Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 23 november 2016

Grisarna slår tillbaka




Vi är vad vi äter. Det är ingen tilltalande tanke i nutiden, vi vet mer än väl om alla hemskheter som den moderna matindustrin ägnar sig åt. Närmast sadistisk djurhållning, hormon – och antibiotikabehandlingar, alla tillsatser, besprutningar, den listan kan göras mycket lång.

Scenkonstgruppen försöker i sin monologföreställning Grismanifestet att vända på perspektiven. Tillvaron framställs ur djurens synvinkel, och där framstår ju människan som en hänsynslös och egoistisk barbar som förstör, förslavar och hotar hela planetens existens.

Pjäsen ingår i Naturskyddsföreningens miljöprojekt som består av pjäsen och samtalet kring den efteråt.

Det är en form av idéteater där det alltid finns en risk att idéerna blir ganska tunna och teatern håller inte riktigt måttet.

Skådespelaren Nadja Franke framför monologen väl med bra inlevelse, men texten är alldeles för smidig och motståndslös, den bara rinner fram utan något utrymme för överraskning eller eftertanke.

Förutsägbarheten är dessutom total. Så fort det kan börja hända något oväntat, som när Grisen/Huvudpersonen river de trånga boxarna, stramas allting upp omedelbart med ett ideologiskt korrekt brandtal.

Vägen ut är en patetisk idealisering av naturen. Nej, naturen eftersträvar ingenting, allra minst några ädla ideal. Och även om den inte är ”grym”, som människor ofta beskriver den, är den inte heller någon fri och vild idyll.

Pjäsen tenderar hela tiden att förmänskliga både naturen och djuren, och det är i själva verket just ett sådant övergrepp som monologen anklagar människorna i det moderna rationella samhället för.

Maktfrågor lyser samtidigt med sin frånvaro. Det är någon som kontrollerar och tjänar pengar på dålig djurhantering. Om detta just ingenting.

Visserligen kan man se föreställningen som en djupare metafor för samhället, jorden, mänskligheten. Men det ändrar inte det faktum att maktfrågorna fortfarande pockar på svar.

Det blir inte bättre av att låta ärkeskurken gå under namnet Dansken, det blir nästan som att peka finger åt de där andra som missköter sig, annat skulle det vara med oss hederliga svenskar. (Att härma danska är inte heller Nadja Frankes främsta tillgång som skådespelare.)

Avslutningen med Änglamark hade en omisskännlig anda av nordkoreansk partikongress – med Naturen som Den Store Ledaren.

Text & regi: Patrik Franke
Skådespelare: Nadja Franke
Scenograf: Lars Jansson

Härnösand 21 november – Lilla scenen, Härnösands Teater
Sollefteå 22 november – Hullsta Gård
Örnsköldsvik 23 november – Nolaskolans aula
Sundsvall 24 november

tisdag 22 november 2016

Skriet från avgrunden




I år är det 100 år sedan Jack London gick bort. Hans litterära berömmelse grundar sig på hans vildmarksromaner, men han var framför allt en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke.

Jag slukade Londons vildmarksromaner i tidiga tonåren, men minns så gott som ingenting av dem, mer än att det handlar om hundar i exotiska vintriga miljöer. Däremot har flera av hans politiskt färgade noveller gjort bestående intryck som jag bär med mig än idag. Det gäller i ännu högre grad hans delvis självbiografiska roman Martin Eden, ett verk som jag inte tvekar att ställa jämsides med arbetarlitteraturens klassiker som Gorkijs självbiografiska trilogi eller Andersen Nexøs Pelle Erövraren.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.

Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han 30 dagar i fängelse för lösdriveri.



Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda och saknar inte en social dimension, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.

Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och kamp för arbetarnas rättigheter som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga och akademiska liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att med ett vilt tjut ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Läsvärda är också hans noveller från Hawaii, präglade av mänskligt djup och en klar antirasistisk tendens.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.



Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.

Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.

Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses ha influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.



Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig.

Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. Borgarklassens fina manér och bildade förfining är blott en fasad bakom vilken döljer sig intellektuell tomhet och sociala fördomar, medan den enkle sjömannen, fri från förutfattade meningar och stereotyper är mycket mer skarpsinnig och självständig i sin bedömning av konst, politik och filosofi.

I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.

Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal, den 22 november 1916.

lördag 19 november 2016

Teater om vredens dagar




Det är något särskilt med siffran sju och Kramfors. Nästa år, 2017, firas 70 sedan man fick stadsrättigheter 1947. Historiska händelser uppmärksammas på olika sätt, bland annat blir det teater om de dramatiska åren 1907 och 1917.

