Amos Oz in memoriam forts.

Judas

Amos Oz
Övers: från hebreiska till engelska Nicholas de Lang
            från engelska till svenska Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand

Det närmar sig påsk när jag skriver dessa rader, kristendomens viktigaste helg med dess lika märkliga som mäktiga berättelse om Jesu korsfästelse och återuppståndelse. Passionshistorien är central för den kristna läran, och ett mycket viktigt inslag är aposteln Judas förräderi av sin mästare. Han har ända sedan dess varit en arketyp för svek och förräderi, och begrepp som ”Judaskyss” och ”trettio silverpenningar” är etablerade i all världens språk.

Judas Iskariot har också likställts med den svekfulle juden, Kristusmördaren, och utgjort ett förödande bränsle för antisemitismen genom århundraden. Det gör Judas till en komplicerad figur i judisk historia, och det är knappast förvånande att han antingen förtigs helt eller på olika mer eller mindre intrikata sätt omvärderas i judisk historieskrivning och skönlitteratur.

Den israeliske författaren Amos Oz försöker i sin senaste roman, med just titeln ”Judas”, att förstå själva förräderiets mekanismer och även dess väsen och mening. Fast egentligen är det bara en nödtorftig täckmantel för ett vindlande och bitvis förtvivlat resonemang kring det sionistiska projektet, allmänt känt som staten Israel.

Han vill gärna ha ryggen fri, eller om det enbart beror på ödmjukhet, när han förankrar sin berättelse i en historisk, främst judisk, tradition.

Huvudpersonen heter Shmuel Ash, och även om Oz förnekar det på några rader i förbigående, är det omöjligt att inte associera till Sholem Asch, mellankrigsårens mest bemärkte jiddischförfattare, som mycket riktigt har skrivit en roman med titeln ”Mannen från Nasaret” (finns i svensk översättning!) och vars kärna utgörs av Evangeliet enligt Judas, där den påstådde förrädaren ses som en oskyldig spelpjäs i ett determinerat ödesdrama.

Shmuel Ash är dessutom som klippt och skuren ur en Tolstoyroman, tafatt, intelligent, förvirrad, en sökande idealist, jag kom direkt att tänka på Pierre Bezukhov i Krig och fred. Inte alldeles överraskande nämns Tolstoy av Amos Oz som en lämplig författare för drömmare, och den ryska gigantens radikalpacifism är säkert inte heller utan betydelse.

Shmuel Ash forskar kring ”judiska aspekter på Jesus”, och hans forskning har inte minst ett stort fokus på Judas person och gärning. Den unge mannen möter på sin väg dottern till en viss Shealtiel Abrabanel, en gång i tiden en ledande sionist, men som 1947 motsätter sig staten Israels tillblivelse. Han förkastar inte bara den judiska staten, och egentligen alla nationalstater, han tar helt sonika totalt avstånd från staten som sådan, i någon slags desperat anarkism.

Hans ställningstagande tas förstås inte väl upp, för att uttrycka det milt, han dör bitter några år senare, fördömd och utfryst som förrädare och ”arabälskare”.

Dottern har varit gift med en man som trots dålig hälsa gick ut som frivillig i kriget 1947-48, det som kallas för självständighetskriget av judarna och Nakba – Den stora katastrofen – av palestinierna. Han blev bestialiskt dödad, och sörjs nu av sin far, lärdomsgiganten Gershom Wald. Han kan inte förlika sig med att sonens död skulle ha varit förgäves, även om han klär sin sorg i intellektuell klädedräkt: staten Israels tillblivelse var en nödvändighet och det kunde bara ske med våld, statsfadern Ben-Gurion var ett geni av profeternas dignitet.

Amos Oz fortsätter att gäcka sina läsare, Abrabanel är en välkänd judisk filosof, en renässanshumanist verksam under 1400- och 1500-talen. Däremot har jag inte klurat ut om Wald, som ju betyder skog, har någon särskild signifikans.

Så vad innebär förräderi och vem är egentligen förrädare? Är det Abrabanel som vill att judar och araber, alla människor, ska leva i fred och välstånd, samarbeta utan yttre tvång, eller Ben-Gurion, som har svikit sin ungdoms socialism och sina humanistiska ideal?

Det är frågor som tål att ställas, inte minst i dessa tider som skakas av nationalismens aggressiva återkomst.

Även om romanen inte är någon litterär fullträff, alltför mycket av idégodset förmedlas genom dialog, med långa predikande inlägg, så förstår man att problematiken utspelar sig i författarens eget inre, att ambivalensen och striden är hans egen, och det skänker skildringen liv.

Några svar ges inte, så klart. Men det finns kanske en öppning i attityden hos Abrabanels dotter, den gåtfulla Atalia (också det namnet är en litterär referens!), som anser att det vilar ett löjets skimmer över hela det manliga könet, män är bara omogna pojkar som gillar att slåss.

Amos Oz in memoriam forts.

