Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 31 maj 2016

Konst i centrum blir publikmagnet



Sollefteå konstförenings nya lokal på Storgatan ser ut att bli en stor succé. Beläget mitt i stan är den en del av stadens nerv och puls, och ett välkommet icke-kommersiellt inslag i centrum. Med konstens placerad så centralt blir det lätt en publikmagnet. Det märktes tydligt på den välbesökta vernissagen för föreningens andra utställning för säsongen.

Utställningen mönstrar tre Sollefteåkonstnärer, och det är nog mest mantalsskrivningsadressen som är gemensam för de tre, annars är det svårt att se vad som förenar.



Ewa Bergman är textilkonstnär som syr och målar på tyg. Hennes kuddar med sina charmiga djur är en hyllning i form och färg till barndomsårens ohämmade fantasi och oskuldsfulla tro på godheten.

Hans-Olof ”Hanne” Holms tavlor i airbrushteknik hämtar mycket av sin estetik från dekorationer på hockeyhjälmar och lastbilar, och inspirationen från motorvärlden är tydlig. Det blir lätt onödigt detaljerat och tämligen intetsägande.

Men det finns undantag. Ett övergivet bilvrak i mjuka, nästan inställsamma, färger, skapar en starkt närvarande känsla av tidens gång, en klarsynt tillbaka blick helt utan nostalgi. Det gäller också bilparaden från Uppsala på 50-talet.



Tavlan betitlad ”Attityd” talar för sig själv, konstnären vågar blotta sig, och hans sårbarhet väjer inte för jobbiga frågor kring manlighetens väsen.

Och porträttet av Art Blakey, uppenbarligen en favorit, här i samklang med tiden, har en sådan härlig nyansrikedom med sitt skuggspel och lekfulla ljus.



Cicily E Bäckström arbetar främst med akryl. Hennes konst rör sig i spänningsfältet mellan kraftfulla färgexplosioner och monokroma skiftningar, mellan det öppet inbjudande och klaustrofobiskt slutna. Det är abstrakt måleri som är spännande på ett på samma gång personligt och allmängiltigt sätt.

Hennes verk som närmar sig det figurativa är däremot epigoniskt osjälvständiga. Kanske dags för ett lite striktare urval nästa gång?

Utställningen pågår till den 5 juni. Ytterligare fyra utställningar är planerade fram till oktober.

torsdag 26 maj 2016

Förintelsen i Jugoslavien




Minnenas & Glömskans hus
Filip David
Övers: Kjell Magnusson
Tranan, 2016

Jugoslavien tillhörde de mest drabbade länderna under andra världskriget. Som så mycket annat i jugoslavisk historia är också antalet döda under den tyska ockupationen föremål för bittra kontroverser, men de siffror som uppges varierar från en miljon till 1,7 miljoner, vilket utgjorde mellan sju och drygt tio procent av den totala befolkningen. Eftersom en stor del av de dödade föll offer för det blodiga inbördeskrig som rasade i landet samtidigt med ockupationen har mycket av uppmärksamheten riktats mot det, medan Förintelsen i Jugoslavien har hamnat i skymundan.

Den var visserligen numerärt relativt liten, det bodde omkring 68 000 judar i Jugoslavien 1940, men omfattningen var ändå skrämmande stor och förödande. Närmare 90 procent av judarna mördades, dels av tyskarna, dels av deras kollaboratörer, främst i Kroatien.

Det finns en lång rad av framstående litterära skildringar av Förintelsens fasor i Jugoslavien, några översatta till svenska.


Framför allt är det den store Danilo Kiš mästerliga berättelser i ”En grav för Boris Davidovitj” (Brombergs 1985) och ”De dödas encyklopedi” (Brombergs 1988). Det finns också slovenen Boris Pahors klassiska lägerskildring i romanen ”Nekropol”(Celanders 2013).


Nu har det ovärderliga förlaget Tranan gett ut Filip Davids ”Minnenas & Glömskans hus”, belönad 2014 med NIN-priset för årets bästa serbiska roman.

Det är en samling berättelser om en grupp skeppsbrutna existenser, överlevande från Förintelsen, och deras minnen. Här finns mannen som av föräldrarna tillsammans med sin lillebror slängdes av godsvagnen på väg till Auschwitz. Det var mitt i vintern och han hittade aldrig sin bror. Här finns mannen som är frukten av systematiska våldtäkter på hans mor av mannen som gömde henne. Han träffar aldrig sin far. Här finns mannen vars far räddade sin familj genom att vara angivare åt tyskarna och deras serbiska hantlangare. Kan han någonsin förstå honom?

Berättelserna är som vemodiga och sorgsna toner som läggs till en efter en och bildar en sorgesång till en begravning som aldrig upphör, en outhärdlig elegi.

Ackompanjerad av denna fasans musik försöker Filip David förstå ondskan. ”Ondska finns inte utan människor”, och det öppnar upp för att tränga in och begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå.



Men vill vi verkligen det? ”Att förstå innebär att rättfärdiga” hävdar en anonym röst i romanen under en akademisk konferens om ”Övergrepp, försoning, glömska”. Och så är det naturligtvis, man måste hitta en resonansbotten i sig själv för att kunna relatera till en annan människa. Sara Lidman menade rent av att man måste älska sina litterära karaktärer, alldeles oavsett deras eventuella tillkortakommanden, för att de överhuvudtaget skulle vara trovärdiga.