Kommunens chef för kulturenheten Ninni Mellander har redan för ett par år sedan funderat på lämpliga sätt att fira 70-årsdagen. Eftersom det är 100 år sedan Hungermarschen var det naturligt att föreslå idén att återuppväcka teaterpjäsen om denna omskakande händelse i kommunens historia. Efter att ha förankrat förslaget hos den politiska ledningen tog Ninni kontakt med Mia Tejle på Amatörteaterns riksförbund.

Mia tog i sin tur kontakt med länsregissören Iso Porovic och bollen var i rullning.

-          Jag läste manuset från 1980 och tyckte det var alldeles otillräckligt, säger Iso Porovic.

Frågan gick till författaren Bo R Holmberg som mer än gärna tackade ja till uppdraget. Och kom dessutom på att det kunde kopplas ihop med en annan dramatisk händelse i Kramfors, nämligen Sandökravallerna. Givetvis med en sjua, året var 1907.

-          Revolutionären Fritz Ståhl var en spännande person som deltog i både händelserna och knyter på så sätt ihop handlingen i pjäsen, säger Bo R Holmberg.

Lämpligt nog har Bo R skildrat Sandökravallerna skönlitterärt i romanen Bortom saknaden. Dess huvudperson 16-årige Sixten får också äran att vara pjäsen bärande karaktär.

Bo R Holmberg är noga med att påpeka att pjäsen är ingen historielektion – även om naturligtvis en rad historiska händelser presenteras. Men de utgör enbart en fond för berättelsen om en ung mans väg in i vuxenlivet.

-          Det handlar inte om de konkreta historiska tilldragelserna utan snarare om hans uppfattning av dem. Vi vill skildra det stora genom det lilla, säger Bo R.

Pjäsen som har fått titeln Vredens dagar är en omfattande produktion. Huvudrollen kommer att spelas av en professionell skådespelare, men än så länge vill man inte släppa namnet. En lång rad amatörteaterföreningar från Ångermanlands samtliga kommuner är inblandade.

-          En riktigt stor utmaning för både regissör och producenter, säger Iso Porovic.

 Sammanlagt kommer det att medverka mellan 25 och 30 skådespelare – dessutom statister och musiker.

Konstnären Mats de Vahl är tillfrågad som scenograf.

På tisdag den 22 november håller man på kvällen ett informationsmöte på ABF i Kramfors dit alla intresserade är välkomna. Det finns fortfarande några roller som inte är besatta, framför allt för unga killar.

Premiären planeras till den 27 juni, och det kommer att spelas tio föreställningar på hamnplanen i Nyland.

torsdag 17 november 2016

I boktjuvarna fotspår




Runt om i länet uppmärksammades 250-årsdagen av tillkomsten av tryckfrihetsförordningen. I Kramfors talade författaren Anders Rydell på biblioteket om nazisternas plundring av böcker.

Anders Rydell har tidigare skrivit om plundringen av konstskatter under andra världskriget i boken Plundrarna. Den var nominerad till Augustpriset och har varit internationellt uppmärksammad.

I Boktjuvarna fortsätter han sin kartläggning av nazismens framfart mot vad de uppfattade som fientlig kultur.

Den vanliga bilden av nazisternas förhållande till böcker är nog framför allt bokbålen, då tusentals böcker av socialistiska, kommunistiska, judiska och andra ”otyska” författare brändes under stort jubel av entusiastiska folkmassor.

Men Anders Rydell menar att bokbålen var bara en parentes. För nazisterna stod kulturen i centrum, den var en viktig del i det ideologiska kriget som rasade mellan främst den germanska och den judiska rasen. Därför gällde det att lägga beslag på så mycket som möjligt av fiendens litteratur.

Syftet var dels att studera motståndaren, men framför allt att skriva om historien – att äga minnet.

Mellan 100 och 200 miljoner böcker plundrades av nazisterna under andra världskriget.

Helt unika samlingar stals och fördes till Tyskland från viktiga judiska centra som Vilnius och Thessaloniki. I judiska biblioteket i Rom, som var 2000 år gammalt, fanns manuskript från tiden före Kristus, de första böckerna från en tryckpress, oersättliga kulturskatter, allt är borta.

Det finns vaga spår som leder till Ryssland.

I de flesta andra fall leder spåren efter böckernas ägare till Auschwitz.

Även om ganska många böcker har återlämnats, finns det fortfarande miljontals exemplar kvar i framför allt tyska bibliotek.

