Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 19 juni 2014

Han skildrar ett annat USA



Hört talas om Willy Vlautin? Tänkte väl det. Vlautin är en amerikansk författare utgiven på lilla Bakhåll förlag som har mycket ambitiös utgivning och knappt några resurser till marknadsföring.
   Att Vlautin publiceras på Bakhåll och inte på ett stort förlag som kanske också börjar på B är ingen tillfällighet. Hans hjältar är inga arkitekter bosatta på övre Manhattan som lider av existentiell ångest, inte heller unga författarförmågor från Brooklyn som upptäcker det konstnärliga skapandets innersta väsen. De är inte ens mäklare från New Jersey med potensproblem.
   Personerna i Vlautins romaner är snarare antihjältar. De befolkar det andra Amerika, fattig-USA, småstädernas avfolkningsbygder, de har hoppat av skolan, hankar sig fram på tillfälliga jobb, vet knappt vilka deras föräldrar är, de dricker öl från tidiga morgonen, med donuts som tilltugg, drygar ut dieten med snabbmat, de super för mycket, riskerar att bli utsatta för övergrepp, och saknar sjukförsäkring.
   USA har ingen arbetarlitteratur, mig veterligt är det bara Sverige som har det, men det finns en radikal tradition i det stora landet i väster av samhällsskildringar med ett nerifrånperspektiv. Vlautin som faktiskt har fått en del uppmärksamhet i hemlandet, brukar nämna John Steinbeck, Raymond Carver och William Kennedy som sina viktigaste litterära inspirationskällor.
   Själv blev jag tipsad om Vlautin av en bekant som har deckarförfattaren George Pelecanos som sin favorit.
   Willy Vlautin arbetar i en realistisk tradition, som utan överdrift kan kallas hårdkokt. I debutromanen *Motellivet* (2011, Övers: Mats Zetterberg) inleder han med att en fågel kraschar in genom fönstret i rummet på det motell där bröderna Frank och Jerry Lee har sitt hem, samtidigt som den kraftigt berusade Frank kräks i en tröja som han plockar upp från golvet, medan Jerry Lee berättar om en dramatisk otursnatt, med en dödsolycka som kulmen.
   Det är brutalt och drastiskt, men inte fullt så spektakulärt som det kan låta. I Vlautins romaner händer inte så värst mycket egentligen, de är snarare vardagsskildringar, där livets triviala sidor får en energiladdning inte minst genom språket, vardagligt, rikt, med en spänstig dialog med absolut gehör.
   Detaljrikedomen är minutiös, men även om Vlautin inte besparar sina läsare något av livets mindre glamourösa sidor, dömer han aldrig sina personer, utan förmår att framställa dem i en försonande komplexitet. Det är inte utan att det rent av kan finnas ett stråk av ett romantiskt skimmer över dessa samhällets olycksbarn.
   Småaktig elakhet varvas med vanlig hygglighet, och det finns alltid en öppning med antydan om ett bättre imorgon, trots allt.
   Det är en humanism som är befriande ren från sexism. Miljön är så gott som helt vit, även om i romanen *Norrut* (2012, Övers: Mats Zetterberg) konfronteras läsaren med aggressiv rasism och främlingsfientlighet.
Berättargreppen skiftar från jag-perspektiv som i *Motellivet* och *Lean on Pete* (2013, Övers: Mats Zetterberg och Martin Uggla), till en allvetande berättare som i *Norrut*.
   I den senaste romanen *De fria* (2014, Övers: Martin Uggla) kopplar Vlautin ett mer sofistikerat grepp med tre distinkta berättarröster, som vävs samman på ett skickligt sätt. De som talar är Freddie som sliter med flera olika jobb, utan att ändå få ihop ekonomin, Leroy som kommit hem skadad och traumatiserad från kriget i Irak, och Pauline som arbetar som sjuksköterska på det sjukhus där Leroy ligger i koma efter ett självmordsförsök.
   Det finns ett fjärde spår också, och det är Leroys febriga fantasier med dystopiska bilder av ett fascistiskt USA, där medborgargarden som kallar sig ”De fria” jagar och dödar alla dem som ”har märket”.
   Allt handlar om att vara fri, men ingen är det.
   *De fria* är en lysande samtidsskildring av ett underklass-USA, samtidigt som den är en illusionslös uppgörelse med fundamentala amerikanska ideologimyter.