Att förstå innebär också att minnas, och minne är smärta. Ju mer traumatiska upplevelser desto starkare minne, desto större smärta. Men även om förträngningen är överlevnadens villkor är det minnet som gör oss till dem vi är. Utan minne, och därmed utan smärta, finns vi inte.

Det är en tung börda, som vi sällan förmår att bära. Alldeles oavsett om ondskan är banal eller irrationell och kosmisk, så finns den, en del, inte så få, skulle säkert påstå också att den är omöjlig att stoppa.

Det finns genom hela boken ett obehagligt eko av 90-talets Balkankrig. Och den bokens sista berättelse om Orientexpressen på väg mot Auschwitz är ett avgrundsdjupt vrål av förtvivlan över människornas oförmåga att lära av historien.

onsdag 25 maj 2016

Vårkonsert med sakrala pärlor



Domkyrkans vårkonsert bjöd på två av den sakrala musikens absoluta pärlor. Det var Mozarts Exsultate Jubilate och Bachs Magnificat.

Det är två verk som utifrån texter direkt hämtade från Bibeln prisar gud och den heliga Maria, guds moder. Mariakulten har alltid haft en underton av sublimerad erotik, och den kommer tydligt till uttryck i Mozarts lättsamma, glädjerika musik. Den kontrasterar ganska starkt mot Bachs tunga allvar, det är storslagna toner av Herrens triumf och härlighet, med kraftfulla slagverk och mycket blås, medan stråkarna dominerar hos Mozart.

Det var orkesterensemblen ur Sundsvalls kammarorkester som stod för musiken, med Lars G Fredriksson som dirigent. Han sjöng dessutom ett basparti i Bachs verk.

Sångpartierna i Mozarts Exsultate är ett paradnummer för en koloratursopran, och det var en sann glädje att höra Caroline Christensen. Hon har en ren och varm stämma, med en otrolig tajming, och framför allt besitter hon vokalt mod att drilla fram höga toner och våga hålla dem kvar.



I Bachs Magnificat fick hon sällskap av flera solister. Ann-Kristin Färnström sjöng altpartierna, Per Håkan Precht gladde igen med sin stämningsfulla tenor med brett register, och Astrid Robillard, sedan tidigare en stor favorit i våra nejder, vars röst överraskar ständigt med sitt omfång och sin fyllighet, det är som renaste källvatten i ett kristallklart vattendrag någonstans i Nordingrå.

Lite av konsertens höjdpunkt var att höra de tre damerna sjunga tillsammans (herrarna får ursäkta) en trio i en fantastisk harmoni.

Bakom solisterna utförde Domkyrkokören ett gediget jobb, härligt med en kör som är så fullödigt samstämmig.

Det värmde också både i hjärtat och i örat på en gammal latinare att all sång var på latin.

En kväll med sublim musik som vill lovprisa sin gud, men som kanske ändå är mest ett magnifikt uttryck för den mänskliga själens enastående skaparkraft.

fredag 20 maj 2016

En hyllning och en sågning



I huvudet på Bruno Schulz
Maxim Biller
Övers: Anna Bengtsson
Ersatz

 I ”I huvudet på Bruno Schulz” hyllas en stor författare medan en annan, möjligen ännu större, sågas. Det är ganska typiskt för den kontroversielle tysk-judiske författaren Maxim Biller att svinga vilt åt olika håll, men vet aldrig vem som kan råka illa ut för hans giftiga penna.

Biller har till och med lyckats med bedriften att få en av sina romaner förbjuden av tysk domstol, en före detta flickvän och hennes mor kände sig skandaliserade.

I denna novell, eller om det är en kortroman, rör sig dock Biller i betydligt högre kulturella sfärer, även om miljön är den lilla staden Drohobycz i västra Ukraina, mer känd för sin oljeindustri än högtflytande kulturliv.



Året är 1938, och här bor den polsk-judiske författaren Bruno Schulz. Han plågas av en förlamande ångest, drömmer drömmar om spännande platser och intressanta människor, och mardrömmar om en eld som förtär allt och slukar människor.



Han skriver ett brev till Thomas Mann, han vill ha hjälp att publicera en novell på tyska, det skulle göra det möjligt att lämna Polen och komma till en värld som han uppfattar som friheten.

Han berättar också för den beundrade tyske författaren om att en dubbelgångare till honom har dykt upp i Drohobycz. Det är en tämligen otrevlig typ som drar antisemitiska anekdoter, bagatelliserar det nazistiska hotet och frossar i bildningshögfärd.

Budskapet är tydligt, bildning må vara bra, men en övertro på kultur och upplysning kan i vissa historiska situationer vara direkt farlig. Man stoppar inte barbariet med blott goda romaner, sublim musik och sofistikerad konst.

Mann får stå symbol för det bildade borgerskapets politiska vilsenhet och förvirring. Och de otäcka konsekvenser som det kan få.

Billers berättelse är också en personligt formulerad hyllning till Bruno Schulz litterära skaparkraft och även hela den värld som gick under tillsammans med honom i Förintelsen.

Flera andra författare har skrivit om Schulz, bland annat Philip Roth, Danilo Kis, Cynthia Ozick och Nicole Krauss. Bruno Schulz intar en upphöjd särställning i litterära kretsar, samtidigt som han är lite känd och läst bland den breda allmänheten. Det gäller inte minst i Schulz hemland Polen.

