Konstrunda i Sollefteå med bredd och kvalitet

Efter förra årets succé med konstvandring i Sollefteå satsar konstförening i år på en Konstrunda. Visserligen något mindre än fjolårets, men mer professionell, och med lika delar bredd och kvalitet i fokus.

-          Förra årets konstvandring var till stor del improviserad, och därför tillsatte vi i år en kommitté, som bland annat skulle ta tillvara de önskemål som tillkom under fjolåret, säger Jeko Haj Yusuf, ordförande i Sollefteå konstförening.

Det som efterfrågades mest förra året var enkla och överskådliga kartor där samtliga utställarplatser är tydligt markerade, och att varje ställe har en väl synlig markering, på ungefär samma sätt som Nordingrå konstrundans sjömärke. Och lyhört nog har det i år tryckts upp en snygg folder innehållande en karta med alla 14 konststationerna åskådligt utsatta, med en egen symbol i form av en färgglad fembladig blomma som visade vägen till samtliga stationer.

Jeko själv sitter som spindeln i nätet i sin ateljé mitt i stan på Knivskärargränd. Men liksom förra året finns ett flertal utställare även utanför centrala Sollefteå. Och som det hör en konstrunda till erbjuder man en bredd och en mångfald av genrer och uttryck.

Olga Peshkova håller till i Östnyland och är nog välkänd för de flesta Sollefteåbor genom sina utställningar av magnifika klädedräkter och stiliserade fotografier i äldre stil med rysk anknytning. Tillsammans med maken Johan Hedman arbetar Olga med att lyfta fram historiska förbindelser mellan Sollefteåtrakten och Ryssland, framför allt Olgas hemstad St. Petersburg. Och eftersom Sollefteås 100-årsjubileum som stad närmar sig fokuseras arbetet mycket på tiden kring sekelskiftet.

På Planvägen en bit utanför centrum bor Åke Sjölander. Sedan tidigt 70-tal har han snidat figurer i trä. Han snidar i lind och använder enbart kniv, aldrig några maskiner. Figurerna målas sedan för hand med akrylfärg.

Varje figur är en egen berättelse, fylld av underfundiga tvetydigheter och mycken humor. Det är samhällets vardag speglad i träminiatyrer.

Som gammal militärmusiker tillverkar Åke också näverlurar i gran.

Annelie Nowén håller på att renovera gamla småskolan i Björkåbruk. Men redan i ett ofärdigt skick är det en förträfflig utställningslokal, med gott om utrymme. Under konstrundan fick det plats där inte bara Annelies konst utan också hennes tre döttrars.

Nowén x 4 visade upp mammans textilier och döttrarnas målningar och skulptur. Den mest namnkunniga, Tove, filmregissören nyligen belönad med Ingrid Thulin-stipendiet, visade en audiovisuell installation med titeln ”Leaves”, en kärleksförklaring till naturen i bild, eller möjligen en hyllning till kärleken.

Årets konstrunda hade en särskild betydelse eftersom Sollefteås konstförening firar i år 80 år. Nästa år är det stadens 100-årsjubileum, och fram till dess hoppas konstföreningen att frågan om en ny konsthall får en permanent lösning. Helst vill man fortsätta att hålla till i den nuvarande lokalen på Storgatan.

-          Med konsten i centrum gör vi åter Sollefteå till en konststad, säger Jeko Haj Yusuf.

Ny framgång för operafestivalen i Härnösand

Efter närmare två veckor av offentliga konserter, men också intensiv undervisning, är Operafestivalen i Härnösand till ända. Ambitionen i år var en festival som inte var större med bättre, och det är ingen tvekan att man har lyckats. Också publikt blev festivalen en stor framgång.

Festivalen bjöd på en välkomponerad blandning av barnopera, lunchkonserter, barockmusik i spännande miljö, magiska toner i bergrummet vid Höga kusten-bron, en kväll med stjärnveteranen George Shirley, med mera.

Festivalens konstnärlige ledare Jean-Roland LaFond är mer än nöjd med årets upplaga, tycker den är bättre än någonsin, med ännu högre kvalitet än tidigare, och rika möjligheter att arbeta mer på djupet.

Jean-Ronald är till en början obenägen att framhäva något inslag under festivalen, men när jag pressar honom lite säger han:

-          Det som ändå sticker ut i år är vår barockensemble med Emilie Renard, Sophie Junker och Zachary Wilder. Och så förstås ackompanjatören Mutsumi Moteki. En unik ensemble på en otroligt hög nivå. Roligt också att den kunde komplettera Massenet och den franska romantiken.

Inför nästa år släpper man inte Jules Massenet helt, men planerar Erich Wolfgang Korngold som huvudtema. Det är en kompositör som i likhet med Massenet har en rik produktion både av operor och romanser, och är enligt Jean-Ronald orättvist undanskuffad idag, ett öde han delvis delar med sin franska kollega.

Festivalens ansikte utåt är de offentliga konserterna, men en lika stor och viktig del är undervisningen.  I år samlade festivalens akademi 32 elever, de kommer från hela Sverige, dessutom ett par stycken från USA och Ryssland. Eleverna kan indelas i olika grupper: det är amatörer, Kapellsbergs egna studenter, och unga operaproffs.  För samtliga grupper gäller samma målsättning – att komma vidare till nästa nivå i sin utveckling.

Akademins elever presenterade sig vid festivalens två slutkonserter på fredag och lördag. Otroligt imponerande, inte minst Kapells egna elever vars utveckling jag har kunnat följa till en del. Då bland annat Tessan Lehmussaari, Anna Tselika, Fabian Düberg, Elsa Rosengren och Hans Klareskog, med flera.

Störst intryck gjorde emellertid de två amatörerna med fantastiska röster, Edit Zimmerman, blott 17 år gammal, och med framtiden för sig, och Tobias Fjälling från Göteborg, i det civila webbdesigner, han bör snarast byta jobb och satsa på en operakarriär!

Akademins undervisning är dessutom kopplad till en vidareutbildning av operapedagoger och regissörer.

Tack för i år, jag ser redan nu fram emot nästa års festival.

Hembygden tillhör alla

Sverigedemokraterna vill ge mer pengar till hembygdsrörelsen. Hembygdsrörelsen vill inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det där med hembygd kan tydligen vara både komplicerat och kontroversiellt.