Ända fram till 90-talet har bibliotekarier som var medskyldiga till plundringen arbetat kvar, och det är först nu som saken har fått uppmärksamhet i Tyskland.

Anders Rydell poängterade att det är viktigt att försöka återlämna så många böcker som möjligt. Dels kan en bok vara det enda som finns kvar av personer mördade i Förintelsen, dels blir återlämnandet till en viktig försoning för både offer och förövare. En symbolisk handling som ger tillbaka det stulna minnet.

Boktjuvarna är andra delen i en tänkt trilogi. Tredje delen kommer att handla om plundringen på musikens område, av instrument och originalnoter.

måndag 14 november 2016

Jazzigt och folkligt med Merit Hemmingson




Merit Hemmingson bjöd publiken på Babelsberg på fredag kväll på en blandning av gammal och nytt. Ändå var det samma folkmusik i poparrangemang på orgel som alltid sedan slutet av 60-talet.

Merit slog Sverige med häpnad med sina moderna arrangemang av svensk folkmusik, och så om det inte var nog med denna revolution lyfte hon in Hammondorgeln i sitt musicerande.

Svårt att tro att det snart har gått ett halvt sekel sedan dess. Merit själv har inte ändrat sig särskilt mycket, hon verkar nästan oberörd av tidens gång.

Hon ser ut som en leende älva när hon äntrat scenen. Hon utstrålar en fullständigt självklar scennärvaro utan att göra minsta väsen av sig. Och så börjar hon spela, och också musiken är sig lik. 

Svensk folkmusik, välbekanta toner, polskor och gånglåtar från Dalarna, Hälsingland och Medelpad, tonarterna är genomgående ganska jazziga.

Knappast en tillfällighet att flera av låtarna är en hyllning till jazzpianisten Jan Johansson, ni vet han med Jazz på svenska.

Det mesta av musiken går i moll, Merit Hemminson har en osviklig känsla för det nordiska vemodet, folkmusiken har onekligen något sorgesamt längtande över sig, hos Merit förstärkts det ytterligare genom orgelns utdragna toner.

Hon använder dessutom fortfarande rösten som instrument, på ett naturligt och opretentiöst sätt.
Och hon ackompanjeras mycket följsamt på trummor av Ola Hultgren, de två har flera turnéer tillsammans bakom sig.

Merit Hemmingson förenar i sin musik det storslagna och det lättsamma på ett rakt och enkelt sätt.

Och kanske just enkelheten är det som skiljer dagens Merit från den jag hörde första gången under första hälften av 70-talet. Då var det nog mer raffinerat och utsökt – och aningen sökt. Jag föredrar definitivt hennes nuvarande enkelhet.

Annars var allting sig likt, Merit, musiken, ja också stora delar av publiken var sig lik.

torsdag 10 november 2016

Faurés Requiem i Sollefteå




Memento mori! Allhelgonahelgen är en tid att minnas de döda. Och påminnas om vår dödlighet. På söndag kväll bjöds det på Requiem av Gabriel Fauré i Sollefteå kyrka.

Requiem är ju en dödsmässa. Fauré tillhör den franska romantikens slutskede, och hans Requiem är ett särpräglat verk där sorgen ger vika för en rädsla för en straffande Gud och helvetets hemska kval, men också öppnar för själens befrielse och dess utsikter till himmelska fröjder.

Musiken pendlar mellan ljus och mörker, det överväldigande och det stämningsfulla, det mäktiga och det nyansrika.

Det var Sollefteå Vokalensemble under ledning av Mika Lidén som stod för framförandet.

Helena Holmlund spelade orgel. Trots sin ungdom är hon redan en mycket erfaren organist med ett sällsynt brett register i sitt spel, hon förmår verkligen att ta vara på instrumentets hela tonpotential.
Kvällens solister var sopranen Anna Sandström och Daniel Åberg, baryton.



Anna är välkänd för Sollefteåpubliken och det blir en sångfest varje gång hon uppträder på hemmaplan. Än en gång imponerade hon med fantastisk värme och allvar i stämma. Den lätthet med vilken hon drillar fram både höga och låga toner upphör aldrig att förvåna. Och hennes register tycks bara bli vidare och djupare för varje gång jag hör henne sjunga.

Daniel Åberg, ursprungligen från Stockholm, men numera bosatt i Piteå, var också en trevlig bekantskap. Han har en varm och fyllig baryton, och sjunger med imponerande inlevelse.



