Affärsmän som gjorde annat än affärer

Warszawasvenskarna

Staffan Thorsell

Bonniers

Under mellankrigstiden hade flera stora svenska företag ganska omfattande och mycket framgångsrika affärer i Polen. Det var främst Asea, Ericsson och Tändsticksaktiebolaget. När andra världskriget bröt i september 1939 gällde det för dessa företags ledare på plats att rädda undan verksamheten från den tyska ockupantens maktrusiga strävan att lägga beslag på allt som kom i deras väg. Företagstopparna i Sverige var entydiga i sina instruktioner: Business as usual, fortsätt tjäna pengar!

Vilket de gjorde. Flera av dem var väl hemmastadda i Polen sedan länge, hade ett vidsträckt kontaktnät och många polska vänner. Det dröjde inte länge förrän de blev djupt upprörda över den brutala terrorn som nazisterna utsatte det polska samhället för, då inte minst judarna.

Och flera av de höga cheferna blir kurirer åt den polska motståndsrörelsen, och ägnar sig även åt underrättelseverksamhet.

Dessa aktiviteter ska givetvis hållas hemliga för företagens ledningar i Sverige – ingenting får äventyra affärerna! Visserligen är man inte helt okunnig om att det smugglas pengar och varor, men man ser mellan fingrarna på den som man tror oskyldiga verksamhet, bland annat förmedlar Warszawasvenskarna diverse gåvor från kungen till hans aristokratiska vänner i Polen.

Men det förmedlas också material med betydligt mer kontroversiellt innehåll. Ett brev från judiska representanter som avslöjar Förintelsen ofattbara omfattning. Ungefär samtidigt lämnar diplomaten Göran von Otter muntligen en detaljerad rapport om sitt möte med SS-mannen Kurt Gerstein, som i detalj beskriver judeutrotningens infernaliska teknologi.

Den svenska regeringen begraver all denna information i tystnad – vi får inte reta tysken och riskera en invasion!

Sommaren 1942 grips Warszawasvenskarna, utom Sven Norrman som har turen att befinna sig i Stockholm just då, och efter en lång utredning döms de till döden. Straffet omvandlas av Hitler personligen till livstid. Spelet kring deras benådning och så småningom frigivning blir till en bricka i ett spel om svenska affärsintresse och ett pinsamt avslöjande av den svenska regeringens och affärsvärldens cyniska inställning till att bedriva affärer med Nazityskland till varje pris in i det sista.

Det är en fascinerande historia som Staffan Thorsell berättar, som utvecklar mer detaljerat ett skeende som nämns redan tidigare i Józef Lewandowskis bok ”Knutpunkt Stockholm”

.

Frågan återstår varför det var så tyst kring Förintelsen trots att det fanns flera synnerligen tillförlitliga vittnesbörd om den mordiska tragedi som pågick under nazistisk ockupation. För Sveriges del handlar det om rädsla för invasion och senare fortsatta affärer, men för de allierade? Det var visserligen inte helt tyst från London, men med tanke på brottets oerhörda karaktär var protesterna ändå förhållandevis försynta.

Det är svårt att göra bli kvitt misstanken att man i London och Washington inte ville stöta sig med förmodligen ganska breda och delvis mäktiga antisemitiska opinioner på hemmaplan.

Rasism och främlingsfientlighet var tämligen utbredda överallt, något som dessvärre gäller fortfarande.

Från tomten till er alla

Tomten bor som bekant i Ångermanland, och han önskar er alla en trevlig helg, och framför allt ett gott nytt 2015!

Katalansk klassiker ger röst åt den lilla människan

Diamanttorget

Mercé Rodoreda

Övers: Jens Nordenhök

Norstedts klassikerserie, 2014

Det finns en historiens skuggsida, knappt synlig bortom det politiska spelet, de ekonomiska analyserna och krigets hjältemod. Oftast är det kvinnorna, och då främst underklassens kvinnor, som döljs i denna skuggvärld.

Natalia, kallad Colometa – lilla duvan – är en av dessa kvinnor. Hon lever i 30-talets Barcelona, hennes mamma är död, pappa har gift om sig, och hennes uppväxt kan sammanfattas med ”Hemma levde vi utan ord”. Hon försörjer sig med att sälja konfekt i en butik, och hennes självkänsla är inte den bästa. Vilket inte hindrar att hon kan ha nog så självständig uppfattning också på tvärs mot etablerade sanningar. Som till exempel om Gaudis hiskeliga katedralbygge.

När hon träffar möbelsnickaren Quimet tar livet en ny riktning. Quimet är politiskt radikal, och lika mycket som han är glödande republikan är han stockreaktionär hemma i sitt familjeliv, med stereotypa könsroller, tyranniska fasoner och bisarr svartsjuka. Lägg därtill att han är en streber och fantast med lätt psykopatiska drag.