Hembygdsromantiken blommar upp kring förra sekelskiftet som en reaktion mot att hembygden upphör att vara självklar. Utvandringen och urbaniseringen skapar en djup rotlöshet och hemlöshet och en stark känsla av förlust. Mångas identitet blir vag och osäker. Det finns också en politisk slagsida med hotande social oro och radikalisering.

Det är därför knappast förvånande att hembygdsrörelsen är till en början ett konservativt projekt.

Märkligt nog kopplas den ihop med den framväxande nationalismen. Vän av ordning kan tycka att de två är varandras motsatser, men de konservativa gjorde oförskräckt en logisk kullerbytta och förklarade med den franske högerradikalen och rasisten Maurice Barrés ord att ”sann nationalism bygger på lokalkänsla”.

Carl Larsson talade om ”den stora gemensamma torvan”, och liknande tankar återfinns hos till exempel Verner von Heidenstam och Ellen Key.

Det svenska kulturlivets ständige Gossen Ruda August Strindberg å sin sida hånade hembygdsromantiken. I ”Svenska folket” och även i ”Det nya riket” påvisar han skadeglatt att ”urgamla” traditioner i själva verket är av ganska nytt datum, och att mycket av allmogekulturen bygger på utländska element och influenser. Det påminner onekligen i hög grad om dagens kulturdebatt.

Det är knappast en tillfällighet att hembygdsrörelsen reorganiseras under 30-talet. Begreppet ”hembygd”, Heimat, var centralt för den nazistiska ideologin. Det är här man finner det naturliga och ursprungliga, det äkta – i motsats till det urbana industrisamhällets rotlösa dekadans.

Här har vi ytterligare en av historiens paradoxer, nazismen delade vurmen för hembygden med modernismen inom konsten, och de två gick annars inte alls bra ihop.

Ingen förkroppsligar denna motsättning mer åskådligt än Emil Nolde. Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.

Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Ambivalensen hos Noldes konst är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum, och ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?

Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.

Spännande resa genom barockmusikens värld

Även om Operafestivalen har Härnösand som sin hemmabas, och årets tema är fransk romantik, drar man sig inte för att bredda innehållet och skifta spelplats. På söndag kväll besökte festivalen Nordingrå kyrka med ett mycket fint barockprogram.

Publiken bjöds på en spännande resa genom barockmusikens värld, från tidiga kompositörer som Francesco Cavalli och Salamone Rossi vilkas musik har fortfarande en stark prägel av hovunderhållning och en efterklang av medeltid. Vidare över den mogna barockens mästare som Monteverdi och Purcell till senbarockens stora: Händel och Bach, där vi redan är på tröskeln till romantiken.

För sången stod en trio som redan hade presenterat sig på bästa möjliga sätt under festivalens inledningskonsert. Zachary Wilder sjöng mycket om kärlek, både lycklig och olycklig, och det passar utomordentligt för hans varma, lyriska tenor.

Sopranen Sophie Junker bjöd än en gång på charmerande uppvisning av toner lika höga som vackra.

Men den som kanske imponerade mest denna gång var mezzosopranen Emelie Renard, inte minst hennes framförande av de mycket krävande ariorna ur Händels Lucrezia. Hennes klangfulla mezzo förmedlade skickligt så mycket känslosam dramatik, med ett brett vokalt och emotionellt register från sorg och bitterhet till vrede.

Bäst till sin rätt kom sångarna när de uppträdde tillsammans, först i flera fina duetter, och framför allt i den avlutande kantaten av Bach som framfördes av alla tre.

Musikackompanjemanget sköttes av den virtuosa pianisten Mutsumi Moteki, men denna gång hanterade hon inte piano eller flygel utan cembalo.

Det är ett märkligt instrument, till utseendet som en miniatyrflygel, nära släkt med spinett och virginal, och mycket svårstämt. Klangen ligger helt rätt med barockens musikaliska särprägel.

Det är ett mycket dyrt instrument, och under franska revolutionen ansågs den som en symbol för den depraverade aristokratin, och den brändes på regelrätta cembalobål!

Tidigare under veckan hade operafestivalen besökt Sundsvall, Ytterlännes gamla kyrka och bergrummet vid Höga kusten-bron.

Festivalen fortsätter hela nästa vecka, mestadels i Härnösand, men hinner med besök i Sundsvall och Själevad.

Återupptäckt Agrell gestaltad i dans

Renässansen för Alfhild Agrell tar sig många olika uttryck. Det senaste bidraget är Elin Kristofferssons dansföreställning i Naturum som utgår ifrån novellen Sorg från 1898.

Föreställningen är betitlad ”Känn hur det skälver” och är en sinnlig och plastisk gestaltning som pendlar mellan stillhetens harmoni och brutalt våld, mellan blind hänsynslöshet och desperat vård, den går från självklar närvaro till flykt i panik.

Inramningen med Skulebergets branta väldighet i bakgrunden förhöjer den estetiska upplevelsen. Elin Kristoffersson dansar ute, och inte minst de lynniga vindbyarna gör dansen tekniskt svårare, vädrets makter skapar en utmaning för dansaren, samtidigt som det tillför föreställningen en ny dimension.

Musiken av Apocalyptica och Metallica är kongenial med dansen, och skänker åtminstone mig en helt ny förståelse av hårdrockens musikaliska universum.

Elin Kristoffersson berättar att hon var mycket tilltalad av innerligheten i Agrells text. För Alfhild Agrell-sällskapet som är initiativtagare till föreställningen handlar det om att låta författaren komma till tals på många olika sätt. Och Naturum har ju som mål att kommunicera en bättre förståelse av naturen, och det sker bäst genom att tala till olika sinnen, lika mycket till förnuftet och intellektet som känslan och intuitionen.

Dansföreställningen är baserad på Alfhild Agrells novell Sorg, som ingår i samlingen Nordanfrån. Den utgavs första gången 1898 under pseudonymen Stig Stigson. Det passade sig inte för ärbara damer att ägna sig åt skriverier, och om de ändå envisades med dylikt, blev de inte riktigt tagna på allvar.

Novellen är egentligen en prosadikt, förmodligen Agrells enda försök i den genren. Den saknar yttre handling, utan är ett poetiskt flöde som beskriver järnvägsdragningens förödande konsekvenser för naturen.

