Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 10 februari 2016

När humanismen dog



Det begravda berget
Ulf Eriksson
Bonniers

Samtiden är både någons förflutna och någon annans framtid. Det märkliga fenomen som vi kallar tiden är ett flöde som länkar samman samhällen och generationer. Varje given epok är tämligen hemmablind – eller kanske tidsblind är ett bättre uttryck – och ser sig som klart avgränsad gentemot både historien och framtiden, med ett samhällsetos i sin egen rätt. Eftervärlden är inte alltid lika generös och tenderar att nedvärdera hela tidsepoker till mellantider eller övergångstider. Vad skulle medeltidens människor anse om att deras tid blev utsedd till att vara något mitt emellan antiken och renässansen?

I romanen *Det begravda berget* tar Ulf Eriksson ett väldigt grepp på vår samtid, och han gör det främst genom att låta tre generationer skärskåda den utifrån sina egna tidsperspektiv. De tre personerna är födda 1924, 1958 respektive 1997. Det är framför allt den yngsta av dem, Britta-Linnea, som 53 år gammal, och alltså år 2050, som får komma till tals. Genom sina egna fragmentariska minnen och återfunna dokument blickar hon tillbaka på sin far, som bär omisskännliga drag av författaren själv, och dennes far, farfar Nisse.

Britta-Linnea utser åren mellan 2000 och 2015 till en ”övergångstid”, och genom miljöskildringen av hennes tid får läsaren ana vad som gick snett under de 15 åren.

För snett gick det. Framtiden är dystopisk. Visserligen tekniskt mycket avancerad, Ulf Eriksson roar sig med lite science fiction-pastisch och hittar på några skojiga uppfinningar, men är befriande återhållsam med framtidsteknologiskt bråte, som så ofta belamrar sf-genren.

Det är uppenbart att en miljökatastrof har inträffat, allvarlig men inte helt förödande. Solen lyser mest med sin frånvaro, oförklarlig massdöd drabbar djurvärlden, delar av landet är avstängda av oklara skäl, stora områden i Stockholm är förfallna och igenväxta, och egentligen förbjudna att vistas i, även om många tycks strunta i förbudet, utan att det medför några konsekvenser av något slag.

Samhället är också starkt socialt skiktat, och vissa delar av staden behärskas av kriminella gäng och det är direkt farligt att bege sig dit.

Vilket är en aning märkligt, då samhället anno 2050 präglas av total kontroll – inte helt klart om det är av myndigheter eller företag, troligen en korporativistisk nivå som förenar de två. Allt och alla övervakas kontinuerligt, alla hårddiskar skannas regelbundet (!), men i valfrihetens förlovade land finns det givetvis en lösning också för dem som vill ha sin integritet: ”Den som önskar en privatsfär måste betala för det”.

Och trivs man inte med livet som det är kan man alltid kliva in i parallella verkligheter.

Den underliggande kritiken mot tekniken är tydlig. Teknologins löfte infrias än en gång inte, den befriar inte, utan skapar istället en njutningskultur i trivselkapitalistiska former, en ständig förändring utan någon som helst utveckling, det leder bara till att det som Eriksson kallar ”människointresset” försvinner och ersätts av ”ett verkställande och en automatiserad administration av det mänskliga”.

När det kontrasteras mot farfar Nisses optimistiska klassresa under 50-talets skördetid framstår humanismens kris – för att inte säga kollaps – som det goda folkhemmets definitiva sammanbrott.

Och är man riktigt pessimistiskt lagd kan man även skönja ett abrupt slut på den kulturepok som inleddes med renässansen.

Erikssons språk har en närmast vulkanisk rikedom. Tyvärr tenderar han ofta att vara alltför resonerande, och språket får lätt en akademisk slagsida, vilket riskerar att fjärma läsaren. Inte minst dialogen låter stundtals som ett P1-program. Och ibland kan det intellektuella slå över i det dunkelt vaga som förväntas erbjuda metafysiska djupsinnigheter, men som bara är ett stilistiskt knep att dölja tankens tomhet.

Men det är en stark och djärv samtidsroman som Ulf Eriksson har skrivit. Kritiken är skoningslös men aldrig uppgiven. Samtiden är om inte onödig så i varje fall inte nödvändig. Det finns en framtid och en annan värld är möjlig.