En jättefin konsert, så kongenial med helgens högtid. Memento mori!

onsdag 9 november 2016

Med humanistiskt patos om diktaturens Irak




Presidentens apelsiner
Abbas Khider
Övers: Ingrid Viktoria Kampås
Thorén & Lindskog

Det är ett välkänt faktum att om man är på fel plats vid fel tidpunkt kan det få ödesdigra konsekvenser. Huvudpersonen Mahdi i tysk-irakiske Abbas Khiders roman är dessutom i fel sällskap, och det är nära att det kostar honom livet.

I Saddam Husseins paranoida diktatur är alla människor misstänkta, och inte ens att bevisa sin oskuld är skäl nog att åter få åtnjuta friheten, eller rättare sagt slippa tortyren och svälten i fängelset, den plats som irakierna kallar ”bakom solen”.

Här har de guldskimrande apelsinerna ingenting av sin saftighet och sötma, bara en bitter smak av besvikelse och bedrägeri.

80-talet var ingen bra tid att växa upp i Irak. Det utdraget blodiga kriget mellan Iran och Irak pågick under nästan hela decenniet, och utsatte den redan svårt plågade befolkningen för ytterligare prövningar. Mahdis far stupar vid fronten och han får den tvivelaktiga äran att bli utnämnd till ”martyrson”.

Och livet ter sig inte ljusare av att hans mor dör i cancer.

Mahdi räddas mirakulöst från en säker död i fängelset av Gulfkriget, när Saddam för en kort tid verkar tappa sitt grepp om landet, och hoppet om frihet börjar gro bland folket.

Men västmakternas cyniska svek låter Saddams förtryckarregim fortsätta och det folkliga upproret slås brutalt ner.

Det enda som återstår är att fly, betala allt man har och äger till smugglare som tar flyktingar genom öknen, till säkerheten i ett flyktingläger. Där får man räkna sandkorn tills något drömland har godheten att bevilja asyl.

Skildringar av fängelsetiden varvas med bilder av vardagen i ett land under diktaturens stövelklack. Trots allt finns här utrymme för vänskap och mänsklig värme.

Det är enkelt men finstämt skrivet, med säker känsla för detaljer, men framför allt lever romanen högt på sitt starka humanistiska patos.

Abbas Khider har fått mycket uppmärksamhet i sitt nya hemland Tyskland, han skriver också på tyska, och 2013 belönades han med Nelly Sachs-priset. *Presidentens apelsiner* är hans tredje roman, och den har klara självbiografiska drag. Khider själv har suttit två år i fängelse under Saddam-regimen, och efter flykten irrade han mellan olika flyktingläger i Mellanöstern innan han kunde komma till Tyskland.

*Presidentens apelsiner* kan tematiskt inordnas under begreppet vittneslitteratur, och numera kan man också tala om en underavdelning, som skulle kunna kallas för exillitteratur. Den är inget nytt fenomen, det har aldrig rått någon brist i världshistorien på hemskheter att fly från och skildra. På 30- och 40-talen blomstrade exillitteraturen inom tyska flyktingkretsar, Jugoslaviens sönderfall på 90-talet och dess konsekvenser har skildrats av flera författare, och nu har turen tydligen kommit till arabvärlden.

De senaste årens växande främlingsfientlighet och rasism har ökat behovet av exillitteratur. Vi måste få veta och förstå.

Tidigare publicerat i Flamman.

tisdag 8 november 2016

Kramfors Dramatiska tillbaka på hemmaplan




Kramfors Dramatiska är i gång igen – i Kramfors. Efter flera årsuppehåll hade det strävsamma paret Petra Näslund och Jannie Nielsen premiär för en ny teaterpjäs i lördags på Babelsberg.

Kramfors Dramatiska är en fri teatergrupp som har tidigare varit verksam i länet under åren 2005-2010. Under dessa år arbetade de fram ett flertal barnproduktioner som turnerade runt i länet och resten av Sverige, arbetade med pedagogisk verksamhet och tillsammans med omsorgen om funktionshinder i Kramfors gjort långfilmen "Hej Hawaii".

Petra Näslund har sina rötter i Docksta, men flyttade söderut efter grundskolan för att kunna skaffa sig en teaterutbildning. 2005 fick för sig att flytta tillbaka hem till Kramfors, mest för att få skrivro. Här fanns redan Jannie som flydde storstan till sin dåvarande sambos hembygd.

Jannie råkade läsa om Petra i tidningen, tog kontakt och föreslog att de skulle bilda en barnteatergrupp.  Sagt och gjort, snart var de två välkända profiler på teaterscenerna i både Kramfors och i hela Västernorrland.

2010 inträffade en rad tråkiga händelser i bådas privatliv. Samtidigt skapade sparkraven från framför allt landstingets sida en besvärlig ekonomiska situation.