Skog huggs ner, djuren tvingas fly, Agrells natur är besjälad och befolkas av mytiska varelser, som också de blir hemlösa. Människan är girig, naturen är värnlös – skogen har sorg.

Novellen lästes i sin helhet av Gun Rosvall från Alfhild Agrell-sällskapet.

Kring stora frågor om identitet, nationalism och gemenskap

Judejävel

Bernt Hermele

Leopard

När Bernt Hermele är sju år gammal blir han kallad ”judejävel” då han frågar några pojkar om han får spela fotboll med dem. Han inser att det är en förolämpning men tar inte åt sig. Han är trygg i sin judiska gruppidentitet, kränkningen studsar bara tillbaka, det finns för honom inget nedsättande i att vara kallad för jude – det är ju vad han är. Och jävel? Tja.

Bernt Hermeles föräldrar hade sina rötter i Polen och Tyskland, och hade turen att komma till Sverige med sina föräldrar och familjer innan Förintelsens mordiska klor fick tag om dem. När Bernt kommer till världen 1953 växer han upp i en genuin judisk miljö på Söder i Stockholm. Det är arbetarnas Fattigsöder, och familjen Hermele bor i ett hus i folkmun kallat ”judehuset”, deras grannar är judar (bland annat familjen Porres med den blivande jazzsångerskan Nannie), hela deras umgänge är uteslutande judiskt. Det är ett segregerat liv, Bernt är 15 år gammal när han första gången kommer på besök i ett icke-judiskt hem!

Helt hermetiskt tillslutet var förstås inte deras tillvaro, Bernt Hermele berättar hur han höll igång kontakten med det icke-judiska genom serietidningar, radio och så småningom tv.

Segregationen till trots måste den judiska gruppen anses vara välintegrerad, lojaliteten till landet Sverige var grundmurad och språkkunskaperna i allmänhet goda. Det går tydligen att anpassa sig utan att ”ta seden dit man kommer”, som det så elegant uttrycks i den politiska undervegetationens rasistiska vokabulär.

Integration men inte assimilation.

Frågan var emellertid inte helt okomplicerad inom den judiska församlingen (inte ens församlingens namn var självklart, skulle det heta judiska eller mosaiska?). Hur mycket särskiljande inslag, förutom religionen med dithörande traditioner, skulle det finnas i det judiska livet i Sverige? Det gällde inte minst startandet av den judiska Hilleskolan i Stockholm.

Motståndarna hävdade att alltför mycket autonomi skulle fjärma judarna från det svenska samhället och marginalisera dem.

Motsättningen hade delvis en underliggande ömsesidig misstro mellan de gamla, etablerade ”tyska” familjerna och ”nykomlingarna” från Östeuropa.

Frågan komplicerades ytterligare av att hänga nära ihop med inställningen i Palestinafrågan.

Sionismen var länge svag i Sverige, men kom undan för undan att vinna mark även här. Hermele beskriver med stor noggrannhet alla turerna kring de olika fraktionernas strider inom församlingen, något som med fördel kunde kortas betydligt, och istället erbjuda fler inblickar i författarens intressanta liv som framgångsrik ekonomijournalist och skribent.

Även om Bernt Hermele kommer ut ur den judiska ”bubblan” under det förlösande 70-talet, fortsätter han att lever ett ganska traditionellt judiskt liv med huvudsakligen judiskt umgänge. Han påstår visserligen att han undviker länge Palestinakonflikten, något som det är lite svårt att tro, men visst medger han en speciell relation till Israel.

År 2002 inträffar en tragisk händelse som blir till en vändpunkt i hans liv. Hans mor dödas i Netanya av en palestinsk självmordsbombare.

Av en sådan handling förväntas man känna inte bara sorg, utan än mer vrede och hat, och hata inte enbart mördaren utan hela hens grupp, om det nu är en nation, religion eller ideologi.

Men till omgivningens förvåning, bestörtning och fördömande känner Bernt Hermele varken hat eller vrede.

Han är fundersam själv, och mest för att förstå sig själv spelar han in en tv-dokumentär om självmordsbombaren, då han bland annat träffar dennes familj.

Fortfarande inget hat. Tvärtom utkristalliseras en humanistisk övertygelse. Folk är folk, och det är tillfälligheter som avgör vilka vi blir, en grundläggande insikt för empati, ”Varje dag behöver vi påminnas om att vi inom oss bär på en Hitler såväl som en Gandhi”, skriver Hermele.

Det är bra att olika grupper bygger en identitet, men det är absolut nödvändigt att kunna gå utanför gruppen, att ”Utifrån det specifika/../ se det som förenar mig med andra”.

Genom att expandera känslan för familjen och nära vänkretsen till gruppen/nationen skapar etniciteten en falsk känsla av samhörighet och farliga lojaliteter. ”Men att en vilt främmande människa skulle känna sig stolt eller behöva ta avstånd från något som jag har gjort eller sagt, bara för att vi båda två är judar, är för mig en obegriplighet.”

Intressant nog har jag från helt andra utgångspunkter, med en diametralt annorlunda uppväxt, kommit fram till exakt samma slutsatser.

Den stora skillnaden är att jag aldrig behövde utmana mina egna invanda tankemönster, vilket Hermele tvingade sig själv till. Och till det krävs det mod.

Han löper linan ut. Hans identitets bägare rinner över under Gazakriget 2014. Han kan omöjligen förlika sig med den blinda lojalitet som uttrycks av den judiska församlingens medlemmar till staten Israel, trots att det uppenbarligen begår svåra krigsbrott.

Han skriver en debatt artikel i Aftonbladet ”Bomba inte Gaza i mitt namn”, och möts av ett oförsonligt hat, till och med dödshot.

Bernt Hermele begär utträde ur judiska församlingen, där han har varit medlem i 61 år.

”Fri men också ensam”, skriver han. Det låter faktiskt inget vidare.

”Judejävel” – bara den titeln! – är en bok som i det lilla kretsar kring dagens stora frågor om identitet, nationalism och gemenskap.

Operafestivalen i Härnösand inledde med en Massenet-kväll

Efter en tjuvstart med ett par föreställningar av barnoperan Lilla trollflöjten öppnade Härnösands operafestival med en konsert i Rådhuset på tisdag kväll.