Hans verk omfattar egentligen bara två samlingar berättelser. Det är ”Kanelbutikerna” och ”Sanatoriet Timglaset”, båda finns på svenska i översättning av Johan Malm.

Det finns också mer eller mindre välgrundade uppgifter om ett romanmanuskript med titeln ”Messias” som skulle ha försvunnit under kriget. Jakten på manuset är för övrigt temat för Ozicks roman ”Messias i Stockholm”.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. ”Kanelbutikerna” slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.



1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.



Man har alltid känt till att Schulz utförde några freskmålningar i barnkammaren i den villa där Felix Landau bodde med sin familj. Freskerna hittades först 2001, men försvann efter några månader. Det visade sig att det israeliska Förintelseinstitutet Yad Vashem hade sågat ut dem från väggarna i villan och fört dem till Israel.

Händelsen ledde till ett infekterat bråk mellan Israel, Ukraina och Polen, som alla gjorde anspråk på att vara förvaltare av arvet efter Schulz.

Enstöringen Bruno Schulz som tillhörde ett litet minoritetsfolk skrev världslitteratur i sin provinsiella stad i Europas utkant på ett litet marginellt språk. Naturligtvis tillhör han ingen. Och alla.

onsdag 18 maj 2016

Seglats genom okända farvatten



Konstrundan i Nordingrå är som en seglats genom okända farvatten, där man lägger till hamn efter hamn och får uppleva nya spännande saker.

För den som kommer från Gallsäter är Dalagalleri första anhalten, och där erbjuds sedan flera år tillbaka en utblick mot internationella vyer. I år återkommer senegalesen Medior Dieng och belgaren Michel Elias med intressant måleri, ny är belgaren med spanska rötter Roberto Romero, som är filmare och fotograf, och visar fotobaserade bilder.

Den fortsatta resan blir mer hemtam. Dess stora behållning är variationen och mångfalden.

Myller Kultur & Händelser är en ekonomisk förening, som för övrigt utsågs nyligen till Årets kooperativ i Västernorrland, som har tagit över Keramik-Stinas hus i Vännersta. Där fortsätter man att sälja hennes keramikprodukter liksom en del annat konsthantverk. Under Konstrundan har man dessutom en liten konstutställning med Mikael Arvidssons emaljer och Annikka Arvidssons grafik.

Ambitionen är att öppna upp och utveckla huset och etablera Vännersta som ett attraktivt besöksmål. Konsten är central i de planerna, och ett galleri ska öppnas så småningom.



Navab, Nordingrå Alltekniska verkstad, i Häggvik, precis nedanför Mannaminne, är alltid värt ett besök, i synnerhet för miljövänner som har barnasinnet i behåll. Här skapas de mest fantastiska alster av skrot och annat överblivet metallmaterial.

Strax utan Häggvik ligger Gärde. Här håller Kerstin Olsén Öberg till, och visar sina målningar med framför allt naturmotiv i olika tekniker. Det är akryl, tryck och tusch.

Hennes utställargäst i år är Tania Fred med några skulpturer i diverse lermaterial. Temat är schamanistiskt, med en bland annat en kattschaman och en fågelschaman, men också med en ratad prinsessa.



Inne på restaurangen på Villa Fraxinus i Hyndtjärn kan man beskåda foto med motiv från Höga kusten. Anders Dahlin heter fotografen och hans bilder utmärks av djup och distinkta färger.

Margareta Sörlin bor permanent i Umeå men har sitt sommarboende i Salsåker. Det är första gången som hon deltar i Konstrundan, och i det lilla nyrenoverade huset, högt beläget med bra motionsmöjligheter för hågade besökare, visar hon bildvävar med motiv som har sitt ursprung i olika snabba förnimmelser, som synintryck, tankar, känslor eller andra uttryck för mer eller mindre intensiv inre aktivitet.

Materialet är ull och lin, en del handspunnet som hon har färgat själv, och om förnimmelserna bakom är snabba är arbetsprocessen desto långsammare. Varje väv har tagit minst ett år att färdigställa.


Navigare necesse est. Håll utkik efter det röda sjömärket.

måndag 16 maj 2016

Många gick från Frånö till Lunde för att minnas Ådalen 31



85-årsdagen av skotten i Ådalen högtidlighölls med två ceremonier. Socialdemokraterna höll ett möte i Lunde med tal och underhållning, medan Ådalsmarschen med olika vänsterorganisationer gick samma väg som demonstrationståget 1931.

På båda ställena beklagades att det inte blev möjligt att samsas om en gemensam manifestation. Från socialdemokratiskt håll hänvisade man tid tidsbrist och stor arbetsbelastning med många stora politiska frågor att ta hand om under våren. Samtidigt var man noga med att poängtera att de två arrangemangen inte konkurrerade med varandra, och man ser fram emot att samarbeta inför nästa år.

Samma förhoppning om samarbete i framtiden uttrycktes också från föreningen Ådalsmarschens sida. Från båda håll betonades även vikten av enighet.



Det socialdemokratiska mötet i Lunde samlade runt 100 personer. Huvudtalare var Transportarbetareförbundets ordförande Lars Lindgren. Han tog upp de historiska erfarenheternas aktualitet idag, med en situation där det blir allt svårare att få kollektivavtalens villkor respekterade.

-          Vi måste försvara den svenska modellen, men också våga höja blicken, säger Lars Lindgren.

