Med hjärta för jiddisch och klezmer

Jiddischförfattaren och Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer lär ha sagt att han skriver på jiddisch eftersom han trivs bäst i sällskap med vålnader och spöken. Det är fyndigt och avväpnande charmigt på sitt sätt, men egentligen helt missvisande.

Jiddisch är inte dött.

Detta språk, som ursprungligen är en medelhögtysk dialekt, med inslag av hebreiska och slaviska språk, var det bärande elementet i den blomstrande kultur som växte fram i Central- och Östeuropas länder där det fanns stora judiska befolkningsgrupper, som i Polen, Ryssland, och Litauen. Genom emigration spreds jiddischkulturen till USA, 1914 lär det till exempel ha funnits drygt 20 jiddischteatrar bara i New York, många av hög klass.

Förintelsen raderade ut den judiska värld som var jiddischkulturens livsmiljö, och en stor del av den jiddischspråkiga befolkningen i Central- och Östeuropa mördades av nazisterna. I USA trängdes jiddisch tillbaka kraftigt genom assimilationsprocessen.

Men jiddisch lever vidare. Genom de överlevande, vidare genom deras barn och i en del fall även barnbarn. Det finns en vilja att låta rädda språket från undergång, att ta vara på det rika kulturarvet, och kanske också att utveckla det. Teatrar sponsras, det finns en i Warszawa bland annat, jiddisch är faktiskt officiellt språk i det autonoma judiska området Birobidjan i Ryssland, jiddisch är ett erkänt minoritetsspråk, bland annat i Sverige, och språket undervisas i på akademisk nivå, Lunds universitet erbjuder en sådan undervisning.

Jiddischkulturen är folklig, präglad av mångfald, öppenhet och tolerans. Det är en bohemisk världskultur som inte erkänner några gränser, ett språk utan land men som talas i alla länder (nästan). Denna globala generositet tilltalar många även utanför den judiska befolkningen.

En som har tagit jiddisch och framför allt dess musik till sitt hjärta är Härnösandstjejen Louisa Lyne. Hon är musikutbildad i Göteborg och London, och berättar att vemodig och teatral musik alltid har legat henne varmt om hjärtat. Och när hon, som hon uttrycket det, ”snubblade” på klezmer, blev det kärlek vid första ögonkastet. Det som hon är mest tilltalad av är kombinationen glädje och vemod, och den milda fatalismen: ”Vi gläds idag, men vi kan dö imorgon”.

Louisa satsar också på att lära sig bättre jiddisch, med tanken att så småningom skriva eget material.

Och hon ser inte sitt uppdrag som strikt musikalisk, utan vill även sprida jiddischkulturens budskap om mångfald och tolerans i en tid av växande främlingsfientlighet.

Louisa Lyne uppträder tillsammans med Di Yiddishe Kapelye (översättning överflödig), en grupp fantastiskt skickliga musiker, med gränslös spelglädje och smittande lekfullhet. Just nu är de på turné i Ångermanland.

Repertoaren är traditionell klezmer. Det är folkliga sånger om kärlek och längtan, stämningsfulla vaggvisor och tempofylld musik som hyllar glädjen och livet. Det är starka känslor som kommer till uttryck, det är mycket schmalz (ungefär: hjärta och smärta), och Louisa räds inte att ta fram hela registret, det har hon röst för. Hon har en stark inlevelse, och en helt suverän frasering, som är bara hennes egen.

Ändå saknas inte glimten i ögat, det är mycket humor mitt i allt det kraftfullt emotionella, och även tragiska, som i sången från Vilnius ghetto ”Mir lebn eybik”, Vi kommer alltid att leva.

Textförfattaren hette Leyb Rozental, och han mördades av nazisterna, men hans namn lever vidare, liksom hans sång, en trotsig, livsbejakande protest som berör på djupet.

En sång som verkar vara nyskriven är en hyllning till Malmö, en plats som har fått utstå mycket kritik, och som säkerligen har sina brister, men som ändå äras, inte minst för sin mångfald. Det är också möjligt att Louisa och hennes kapell helt enkelt har valt en traditionell jiddischsång för hyllningen, mina språkkunskaper räckte inte riktigt till där.