Teater som övervinner alla svårigheter



En pjäs om mobbning skriven på arabiska och översatt med hjälp av Google-translate av en som har varit i Sverige i ett år. En regissör från Gaza som har jobbat mest med film och kan varken svenska eller engelska. En ensemble som består av ovana ungdomar från olika länder. Visst låter det som en stor utmaning?

-          Vi har jätteroligt. Resultatet blir som det blir, det är resan som grejen, säger Mimmi Johnsson, regiassistent, producent och skådespelare i en och samma person.

Mimmi, som är verksam vid Sollefteå Amatörteater, blev kontaktad av Sollefteå kommun, som berättade att det fanns en man från Gaza, som var kvotflykting i kommunen, och som var filmregissör. Var Amatörteatern intresserad av kontakt? Det var teatern.

Så kom Ahmed Lubbad till Sollefteå Amatörteater. Och han var inte ensam, med sig hade han ett gäng ungdomar, kvotflyktingar liksom han själv, med bakgrund i olika länder, och meddelade att här ska det minsann spelas ungdomsteater. Några svenska ungdomar anslöt också.

Eftersom Ahmed inte hade någon dator, fick han låna en av teatern, och snart var arbetet igång.

Pjäsen är specialskriven direkt för gruppen och de enskilda skådespelarna, inte minst huvudrollsinnehavaren Arvid Eriksson.

Ensemblen består av omkring 14 personer, de flesta i åldern 12 till 16 år. Majoriteten är arabisktalande, med det pratas även farsi och tigrinja. Svenskan är kommunikationsspråket. Fyra infödda svenska är med, en av dem gotlänning, men han kan tack och lov lite arabiska.

Det tillkommer ibland några personer, och ibland kan någon också försvinna, manuset ändras vartefter.

Översättningen har varit ett stort problem, Sollefteå kommun hade till en början lovat hjälp, men det visade sig snabbt att arbetet var alltför omfattande och ingen hade tillräckligt mycket tid för att åta sig uppdraget. Istället blev det Ghofran Mansur från Syrien som efter bara ett år i Sverige har gjort en heroisk insats. Ibland med hjälp av Google-translate, och då måste det klargöras, putsas och förbättras.

-          Det blir en del kulturkrockar, mycket språkförbistring och många diskussioner, säger Mimmi Johnsson.

Pjäsens handling utspelar sig i Sverige och temat är universellt. Det handlar om André som ska börja i en ny skola. Eftersom han är rullstolsburen blir han svårt mobbad, och pjäsen med den talande titeln ”Precis som alla andra” beskriver hans vådliga resa från uppgivenhet till självkänsla.

Det blir premiär på Sollefteå Amatörteater i Önsta den 3 mars, och det blir ytterligare en föreställning dagen efter. Det finns också funderingar på en fortsättning så småningom.

Överdådig konsert med Härnösands slagverksensemble



Härnösands slagverksensemble firade sitt 25-årsjubileum på fredag kväll med en överdådig konsert på St Petri logen. Till sin hjälp hade de danseleverna från Härnösand folkhögskolans danslinje. Det blev en slagkraftig föreställning i två delar, med en överdådig middag i pausen.

Besökarna hälsades välkomna av spännande och fantasifulla dansinstallationer redan vid entrén. Verkligen trevligt att börja med en överraskning.

Sedan var det dags för konsert. Slagverksensemblen lät alla förstå att det handlar om SLAG-VERK. Det dundrades på för kung och fosterland, och det var inte svårt att associera till strikta militärmarscher. Det var bara rå kraft, och publiken var nog tacksam att det anses helt acceptabelt att hålla för öronen under en slagverkskonsert.

Stycket hette Salut. Som i Hälsning – med kanoner.

Det fortsatte betydligt lugnare med en tango av Stravinskij. Lekfullt fast kanske inte fullt så sensuellt som man kan förvänta sig av en tango. Avsevärt mycket mer nyanser bjöds det på i två tangokompositioner av mästaren Astor Piazzolla. Tango nuevo, med sin anknytning till jazzen och konstmusiken, är synnerligen väl lämpat för slagverk.

Piazzolla är också en kompositör som har följt Slagverksensemblen i många år, och det var påtagligt hur väl tillrätta de fann sig i hans musik i skärningspunkten mellan stämningsfullt vemod och nervig storstadspuls. Här visade ensemblen ett imponerande brett i sitt register.