Inte minst transportbranschen har drabbats hårt av EU:s fria arbetskraftrörlighet, och Lars Lindgren är inte främmande att riksdagen ska upphöja kollektivavtalen till lag för att på så sätt få dem att gälla alla, en tanke som hittills har mött starkt motstånd.

Lars Lindgren var också kritisk mot sitt eget parti. Till att börja med i deras hantering av skotten i Lunde 1931, då han menar att S bidrog till att skydda förövarna och straffa de drabbade.

-          Det var inte socialdemokrater eller kommunister som blev skjutna utan arbetare! säger Lars Lindgren.

Men han uttryckte även stark kritik mot partiets politik idag.

-          Partiet har kidnappats av liberaler, säger Lars Lindgren.

Tal hölls också av Viktor Eriksson från SSU Västernorrland. Mötet avslutades med en guidad vandring, och senare kransnedläggning vid offrens grav på Gudmundrå kyrkogård.



Ådalsmarschen samlade betydligt fler deltagare. Omkring 250 personer gick med i tåget från Frånö folkets hus till monumentet i Lunde. Arrangörerna uppskattade att närmare hälften kom från orter utanför Ådalen, bland annat Stockholm och Göteborg.

-          Med tanke på att det är första gången, och den korta förberedelsetiden, är vi nöjda med utfallet, säger Urban Bolander, ordförande i föreningen Ådalsmarschen.

Utgångspunkten för Ådalsmarschens verksamhet är problemet med vänsterns splittring och arbetarrörelsens fragmentisering. Eftersom man insåg att Ådalen 31 har en stark symbolisk laddning för hela vänstern, och då inte minst utanför Ådalen, beslutade man att försöka samla så många som möjligt kring denna dramatiska händelse i svensk arbetarrörelsehistoria.

-          Det gäller att hitta en ny politisk arena som bryter gamla mönster, hittills har vi fått mycket bra gehör för vårt initiativ, säger Urban Bolander.

Förutom enighet handlar Ådalsmarschen om att minnas, men också om att dra lärdomar av det som hände då. Även om 1931 inte kan jämföras med 2016 är det fortfarande samma kamp. Strejkbryteriet tycks smygande vara på väg tillbaka, rätten att demonstrera utan att bli beskjuten är inte heller helt solklar längre.

Föreningen satsar på att arrangemanget ska bli årligen återkommande. Tyngdpunkten ska ligga på seminarier, och det bärande temat ska bli hur man skapar kollektiv som fungerar i vår tid.
I år hölls det två föredrag, ett av Torsten Laxvik från Ramsele om organisering på arbetsplatser, och ett av Darja Buzarova från Umeå om basinkomst.




För underhållningen stod Jan Hammarlund, Eva Nykvist, och Johan Piribauer & Gruvtolvan.

lördag 14 maj 2016

Den bortglömde trumpetaren från Lunde



Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande.

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.
Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!



Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet. Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet. Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har snart gått 85 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat.

Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)


Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777


Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag.

fredag 13 maj 2016

Inte bara Spelman på taket - 100 år sedan Sholem Aleichem gick bort



Han upphöjde en föraktad jargong till rangen av ett litterärt språk. Som författare hade han en nyckelroll i att skapa en hel litteraturtradition. Och hans berättelser om Tevje mjölkutköraren bildar förlagan till en av väldens mest populära musikaler. Den 13 maj är det 100 år sedan Sholem Aleichem gick bort.

Han föddes 1859 som Sholom Nahumovitj Rabinovitj i Perejeslav i Tsarryssland, i det som idag är Ukraina. Familjen var starkt påverkad av Haskala-rörelsen, och unge Sholom fick möjlighet att studera vid en rysk skola, där han kom i kontakt med ryska författare och världslitteraturen. Hans favoriter var Gogol och Turgenjev. Och som 15-åring skrev han en judisk version av Robinson Crusoe.

Sina första litterära alster skrev han på ryska och hebreiska. Den första berättelsen på jiddisch publicerades 1883. Det var inledningen till en omfattande mångårig litterär verksamhet som kom att omfatta inte mindre än 40 volymer: romaner, berättelser, dramer, noveller, krönikor och barnböcker.

Författaren kallade sig Sholem Aleichem, det var inte ovanligt att använda pseudonym, dessutom var jiddisch ifrågasatt som litteraturspråk och många bildade såg det som en vulgär rotvältska, samtidigt som det fanns i omlopp en stor mängd shund – skräplitteratur på jiddisch.

Valet av författarnamn var ingen tillfällighet. Hälsningsfrasen Sholem Aleichem uttrycker på samma gång vänlighet och vänskaplighet, närhet och intimitet, den folklige författaren bjuder in det läsande folket in till sin värld, som också är deras.

Sholem Aleichem är en riktig Folkschreiber som skriver för folket om folket. Den realistiskt skildrade miljön är judiskt liv inom Tsarrysslands bosättningszon, detta Jiddischland där fem miljoner judar bodde, ofta i svår misär, diskriminerade och marginaliserade, med ett ständigt hot om förföljelse. Det är shtetls värld – som Kasrilevke eller Anatevka - med dess myter och skrönor, med sina arketypiska karaktärer, tecknade med fantasi och inlevelse, med stor människokännedom, med säker blick för människors sammansatta natur, och med ett universellt tilltal.

Humorn är ett viktigt element i Sholem Aleichems författarskap, ironin, inte minst självironin, sarkasmen, med tragiken aldrig långt borta. Det är en humor i skärningspunkten mellan dröm och verklighet, mellan livets elände och en tänkt rättvisa och bättre värld.