   Willy Vlautin är en Jack London för vår tid.

onsdag 18 juni 2014

Mycket mer än bara sparka boll



Fotbolls-VM är i gång, en gigantisk tävling som får alla andra evenemang, med undantag för OS, att framstå som beskedliga distriktsmästerskap. Och som vanligt handlar VM om så mycket mer än bara att sparka boll.

   Det andra VM:et 1934 spelades i Italien och blev en stor propagandaseger för den fascistiska regimen. När Il Duce beordrade landslaget att vinna, hade de inget val än att ta hem segern, under ivrigt fotograferande där laget gör fascisthälsning.

   Fyra år senare spelas VM i krigshotets skugga. Italiens andra vinst var bara logiskt, liksom Tysklands semifinalplats. Tragiskt nog bestod det tyska laget av flera österrikiska spelare, tvångsanslutna efter Anschluss, även om några vägrade att vara med.

   I matchen mellan Polen och Brasilien, som slutade med brasiliansk seger 6-5 efter förlängning, gjorde Polens Ern(e)st Willimowski fyra mål, vilket länge var rekord i VM-sammanhang. Willimowski var förmodligen tuneringens bäste spelare, och ett drygt år senare när det nazistiska Tyskland ockuperar Polen, anses han i egenskap av schlesier som tysk, och får representera det tyska landslaget. Han har gjort mål både mot och för Tyskland, vilket gör honom helt unik i fotbollens historia.

   Sedan blir det tolv års avbrott på grund av andra världskriget, och när VM-turneringen återuppstår 1950 i Brasilien får Tyskland inte vara med. De tar igen det med råge 1954 i Schweiz när de helt otippat lyckas besegra de ungerska favoriterna. Och när den tyske radioreportern vrålade oavbrutet ”Det är över! Det är över” syftade han inte på slutsignalen, utan på att Tysklands utfrysning som ett resultat av nazismens brott äntligen var till ända.

   Det ungerska laget skingras ett par år senare över hela världen efter den sovjetiska invasionen 1956.

   Fotbollens ursprungsland England deltar inte i de tre första turneringarna, då engelsmännen ansåg det vara helt överflödigt, eftersom det ändå var klart att de var bäst. 1950 kommer de med, och får snöpligt respass ur turneringen av..USA!

   Revanschen kommer 1966 då de på hemmaplan lyckas att mer eller mindre fuska sig till en VM-seger.

   Hemmalag går det ofta bra för, ännu har inget lag på hemmaplan misslyckats att gå vidare från första omgången. Intressant nog har inget europiskt lag någonsin lyckats vinna i Sydamerika. Däremot har Brasilien lyckats vinna i Europa, bland annat i Sverige 1958, och de är mesta segrarna med fem titlar, de är också enda laget som varit med i alla VM-turneringar.

   Men sitt eget VM 1950 lyckades de inte att vinna, efter en chockartad förlust mot lilla Uruguay. Det traumat påstås de inte ha hämtat sig från än, och det ska bli intressant hur de hanterar det i årets turnering.

   I Brasilien har fotbolen ställningen av religion, och det har på fullt allvar föreslagits i parlamentet att man ska byta ut globen i landets flagga mot en fotboll! Men också i det fotbollstokiga landet börjar allt fler ifrågasätta det förnuftiga i att lägga ner astronomiska summor på idrott istället för välfärdssatsningar, och protesterna fortsätter.


   Det är lätt att instämma, också för en entusiast som ser så mycket som möjligt av fotbollsfesten.

söndag 15 juni 2014

En kämpe och överlevare



Anders Sjögren recenserar min roman "Knockout" i Västerbottens-Kuriren:

"Insiktsfullt om boxardoldis

Szapsel Rotholc var en kämpa såväl i som utanför ringen. Nu finns en roman om den polskjudiske boxarens liv, skriven av Grzegorz Flakieski.

http://d5p.de17a.com/getuid/admeta?bidderid=18&uid=E3E00831B1E54090&rtype=redirect&curl=http://atemda.com/UserMatch.ashx
Hört talas om Szapsel Rotholc, polskjudisk boxare på 1930-talet?

Viktklass: fjäder. Främsta merit: bronsmedalj vid EM i Budapest 1934
.
Inte?

Inte jag heller förrän jag läste Grzegorz Flakieskis roman Knockout.