Vänner emellan

Amos Oz
Övers: Sondra Silverston, från hebreiska till engelska
           Rose-Marie Nielsen, från engelska
W & W

Kibbutzen var ursprungligen en idé om ett socialistiskt samhälle förverkligad i det nya landet Israel, där fria människor ägnar sig åt sunt kroppsarbete i jämlikhet och samarbete. Av olika skäl slog drömmen inte helt in, kibbutzrörelsen har undan för undan tvingats till eftergifter och kompromisser, och är numera på stark reträtt.

Jag vet inte hur många litterära skildringar som har inspirerats av kibbutzen, men på svenska är de nog mycket få. Den israeliske författaren och sedan en tid den ständige Nobelpriskandidaten Amos Oz har bott 30 år på kibbutz och är väl förtrogen med livets många skiftningar och komplikationer för denna speciella samlevnadsform.  Hans senaste bok har hämtat sin näring ur kibbutzlivet. Det är en samling löst sammanfogade berättelser med gemensamma huvudpersoner.

Historierna beskriver ganska väl de motsättningar som utgör kibbutzernas olösta problem, här står de radikala mot de konservativa, de religiösa mot ateisterna, ashkenazer – judar från Öst- och Centraleuropa – mot sefarder – judarna från arabländerna.

I centrum står framför allt konflikten mellan individen och kibbutzsamhället, här finns mycket litet utrymme för avvikande personligheter och kraven på konformism är starka. Vilket i värsta fall kan leda till utstuderade former av brutal mobbning.

Här kan man invända att mobbning förekommer i rikligt mått även ute i det marknadsanpassade fria samhället. Liksom en rad andra av de problem som Oz tar upp i sina berättelser, som ensamhet, skvaller, känslokyla, vänskapskorruption. Och även om Oz har helt rätt när han konstaterar att ”En kommittéomröstning kommer aldrig att utrota avund, småsinthet eller girighet”, så fortsätter kibbutzsamhällets dröm om ett liv i gemenskap att utöva avsevärd lockelse på det ohämmat individualistiska konsumtionssamhällets många meningssökare.

Tack och lov är Amos Oz en fantastisk berättare. Hans styrka ligger i skildringen av udda existenser, som den hopplöse misantropen Zvi Provisor, som dväljs i dåliga nyheter och inte missar minsta lilla olycka någonstans i världen. Eller den notoriska skvallerbyttan Roni Shindlin som baktalar allt och alla. Eller den döende Martin Vanderberg, som trots sina tragiska erfarenheter som överlevande från Förintelsen i Holland, envisas att esperanto är världens räddning, eftersom alla problem nationer emellan har sin grund i att de inte förstår varandras språk.

Det är små mästerliga porträtt som kanske inte säger så mycket om kibbutzlivet, men desto mer om vår existens villkor.

Boken är översatt från engelska, och det är minst sagt beklagligt att det saknas kompetenta översättare från hebreiska i Sverige.

Dessutom borde förlagets redaktör lagt ner större möda på granskningen. Den polske författaren som omnämns på flera ställen stavas Iwaszkiewicz och ingenting annat. Och det är skillnad, stor skillnad, på basketboll och baseboll.

Amos Oz in memoriam

Författaren Amos Oz har avlidit. Till hans minne ska jag tre dagar framåt publicera en recension av någon av hans böcker. Börjar med storverket "En berättelse om kärlek och mörker".

En berättelse om kärlek och mörker

Amos Oz

Övers: Rose-Marie Nielsen

Wahlström & Widstrand, 2006

Det är i början av 50-talet, det är ett stort politiskt möte i Jerusalem ordnat av det högernationalistiska Herut-partiet, och kvällens höjdpunkt är tal av den vältalige oppositionsledaren Menachem Begin. Längst fram i publiken sitter eliten, de intellektuella med rötter i Östeuropa, längre bak finns arbetare, oftast med orientalisk härstamning. Begin talade, i likhet med sina intellektuella anhängare, en klassiska hebreiska, medan den israeliska arbetarklassen använde en slags folklig variant av språket.

De fanns en del skillnader mellan dessa två, ibland dråpliga. Ordet i klassisk hebreiska för ”vapen” beskriver på folkspråket det manliga könsorganet, medan det klassiska ”beväpna” betyder att ha samlag. Så där står Begin och anklagar upphetsat Eisenhower, Eden och resten av världen för att lägra Nasser! Men ingen vill lägra oss, vore jag premiärminister skulle alla, alla lägra oss! Åskådarna på de främre bänkarna applåderade, längre bak var det knäpptyst, folk satt häpna och kunde inte tro sina öron.

Endast den tolvårige Amos, som är där i sällskap med sin far och farfar – båda framstående medlemmar i högerrörelsen, kan inte behärska sig utan brister ut i ett hejdlöst skratt. I det ögonblicket påbörjas en resa bort från den nationalism som han har uppfostrats i. Och den resan fortsätter än idag. 

Den israeliske författaren Amos Oz senaste bok, en tegelsten på över 500 sidor, kallar han själv för en självbiografisk roman. För en roman är det, och den utspelar sig på många olika plan, som hänger mycket intrikat samman. 