I år är Rådhuset festivalens huvudarena, den har en förnämlig akustik, är lagom stor, och erbjuder en intim atmosfär, väl lämpad för fransk romantik som är årets tema för operafestivalen.

Öppningskonserten bjöd på en bred presentation av belle époques främste kompositör Jules Massenet. Denne otrolige produktive komponist har fått ett högst skiftande eftermäle, men tycks stå högt i kurs bland festivalens arrangörer. En uttalad ambition med konserten var också att lyfta fram Massenets musik, framför allt hans sånger, som är betydligt mindre kända än flera av hans operor.

Massenets eklekticism kanske drar ner hans rykte en smula, men bidrar samtidigt till en imponerande bredd i hans musikskapande. Konsertens första avdelning ägnades åt hans sånger, huvudsakligen tonsatta dikter. Det är mest naturlyrik, och musiken är därefter. Det är lättsamt men finstämt och känslosamt. Poesins vårmetaforer blir hos Massenet till bukoliska kärlekssånger med pastoral stämning.

Den andra avdelningen bjöd på några paradarior från Massenets operor, både mindre kända som L´Hérodiade och de mer berömda som Le Cid och Manon. Här visades upp kompositörens mörkare dramatiska ådra.

Oavsett stil står ändå Rösten i förgrunden under festivalen. Än en gång har arrangörerna, med Jean-Ronald LaFond i spetsen, lyckats samla ihop en eminent grupp sångare av högsta klass.

Från tisdagens konsert vill jag gärna framhäva Zachary Wilder, en lyrisk tenor med varm och djup stämma. Vidare sopranen Sophie Junker som tycktes kunna drilla fram hur höga toner som helst, och den nyanserade mezzosopranen Emilie Renard. Chelsea Feltman och Erik Enqvist bjöd på en bedårande charmig duett fylld av sångglädje.

Mutsumi Motekis virtuosa pianoackompanjemang var pricken över konsertens redan fantastiska i.

Det väntar mycket örongodis under operafestivalens digra program fram till den 20.

Panflöjt med livsglädje och vemod

Panflöjtvirtuosen Dana Dragomir är en ofta sedd gäst på våra breddgrader. Hon drar alltid storpublik, och söndagens konsert i Nordingrå kyrka var inget undantag.

Dana bjöd på en välavvägd och publikfriande – i ordets bästa mening – musikblandning. Hon började med Joaquín Rodrigos klassiska gitarrkonsert, och skapade direkt den rätta stämningen. Sedan fortsatte det med rumänsk folkmusik, tempostark, med ett smittande uttryck av livsglädje, men också med ett stänk av vemod.

Den rumänska folkmusiken ligger Rumänienfödda Dana Dragomir varmt om hjärtat och återkom flera gånger under kvällen.

Det saknades inte heller svensk folkmusik, i dess moderna tappning, det blev Koppången av Per-Erik Moraeus, den äldste av bröderna.

Sedan följde filmmusik av Ennio Morricone, bravurarian Nessun Dorma ur operan Turandot, Leonard Cohens Halleluja, en ABBA-medley, Amazing Grace och Andrea Boccelisnyftaren Time to say goodbye.

Mycket spretigt förstås, men det är samtidigt ett musikval som låter instrumentet och musikern stå helt i förgrunden.  Det ger också på ett enastående sätt prov på panflöjtens enorma potential och dess musikaliska bredd.

Det är ett märkligt instrument, panflöjten. Ett av världens absolut äldsta instrument, består av 22 bamburör av olika längd, utan några som helst hjälpmedel i form av munstycken eller klaffar. Här gäller det verkligen att blåsa rätt!

Panflöjten har fått sitt namn efter guden Pan, en märklig figur i den grekiska mytologin. Han associeras till skog, fält och herdar vilket gör honom till ett harmoniskt och nästan idylliskt väsen. Men han är också musikern som inte står Apollon efter, och han förlorar sig ofta i sin musik. Hans följeslagare är satyrer, som ingår i Dionysos, fruktbarhetsgudens, orgiastiska följe.

En sammansatt dubbelnatur alltså, och detsamma kanske kan sägas om hans instrument, panflöjten. Dess uttryck ligger i hela spännvidden av känslor och toner, från de lugnaste till de vildaste, från de sprött nyanserade till de våldsamt kraftfulla.

Och det krävs en virtuos av Dana Dragomirs kaliber för att till fullo kunna tillvara panflöjtens register i hela dess vidd.

Dana ackompanjerades på piano av Mathias Hellberg, följsamt men inte utan en distinkt personlig prägel.

Öbacka jazzfestival mitt i nuet

Efter lunchutflykter till Hamnkrogen och en kryssning med Ådalen III hittade på fredag Öbacka Jazz och Bluesfestival tillbaka till jazzens Mecka i Ådalen, det klassiska Metropol. Elevgrupper från jazzkursen presenterade sig under kvällen. Världsstjärnorna Bob Mintzer och Adam Nussbaum behövde ingen presentation.

Bob Mintzer är en legendarisk saxofonist som har spelat med alla de stora inom jazzen. De som fick nöjet och privilegiet att spela med honom på Metropol var High Coast Jazz Orchestra och de gjorde det med den äran.

Adam Nussbaum är slagverkaren som sprider en enorm spelglädje omkring sig. Hans spel präglas av stark glöd och distinkt tydlighet. Han är också en skön och avspänd figur som har som mål med sitt musicerande helt enkelt att alla ska må bra.

Med sig hade han tre eminenta musiker: Tom Eddye Nordén på kontrabas, Ion Baciu lirade piano, och Gustavo Bergalli trumpet.

Både Mintzer och Nussbaum medverkade också som lärare under jazzkursen, tillsammans med flera av de svenska musikerna.

-          Jazzmusik handlar om nuet, därför är det bra att ha lärare som är aktiva musiker och som befinner sig mitt i den kreativa processen, säger kursledare Fredrik Norén.

Det är sjuttonde året som kursen hålls i Härnösand, den är ett år yngre än själva festivalen. I år lockade kursen 35 ungdomar i åldrarna 15-25 år från hela Sverige, främst Stockholm-Uppsalaområdet.

Fredrik Norén understryker att kursen inte är någon elitsatsning, få av ungdomarna kommer att bli professionella jazzmusiker. Det handlar snarare om att utbilda dem i jazzmusik, för att säkra återväxten och skapa en välutbildad jazzpublik.