Tematiken är ofta motsättningen mellan tradition och modernitet, integration och assimilering, och återspeglar mycket av de sociala och kulturella problem som gjorde sig alltmer gällande i Östeuropas judiska liv. Belysande är Tevjes tre döttrar, som istället för att som traditionen bjuder ingå ett äktenskap arrangerat av en äktenskapsmäklerska, gifter sig i tur och ordning: av kärlek, med en revolutionär, och – kanske värst av allt – med en kristen.

Delar av problematiken följer förstås med de miljontals emigranterna till smältdegeln på andra sidan Atlanten.

Sholem Aleichem har kallats för en ”judisk Mark Twain”, och när denne fick höra det lär han ha sagt: ”hälsa honom att jag är en amerikansk Sholem Aleichem”.

Formen som Sholem Aleichem väljer för sin framställning är ofta monologisk. Huvudpersonen skriver ett brev, eller inleder ett samtal, som övergår i monolog. Det kan vara med Rabbinen, med Gud fader själv, eller med en viss författare vid namn Sholem Aleichem.

Språket är till synes enkelt och vardagligt, men Sholem Aleichems språkbehandling är konstnärligt mycket medveten. Han tar till vara på ett mästerligt sätt folkspråkets vitalitet och nyansrikedom. Han älskar ordlekar, dråpliga talesätt, träffsäkra idiomatiska uttryck, han kan stundtals riktigt frossa i hela kataloger av svordomar och förbannelser. Hans jiddisch är mycket känsligt för geografiska, kronologiska och sociala variationer, och genom att öka eller minska antalet tyska, hebreiska eller slaviska inslag återger han en karaktärs bakgrund, sociala ställning och attityder.

Sholem Aleichem ägnade sig också åt förlagsverksamhet för att stödja jiddischlitteraturen. För ärvda pengar efter sin svärfar startade han 1888 Di Jidisze Folksbibliotek, vilket betraktas inofficiellt som den moderna jiddischlitetraturens födelse, och som publicerade bland annat sådana storheter som Isaac Leib Peretz.

Sholem Aleichem brukade beskriva jiddischlitteraturens utveckling med en familjebild där Mendele Mocher Sforim var farfar, Isaac Leib Peretz fadern och han själv barnbarnet. Det måste vara den ultimata författargärningen – att inte bara skriva utan också skapa en egen berättelse om litteraturens bildande.

Mycket lite är översatt till svenska av författaren som jämte Isaac Bashevis Singer betraktas idag som jiddischlitteraturens främste (än mindre finns av Isaac Leib Peretz och så gott som ingenting av Mendele Mocher Sforim). Högtidlighållandet av 100-årsdagen kan vara en utmärkt förevändning att råda bot på den saken.


Sholem Aleichem på svenska:
Motl, kantorns son, 1977 (orig: Motl pejsi dem chazns)
Spekulanten, 1978 (orig: Menachem Mendl)
Spelman på taket, 1992 (orig. Tevje der milkhiker)
Shtetl!: judiska berättelser från en svunnen värld, 1996 (av Isaac Leib Peretz och Sholem Aleichem)
Motl i Jiddischland, 2008 (orig: Moṭl in yidishland)


torsdag 12 maj 2016

Spännande klanger från Klockrike



Eleverna vid den ettåriga kursen i ljudkonst vid Hola folkhögskola visade upp sina examensarbeten. Visningarna ägde rum i huset på Hola med det träffande namnet Klockrike, döpt efter Harry Martinssons roman Vägen till Klockrike.

-          Det mycket klockklanger i våra ljudinstallationer, och dessutom finns det en sådan poetisk klang i själva ordet Klockrike, säger Björn Eriksson, lärare och kursansvarig.

Björn berättar också att kurserna i ljudkonst håller alltid hög nivå, men att man i år dessutom har haft förmånen att ha fler elever än vanligt. Tolv stycken från när och fjärran, mest fjärran, fler än hälften kommer från Stockholm, ett par från Jämtland, en från Norrbotten. Så gott som alla har konstnärlig bakgrund, det är bildkonstnärer, skulptörer, animatörer och några arkitekter.

-          Det handlar mycket om att utforska ljudet i sitt konstnärskap, det är en bra grupp som utmärks av nyfikenhet och experimentlusta, säger Björn Eriksson.



Några exempel på ljudarbeten som presenterades: Lesbian Pony av Johan Sundell vill undersöka queerteorin genom noisemusiken, det vill säga med ljud som normalt anses obehagliga och störande. Filter and Divide är en ljudinstallation av Anna Maria Furuland som har skapat ljud från olika städer från tidiga civilisationer. Andreas Jonasson är arkitekt och han har gjort en elektronisk rekonstruktion av ljudet från USA:s, och möjligen världens, första inbyggda köpcentrum, där man höll sig med levande fåglar!

Till hösten planerar man en påbyggnadskurs, inte mindre än sju stycken vill fortsätta att förkovra sig inom ljudkonsten, och ytterligare fem personer ska tas in.

-          Det har varit ett spännande år, tacksamt att arbeta med elever som tänker ljud rumsligt, säger Björn Eriksson.

onsdag 11 maj 2016

Världspremiär för film om asylsökandes situation



Filmen Republiken Herrskog hade världspremiär i ett fullsatt Svanö Folkets hus. Filmen är en dokumentär som handlar om några asylsökande i Herrskog, och för regin står Hamed Alizadeh, själv asylsökande som nyligen fått uppehållstillstånd.