Vår okunskap om Rotholc är rimlig. Brons i EM 1934 och ett antal medaljer i polska mästerskap är knappast noterbart för andra än polska boxningshistoriker eller redaktörer för uppslagsverk om judiska idrottsutövare.

Det finns emellertid en annan ingång till Rotholcs liv. Han tjänstgjorde som judisk polis i gettot i Warszawa, en befattning som kan jämföras med koncentrationslägrens kapo. Men inte heller här är han mer än en fotnot i historieböckerna; han var ju bara en av många judar som, mer eller mindre motvilligt, mer eller mindre tjänstvilligt, lät sig tas i bruk av nazisterna. De blev samarbetsmän i hopp om att rädda sitt och sina närmastes liv.

Rotholcs insats som en gettots ordningsman gjorde varken till eller från för de polska judarnas öde. Han var en liten fisk i ett blodrött hav- inte minst i jämförelse med till exempel Chaim Rumkowski, det judiska rådets ordförande i gettot i Lodz.

Skillnaden är, för att tala boxningstermer, fjädervikt kontra tungvikt.

Om Rumkowski, och livet i det getto som denne administrerade åt den nazistiska ockupationsmakten, skrev Steve Sem-Sandberg De fattiga i Lodz. En lika lysande som isande roman.

Att jämföra Flakieskis roman med Sem-Sandbergs låter sig inte göras. De går i olika litterära viktklasser. Vilket inte hindrar att Knockout, i sitt mindre format, är mycket läsvärd. Det visar sig nämligen att berättelsen om Szapsel Rotholcs uppgång och fall rymmer samma tunga frågor om politik och moral, om motstånd och samarbete, om omöjliga val som den mer kända historien om Rumkowski.

Flakieski växlar i sin roman mellan tre parallella spår. Det första är Rotholcs egen berättelse, nedtecknad i jagform, det andra är ett judiskt vittnes observationer och redogörelser för det politiska och sociala livet i Warszawa fram till katastrofen, det tredje utspelas i Kanada, långt senare, där tre judiska kvinnor, alla förintelsens överlevare, regelbundet träffas för att äta mat, umgås och diskutera.

Det är sinnrikt uppbyggt. Till en början finns ingen direkt koppling mellan de tre berättelserna. Men allt eftersom, under romanens gång, går de in i varandra, kompletterar, kommenterar eller motsäger varandra. Och när trådarna från de parallella historierna inte möts, finns det en mening i det också; då anas eller blottläggs förträngningar, ”minnesluckor”, tabubelagda frågor om varför och hur vissa överlevde, andra inte. Sådant man helst inte talar om.

Bäst fungerar de två första berättarnivåerna. Både var för sig och tillsammans. Flakieski tecknar ett levande porträtt av Rotholc och skildringen av boxningsvärlden har spänst och precision. Det första dilemma Rotholc ställs inför – hur vara både judisk förebild och polsk idrottshjälte när det judiska intresset kolliderar med polsk nationalism och antisemitism? – skildras insiktsfullt och känsligt. Och det är alltså bara den första prövningen, ännu har han inte tvingats ersätta de polskjudiska boxarhandskarna med den tyskjudiska polisbatongen
.
Rotholcs syn på omvärlden är begränsad. Han är en överlevare, både i och utanför ringen. Han är inte den som lägger näsan i blöt om han inte måste. Det är här det judiska vittnets berättelser kommer in. Det är han som ger läsaren översikt, det är han som placerar Rotholc i ett större politiskt sammanhang.

Samspelet mellan Rotholc och vittnet berikar och fördjupar var och ens berättelse.

Jag har svårare för vissa inslag i spåret med de överlevande kvinnorna i Kanada. Särskilt när de diskuterar filmer och tv-serier om Förintelsen. Då blir det ibland polemiskt platt och för mycket redovisande av de vanligaste argumenten för och emot en viss film eller serie. Och recepten till de maträtter som kvinnorna samlas kring kunde jag definitivt ha klarat mig utan.

Grzegorz Flakieski kom till Sverige från Polen 1969 och är numera bosatt utanför Kramfors i Västernorrland. Om detta sägs ingenting i boken eftersom den saknar författarpresentation. Någon omslags- eller försättstext som upplyser om vad för slags roman Knockout är finns inte heller.


Till detta kan läggas bristfällig korrekturläsning och typografiska missar som att nya stycken saknar indrag.

Knockout har med andra ord inte fått den inramning som den förtjänar. Det är synd, mycket synd."