Att döma av fredagens konsert med kursens elevgrupper finns ingen anledning till oro för jazzens framtid i Sverige.

Under kvällens delades också ut Öbacka Jazz & Blues-stipendium till tenorsaxofonisten Julia Wiklund från Älandsbro.

Festivalen avslutades under lördagen med ännu en konsert med elevgrupper på Hamnkrogen, och senare på kvällen blev det en stjärnspäckad spelning med jazzkursens lärarband på St. Petrilogen.

Messianism och mångkultur

Jakobsböckerna

Olga Tokarczuk

Övers: Jan Henrik Swahn

Ariel förlag

Polsk litteratur är mest känd för sina poeter, men det finns också intressanta prosaister. Ett av de absolut mest spännande polska författarskapen idag är Olga Tokarczuks.  Hon debuterade redan 1979, och har sedan dess skrivit en lång rad säregna romaner med en alldeles egen stil och inopportunt aktuella ämnen.

Hennes genombrottsroman Gammeltida och andra tider från 1996 (på svenska 2006) är en (mar)drömresa genom den moderna historien, och är ett mästerverk helt i klass med den magiska realismens litterära giganter i Latinamerika.

Olga Tokarczuks senaste roman är ett mastodontverk som utspelar sig i mitten av 1700-talet. Europa plågas av sociala spänningar och Upplysningens idéer skrämmer makten allt mer. På andra sidan Atlanten får britterna allt svårare att hålla uppstudsiga kolonister i schack.

Och i Östeuropa går det politiskt splittrade en gång i tiden så mäktiga polska kungariket mot sin undergång. Landets dödsryckningar åtföljs av social oro, och som vanligt blir judarna syndabockar. 

Desperata bönder i Ukraina ställer till med blodiga pogromer, samtidigt som katolska kyrkan framför anklagelser om ritualmord. Det är visserligen mot påvens uttryckliga förbud mor sådana åsikter, men kyrkan i Polen är tillräckligt stark, och biskoparna tillräckligt skuldsatta hos judiska bankirer, för att strunta i påven där långt borta i Rom.

Då dyker han upp som ett ljus från öster, juden Jakob Frank från det ottomanska Turkiet. Han påstår sig vara Messias, och vinner snabbt många anhängare. Gruppen kring Frank är en märklig blandning av toppstyrd sekt, urkommunistisk egendomsgemenskap och sexuell lössläppthet.

Det judiska prästerskapet sätter sig i motvärn till heretikern, med understöd av delar av den katolska hierarkin, och Jakob tvingas fly tillbaka till Turkiet, där han konverterar till islam.

Tack vare hjälp från inflytelserika polska magnater och en del biskopar tillåts han återvända, och konverterar nu till kristendomen. Två gånger om.

Han fängslas, friges av de invaderande ryssarna, flyttar till Mähren, umgås med den österrikiske kejsaren, och slutar sina dagar på ett överdådigt slott utanför Frankfurt.

Ett fascinerande öde, och det är lätt att förstå att Tokarczuk ville skriva en roman om denne märklige man. Och fascinationen var tydligen så överväldigande att det blev ett monster till bok på 960 sidor!

Jakobsböckerna är en episk bladvändare, Tokarczuk kan berätta en historia och hennes språk är oemotståndligt levande, det gnistrar, doftar, skälver, triumferar och förtvivlar.

Ändå lämnar läsningen ett tomrum. Det är svårt att få grepp om huvudpersonen, hans dragningskraft förblir oförklarlig, han framstår mest som en manipulativ och tyrannisk posör och streber.

Aktualiteten är inte heller helt uppenbar. Assimileringens med uppgivande av sin identitet som diskriminerade grupper tvingas till för att undgå förtryck är ett fenomen som talar förstås till dagens läsare.

Likaså att kulturen består av en mängd fragment vars ursprung har fallit i glömska för länge sedan.

Men krävs det verkligen nästan tusen sidor för att berätta det?

Romanen har förvisso fått fin kritik, och belönats med Nike-priset, Polens förnämsta litterära utmärkelse, men samtidigt har romanen och författaren väckt starka kontroverser i hemlandet.

I en intervju strax efter att hon hade fått Nike-priset sa Tokarczuk bland annat att polackerna har fantiserat ihop en idealiserad bild av sin historia, att de har förträngt att de har varit slavägare och mördat judar. Det var dags att skriva Polens historia på nytt, utan att blunda för de hemskheter som har begåtts.

Tokarczuks uttalanden möttes omedelbart av en veritabel störtflod av hat och hot, med sällsynt grova sexistiska, xenofoba och antisemitiska tillmälen.

Frågan om polackernas mord på judar under andra världskriget har under senare år blivit föremål för seriös historisk forskning i Polen, medan det bland allmänheten är fortfarande i stor utsträckning ett rött skynke och en skymf mot en heroisk nation som fått lida så mycket.

Den som förnekar sina fel är dömd att upprepa dem. Om inte litteraturen sätter stopp för det förstås.

Olga Tokarczuk på svenska:

2002 - Spel på många små trummor (Gra na wielu bębenkach, 2001 [noveller] urval och översättning Jan Henrik Swahn, Ariel/Ellerström)

2005 - "Professor Andrews i Warszawa" [novell] (översättning Irena Grönberg). I antologin Navelsträngen i jorden (Tranan)

2005 - Daghus, natthus (Dom dzienny, dom nocny, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 1998)

2006 - Gammeltida och andra tider (Prawiek i inne czasy, översättning Lennart Ilke, Ariel, 1996)

2009 - Löparna (Bieguni, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2007)

2010 - Styr din plog över de dödas ben (Prowadź swój pług przez kości umarłych, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2009)

2014 - Björnens ögonblick(Moment niedzwiedzia [essäer], översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

2015 - Jakobsböckerna (Księgi Jakubowe, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

Nylands Järns frontman ledde Allsång på torget

Det är populärt med allsång, och Allsång på torget i Kramfors har blivit en etablerad sommarinstitution. I år har man bytt dag från torsdag till lördag, men det tycks inte ha påverkat intresset och publiktillströmningen. Och man fortsätter samma beprövade koncept med Markus Molin och Pär-Åke Stockberg och inbjudna gäster.