Ett nytt språk bjöd Louisa Lyne på när hon sjöng på ladino, de sefardiska – alltså de spanska och nordafrikanska – judarna folkspråk. Världen är stor, och den rymmer mycket kärlek och musik. Louisa Lyne och Di Jiddishe Kapelye är en del av den.

Brecht i kortformat

Historier om herr Keuner

Bertolt Brecht

Översättning: Ulf Gran

Celanders förlag, 2014

Jag minns hur det på 70-talet spelades Brecht på varenda teaterscen. Idag uppförs hans pjäser han betydligt mera sällan, framför allt utanför Stockholm, vilket om något är en tidens tecken. Av hans övriga litterära produktion ser man inte heller mycket.

Det är därför välkommet att lilla Celanders förlag går mot strömmen – som vanligt frestas jag att tillägga – och ger ut en bok av Brecht.

Det är en udda liten bok som innehåller små korta stycken, mest i form av fråga och svar. Den som svarar är herr Keuner, som ibland uppträder som herr K. och ibland som Den Tänkande. Han kan tänkas vara Brechts alter ego men det är egentligen ganska ointressant. Hans viktigaste benämning är Den Tänkande, och alla dessa korta dialoger har som sitt syfte att få läsaren att tänka, tänka om, tänka nytt.

Kortberättelserna är skrivna under 30 år, och många anknyter mer eller mindre direkt till aktuella händelser som nazismens framväxt och exilens villkor. Annat är mer allmängiltigt, det kan handla om relationen form och innehåll inom konsten, religionen samhällsroll, och moraliska diskussioner kring motsättningen mellan mål och medel i politiken.

Men framför allt är det dialektikern Brecht som kommer till tals. Motsatsernas spel pågår ständigt, ingenting är någonsin färdigt, förändring är utveckling, och ingen, inte ens Den Tänkande – eller kanske framför allt inte han - har svar på alla frågor.

Det är långt ifrån bilden av Brecht som dogmatisk DDR-kramare.

Men genuint radikal förblir han inte desto mindre. ”Att tänka är att förändra” säger herr Keuner, men tänkandet har en konkret materiell bas, och – viktigast av allt! – tankarna är alltid i någons intresse, underförstått klassintresse.

”Allt kan bli bättre utom människan.” Smaka på den.

Från Skottland till Norrland

Blev intervjuad i Mittnytt  med anledning av folkomröstningen i Skottland i egenskap av författare som skrivit om ett möjligt självständigt Norrland:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/mittnytt/norrland-behover-mer-sjalvstandighet

Husmodern tackar för sig

Liv till varje pris

Kristina Sandberg

Norstedts

Det handlar om en värld som är försvunnen men som ligger oss så nära i tiden. Det var en värld där Kvinnan var en riktig Husmoder, ”tränad till tystnad” men givetvis representativ med en kvinnlighet som var självklar, och där affärsvärlden var helt och hållet männens domän, och där man fortfarande höll på begrepp som kvalitet, kundkontakt och ärlighet.

Kristina Sandbergs roman börjar 1953 då Maj och Tomas, välbekanta från de två tidigare fristående romanerna i trilogin, firar Tomas 50-årsdag i Stockholm. Läsaren introduceras snabbt i de bärande teman i boken, Maj tar hand om allting av praktisk betydelse, samtidigt som hon ständigt plågas av en inre osäkerhet att inte göra rätt, att inte räcka till, medan maken Tomas för sig visserligen med en medfödd självsäkerhet, men är betydligt sämre på att ta hand om det som förväntas av honom i hans mansroll.

Här kontrasteras också den stora världen, Stockholm med sitt sjudande liv men med så många faror som lurar, ställs mot hemma i lilla Örnsköldsvik, där det är tryggt och överskådligt.

Den dualismen går sedan igen på flera plan.

Hemmafrun Maj försöker nästan desperat att leva upp till tidens krav, utan att märka att tiden håller på att springa ifrån henne. Reformer och ny teknik gör hemmafrun allt mer överflödig, och innan 60-talet är till ända kommer jämställdhetsdebatten igång på allvar, och ifrågasätter Husmodern.

Otack är världens lön.

