktigt lyriska sångerna som den vackra avskedssången Den jag kunde va´ till vännen Björn Afzelius.

Det är inte minst i hans översättningar som man märker vilken duktig textmakare han är. Som i Bob Dylans gamla Bara en hemlös, Peggy Seegers En sång till modet, och inte minst klassikernas klassiker, Woody Guthries This Land is Your Land – Det här är ditt land, en vacker kärleksförklaring till landet Sverige, som både bjuder in och omfamnar.

Wiehe skapar i en vistradition, det är ingen tillfällighet att han uttrycker en stor beundran för till exempel Nils Ferlin, och han inleder kvällen med att kalla konserten för ”En liten visstund i krisens Europa”. För mig är det tydligt att han är mer vissångare än rockartist.

Hans visor utmärks av allvar och pliktkänsla, musiken ska utrycka medkänsla med de utstötta, värna de svaga, det är solidaritet som är för Wiehe konstnärskapets grundtanke. Självklart också med ”idealisterna på Majdantorget i Kiev”.

Hans allvar förenar på ett uppfodrande sätt en tillbakablickande nostalgi med en obändig framtidstro.

Kvällen avslutades med en sång som ursprungligen framfördes på Utöya med den stilenliga titeln Det gäller våra liv.