Jannie bodde visserligen kvar i Kramfors men var inte längre aktiv inom yrket, medan Petra flyttade till Stockholm.

-          Men jag hade hela tiden en fot kvar i Ådalen, säger Petra Näslund.

Förra året efter positiva signaler från kommunen beslöt så de två att återuppta verksamheten i Kramfors.

-          Det finns ett allvar i Kramfors vilja att satsa på kultur som är mycket positiv, säger Petra och Jannie samstämmigt.

Föreställningen ”Bertil och fantasin” är bara början. Det finns massor av idéer till många fler pjäser. Till sommaren hoppas de kunna använda den nyinförskaffade teatervagnen, en ombyggd husvagn, som kan nyttjas som scen på gator, torg och festivaler. Och redan nu planerar de för en föreställning av En julsaga nästa år.

Förutom barnpjäser finns det även tankar på vuxenproduktioner, och dessutom film.

Pjäsen ”Bertil och fantasin” är baserad på Michael Endes ”Den oändliga historien”. Den utgår från en saga som har som tema hur vi bevarar fantasin, det är en resa genom både den inre och yttre verkligheten som inger hopp och styrka.

Fram till jul ska de turnera med pjäsen i skolor, och även i olika sammanhang utanför länet, bland annat Umeå. Till hösten ska en version anpassad för nyanlända arbetas fram.

Kramfors Dramatiska är tillbaka på hemmaplan.

-          Skriv också att vi är mycket öppna för samarbete med lokala kulturutövare, säger Petra och Jannie.

måndag 7 november 2016

Kebnekajse ännu på topp




Första gången jag hörde dem var för 40 år sedan. Det var i proggens Mekka – Sprängkullen i Göteborg. På lördag kväll spelade Kebnekajse på Mariebergsgården utanför Kramfors.

När bandet kom fram på 70-talet stod de för något nytt och revolutionerande. De har lärt en hel rockgeneration att lyssna på låtar som ”Skänklåt från Leksand”, ”Farmors brudpolska” och ”Horgalåten”. Deras syntes av folkmusik och rock var inte bara nyskapande och bildade en helt ny musikstil, det gav också impulser att söka nya korsbefruktningar och vidga gränserna för den moderna rockmusiken.

Det var upproriskt och ”vänster” på sin tid, de räknas ju till proggen, trots att deras musik saknade texter – här störtades minsann inte kapitalet, men det är möjligt att själva den nya mixen uppfattades då som både politisk och radikal.

Tiderna förändras, det rebelliska betraktas idag som etablerat och normalt.

Därmed inte sagt att Kebnekajse har förlorat sin musikaliska udd. Snarare tvärtom, att döma av konserten på Mariebergsgården är de nu bättre än någonsin. Bandet har genom åren spelat sig till en mognad som ger musiken en ny dimension, präglad av en finessrik lekfullhet.

Kebnekajses täta och kompakta sound är mycket medryckande, och det dröjde inte länge förrän dansen tog vid lite varstans i lokalen.

De är ett fantastiskt band live. Till en del beror det säkert på själva musiken, där det finns hela tiden ett igenkänningsmoment, men samtidigt ständigt något nytt. Killarna är riktiga proffs som ger verkligen allt i varje låt.

Mats Glenngård på fiol har alltid varit en favorit, så även frontmannen och gitarrvirtuosen Kenny Håkansson.  Bakom sig har de Göran Lagerberg och Thomas Netzler, både följsamt skickliga basister, Pelle Ekman som verkligen spelar trummor och inte bara slår takten, bredvid honom uträttar Hassan Bah lekfulla underverk på slagverk.

Repertoaren bestod av både gammalt och nytt ur bandets rika låtskatt.

Stämningen var på topp från första låten i ett välfylld Mariebergsgården, och den steg bara högre och högre under kvällen.

Förband var Mr Great Hansson och tillika artistbokaren Anders Högström i ensamt majestät.

söndag 6 november 2016

Förlustens litteratur om de glömda och de döda




Redan hans ursprung gör honom spännande. Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica i Kungariket Jugoslavien av en serbisk-montenegrinsk mor och en judisk-ungersk far. Själv brukade han säga att han hör till ”författarnas broderskap”. När han gick bort i förtid 1989 lämnade han efter sig ett av 1900-talets mest fascinerande författarskap. Förhoppningsvis ska Rámus förlags utgivning av Kiš debutroman Vindskyffet väcka nytt liv i intresset för denne säregne författare.