Hamed Alizadeh kommer från Afghanistan, där han var ordförande i förbundet för dokumentärfilmare. Flera av hans filmer kan ses på youtube. Han har fortfarande kontakt med kollegor i det forna hemlandet.

Hamed kom till Sverige för ett drygt år sedan.

-          Första tiden var svår, jag var förvirrad och deprimerad, men bestämde mig att jag måste kämpa och göra något vettigt av min situation – både för mig själv och för samhället, säger Hamed Alizadeh.

Då föddes idén att göra en film om asylsökande i Herrskog. Hamed tyckte det var spännande med en isolerad flyktingförläggning i en isolerad by, eller som han själv uttrycket det, förläggningen var i byn och samtidigt utanför.

Han fick kontakt med Stefan Lindkvist, som då drev en närbutik i Herrskog. Affären fungerade som en mötesplats, för de asylsökande från flera olika länder men också för svenskar från Herrskog. Stefan hjälpte många med olika saker, brev från myndigheter, telefon och dylikt. Han blev en vägvisare för invandrarna på deras inte alltid okomplicerade resa in i det svenska samhället.

-          Med filmen ville jag visa för svenskarna de asylsökandes situation och den bakgrund som de kommer ifrån. Det är mycket komplicerat med längtan till sitt land samtidigt som man försöker förstå det nya landet, lära sig språket och etablera kontakt med svenskar, säger Hamed Alizadeh.

Han poängterar att filmen ändå förmedlar hopp, de asylsökande vill stanna i Sverige och bygga ett nytt liv här.

Filmen kunde färdigställas i stor utsträckning tack vare hjälp och stöd från den svenska filmaren Solveig Nordlund från Ry. Det är hon som har producerat filmen.

-          Dessutom har hon bidragit med det svenska perspektivet, och det gör att filmen är en mix som kan vara intressant både för svenskar och för invandrare, säger Hamed, och Solveig Nordlund instämmer.

Just nu hoppas Hamed Alizadeh mest på att hans fru och barn ska kunna komma till Sverige. Han planerar att fortsätta filma, även om det inte är riktigt klart vad nästa film ska handla om.

Republiken Herrskog visas på Royal biografen fredagen den 20 maj. Man hoppas också att kunna sälja in den till tv.


tisdag 10 maj 2016

Musikgala med imponerande bredd



Kramfors Music Awards-galan är en mäktig manifestation av det lokala musiklivets mångfald och vitalitet. Att en liten kommun, som i övrigt inte direkt varit en framgångssaga, kan uppvisa en sådan kulturrikedom är häpnadsväckande – och ger all anledning till jubel. Kultur är en väg framåt.

Den andra upplagan av KMA hade flyttat till det större Bollsta folkets hus, och inramningen här var minsta lika professionell som förra gången på Kramm för två år sedan. Fredrik Högberg i sin roll som konferencier var mycket underhållande och rolig, utan att ens dra några dåliga vitsar. Den stafettpinne togs istället över av Ehrling Eliasson (han som i Titti & Ehrling), inte utan en viss framgång.

Prisutdelningar varvades med filminslag av det komiska slaget och live musik – det var ingen brist på artister i lokalen. Bredden var imponerande, vad sägs om blues, schlager, opera, country, folkvisa, vispop, dragspel, med mera.

Operasångerskan Margareta Hallin som fick Life Time Achievement-priset kunde tyvärr inte vara med men kontaktades via telefon. Eftersom operasångaren och pedagogen Jean-Ronald LaFond vann priset som Årets Nyförvärv, samtidigt som den unga operasångerskan Astrid Robillard var nominerad som Årets Klassiska, fick det kommunalrådet Jan Sahlén att se en röd tråd här och han föreslog att man skull verka för en operascen i Kramfors.

Dragspelsvirtuosen Jörgen Sundeqvist var inte sen att kontra med ett förslag om en dragspelsscen.

Värdarna på stället Bollsta Folkets hus belönades med priset Årets Arrangör. Mycket välförtjänt, de har verkligen lyckats att fylla huset med mycket musik och levande kultur.

Priset till Årets Kör gick till Ytterlännes kyrkokör, som med sina snart 170 år är Sveriges äldsta kyrkokör.

Modo Hockeys ordförande och tillika vd för bussjätten Byberg & Nordin Tomas Byberg fanns på plats men i egenskap av… musiker. Han spelar nämligen i det i hela Nordingrå världsberömda bandet Black Bush, som var nominerat i kategorin Årets Coverband. Något pris blev det inte, men Tomas verkade glad ändå.

Ljus- och ljudmästaren Erik Nordlander blev Årets Slitvarg, och det var säkerligen en fin känsla att för en gångs skull få stå i rampljuset för en som alltid finns i bakgrunden.

Många ropade Äntligen! när Fredrik Högberg till slut fick ett pris. Han blev Årets Ambassadör, och det var nog inte för sina diplomatiska talanger. Däremot är det han uträttar för Kramfors i allmänhet och Nyland i synnerhet helt ovärderligt.

Frida Selander citerade ur Sara Lidmans ”Tjärdalen”: ”Så fort man bor i en by måste man bry sig”.

Och veteranen Barbro Lundquist, som fick Life Time Achievement-priset vid förra galan (tillsammans med Ralph Nordlander), konstaterade att KMA-galan var det mest fantastiska som hon har upplevt under hela sitt kulturliv.

