Livet går vidare

Generation 55+

Mats Berggren

Lindelöws

Åldern 55+ är att befinna sig mitt i livet. Ofta har man åtminstone en förälder i livet och barnen räknas fortfarande till den nya kategorin ”unga vuxna”. Man är i hyfsad fysisk form och fullt kapabel att döva dödsångesten med motion och kanske ett nytt förhållande.

För innerst inne vet man att mitten har passerats, nu är man på den övre halvan av livet, med mer bakom sig än framför sig, och behovet att sammanfatta, och helst lämna något spår efter sig, blir allt mer pockande. I alla fall för en författare.

Mats Berggren är 58 år gammal, med många böcker, framför allt barn- och ungdomsböcker, på sitt författarkonto. *Generation 55+* kallar han för en dokumentärroman där han blandar självbiografiska fakta med fiktiva personer och händelser. Det är rakt genom trovärdigt, inte minst tack vare författarens direkta tilltal med en vardaglig, resonerande stil, utan politiska eller moraliska pekpinnar, men också utan att han avstår från att ta ställning.

Det är författarens samtal med läsaren, som de vore de gamla vänner.

Samtalet rör sig kring 1900-talets samhällsutveckling. Mats Berggrens föräldrar kämpade sig upp ur fattigdom, han själv drabbades av klassresans prestationsångest och valde att arbeta inom industrin, välfärdssamhällets ekonomiska bas gör sådana val möjliga, samtidigt som det skapar en mental ambivalens för klassresenärerna. Och Berggrens dotter orkar knappt planera bortom nästa sms.

Den samhällsutveckling som Berggren skildrar är närmast cyklisk. Från föräldragenerationens kamp mot arbetslöshet, bostadsbrist och sociala och ekonomiska klyftor, över välfärdsbyggets fulla sysselsättning, miljonprogram och jämlikhetspolitik, tillbaka till vår tids arbetslöshet, osäkra anställningar, bostadsmarknadens hopplöshet och skenande ojämlikhet.

Var det bättre eller sämre förr? Det kanske var likadant, fast på ett annat sätt. Det är lätt att tycka så, men Berggren menar nog ändå att mycket har trots allt blivit bättre.

Poängen är att inte ta något för givet, varje generation måste kämpa för sin rätt. Kampen fortsätter och livet går vidare. Också efter 55.

Öppen för lösningar

Favorit i repris:

Nyligen avslutades Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.

De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.
Något att begrunda nu i juletider.

God Jul!

Litteratur från shtetlns universum

Han räknas som en av den moderna jiddischlitteraturens grundare. I år är det 100 år sedan Isaak Leib Peretz gick bort.

Han var född 1852 i den polska staden Zamość, som då var en del av det ryska tsardömet. Familjen hade sefardiska rötter och var mycket from. Isaak Leib fick en gedigen judisk utbildning, men redan i unga år längtade han ut till den stora världen, och började läsa litteratur på polska, ryska, tyska och franska.

Han började skriva poesi på hebreiska, och även sagor och berättelser. Han debuterade på jiddisch 1888 med långdikten Monisch, en romantiskt färgad ballad om en ung chassid som inte kan motstå den yttre världens frestelser. Dikten ingick i antologin ”Folksbibliotek”, med Sholem Aleichem som redaktör.

Isaak Leib Peretz litterära verksamhet omfattade poesi, prosa, drama och publicistik. Hans dramer och även hans teaterkritik anses ha bidragit till utvecklingen av den moderna jiddischteatern i Central – och Östeuropa.

Störst avtryck har Isaak Leib Peretz lämnat som novellförfattare. Så upplysningsman han var skildrar han i sina noveller framför shtetlns chassidiska universum. Och även om hans verk präglas av social kritik – politiskt sympatiserade han med socialdemokratiska Bund – finns där samtidigt en djupgående förståelse, lojalitet och rent av sympati, för den fromhetens säregna värld som han själv hade tagit avstånd ifrån i sitt eget liv.

På svenska finns av Isaak Leib Peretz novellsamlingen ”Två världar”. Titelnovellen beskriver ganska väl den grundläggande dialektiken i hans litteratur. Berättelserna rör sig hela tiden i spänningsfältet mellan två krafter på kollisionskurs med varandra: det är chassidism mot den traditionella judendomen, innerlighet mot bokstavstro, läsning av Talmud mot skönlitteratur, män mot kvinnor, den lilla människans ödmjukhet i kontrast till världslig framgångsjakt.

Också stilistiskt pendlar Peretz mellan folklig realism och romantikens mer exalterade uttryck.