Den veke Tomas gör en omvänd klassresa, och det med besked. Han deklasseras fullständigt och slutar sin yrkesbana med att betjäna sina forna affärsbekanta.

Och någonstans i bakgrunden gör sig den stora världen påmind med Kongokrisen, kriget i Algeriet, Ungernrevolten, Kuba. Och kronan på verket mot slutet, månlandningen 1969.

Också här hemma händer det saker, det är ATP, charterresor, kvinnliga präster, avfolkning och rivningsraseri. Det är en föränderlig värld, och i dess skugga finns nya hotfulla begrepp som stress och depression.

50- och 60-talens skördetid är det fundament på vilket dagens Sverige är uppbyggt. Kristina Sandberg skapar en fullödig bild av ett historiskt skeende genom att skildra vardagens antihjältar. Det är mycket skickligt.

Hennes språk är njutbart, välavvägt och rikt, så lyhört på nyanser, skiftningar och personliga tonfall.

Hög igenkänningsfaktor är en extra bonus för ångermanlänningar i allmänhet och Öviksbor i synnerhet.

Frihet på polska

Tiden efter 1989 kallas av många i Polen kort och gott för ”friheten”. Men alla är inte övertygade.

 Framför allt inte de kvinnor som förlorade rätten till abort. Ingreppet är numera straffbelagt. Och det är inte nog med det. Ett sjukhus i Warszawa påstås ha vägrat en kvinna bedövning vid förlossning. Trots allvarliga komplikationer vägrade man sedan att utföra kejsarsnitt. Motiveringen var att det var ”onaturligt”, vilket öppnar hisnande perspektiv inom sjukvården, inte nödvändigtvis i frihetlig riktning.

Religion är en känslig sak i frihetens Polen. Strafflagen har en gummiparagraf om ”kränkning av religiösa känslor”, och den har använts förvånansvärt flitigt. 2003 dömdes konstnären Dorota Nieznalska till sex månaders fängelse och samhällstjänst för en skulptur som föreställer ett kors med en penis. Domen upphävdes i högre instans och Nieznalska friades.

2008 åtalades black metal-artisten Adam Darski ”Nergal” för att ha rivit sönder en Bibel under en konsert, men han friades efter flera rättegångar.

Och medan jag är i Kraków en vecka i början av juli kan jag läsa i lokaltidningen om en kabaré i södra Polen som vägras hyra lokal för sina föreställningar eftersom de har dragit en vits om påven. En ovanligt effektiv form av censur.

Städerskorna på hotellet där jag bor tjänar åtta zloty i timmen, det är ungefär 20 kronor. Även om kostnadsläget är delvis lägre i Polen är det en lön som det inte går att överleva på. De är dessutom timanställda, och under lågsäsongen kommer sällan upp i mer än ett par timmar om dagen. Jag vet inte hur fria de känner sig.

Till det positiva hör att det finns en levande debatt i Polen om frihetens innehåll.

På Teatr Nowy (Nya Teatern) i Kraków går just nu en nyskriven föreställning om Vladimir Vysotskij ”Återkomsten till Sovjetunionen”. Få är nog lika lämpade som den ryske outsidern som utgångspunkt för en diskussion om friheten. Fri som få under den tiden, men ändå ofri, levde han i ett spänningsfält av det möjliga, det verkliga och det önskvärda.

Han var en hyllad skådespelare på den nyskapande Tagankateatern, folkkär vissångare som sjöng om lägerfångar och småkriminella, samtidigt som han var en stolt ägare till en Mercedes, en av de få i Sovjet, förutom Brezjnevs imponerande samling.  En rebell belönad av makten.

Mest ofri var han genom sitt missbruk av alkohol och narkotika, som också blev hans död. Frågan är om det är var det ofria systemet som pressade honom att söka sin tillflykt i missbruk eller om orsakerna låg på ett annat plan? Hur mycket individuellt ansvar han en människa i ett ofritt samhälle? Och vice versa, hur mycket kan systemet lastas för individens problem där frihet, mer eller mindre relativ, råder?

Under föreställningen skickas från scenen en vodkaflaska bland publiken. Jag tar en rejäl klunk, och håller på att sätta i halsen när det visar sig att det är riktig sprit. Frihet?