Kring Kiš samlades en hel generation unga jugoslaviska författare, Mirko Kovač, Borislav Pekić, Filip David, för att nämna några, som inspirerade varandra till konstnärlig och intellektuell integritet.

Vindskyffet är en skildring av bohemlivet i Belgrad, Kiš själv benämnde romanen ”satiriskt poem”.

Och viss har den en vass udd mot de unga intellektuellas verklighetsfrämmande romantiska omognad. Huvudpersonens vän Jarac Allvetare som har sålt sina få ägodelar för att kunna studera stjärnorna är en figur som nog många av oss har träffat, om han inte rent av är nära, mycket nära, släkt.

Även om Vindskyffet i grunden är en litterärt genomarbetad diskussion kring dilemmat mellan Konsten och Livet, med en högst originell känsla för språkets mångfald och relativism, full av halsbrytande ordlekar och groteska neologismer, finns redan här en antydan till de ämnen som kom att uppta Danilo Kiš författarskap.



Om litteraturen skildrar Livet, består livet i sin tur av människor och deras öden, och Kiš´ författarskap tar sig an de döda och de glömda, det är deras berättelser som ska skrivas i vad som med fog kan kallas för förlustens litteratur.

Det frånvarande är det utrotade och utraderade, och dess klangbotten är totalitarismens mekanismer. Fascismens och stalinismens overkliga verklighet skildras på djupet, och Kiš´ varningar för nationalismens vanvett är kusligt profetiska.

Här kan man även ana närvaron av de författare som har influerat Kiš: Broch, Kafka, Schulz, Musil, Gombrowicz och i viss mån Borges.

”Jag skriver för att befria mig från min egoism” låter Danilo Kiš konstatera sin (anti)hjälte i Vindskyffet. Det är naturligtvis en förutsättning för all betydande litteratur men hindrar inte att låta författarens erfarenheter vara en kreativ utgångspunkt för det litterära skapandet.

I januari 1942 upplever den lille Danilo pogromen i Novi Sad då flera tusen serber och judar mördas av ungerska trupper. Några år tidigare döptes pojken i en ortodox kyrka som en säkerhetsåtgärd inför befarade förföljelser. Inte långt före krigsslutet förs Danilos pappa och alla hans släktingar till Auschwitz för att aldrig komma tillbaka.

Dessa traumatiska upplevelser påverkade starkt barnets känsliga sinne och kom att utgöra den problematik kring vilken den vuxne författarens litterära universum byggs upp.

På svenska finns triptyken Trädgård, aska från 1965 (översättning 1983), Tidiga sorger från 1968 (2003) och Timglaset (1972-2006), men samma tematik präglar också En grav för Boris Davidovitj (1976-1985) och De dödas encyklopedi (1983-1988).

Kiš använder en intrikat litterär montageteknik. En skrämmande kuslig stämning byggs upp genom skildringar av otäcka enskilda händelser som skenbart inte hänger ihop alls. Successivt börjar ett mönster kunna skönjas och skeendet blir allt mer begripligt.

Varje episod är som en prosadikt, med en egen, kanske lite atonala, musikalitet.

Ett annat grepp är de långa, detaljerade listorna på saker, allt det som ett liv och en vardag består av. Människor som har förlorat allt håller fast vid vad som helst, ting som påminner om förlorade kära och bättre tider, ett minne motarbetar tomhetens avgrund, och livet segrar över intigheten.

Och det är diktaren som har förmågan att minnas och bevara.

Geografiskt är handlingen i Danilo Kiš romaner konkret förankrad, men han använder ändå flitigt begreppet Pannonien. En gissning är att syftet kan vara att peka på en gränsöverskridande universalitet i detta romerska provinsnamn, som betecknade området mellan floderna Donau och Sava, och som omfattar dagens Ungern, Serbien och Kroatien.

Gränser är flytande och godtyckliga, men bland den mänsklighet som på ett ställe i Timglaset kallas för ”jordens gudomliga ogräs” frodas alltför mycket fanatism, våld och förtryck hotar att ta över om och om igen.

Romanens slutmening är en post scriptum, ett provokativt, uppfordrande – och anklagande – memento: ”Det är bättre att befinna sig bland de förföljda än bland förföljarna.”