Det säger nog allt.

måndag 9 maj 2016

Historiens mest förtalade befriare



Med anledning av segerdagen:

För 71 år sedan den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska soldater ur 1:a ukrainska frontens 60:e armé under befäl av marskalk Konev. Även för de luttrade rödarmisterna som ändå hade sett åtskilliga ohyggligheter begångna av nazister blev konfrontationen med Auschwitz helvete en svår chock. Här har lågt räknat 1,1 miljoner människor mördas, närmare 90 procent av dem var judar.
Sedan 2005 högtidlighålls den 27 januari internationellt som Förintelsens minnesdag.
Några av de mördade var min fars familj, som utrotades i sin helhet, ytterligare några var min mors familj.
Det handfull överlevande som fanns i Auschwitz när Röda armén kom såg dem naturligtvis som befriare. Inte som ”nya ockupanter” eller ”lika goda kålsupare som nazisterna”.
Också för min mormor och hennes lilla dotter – som skulle bli min mamma – var Röda armén befriare sommaren 1944 i Lublin, och för min far, som överlevde tack vare att han lyckades fly österut till Sovjetunionen.
Det var det sovjetiska folket som bar den största bördan i kampen mot Hitlertyskland och fick betala ett fruktansvärt högt pris för att rädda världen från det nazistiska hotet. 25 miljoner döda, städer lagda i ruiner, ödelagd infrastruktur.
Röda armén är förmodligen historiens mest förtalade befriare.


söndag 8 maj 2016

Omarbetad Trollflöjt med bra dramatisk nerv och humor



Det ska böjas i tid. Nordiska kammarorkesterns och Kapellsbergs satsning på barnopera är ett föredömligt sätt att förmedla musikteaterns förtrollade värld. Och vad passar då bättre om inte Trollflöjten.

Den framförs av Nordiska blåsarkvintetten och Operastudion Kapellsberg i lämpligen omarbetad form nerkortad till en timme. Handlingen är förlagd till vår tid, Tamino är en elvaåring vars föräldrar har nyss separerat och bråkar jämt och ständigt – så illa gick det för Papageno och Papagena! – i skolan blir han mobbad och ingen vuxen bryr sig på riktigt.

Då är utvägen att försvinna in i dataspelet Trollrymden (jag kan inte förmå mig till att använda den hiskeliga språkhybriden Zauberspace) där han själv är hjälte och har full kontroll över allt och alla – tills spelet tar över.

Jag brukar inte vara särdeles förtjust i den här sortens ”moderna” omarbetningar av klassiker, ofta beror de på bristande tilltro på originalverkets konstnärliga bärkraft, men här fungerar det alldeles utmärkt, utan att vara opportunistiskt publikfriande. Bra dramatisk nerv och mycket humor.

Framför allt är det musikteater på riktigt, med betoning på både musik och teater. Publiken bjuds på härlig mix av musik, sång, dans och talroller. De unga skådespelarna/sångarna imponerar med sin allsidighet, med sin dansskicklighet och sitt självklara agerande och sin starka scennärvaro.

Med det är trots allt sånginsatserna som står i förgrunden. Och än en gång imponerar Kapellsbergs operaelever. Inte minst Ella Morin Fabian Düberg som Pamina och Tamino bjuder på några frejdiga duetter. Clifford Ekholm Lewis övertygar igen, Hans Klareskog sjunger fint, men agerar sämre, Tessan Maria Lehmussaari, Julia Andersson och Elisabeth Leyser som Tre Damer skapar en färgstark inramning.

Föreställningen vänder sig i första hand till barn på låg- och mellanstadiet, men passar egentligen för alla åldrar. Under en skolföreställning lär en ung man på sju-åtta år ha utbrustit begeistrat: ”Det är den bästa opera jag någonsin har sett!”. Det stämmer säkert.

Undertecknad är några år äldre och har förvisso sett bättre operauppsättningar. Men den här är definitivt god nog.


Föreställningen spelade också på Tingshuset i Nyland.

Trollflöjten av W.A. Mozart
Regi och bearbetning: Märit Bergvall
Medverkande: Operastudion Kapellsberg, Nordiska Blåsarkvintetten
Musikalisk bearbetning för blåsarkvintett: Staffan Sjösvärd
Musikalisk instudering: Karin Bengtsson Olsson
Ljus: Nordlander produktion
Kostym/scenografi: Kansjälvproduktion

onsdag 4 maj 2016

Operastjärna belönas i Kramfors



Tre sångare har förärats en byst på Kungliga Operan i Stockholm: Jussi Björling, Birgit Nilsson och Margareta Hallin. Margareta Hallin anses som en av Operans mest lysande artister under 1900-talet.

Hon har under sin långa karriär gjort bejublade framträdanden på världens största operascener, hon har också turnerat i Sovjet. Hon har mångfaldigt belönad, med bland annat Jussi Björlingstipendiet och Hugo Alvénpriset. Snart kan hon lägga ytterligare ett pris till sin digra samling när hon tar emot Juryns Specialpris för Life Time Achievement vid Kramfors Music Awards-galan.

Sedan många år tillbaka delar Margareta Hallin sin tid mellan Stockholm och Kramfors, och uppträder ofta runt om i våra trakter.