Kulturval, eller mer kultur i valet

Det är knappt en vecka kvar till valet. Löften om allt möjligt, och förvisso också omöjligt, duggar allt tätare. Det är lätt att förundras över varför de politiska partierna behövde vänta i hela fyra år med att komma underfund med det måste byggas bostäder, att skolan ska ha mer resurser, och så vidare. Men visst, bättre sent än aldrig. Och jag passar på i hopp om att politikerna ska inse vikten av den målgrupp som utgörs av kulturarbetare och alla kulturintresserade, och framför därför några stillsamma önskemål.

Varje skola ska ha ett bibliotek. Det finns det faktiskt en lag på. Såg att några partier kräver hårdare straff, och det är bara att instämma. Straffa hårt alla som inte följer bibliotekslagen!

Rusta upp och stärk resurserna till kommunala bibliotek. Det gäller givetvis både det fysiska som det digitala innehållet.

Satsa på arbetsplatsbibliotek!

Initiera fler läsfrämjande projekt.

Gratis kulturskola för alla.

Större utrymme för estetiska ämnen i skolan. Skrivande borde också bli ett eget ämne.

Gratis inträde till museer. Subventionera inträde till kulturevenemang.

Billigare böcker.

Höjda ersättningar till kulturarbetare.

Så långt min modesta önskelista. Alla uppmanas nu att komma in med fler förslag. Det är aldrig för sent, tvärtom, ju närmare valet vi kommer desto mer benägna är partierna att ta till sig av våra önskemål. Och vem vet, än är undrens tid inte förbi, kanske att några av löftena hålls.

Bottenhavets pärla

Helt oväntat fick jag chansen till en skrivarvecka på Ulvön. Jag tvekade inte en sekund. Visst har jag varit där förut, men just därför ville jag dit igen. Bara båtresan ut till ön är en hisnande skönhetsupplevelse, och det glittrande havets oändlighet fyller själen med ro och inspiration.

Det gamla fiskeläget, som inte för inte kallas för Bottenhavets pärla, knyter på ett märkligt sätt ihop det förflutna med nuet. Sjöboden, som Ulf Ögren genom Ludvig Nordströmsällskapet har upplåtit vissa veckor som stipendiegård åt Norrländska litteratursällskapet, ligger mitt i byn, på bekvämt gångavstånd till allt som finns på ön. På vägen dit från båten passerar man huset där Lubbe Nordström bodde under sin tid på Ulvön.

Provianteringen är inget problem, det finns en affär på ön, och även om den var stängd just när jag anlände, löste det sig ändå. Nämnde Ulf Ögren äger affären, och han öppnade helt enkelt åt mig så att jag kunde handla.

Det finns flera restauranger och caféer på Ulvön, och de håller bra klass, men varning utfärdas för den ömässiga prisnivån.

Sjöboden är fullt utrustad med alla moderniteter, dusch, toalett, bra kök, och det finns värmeelement, vilket kan vara bra för den som inte har tur med vädret. Det är långt ut till havs, och det kan bli rejält dragigt och fuktigt om vädrets makter trilskas.

Man har utsikt över nästan hela hamnen och bort till norra Ulvöns stränder. Det är betagande vackert. Man hör vattnet klucka in under sjöboden, en och annan motorbåt puttrar sakta förbi, några gånger om dagen lägger båtarna från Köpmanholmen och Ullånger/Docksta till och aviserar sin ankomst med en gäll tutsignal, sjöfåglarna skriar. Resten är ro. Skrivro.

Ulvön är också en social plats, för den som så önskar. Här möter man människor. Jag hade förmånen att träffa Lubbeforskaren och flanören Sven Bodin, som råkade vara på ön samtidigt med mig, och vi tillbringade en rasande trevlig eftermiddag på Ulvö hotell, där samtalsämnen böljade likt en storm över Bottenhavet.

Ett par dagar senare blev det en solig förmiddag på bryggan i sällskap med önbon Ruben Madsen. Livets mening undersöktes på djupet, men även på bredden. Ruben är världsberöm clown och väl insatt i ämnet. Han är även surströmmingskonstnär.

Och så blev det faktiskt en hel del skrivet. Vem vet, det kanske kan bli något av det.

Jag säger bara: Ulvön!