Bild: Srbijamarka, PTT Srbija 

fredag 4 november 2016

Antiopera kritiserar kitschsamhället




Staden Mahagonnys uppgång och fall
Norrlandsoperan

Musik: Kurt Weill
Libretto: Bertolt Brecht
Svensk översättning: Linda Mallik
 Dirigent: Damian Iorio 
Regi, scenografi, kostymdesign: Carina Reich/ Bogdan Szyber

MEDVERKANDE:
Lars Cleveman – Jim Mahoney
Susanna Levonen – Leokadja Begbick
Sanna Gibbs – Jenny Hill
Fredrik Zetterström – Treenighets-Moses
Jonas Durán – Fatty, Prokuristen
Fredrik Af Klint – Jack O´Brien/ Tobby Higgins
Kosma Ranuer – Sparbössan Bill
Michael Schmidberger – Alaskawolf Joe

NorrlandsOperans kör
NorrlandsOperans Symfoniorkester 
Presentatör: Björn Granath (projektion)



”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är inget lättillgängligt verk. Det är en antiopera som driver med och ifrågasätter operans gängse konventioner. Musikens ständiga tempo- och taktskiften, med dess oväntade inslag av jazz och varieté, skapar förvisso avsedda Verfremdungseffekter, men måste vara oerhört krävande för sångarna som förväntas låta som i en Wagneropera.

Något som de för övrigt lyckas med nästan till fulländning.

Det kan vara på sin plats här att framhäva just musiken. Kurt Weill får oftast stå tillbaka för sin ständige samarbetspartner Bert Brecht, men i denna opera visar han till fullo vilket musikaliskt geni han var.

Koreografin med sitt stundtals nästan tafatta rörelseschema och sina avspända danstakter, mer kabaré än klassisk balett, fullbordar intrycket av en musikteater som går sin egen väg.

Staden Mahagonny är en plats där allt är tillåtet utom att vara fattig, att inte kunna betala för sig straffas med döden. Det är en karikatyrbild av kapitalismen helt i Brechts anda.



Kritiken mot konsumism och köphysteri är explicit, men det är med den lite som Oscar Wilde sa var med vädret: alla klagar på det men ingen gör någonting åt det. Ju mer det klagas på överdriven konsumtion desto mer konsumerar vi.

Då tror jag att finns en betydligt skarpare kritik som bygger på scenografin och kostymdesignen. Scenen fullkomligt dränks i överdådig kitsch, bjärt och skrikigt, det blinkar och blippar, stilbrott och förkonstling upphöjd till skönhetsnorm, en ohämmad orgie i smaklöshet.

Det är en estetisk kritik av ett samhälle som vältrar sig i fulhet. I förlängningen är kritiken politisk och ideologisk, helt i linje med Brecht syn på kapitalismens allomfattande fördärvlighet.



Ett pikant kuriosum är evenemanget Mahagonny Second Hand där föreställningens alla kläder och föremål säljs ut. Det är tänkt som ytterligare kritik av konsumtionssamhället och slå ett slag för hållbarhet och återanvändning.

Foto: Mats Bäcker

torsdag 3 november 2016

Rumänien, tiggarna och kapitalismen




Det finns säkert flera olika orsaker till att de romska tiggarna från Rumänien väcker så starka negativa känslor. En förbisedd anledning tror jag är att åsynen av tiggare slår så drastiskt hål på myten om kapitalismens välsignelser.

Den förhatlige Ceaușescu störtades, kommunismen avskaffades, och nu skulle det bli frid och fröjd, frihet och demokrati, och marknadsekonomin skulle skänka välstånd och rikedom åt alla. Och här ser vi utanför Ica på det mest upprörande sätt att det gick så där med den kapitalistiska drömmen. Det gick tydligen riktigt riktigt dåligt.

Ceaușescus Rumänien var förvisso inte heller någon framgångssaga. Kombinationen av ekonomisk isolering och satsning på självtillräcklighet (modell Nordkorea light) och extrem nyliberal idioti när hela statsskulden skulle forcerat snabbt betalas av (Ceaușescu och Anders Borg som andliga bröder!) skapade usla livsvillkor och fattigdom för stora skikt av befolkningen.

Maktskiftet i Rumänien var till skillnad från andra länder inom östblocket mycket våldsamt, med den summariska avrättningen av makarna Ceaușescu som kulmen, vilket har kraftigt försvagat det nya systemets demokratiska trovärdighet.

Revolutionen var ingenting annat än en statskupp och allt fler rumäner tror att demokratin i deras land skapades genom konspirationer och/eller rå våldsstyrka.

Övergången till en kapitalistisk ekonomi präglades av ett korrumperat klientsystem där statens tillgångar såldes ut för en spottstyver till de nya makthavarnas stöttepelare. Chockterapins privatiseringar har lett till nedgång i industriproduktionen, och rent allmänt deindustrialisering, vilket har framför allt drabbat små och medelstora städer särskilt hårt, med enorma regionala klyftor som följd.
45 procent av Rumäniens befolkning bor fortfarande på landsbygden, och står för 30 procent av sysselsättningen, 70 procent beräknas leva i fattigdom.