Dessförinnan bjöds det på ett gemensamt föreställningsnummer av slagverkarna och dansarna med titeln If You have to go You havet o go, skriven av ensemblens ledare Johan Bodin Eriksson, en högst åskådlig berättelse, med kroppen som instrument, om livets små förtretligheter när nöden tränger på men det finns just inga lämpliga bekvämligheter i närheten.

Första avdelningen avslutades med kompositionen Käftsmäll, också den av Johan Bodin Eriksson, men den slog nog mest mot öronen.

I pausen när middagen avnjöts bjöd danseleverna på fler installationer.

Under andra avdelningen blev det en större dansföreställning med koreografi av Norrdans Anna Girmanova. Det var berättelser, fästa på papper av skiftande kvalitet, och som satte sig i kroppen hos både dansarna och publiken.

Slagverksensemblen fortsatte konserten med japansk musik, specialskriven för slagverk.

Det var rytm och rörelse i skön förening.

Det är bara att säga stort grattis till Härnösands slagverksensemble, och hoppas att de slår ett slag för 25 framgångsrika år till.

Medberoende drabbar många – en dans med djävulen



Sanna Lundell föreläste på tisdag kväll om medberoende inför en fullsatt salong på biografen Royal. Alla platser var upptagna, och folk satt på extrastolar och på golvet i gångarna. För Sanna Lundell var den publiktillströmningen ett bevis på hur stort problemet med medberonde är i vårt samhälle.

-          Det är en folksjukdom, säger Sanna.

Sanna Lundell är journalist, kolumnist och programledare, och hon blev mycket uppmärksammad för tv-serie ”Djävulsdansen”, som hon gjorde tillsammans med Ann Söderlund, och som sågs av över en miljon tittare.

Hon har egna erfarenheter av medberoende redan från tidig barndom – hennes far är den inte helt okände Ulf Lundell, men det finns också en beroendeproblematik på moderns sida, och Sanna har senare i livet levt tillsammans med en person med liknande problem.

Men det är först när hon började researchen inför tv-serien som hon insåg till fullo vad det egentligen handlar om. Beroende, oavsett om det är alkohol, droger eller något annat, är en sjukdom. Det är ingenting som man väljer, det är inte ett tecken på svag karaktär, inte heller klent förstånd. Det är en SJUKDOM.

Så länge man inte erkänner detta faktum tvingas man in i allt mer total anpassning till den beroende personen, och till förnekelse. Och det leder till ensamhet och utanförskap. Medberoende helt enkelt, vilket innebär att man lever nära en stark företeelse – som alkoholism eller drogmissbruk – utan att kunna bearbeta det.

Värst är det förstås för barnen, som har svårt att förstå, och riskerar också att utsättas för omgivningens moraliserande och fördömanden, i många fall mobbning.

-          Vem som helst kan bli medberoende, säger Sanna Lundell.

Medberoende kan leda till eget beroende, och till en lång rad olika sjukdomar, sömnsvårigheter, och ätstörningar.

Lösningen är egentligen mycket enkel. Det är att tala med andra i samma situation, att ta stöd hos människor med samma erfarenheter. Man är inte ensam, långt därifrån, en miljon människor är drabbade av beroende i Sverige.

Sanna hoppades också på massiv förändring av samhällsattityder när det gäller beroende. Det är som sagt viktigt att se det som en sjukdom, och därmed undvika stigmatiseringen och skuldbeläggandet av de sjuka och de medberoende.

-          Beroende måste också upphöra att vara en lågstatussjukdom, det är möjligt, precis som det har hänt med psykiska sjukdomar, säger Sanna Lundell.


Föredraget följdes av en engagerad frågestund.

fredag 5 februari 2016

Sänkta trösklar - än en gång



Svenska folket är inte nöjt med integrationspolitiken, och det kan man förstå. Så gott som alla är överens om att arbete (särskilt andras) är nyckeln till lyckad integration. Och eftersom invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden tycker Allianspartierna att vi bör ”sänka trösklarna”, vilket i klarhet betyder sänka löner.