Men det började i Karlskoga för 85 år sedan där Margareta kom till världen. När hon var ett och ett halvt flyttade familjen till Göteborg, och när Margaretas pappa gick bort några år senare flyttade familjen till Stockholm, där det fans fler släktingar.

Trots att pappan försvann tidigt ur hennes liv betydde han mycket för hennes artistiska utveckling.

-          Jag har alltid dansat och sjungit, och pappa var mycket förtjust och uppmuntrade mig, säger Margareta Hallin.

Hon har många fina minnen från sin tidiga barndom, hur hon sjöng Taubevisor ute i Göteborgs skärgård, och när hon såg första gången en opera. Det var Mignon, och Margareta berättar hur hon efter föreställningen på väg hem med familjen gick och surade några steg efter de andra. Hon var så arg att det var slut!

Margareta har enbart gått ut folkskolan, men har i gengäld desto solidare musik- och sångutbildning. Som ung gick hon i dansskola, dansen var en inkörsport till musiken, sedan blev det först Musikaliska akademin, där hon fick en teoretisk musikgrund att stå på, något hon är fortfarande tacksam för, och därefter vid 17-årsålder Operahögskolan.

Hon debuterade redan som elev på Operan i Stockholm 1955 som Rosina i Barberaren i Sevilla. Sedan dess har hon haft oräkneliga roller i snart sagt varenda opera som någonsin skrivits.

-          Jag hade förmånen att få allsidiga roller, och fastnade aldrig i ett fack, på senare år har jag också kunnat medverka i moderna operor, till skillnad från andra kollegor som bara ville sjunga Verdi, säger Margareta Hallin.

Enligt vissa hade hon kunnat bli lika stor som Birgit Nilsson om hon hade satsat på en internationell karriär. Och visst har hon haft många förfrågningar från operascener runt om i världen. Hon nämner bland annat Salzburg, och planerna på en uppsättning av Aniara i Hamburg.

-          Det hade varit spännande, men jag ville inte lämna familjen här i Sverige, säger Margareta.

Margareta Hallin har också länge verkat framgångsrikt som kompositör, och hennes inriktning har främst varit på att tonsätta poesi. Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström, Gustaf Fröding och Alf Henrikson finns med på listan, och även Strindbergs dramer. Dessutom har hon satt musik till dikter av Sollefteåpoeten Emil Hagström.

Genom åren har Margareta Hallin också ägnat sig åt måleri, och har haft utställningar ibland annat Kramfors och Stockholm, men med en beklagande suck konstaterar hon att numera hinner hon inte med sin konst.

Närmast planerar hon att åter igen sätta upp programmet om Franz Berwald. Och naturligtvis att delta i Kramfors Music Awards-galan i Bollstabruk.

-          Det är verkligen mycket roligt. Och hedrande.

tisdag 3 maj 2016

Öppen och mångtydig grafik



Hon tar tillvara grafikens frihet för att skapa en öppen och mångtydig konst som inbjuder betraktaren till dialog.

Kristina Thun var Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstads grafikstipendiat 2014, och har nu utställning på Galleri Lokomotiv i Övik. Det är lätt att förstå varför ÖKKV ville belöna henne, hennes konst är vacker, öppen för tolkningar på ett sätt som till en början väcker förvirring, fast på ett kreativt sätt som leder till förundran, och kanske också till vidare funderingar över de stora frågorna.

Kristina Thun blandar oförskräckt olika grafiska tekniker, men lägger också i full frihet gärna till små teckningar och måleri, företrädesvis akryl. Resultatet blir en oerhört nyanserad färgskala, Kristina Thuns bakgrunder har fantastiska skiftningar i färgvalörer som känns helt nya.

Det skapar också ett djup i hennes tavlor, nästan så att man upplever vissa tavlor som tredimensionella.

Det är mycket färgrikt, men färgerna är genomgående inte särskilt kraftfulla, utan ter sig snarare trevande och sökande, försiktiga men nyfikna på samma gång, inget motiv har en färgsättning som förpassar resten till bakgrunden. Det är bilder som strävar efter helhet.

Tematiken är mångbottnad, nästan lite gåtfull. Vissa motiv återkommer. Stubbar, eller möjligen brutna träd, finns på så gott som alla tavlor. Symboliserar de det avbrutna, det ofullbordade i tillvaron eller talar de direkt om skövling av naturen?

Själv kom jag att associera till kajerna i Ådalen, stumma vittnesbörd om en hetsig storhetstid i det ändå nära förflutna, som sakta vittrar sönder.

Spännvidden i möjliga tolkningar är som förhoppningsvis framgår mycket stor.

Naturen är ständigt närvarande som ett mysterium att utforska, lite vag i konturerna, lockande och inbjudande, kanske också en smula farlig och skräckinjagande.

Överallt finns också med vardagsföremål, ofta möbler, det är som två världar, på samma gång integrerade och åtskilda, delar av samma verklighet, men som på något sätt ändå inte passar in i samma mönster.

De människor som finns på Kristina Thuns tavlor är nästan alltid oåtkomliga för sin omgivning, de befinner sig utanför, väl synliga och med full insikt i hela bilden. En slående allegori över alienationen.

Det finns emellertid ingen dysterhet i bilderna, tvärtom präglas de av en stillsam humor och en underfundig vänlighet. Det är mycket infall, improvisationer, drömmar – eller mardrömmar, tankefragment – avståndet mellan hjärnan och handen är befriande kort.

En konst att ta till sig.

Utställningen pågår till den 21 maj.