Isaak Leib Peretz skildrar en förlorad värld, vilket givetvis har ett stort värde i sig. Men det är framför allt hans förmåga att levandegöra konflikten mellan tradition och modernitet som gör honom aktuell än idag.

I svensk språkdräkt finns av Isaak Leib Peretz förutom två berättelser i Judisk Tidskrift: 1928/51 ”Åtalet mot vinden” och 1930 ”Kabbalisterna”, och några noveller i”Shtetl”, en samling berättelser av Peretz och Sholem Aleichem från 1996, bara nämnda novellsamlingen ”Två världar”. Den är från 1926, i översättning från ”jiddiskan” (sic!). Jiddischlitteraturen har genom åren varit synnerligen styvmoderligt behandlad i Sverige, och jag hoppas verkligen att det finns bokförlag som vågar anta utmaningen.

En berättelse om övergrepp som berörde

Det var mer än fullsatt när Robert Andersson presenterade sin bok Jag ska döda er alla i konsthallen på Kramfors bibliotek. Robert kommer ursprungligen från Kramfors, och hans bok är en berättelse om utsatthet, våld och sexuella övergrepp, om hur hanhamnade i kriminalitet och missbruk, för att till slut hitta tillbaka till livet. Han är idag chef för ett behandlingshem utanför Norrköping.

Det var en berättelse som berörde. Robert Andersson växte upp i ett hem med alkohol- och drogmissbruk, det förekom ofta häftiga bråk mellan föräldrarna, och både Robert och flera av hans närmaste utsattes regelbundet för våld.

Han fann tillflykt hos sin stora förebild, sin farfar, men det var han som utsatte honom för sexuella övergrepp när pojken inte var mer än sju-åtta år gammal. Robert plågades av skuldkänslor, och den som han hade svårast att förlåta för farmor, även om han än idag är inte säker på om hon kände till övergreppen.

-          Jag tyckte det var viktigt att våga berätta om det här för att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp mot barn, säger Robert Andersson.

Redan tidigt blev Robert bråkig och ägnade sig åt vandalism. 15 år gammal hamnade han i ett problemområde i Uppsala, där hans frånskilda mamma bodde, och här blev det raka vägen in i gängkriminalitet och missbruk. Robert levde ett destruktivt liv fram tills han var 28 är, då han fick komma på behandling på Korpberget.

-          Det var jobbigt att bryta mönster, samtidigt som det var smärtsamt att komma hem, säger Robert.

På samma sätt upplevde han att föredraget i Kramfors var mycket känslomässigt, trots att han är en van och professionell föreläsare. Det fanns ju släkt, vänner och bekanta i publiken.

Robert Andersson trodde att många kanske uppfattade bokens titel Jag ska döda er alla som tuff och hård.

-          Men det var de orden som ekade i mitt inre som barn, att ge igen med kraft.

Tiden, historien och rötterna

”Man ska leva i nuet” är förmodligen ett av den moderna tidens mest enfaldiga påståenden. Nuet finns inte. Det enda som finns är ett tidsflöde som knyts ihop av våra berättelser. Om det som har varit, om det som är, och inte minst om det som vi tror kommer att hända.

Allt det hänger oupplösligt ihop och kan inte separeras. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att förstå vart vi är på väg.

Berättelser om det förflutna bygger på minnen, våra egna och andras. Det är det som kallas historia, och historia betyder just berättelse.

Många människor är fascinerade av historia, men kanske ännu fler har genom skolans mekaniska tragglande av årtal fått ett livslångt avsky för historiestudier. Men det är nog få som helt saknar intresse för sin personliga historia, släktens ursprung, hembygdens förflutna och skrönor kring huset där man bor.

Gräv där du står, uppmanade Sven Lindqvist 1978, och gensvaret blev enormt.

Sven Lindqvist såg gräv-där-du-står-rörelsen som en inkörsport till ett bredare intresse för allmänhistoria, dessutom skapat av människorna själva. Om det blev så är inte gott att veta, men det är möjligt att så skedde i åtminstone en liten utsträckning.

I Sverige finns helt unika möjligheter att forska kring sin egen historia. Den statliga byråkratins tidiga framväxt skapade ett omfattande arkivväsen, och frånvaron av krig, ockupationer och annat elände som dessvärre var mycket vanligt i många andra länder, har behållit dessa arkiv fullständiga och intakta.

Jag blir alltid så avundsjuk på alla släktforskande bekanta som med lätthet kan spåra sina familjerötter till någon gång på 1600-talet, och ibland ännu tidigare. Själv har jag svårigheter att belägga familjens historia tre generationer tillbaka i tiden (det är därför jag skriver romaner).