Logiken bakom förslaget är enkel. Arbetsgivare anställer förstås hellre någon med lägre lön, och när ”trösklarna” för invandrare har sänkts kommer de gladeligen att anställa utrikesfödda (eufemism för blattar).

Baksidan är att de dyrare svenskarna som inte uppskattar sin integrationsfrämjade arbetslöshet kan bli en smula förbannade, men det är i politiken som i livet i övrigt – man kan inte få allt. Och de inrikesfödda (omskrivning för svennar) kan ju sänka sina löner! Konkurrens är sunt.

Nu är det emellertid ett komplext samhällsfenomen och bör hanteras varsamt. Invandrare kan inte dras över en kam, de är inte en homogen grupp som kan behandlas i klump. Här måste man ta hjälp av Statistiska centralbyrån, men låt mig lite spontant skissa på ett preliminärt förslag.

Amerikaner, tyskar och holländare har i stort sett hundraprocentig sysselsättningsgrad, och bör därför få en något högre lön, säg tio procent upp. Polacker och balter skulle kunna få samma lön som de infödda. Övriga européer tio procent under. Utom Kosovoalbaner. De får göra sällskap med latinamerikaner och nöja sig med si så där tjugo procent mindre än kollektivavtalet.

Folk från Mellanöstern får typ hälften. Och afrikaner får ingenting. Inte för att jag har fördomar men såna där somaliska kvinnor borde betala för att få jobba – även om det stöter på vissa praktiska problem. Men som sagt, livet, och då inte minst arbetslivet, är aldrig enkelt.

Reformen ska utvärderas efter en tid, och om den faller väl ut (vilket den säkert gör), kan man utsträcka den till fler grupper. Till exempel människor med olika slags fysiska eller mentala hinder (man får inte säga handikappade i det här jävla landet). De med bara ett ben tjugo procent mindre, synskadade (blinda) hälften, de mentalt insufficienta (dårfinkar) en bunt matkuponger. Etcetera.

Och så har vi kvinnorna förstås…

The hell is the bottom!

Invandrade skribenter som skriver rolig satir ska givetvis vara högavlönade.

tisdag 2 februari 2016

Professionella amatörer roar med fars



Teaterspegeln i Örnsköldsvik har på senare år nischat sig med att spela fars. Det är en lättsam form av scenkonst, men därmed inte sagt att den skulle vara lätt att spela. Tvärtom, den kräver mycket, inte minst högt tempo och precision i uttrycket för att inte förvandlas till plump buskis, och kan vara en svår utmaning för icke-professionella skådespelare.

Teaterspegeln senaste uppsättning, ”Det stannar i familjen”, som hade premiär i lördags inför fullsatt salong på Gnistan i Gullänget, visar en häpnadsväckande professionalitet, och jag tvekar inte att utnämna dem till Ångermanlands bästa amatörteatergrupp.

Valet av pjäs är en fullträff. Ray Cooney är en klassiker inom genren, och eftersom Det stannar i familjen – ibland också spelad under titeln Paniken på kliniken – utspelas i sjukhusmiljö, landar den mitt i debatten kring landstinget och sjukhusfrågan.

Handlingen är varsamt flyttad till Örnsköldsviks sjukhus, och jag tycker nog att man hade kunnat göra mer av den lokala anknytningen och den aktuella sjukhusdebatten. Nu är det mest sjukhusdirektören Drake (med svenskt uttal!), skickligt spelad stelt auktoritärt av Peter Olsson, som med sin makalösa uppvisning av inkompetens, korruption och enfald, framkallar en viss igenkänning.

 Men Teaterspegeln har inte ambitionen att bidra till någon debatt eller förmedla ett budskap, de vill roa – Ett gott skratt förlänger livet är deras enkla motto.

Det stannar i familjen är en klassisk fars där huvudpersonen råkar i knipa och tvingas att ta till fler och fler lögner som sedan mynnar ut i en lång rad förvecklingar och missförstånd. Utgångspunkten är som vanligt utomäktenskapligt sex, och det finns fullt med dörrar där man kan springa in och ut, i en för övrigt professionellt sober scenografi.

Pjäsens huvudperson Dr. Frisk är också i Sörens Backs gestaltning föreställningens stora behållning. Sören Back agerar rakt genom professionellt – det är mycket svårt att tro att han bara är amatörskådespelare, han levererar repliker med absolut tajming och precision, han rör sig med avvägd scenmognad, och hans uttryck är perfekt nyanserade.