Arbetsfördelningen mellan de två på scen är som tidigare: Pär-Åke musicerar och visar upp sin imponerande instrumentala bredd, medan Markus leder föreställningen, skapar publikkontakt och hittar på hyss och upptåg.

Årets första gästartist var Annika Winhagen för en vecka sedan. Nu på lördag var turen kommen till Fredrik Högberg, känd musikprofil med residens i Tingshuset i Nyland. Fredrik är i grunden klassiskt skolad, och hans huvudgärning är komposition av nutida konstmusik. Men han har många strängar på sin lyra, han är ju också frontman i det lokala kultbandet Nylands Järn, och inte minst de dåliga vitsarna okrönte konung i Ådalen.

På torget visade han att han inte heller är främmande för allsång, han levererade inte mindre än fyra sånger i rad om Ångermanälven – det har ingen gjort förut, skröt Fredrik – samtliga klassiska Nylands Järn-hits. Och publiken visade att de minsann kände väl till låtarna, och sjöng med av hjärtats lust.

Och det är ju publiken som trots allt är viktigast i allsången.

Repertoaren var som vanligt i allsångssammanhang en osannolik blandning av visor, Dan Andersson, Evert Taube, Svensktopp och schlager. Något för allas tycke och smak.

Alltid lika uppskattat är allsångkrysset med fina priser skänkta av lokala företag, och alla sjunger för full hals både lodrätt och vågrätt.

Allsångens gulligaste inslag är Småstjärnorna, framtidens musiktalanger, oftast inte mer är fyra-fem år gamla, som vågar ta sig ton på den stora scenen och inför publik. Fyra framtidslöften möttes med jubel när de framförde sina nummer.

Nästa Allsång på torget är först om tre veckor. Då är popkometen från Undrom, Emil Assergård, gästartist.

Akvarellister från Ångermanland i internationellt samarbete

268 konstnärer från ett 50-tal länder i hela världen. Bland dem Lena Johansson Fahlén från Nyadal och Ann Larsson Dahlin från Älandsbro. International Watercolor Triennal i bulgariska Varna är en mötesplats för akvarellister från alla kontinenter.

-          Det mest givande med sådana internationella evenemang är möjligheten att knyta nya kontakter och få tillfälle att utbyta erfarenheter och kunskaper med andra konstnärer, säger Lena Johansson Fahlén.

Under Triennalen pågår flera utställningar och deltagarna kan ta del av olika workshops, där bland annat många presenterar sina akvarelltekniker.

Det förekommer lite mer ovanliga inslag. Konstnärerna bjöds in till en internationell balettävling som pågick samtidigt i staden. Lena och Ann passade på tillfället att skissa och även måla i salongens mörker, och de mer eller mindre lyckade resultaten ställdes sedan ut utomhus.

Triennalen arrangeras av International Watercolor Society (IWS), en relativt ung organisation med syfte att främja och utveckla akvarellkonsten, men också att främja fred och förståelse mellan folken och att föra människor samman.

IWS grundades av den turkiske konstnären Atanur Dogan, som också är organisationens ordförande.

Utställningar har tidigare arrangerats i bland annat Turkiet, Italien, Indien, Spanien, Pakistan och Mexiko.

Det är första gången som IWS håller till i Bulgarien. Valet av staden Varna vid Svarta havet med dess antika rötter var ingen tillfällighet.

-          Det är en mycket spännande plats med väl synliga lämningar överallt från olika kulturer. Här möts antikens Grekland, Romarriket, det osmanska imperiet, Tsarryssland och olika slaviska kulturer, säger Lena Johansson Fahlén.

Utställningen i Varna pågår i en månad mellan 15 juli och 15 augusti, därefter ska den turnera runt i flera bulgariska städer fram till april nästa år.

Lena och Ann söker sig gärna utomlands, de har tidigare bland annat ställt ut i Frankrike och Belgien.

-          Intresset för akvarellkonsten är mycket större i andra länder, och det ordnas betydligt fler utställningar med inriktning mot akvarell, säger Lena Johansson Fahlén.

Närmast ska de två delta i en jurybedömd utställning i danska Hillerød, arrangerad av Nordiska akvarellsällskapet. Till hösten bär det av till Karelen och Petrozavodsk i Ryssland.

Filmfestival i Höga kusten med hög konstnärlig kvalitet

Inget glitter och glamour men desto mer av konstnärlig kvalitet. Höga kusten filmfestival invigdes i fredags på Mannaminne under avspända former. Festivalens tre dagar hade ett jämnt flöde av besökare, och arrangören Jonatan Brixel Petré kunde andas ut på söndag kväll och nöjt konstatera:

-          Allt var bra.

Han berättar att det fanns en viss oro om det skulle finnas tillräckligt intresse för kortfilmvisningarna, men farhågorna visade sig vara obefogade. Inte helt oväntat var det långfilmerna som lockade mest publik. Den största publikmagneten blev den bulgariska långfilmen Losers.

Det var knappast en överraskning. Filmen vann tidigare i år Bulgariens motsvarighet till Guldbaggen, och på festivalen i Nordingrå tog den storslam, som bästa långfilm och bästa festivalfilm.

-          Filmen är otroligt välregisserad, säger Jonatan.

Losers handlar om en grupp ungdomar i en liten stad, och de flesta skådespelare är tonåriga amatörer. Filmen hade sin Sverigepremiär på festivalen i lördags, och nu hoppas man att kunna hitta en distributör som kan visa filmen på svenska biografer.

Jonatan Brixel Petré var nöjd med hela festivalen. Mest nöjd var han med att så många regissörer från olika länder besökte festivalen. Det kom filmfolk från Australien, Iran, Frankrike, Belgien och Finland.

-          De hade en fantastisk helg här, säger Jonatan.

En filmfestival är en viktig mötesplats för alla som håller på med film, och det var därför glädjande att det dök upp folk från flera av länets filmstudion och naturligtvis representanter för Film i Västernorrland.

Det fanns även ett par lokala inslag under festivalen. Solveig Nordlund från Ry var festivalens hedersgäst, och hennes kortfilm Hemmet inledde filmhelgen på Mannaminne.