2004 blev Rumänien medlem i Nato, och USA har en militärbas i landet.

EU-inträdet 2007 skapade stora förhoppningar men som snabbt förbyttes i bitter besvikelse.
Unionens ekonomiska ramverk ledde till kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor och de sociala försäkringssystemen. Man uppskattar att närmare hälften av dem som räknas till fattiga, många är förstås romer, söker aldrig sjukvård.

Medel från EU:s fonder har mest spätt på den redan monumentala korruptionen.

Rumänien har ändå haft en hygglig ekonomisk tillväxt, med undantag för åren kring finanskrisen 2009, men gigantiska inkomstklyftor har gjort att den bara har kommit ett fåtal till godo.

Arbetslösheten har skenat från blygsamma två procent 1990 till drygt tolv tio år senare. Numera har den kommit ner till sex-sju procent, men dessa siffror döljer en högst obehaglig, för att inte säga tragisk, sanning.

Rumänien är jämte Bulgarien EU:s största utvandrarland. Mellan två och en halv och tre miljoner människor har lämnat landet, de flesta till Italien och Frankrike, och sedan EU-inträdet har Rumäniens befolkning minskat med närmare tio procent.

Så nästa gång ni ser en tiggare – hen är inte ett arv från kommunisttiden utan resultatet av en korrumperad rövarkapitalism.

Foto:Dator66

onsdag 2 november 2016

Stjärnpedagog leder Sveriges äldsta kyrkokör




En världsberömd sångpedagog och en liten lokal kör möts och det uppstår ljuv musik.

Ytterlännes kyrkokör är Sveriges äldsta kyrkokör med snart 170 år på nacken. Körens senaste år har präglats av turbulens. Länge saknades en körledare, man låg i öppen konflikt med pastoratets ledning, och en del började till och med tvivla på körens fortsatta existens.

I samband med förra årets julkonsert etablerades för första gången en fastare relation med Jean-Ronald LaFond, allmänt kallad Ron, sedan en tid tillbaka bosatt i Tingshuset i Nyland.

Han är en uppskattad tenor och en sångpedagog efterfrågad i hela operavärlden.

Och nu leder han Ytterlännes kyrkokör.

-          Vi är så otroligt priviligierade att ha honom som körledare, han får oss hela tiden att våga mer, han hör allting, jag tror att han måste ha speciella öron, och så är han en mysig person, säger Anne-Lie Eriksson, ordförande i körstyrelse tillika körmedlem, med sprudlande entusiasm.

Körens glädje över att ha en ledare av Rons kaliber är fullt begriplig. Men vad får Ron ut av detta samarbete? Han som är van att arbeta med professionella sångare över hela världen, reser titt som tätt till Düsseldorf, Köln, Wien, New York. Och nu en kyrkokör från Bollstabruk!

-          Jag har alltid jobbat mycket med körer, och alla sorter, kyrkokörer, amatörer och proffs, svarar Ron.

Han berättar också att han själv under sin studietid vid Westminster College i New Jersey sjöng i universitetskören.

En fråga som infinner sig är vilken skillnad det är i sättet att arbeta med, använder man olika metoder med proffs jämfört med amatörer.

Ron svarar utan att tveka:

-          Nej! Det är ingen som helst skillnad, alla kan sjunga.

Den självklara följdfrågan är förstås om alla kan sjunga bra. Ron tvekar inte nu heller.

-          Ja! Alla röster har en potential att bli bättre, alla kan bli bra om de tar sig tillräckligt mycket tid att förkovra sig.

Ur den aspekten kan det vara mer givande att arbeta med amatörer. Förbättringsutrymmet är så mycket större jämfört med proffs, där handlar det mer om att ”raffinera”, som Ron säger, det blir relativt små nivåhöjningar medan amatörerna mäktar ta väldiga språng.

Stor del av arbetet riktas mot det mentala, att utmana sig själv och att bli utmanad. Det gäller att inse sin förbättringspotential.

-          Vad händer om ett år när kören har förstått hur bra den kan bli, då finns det inga gränser, säger Ron begeistrat.

Det finns också en personlig faktor i Rons arbete med Ytterlännes kyrkokör. Det är Sveriges äldsta kyrkokör, och Ron tycker att för honom som är nyinflyttad i bygden är det en ära att få vara en del av den historien.

-          Det är min ”hemmakör”, och det är klart att jag vill då att den ska vara bra!