Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 24 oktober 2017

Sverige, samerna och mångfalden




Sverige har aldrig varit homogent. Det äkta och oförstörda ursvenska förflutna som åberopas av många idag har aldrig funnits.

Under större delen av sin historia har Kungariket Sverige bebotts av två stora folk, svenskar och finnar.

Finnarna har ett eget språk, egen kultur, egna seder och bruk, som skiljer sig på åtskilliga sätt från de svenska. Religionerna är ganska lika, även om det i Finland finns en hel del ortodoxa.
Den svenskspråkiga minoriteten i Finland har vidsträckta rättigheter, och finlandssvenskarna är lojala medborgare i sitt land.

Sverige har återgäldat finnarna med förakt och diskriminering gentemot den stora finska minoriteten här.

Genom århundraden har många olika nationaliteter sökt sig till Sverige. Tyskar, holländare, skottar och valloner. Med flera. I den nybildade stadsstyrelse i 1600-talets Göteborg fick ledamöterna använda tyska, holländska, och svenska – vilket lär ha varit en eftergift åt svenskarna.

Vi får ofta höra att språket är nyckeln till integration, och det stämmer säkert. Fast med en viss modifikation. Jag känner flera engelskspråkiga personer som har bott länge i Sverige och inte kan ett ord svenska, men verkar välintegrerade, med välbetalda jobb, svenska fruar respektive män, svenska vänner, dyra bostadsrätter.

På 1700-talet fick judarna bosätta sig i Sverige. De tog inte seden dit de kom, och åt inte fläsk.
Så även om Sverige inte har varit lika utpräglat mångnationellt som andra länder i Europa, har det inte desto mindre aldrig varit enhetligt. Det är en myt.

Fortfarande är det mer regel än undantag med flernationella stater. Storbritannien, Spanien, Belgien, Rumänien, för att nämna några.

Hela idén med ”Ein Reich, ein Volk” är av relativt sent datum, definitivt av dubiös karaktär och otvivelaktigt korkad. Dessvärre ofta med ödesdigra konsekvenser.

Sverige är inget undantag. Landets egen ursprungsbefolkning, samerna, har alltid varit ett bidrag till mångfalden. Tyvärr också den svenska enfalden. Och den svenska girigheten, rasismen, kolonialismen och kulturförtrycket.

Vinterns utställning "Maadtoe” med Anders Sunna och Michiel Brouwer på Murberget är ett svidande vittnesmål om alla dessa övergrepp på samer.

Något som upprörande nog fortsätter än idag.

Små, små steg för att förbättra situationen har tagit på senare tid. Svenska kyrkan har bett om ursäkt för övergreppen. Och Murberget fortsätter med sina insatser för försoning.

En timrad kåta från Malå som flyttade till Murberg 1922 har återförts till sin ursprungsplats. Flytten är en del i en process för att samiska byggnader och andra samiska föremål ska återbördas till sina rätta platser och rättmätiga ägare.

Rätt tänkt. ”This land is your land, this land is my land”. Och land ska med respekt byggas.

söndag 8 oktober 2017

När Djävulen har ingenting annat än könsroller att sälja




I en tid då allt går att köpa i ett samhälle som har förvandlats till en marknad där allting är till salu känns den gamla sagan om Faust tämligen överspelad. Valde han fel liv kan han alltid köpa sig ett nytt – individens valfrihet är helig i alla lägen. Tidsaspekten är förvisso inte helt oproblematisk, men vi är på god väg att lösa det också, snart kan man säkert köpa sig ungdom också.

Myten om den gamle vetenskapsmannen som säljer sin själ till Djävulen för att återfå sin ungdom och uppleva kärlek med Marguerite blir definitivt ointressant, faktiskt på gränsen till obegriplig, åtminstone för dem som inte minns den gamla tiden då sådant kunde fascinera människor.

Det enkla men ack så sorgliga faktum tar Norrlandsoperan fasta på i sin uppsättning av Faust. I Eva-Maria Melbyes regi blir Gounods opera till ett feministiskt drama där kvinnorna har Gud på sin sida, medan männen tyr sig till Djävulen, och naturligtvis går det åt skogen för kvinnorna.



Inramningen är imponerande. En suggestiv scenografi, särskilt tyckte jag om Guldkalven som svävar över scenen under större delen av föreställningen – och som dessutom kunde användas som gunga! Ljusprojektionerna var också fina.

Koreografin var magnifik, och i kombination med fantasifulla kostymer, skapas en överdådig scenmiljö, något som numera har blivit Norrlandsoperans signum.

Sångarna gör mycket gedigna insatser i sina roller. Yinja Gongs rena tenor övertygar som Faust, och han matchas väl av Sabina Bisholts varma sopran som Marguerite, hon är särskilt lyckad i de dramatiska partierna, och de är många.



Men föreställningens huvudperson är Kosma Ranuer som Mefistofeles. Iklädd en osannolikt smaklös rosa kostym var han en riktig Kitsch-Satan, och hans klangfulla baryton förförde och lyfte fram den lockande syndens fröjder på ett spefullt och oemotståndligt sätt.

Gounods opera är en föreställning med extra allt. Här finns bravurarior, medryckande duetter och mäktiga körpartier. Musiken är publikfriande på både gott och ont, det pendlar mellan inställsamhet och sublima djup.

En Faust som berör.


FAUST
Musik: Charles Gounod
Libretto: Jules Barbier & Michel Carré

KONSTNÄRLIGT TEAM
Regissör: Eva-Maria Melbye
Dirigent: Eric Solén
Scenografi & kostym: Marcus Olson
Ljusdesign: Kerstin Weimers
Mask och peruk: Angelica Ekeberg
Koreograf: Amanda Arin
MEDVERKANDE
Faust – Yinjia Gong
Méfistofélès – Kosma Ranauer
Marguerite – Sabina Bisholt
Siebel– Solgerd Isalv
Valentin – Hannes Öberg
Marthe – Susanna Levonen
Wagner – Fredrik Essunger
Dansare – Maria Jonsson & Andreas Resar
Barnstatister: Viggo Juneblad Schwieder, Maria Garcia Niemi, Mira Stegmayr, Ruben Englund, Ingrid Nilsson & Tove Turkka

NorrlandsOperans Symfoniorkester
NorrlandsOperans kör 

Premiär den 5 oktober, spelas fram till den 29 oktober.

Foto: Norrlandsoperan/Micke Sandström