Natalias tillvaro, som snabbt utvecklar sig till en omärklig kamp om utrymme för henne som person, skildras med lika stora delar detaljrik realism som subtil symbolik.

Det är oroliga tider i Spanien. Republik utropas, kyrkor brinner, revolutionär rättvisa skipas – med allt vad det kan innebära – och motsättningarna blir allt tydligare. Till slut bryter inbördeskrig ut, och Quimet, som är med i milisen, ger sig iväg till fronten.

Han kommer inte tillbaka, inte heller många av hans vänner, som antingen stupar eller arkebuseras av falangisterna.

Under tiden för Natalia sitt eget krig för att överleva. Det råder arbetslöshet, varubristen är stor, och hunger hotar henne och barnen. Hon tvingas till svåra val. Kampen fortsätter också efter inbördeskrigets slut, och hon är nära att ge upp vid flera tillfällen, men på ett rent heroiskt sätt lyckas ändå överleva.

Mercé Rodoredas roman är en katalansk klassiker som på ett utmejslat språk med ett fantastiskt flöde ger en röst åt den lilla människans svåra vardagsstrid, med en gnutta hopp, trots allt.

Nationalismens förnekelsekultur

”Vi från Jedwabne” är en bok som det gör ont att läsa. Historien om hur de polska invånarna i byn Jedwabne i nordöstra Polen dödar sina judiska grannar är hemsk nog. Judarna föstes ihop, förnedrades, misshandlades, många kvinnor våldtogs, och sedan blev alla dödade på de mest brutala sätt. Liknande händelser inträffar i flera närliggande byar, alltid med samma motivering, att judarna samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.

Anna Bikont bedriver ett journalistiskt arkeologiarbete, hon klarlägger lager efter lager av historiska kvarlevor, tar varligt fram vittnesbörd, hågkomster, dokument, och belyser dem på prismatiskt sätt från många olika håll. Historien går att begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå. Det är ett mästerligt reportagearbete, som det tog flera år att fullborda.

Även om skildringen av pogromen är sällsynt ohygglig är det ändå den andra delen av boken som handlar om förnekelse som är den mest skrämmande.  När sanningen om vad som hände i Jedwabne avslöjas i Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” väckte det ett ramaskri i breda kretsar i Polen. Gross anklagades för att vara antipolsk, att förvränga historien, att skända minnet av hjältemodet hos alla dem som med risk för eget liv räddade judar.

Samtidigt visar Bikont högst övertygande att alla i Jedwabne, unga som gamla, känner mycket väl till vad som faktiskt hände, många av dem bor dessutom i hus som tillhörde judar, ännu fler har i sin ägo stulen judisk egendom.

Förnekelsens mekanismer följer ett givet mönster: för det första hände det inte, för det andra var det inte vi, och om det ändå hände och det var ”vi” som gjorde det var det bara rätt åt dem. Det är inte svårt att se den gamla myten om judebolsjevismen komma till användning än en gång.

Den folkliga förnekelsen får understöd av akademisk knappologi, som letar febrilt fel, och lyfter gärna fram de mest obetydliga och helt oväsentliga faktafel för att triumferande avslöja de antipatriotiska krafter som skändar fanan.

Symptomatiskt nog har Marte Michelets nyligen utkomna ”Den största förbrytelsen” om antisemitismen i Norge och den norska medverkan i Förintelsen av Norges judar mötts av exakta samma reaktioner.

Det är en nationell självbild som hotas och som måste försvaras – till varje pris. I Norge fanns det en liten klick inhemska nazistkollaboratörer medan resten av befolkningen engagerade sig hjältemodigt i motståndsrörelsen.  Polen led alldeles ohyggligt under den nazistiska stöveln men mötte sitt martyrium heroiskt och rakryggat.

Båda bilderna är förstås sanna – men inte fullständiga. Historien innehåller också mörka skuggor, fula fläckar på nationens heder, och det är alldeles tydligt att rötan härjade inte bara i marginalen utan angrep betydande delar av samhällskroppen.

Det är ingen tillfällighet att Jedwabne ligger i ett område som före kriget dominerades av det högernationalistiska och klerikala Nationaldemokratiska partiet (Endecja). Här har de lokala eliterna med kyrkan i spetsen länge spridit antisemitismens gift i patriotismens namn. Det går en klar ideologisk skiljelinje i inställningen till det nationella trauma som har framkallats av avslöjanden om massakrerna i Jedwabne och på andra håll. Medan högern förnekar ihärdigt, bagatelliserar och försöker förklara bort de många brott som har begåtts av polacker, ser de progressiva krafterna ett stort värde i att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Och jag tror att gamle Marx hade fel, det blir inte som tragedi första gången och som fars andra gången, utan det blir som tragedi om och om igen.