Hamed Alizadeh står visserligen i festivalkatalogen som regissör från Afghanistan, och filmen Check Point (finns att se på youtube) som visades på söndag är mycket riktigt gjord i Afghanistan, men Hamed bor numera i Kramfors.

Nästa år planerar Jonatan Brixel Petré att ha en särskild sektion för film från Västernorrland, det gäller både kort- och långfilmer.

Så fort årets festival var till ända började arbetet med nästa års filmfest.

-          Det viktigaste är att vi kunde bjuda på så mycket högkvalitativ film som aldrig visas annars. Och nästa år blir det ännu bättre! säger Jonatan.

Memento mori - dödsgrin som samhällskritik

Han började som graffitikonstnär vid 13-årsåldern. Sedan hamnade han i ”trouble”, problem, som han med en elegant eufemism uttrycker det. Då återstod ingenting annat än att skaffa sig en gedigen utbildning vid Royal Academy of Arts. Han är numera en erkänd konstnär i hemlandet Storbritannien. Nyligen har han flyttat till Sverige, och har nu sin första svenska utställning på Galleri Andra våningen i Järnsta kulturkafé i Nordingrå.

Som person är han mycket öppen och social, men förblir på ett charmigt sätt pojkaktigt hemlighetsfull. Hans artistnamn är Sweet Toof, och han vill inte avslöja sitt riktiga namn. Han har sina rötter ”någonstans i England”, och bor numera ”på landet ett par timmar från Stockholm”.

Det kan förstås vara ett sätt att vända intresset från konstnären till hans konst. Även om det finns en risk att det kan bli tvärtom.

Men den är nog ändå inte så stor. Sweet Toofs konst är tillräckligt fascinerande i sin egen rätt.

Den är en hisnande resa genom konsthistorien. Sweet Toof rör sig obehindrat mellan klassiska förebilder som Goya, Bacon, Picasso och graffitikonstens uttrycksformer. Han knyter också an till 1500- och 1600-talens vanitastradition, och namn som Holbein och Brueghel den äldre, och kombinerar det helt obekymrat med serieteckningsestetiken.

Men mest påtagligt är ändå inflytandet från den mexikanska memento mori-traditionen. Hos Sweet Toof tar den sig uttryck i fascinationen för tänder. Det är ett motiv som återkommer i alla hans verk.

Det är dödsgrin. Det är identitetsbestämning av döda. Det är vad som är kvar när naturens processer har gjort sitt. Memento mori – kom ihåg att du är dödlig.

Det är naturligtvis lätt att övertolka. Sweet Toof är en lekfull konstnär med ett särpräglat sinne för humor. Mycket av hans konst är som på skoj, han kommer nära det rena uttrycksbehovet. Och på samma sätt som han förhåller sig fri till historiska stilarter, blandar han flera dimensioner och olika tekniker.

Grafik, träsnitt kompletteras gärna med vattenbaserade färger och kritor. Som den graffitikonstnär han är använder han spray, men helst utomhus. Lika ofta rollar han. Vardagsföremål får sin egenartade utsmyckning, och exponeras hämningslöst med hjälp av kitschiga piedestaler och andra hemprydnadsobjekt.

Men det går ändå inte att komma ifrån memento moris-estetikens funktion som en kommentar till – och kritik av – en samtid som förtränger döden, hyllar ungdomlig styrka och rusar genom livet i sin narcissistiska hetsjakt på omedelbar behovstillfredsställelse och materiell statussträvan.

En helt unik konstutställning att sätta tänderna i.

Birger Norman-priset till Bo R Holmberg

Birger Norman-dagen på Svanö hölls i år på författarens födelsedag den 30 juli. Birger Norman-priset delades ut och årets pristagare är författaren Bo R Holmberg.

Det var en påtagligt rörd och stolt Bo R Holmberg som tog emot priset vid Birger Normans minnesmärke.

-          Priset är ett viktigt erkännande, och jag är oerhört hedrad, säger Bo R Holmberg.

Bo R är förvisso tämligen bortskämd med litterära utmärkelser. Han har fått Augustpriset, vilket är bland det finaste en svensk författare kan belönas med, dessutom Astrid Lindgren-priset, Kulla-gulla-priset och Norrlands litteraturpris.

Men Birger Norman-priset är en form av lokalt erkännande, och tydligen betyder det lika mycket, om inte mer, för en grabb från Loön som valde att stanna kvar i landskapet och vars litterära gärning är till stor del en skildring av Ångermanland i allmänhet och Ådalen i synnerhet.

Bo R Holmberg berättade att han faktiskt hade träffat Birger Norman en gång, det var under en debutantkurs för författare på Medlefors folkhögskola utanför Skellefteå. Året var 1981, och det som Bo R kommer ihåg bäst var Birger Normans ”sirliga elegans”.

Men hans största minne av Birger Norman är från året efter. Bo R hade publicerat en dikt i Aktuellt i politiken, och den handlade om timmerskiljet i Sandslån. Någon vecka efter publiceringen kom det ett brev från Birger Norman, som berömde dikten, den store från Svanö var erkänt snar till uppmuntran.

-          Det var stort, säger Bo R Holmberg.

För övrigt bjöd Birger Norman-dagen på den vanliga blandningen av uppläsningar, samvaro och tipsrunda. För underhållningen stod dragspelsvirtuosduon Jörgen Sundeqvist och Päivi Mettälä.

Torbjörn Fälldins bortgång uppmärksammades också. Han var den som en gång i tiden svingade ordförandeklubban då Birger Norman-sällskapets grundande beslutades, och var också en flitig popularisator av Birger Normans poesi på mål.

Barnens dag med massor av musik för alla åldrar

Barnens dag i Nyland bjöd på massor av musik, både för barn och med barn. Arrangörerna hade tur med vädret, och i den ljumma sommarkvällen samlades kanske så många som två hundra personer, mest föräldrar med barn i olika åldrar.

Markus Molin och Ubbe Byström inledde med sin inarbetade musikföreställning Barnens bästa hits. Med glimten i ögat och suverän publikkontakt lekte de fram populära melodier, mest kända och mindre kända barnvisor, i olika tonarter. Kul med Imse vimse spindel som rapp!

De två återkom sedan vi inte mindre än två tillfällen, då de tillsammans med Peter Edlund, bjöd på musikunderhållning för hela familjen, som blandade glatt barnsånger och rockcovers.