Men är all denna forskning om egna rötter och hembygdens historia enbart av godo? Jag vågar påstå att historien själv visar övertygande att det faktiskt beror på.

Det finns en fara i en hembygdsromantik som skapar exklusivitet, framhäver den egna särartens förträfflighet och utesluter alla andra, de annorlunda, de avvikande. Nazismen byggde i hög grad på den sortens Blut und Boden-mystik, vår egen tids rasister försöker sig på samma knep.

Men det kan också öppna nya vyer och perspektiv, låta oss förstå hur relativa och tidsbundna våra självklarheter egentligen är, att världen är stor och gemensam för oss alla.

Gräv där du står. När jag var liten trodde jag att om man grävde tillräckligt djupt kom man ut på andra sidan jorden. Det tror jag fortfarande.

Dragspelsvirtuos tillbaka på mammas gata

Jörgen Sundeqvist är visserligen född i Nyköping, hans föräldrar råkade vara där på jobb, men det var en betydelselös parantes som var över redan efter två månader. Uppväxten var i Rossön, Jämtlands län, men landskapet är Ångermanland. Här fick han sitt första dragspel sju år gammal, och numera är han dragspelskung med hela världen som sitt arbetsfält. Men hemma det är Kramfors, och det är här han vill bo och leva.

I Jörgens familj spelade alla något instrument, hans barndom var fylld av musik. Inte minst viktiga för honom var morföräldrarna som båda spelade dragspel. Jörgens första dragspel fick han av sin mamma, hon var då elev på Hola folkhögskola och köpte instrumentet billigt av en klasskamrat. Han minns att det var av märket Hohner.

Familjen flyttade till Kramfors när Jörgen var åtta år gammal.

-          Här började det rulla på ordentligt, säger Jörgen Sundeqvist.

Kramfors var dragspelets Mekka, och här träffade han Stig Eriksson, legendaren Hans-Erik Nääs, som tog honom under sitt beskydds vingar, och Andrew Walter.

-          Det var som att träffa Gud, minns Jörgen.

Vid 16-årsåldern kom Jörgen till Framnäs musikskola utanför Piteå, och ett år senare drog han på egen hand till USA. Här sökte han sig till den mytomspunne dragspelaren Anthony Galla-Rini, och stannade med honom i San Diego i tre år. De hann med en sexmånadersturné genom Nordamerika och Europa. Då var Anthony närmare 80 år gammal.

-          Han älskade konjak och rödvin, och levde tills han blev 102 år gammal, skrattar Jörgen.

Av Galla-Rini lärde sig Jörgen Sundeqvist inte bara att spela dragspel och musik i allmänhet utan lika mycket komposition, musikteori, arrangemang och även att dirigera en smula.

-          Men framför allt öppnade han mina ögon och öron för klassisk musik, säger Jörgen.

Han lyssnar fortfarande mest på klassiskt, mycket opera, och är inte heller främmande för jazz – där är Lars Gullin kungen. Dessutom är Jörgen sedan sina år i det stora landet i väster också en fanatisk skivsamlare, och äger säkert över tusen skivor.

Idag är Jörgen en världsartist som uppträder både solo och med olika orkesterkombinationer på all världens scener. Hans absolut favoritplats är Prag, dit kommer han fyra gånger per år, han undervisar på konservatoriet och här har han många vänner.

En av dem är professor Eduard Douša som just nu håller på med ett variationsverk med en svensk folkvisa för dragspel och kyrkoorgel. Verket är än så länge hemligt och ska framföras av Jörgen och Håkan Dahlén.

Jörgen Sundeqvist har även många internationella juryuppdrag. Och sist men inte minst är han road av stämning och reperationer av dragspel.

Efter åtta år i Norge han Jörgen än en gång återvänt till Kramfors.

-          Jag är ingen storstadsmänniska. Jag är social och gillar att umgås otvunget med folk. Jag har dessutom blivit farfar, Jörgen räknar upp alla sina skäl för hemkomsten.

-          Och Ådalen har en sådan fantastisk dragspelhistoria, jag tror inte att alla förstår hur stort det har varit.

Givetvis hoppas han på en renässans för dragspelet. För honom är det ett optimalt instrument som är helt komplett, det är som en liten orkester eller som en bärbar orgel, som man kan ha med sig överallt. Det är också ett socialt instrument, som knyter ihop traditioner och olika slags folk.

-          Men det är viktigt att vi vågar modernisera dragspelsmusiken, också den gamla repertoaren, avslutar Jörgen Sundeqvist.