Han sekunderas väl av Jörgen Ödlings Svejkaktige Dr. Göransson, och hans högst beräknande tafatthet, Christer Wisten som Dr. Karlsson har inte bara en fysisk likhet med Nils Poppe, utan påminner också en del om hans stötiga agerande, och Erik Mårtensson är mycket trovärdig som trulig tonårig riden av häftiga känslostormar. Mahlin Hörnlund växer in i rollen som envist frågvis och hopplöst förvirrad poliskonstapel.

Alla gör fantastiskt bra ifrån sig.

Det är tolv skådespelare som medverkar i pjäsen, och även om alla är inte på scen samtidigt, är det med tanke på scenens litenhet synnerligen imponerande att det inte sker en olycka och någon hamnar utanför. Tala om exakthet i agerandet!

Det är bäddat för skrattfest. Avslutningen är som sig bör oväntad, Och eftersom jag ändå vill gärna ha ett budskap på teatern tolkar jag pjäsens andemening som att sanningen kommer alltid fram till slut, och att den som luras riskerar att själv bli lurad av dem hen tror sig lura.

Föreställningen spelas fredag, lördag och söndag fram till den 20 februari, med dubbla föreställningar på lördagar.

Det stannar i familjen
Gnistan, Gullänget i Örnsköldsvik
Medverkande: Sören Back, Jörgen Ödling, Christer Wisten, Svea Bylund, Peter Olsson, Gunilla Asp Lengyel, Olga Back, Kajsa Lundin, Mathilda Hörnlund, Erik Mårtensson, Carl-Axel Gimbergsson, Barbro Gimbergsson
Manus: Ray Cooney
Översättning: Sven Melander
Regi: Iso Porovic
Regiassistent: Marlene Ödling
Ljud och ljus: Björn Carpelan

Sufflörer: Rose-Mari Berglin och Lisa Johansson

måndag 1 februari 2016

Istulpanodling skapades på Backsjön



Det gäller att ta tillvara årstidens möjligheter. Farm Backsjön odlar tulpaner under sommarhalvåret, men vill också satsa på aktiviteter under vintern. Det blev en närliggande verksamhet – istulpaner skulpterade ur isblock.

-          Det finns så mycket roligt att göra här även på vintern, säger Carolina Visser, som tillsammans med sambon Hans Sjölund driver Farm Backsjön.

Under lördagen bjöds allmänheten, både professionella konstnärer och glada amatörer, att komma till Backsjön och skapa en tulpanodling i is.

Hans Sjölund har sågat upp de väldiga isblocken ur sjön. De väger runt 500 kilo, det största som man tillverkade en bardisk av, vägde nästan ett helt ton. Hans visar motorsågen med det extra långa svärdet på 20 tum. Det räckte ändå inte hela vägen, utan sista biten tvingades Hans att såga för hand.

Kerstin och Lars Kårén från Resele har aldrig ägnat sig åt konst förut, men tyckte att isskulptur verkade mycket roligt. Lars använde flitigt motorsågen, och snart hade han format en tjusig bukett på en konstnärligt skulpterad piedestal.

-          Man ser tydligt att det är Monsella-tulpaner, förklarar Carolina Visser med kännarmin.

Anne Dahlö och Lo Högberg från Näsåker har tidigare arbetat med skulptur i olika material, bland annat sten och lättbetong, men aldrig med is. De är inte lika förtjusta i motorsåg. De har med sig handsågar, stämjärn och barkspade, och föredrar att arbeta för hand. När jag frågar om det är någon särskild sorts tulpaner som hon tänker skulptera svarar Anne Dahlö:

-          Det vet jag inte ännu, formen gömmer sig fortfarande inne i isblocket.

Carolina Visser och Hans Sjölund hoppas att istulpanevenemanget ska bli årligen återkommande. Tanken är att det ska bli en permanent – åtminstone över vintern- isskulpturpark. Det finns en hel del idéer om att fylla parken med spännande innehåll och olika aktiviteter.

Hans nämner en spektakulär belysning av skulpturerna, Carolina tror på grillkvällar, och kanske också skridskoåkning.


-          Det är så vackert här, det gäller bara att tända ett ljus och ha kul, säger Carolina Visser.