Däremellan fick blivande stjärnor testa sina talanger i Ministars.

Barnens dag höll till på den nya lekplatsen i Nyland, och förutom musik var det populärt med hoppborg, fiskdamm, frågesport, och gungor och karuseller. De allra tuffaste provade på sumo, som med sina tunga dräkter blev en väldig utmaning för alla oavsett kroppshydda.

Och sedan kom godisregn från scenen, och allt var gratis.

Rosita Fällström var på plats med sina tre barn – de två äldsta arbetare ideellt för evenemanget – och sin syster Marielle Yrjas och hennes son Julius. Rosita bor i Sandslån men kommer ursprungligen från Nyland, och det var självklart för henne att besöka Barnens dag.

Det var meningen att yngsta dottern, åttaåriga Sindy, skulle uppträda, men tyvärr satte blygseln ett tillfälligt stopp för musikkarriären.

Det viktigaste är ändå gemenskapen, tycker Rosita.

-  Det är så roligt att få med alla, att olika åldrar är med, säger Rosita Fällström.

"Tillbaka på helig mark"- musikträff vid dragspelsälven

Året Musikträff vid Dragspelsälven hölls i Klockestrand efter många år i Sandslån. För arrangerande Kramfors Dragspelsklubb är det på sätt och vis som att komma tillbaka till ursprunget. Här i trakterna levde och verkade många av dragspelshistoriens stora namn som August Öberg, Hans Erik Nääs och Andrew Walter.

-          Vi är tillbaka på ”helig mark”, säger Bertil Sjölander, ordförande i Kramfors Dragspelsklubb.

Musikträffen pågick i dagarna två. Under fredagen framträdde Asylkören under ledning av David Wahlén, årets Hans-Erik Nääs- stipendiat Leo Florin gav en bejublad konsert kvällen före sin trettonårsdag, och sedan var det mycket fritt spel runt om det vackra båthamnområdet i Klockestrand.

Lördagen bjöd på ett digert program med Bröderna Berglund, dragspelsklubbarna från Härnösand och Kramfors, Jörgen Sundeqvist med och utan Päivi Mettälä, Niklas Sundén och Annika Winhagen. Konferencier var kulturskolans rektor Sune Johansson.

Musikträffen avslutades under månsken över Ångermanälven med allspel – alla på scen, då vad som helst kunde hända.

Arrangörerna var mycket nöjda med evenemanget, och tänker fortsätta hålla till här. Det fanns även praktiska skäl till att förlägga Musikträffen i Klockestrand, nämligen samarbetet med den lokala båtklubben och Sandö IF, något som slog mycket väl ut, och inte minst de möjligheter till 

campingboende som området erbjuder. Det kom långväga gäster från bland annat Umeå, Hälsingland och Piteå.

-          Vi har blivit mycket väl bemötta, och samarbetet har skett i en synnerligen positiv anda, med stor hjälp från lokalbefolkningen, säger Bertil Sjölander.

-          Och nästa år ska det bli ännu bättre!

Redan nu smids det stora planer. Återkomsten, eller kanske rättare sagt hemkomsten, till Klockestrand, har blåst nytt liv i minnen från fornstora dagar. Kramfors har varit dragspelets Mecka, och Ångermanälven instrumentets Mississippi, och nu växer ambitionerna igen.

-          Vi ska bli dragspelets centrum i Norden, säger Bertil Sjölander.

En resa till den samiska föreställningsvärlden

Giron Sami Teáhters föreställning Håll elden levande/Doala dolat heakkas är en hyllning till Ailo Gaup. Han var en norsk-samisk journalist, författare, teaterpionjär, kulturell medlare, en respekterad noaidi, shaman. Som ung skiljs han av samemissionen från sin familj och adopteras bort till en familj i södra Sverige för att garanteras en ”kristen” – och får man förmoda civiliserad – uppfostran.

Tillvägagångssättet är inte ovanligt bland kolonisatörer och erövrare, samma fenomen drabbar aboriginer i Australien och tillämpas som en del av Lebensborns-projektet av nazisterna i det ockuperade Europa.

Pjäsen hade urpremiär i Kiruna den 3 maj, och har sedan dess varit på turné. På torsdag kväll spelades den på Mannaminne.

Föreställningen som baseras på Ailo Gaups diktsamlingar Under dobbel stjernehimmel, I Stallos natt, Joiken og kniven samt böckerna Sjamansonen och Inn i naturen är en berörande skildring av hans resa tillbaka till rötterna och ursprunget, till språket och kulturen.

Det är samtidigt en levande presentation av den samiska föreställningsvärlden, ett animistiskt, mytiskt universum med starka arketyper: Renen, Björnen, Vargen, och där allt är besjälat och kan samtala med varandra. Människa och naturen är en enda helhet, det mytiska finns i vardagen, vardagen finns i myten. Och Drömtiden finns i oss alla.

En värld onekligen fjärran från vår egen, och just därför högst aktuell skulle nog många tycka. Så länge man inte faller in i nostalgins och exotismens fälla, vill jag tillägga.

Musiken är en aktiv del i föreställningen, med jojk, stämsång och instrument av horn och renklövar. Inte minst sången och dansen gör Håll elden levande till bra teater.

I föreställningen talas fyra språk; nordsamiska, lulesamiska, svenska och norska. Norskan kommer man snabbt in i, men efter en stund tror jag mig också förstå samiska. Det gör jag naturligtvis inte, men som bekant kan förståelse ske på olika plan.

Med det mångspråkiga briserar föreställningen som en provokativ sprängladdning mitt i integrationsdebatten.

Det som lite slappt kallas mångkultur – finns det överhuvudtaget någon annan sorts kultur? – har alltid funnits i Sverige. Det har alltid talats olika språk här, som meänkieli och de olika samiska språken, de sistnämnda dessutom långt innan svenskan började talas på dessa breddgrader.

Flera olika kulturer sida vid sida och tillsammans är ingenting nytt. Förtryck och diskriminering – och krav på assimilering ska definitivt räknas dit – har historiskt haft förödande konsekvenser för människor och samhällen, och det är tragiskt att åter tycks bli en gällande norm.

Det är fel väg att skapa ett vitalt samhälle som håller ihop, det måste istället byggas på respekt och öppenhet.

Foto: Ilkka Volanen