Det är en klassisk bildningsroman om en ung man uppväxt, det är en familjekrönika, och det är historien om landet Israel, dess tillblivelse och första år. Vi möter ett myller av människoporträtt och brokiga öden. Så född i Palestina/Israel han är, visar sig Oz vara fast förankrad i den östeuropeiska judiska berättartraditionen, som också i litterär form avslöjar sina muntliga rötter, även om han som infödd israeler saknar den östeuropeiska känslosamheten, utan hans berättarkonst utmärks mest av kärv humor.

Familjens historia löper parallellt med landets – med alla drömmar, förhoppningar, besvikelser. Ett viktigt tema är moderns självmord, något som författaren och hans far inte nämnde med ett enda ord under 20 år! Själv har han aldrig skrivit en rad om ämnet, åtminstone inte direkt. Han närmar sig den traumatiska upplevelsen mycket sakta och försiktigt genom större delen av boken.
 
Han beskriver hon modern tynar bort steg för steg, sina egna komplicerade känslor inför det som händer, han söker också förstå. 

Oz räknas till den israeliska vänstern och fredslägret. Hans utgångspunkt i den israelisk-palestinska konflikten är att det handlar om rätt mot rätt, ”De värsta konflikterna i individens och också hela folkslags liv är ofta de som bryter ut mellan förföljda”. Araberna är märkligt frånvarande, och i den mån de överhuvudtaget finns är det på ett avlägset plan. Oz är mycket klartsynt över hur svårt judarna har att möta palestinier som människor, och han frågar ”var de lika rädda för oss som vi var för dem?” En mycket belysande scen är dagen för utropandet av staten Israel, ett storslaget och känslosamt ögonblick för judarna som samtidigt är en sorgens och vredens dag för araberna. Oz ådagalägger en beundransvärd empati – och stundtals också sympati – för palestinierna, och han är skoningslös i sin kritik av den israeliska högern, nationalismen och arrogansens politik.

Amos Oz är en gudabenådad författare och han är en mästare i att återge – och skapa! – stämningar, vi kommer nära alla de människor han skriver om, miljöskildringen är suverän, som läsare ser man framför sig alla platser utan att ha någonsin varit där. Sist men inte minst skapar författaren en högst trovärdig känsla av hur nuet och det förflutna hänger intimt ihop. 

Amos Oz försöker famna väldigt mycket och han lyckas faktiskt med mesta. En berättelse om kärlek och mörker är en utmärkt bok, av en stor författare.

Den magiska realismens föregångare

Idag är det Alejo Carpentiers födelsedag. 

Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen.

Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuella övergrepp betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått”.

Civilisationen schack matt

Idag är det Tristan Tzaras dödsdag.

Tzara och Lenin spelar schack
Övers: Per Planhammar
2244, 2012

Rumänien har haft en stormig historia och landet har drabbats av krig, invasioner, ockupationer, delningar och ständiga gränsförflyttningar. Genom sitt romanska språk – efter Trajanus erövring på 100-talet – utgör man ett udda inslag också bland sina slaviska grannar. Rumänsk litteratur har präglats i hög grad av landet minoriteter som har frambringat många framstående författare.

Den rumänskspråkiga litteraturen har utvecklats grovt sett inom två strömningar: den episkt realistiska och den avantgardistiska, framför allt surrealistiska. Intressant nog har båda riktningarna hämtat inspiration, och kan sägas vara djupt förankrade, i samma källa, som är rumänsk folklore.

Avantgardismens främsta namn är förmodligen dadaismens grundare Tristan Tzara – egentligen Samy Rosenstock. Som jude representerar han också en av landets stora minoriteter, för övrigt var påtagligt många av den rumänska modernismens stora namn av judisk börd, knappast en tillfällighet.

Dadaismen föddes under första världskriget som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.

Författaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.

Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.

Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.

Codrescus roman är precis som man kan vänta sig inte konventionell till formen. Mer än en roman är den en vindlande essä, som encyklopediskt skildrar dadaismens förgrundsfigurer, samtidigt som den är filosofiskt reflekterande. Lika spränglärd som humoristiskt underhållande, på samma gång lärorik och utmanande.

Vad Jesus aldrig sade – ”Du är inte härifrån – åk hem så skickar vi bröd och fisk och hjälper dig på plats”

Det lackar mot jul. Årets största högtid som firas till minne av Jesus Kristus födelse.

Nu vet ingen riktigt när han föddes, vänner med kännedom om Mellanösterns klimatförhållanden tillåter sig att tvivla att det skulle ha inträffat i slutet på december, de tror mer på någon gång i mars.

Jag har faktiskt för mig att en gång i tiden för länge sedan – och då menar jag inte för ett par år sedan, utan flera hundra år – firades jul just i mars.

Det är mycket annat som är oklart med den där Jesus. Har han verkligen existerat? Bevisen är inte alldeles övertygande. Det säger nog en hel del om mänskligheten, som tror bergfast på något så tveksamt och svävande.

Men tror det gör de. Så till den milda grad att de i trons namn är beredd att slakta både varandra och hedningar.

Det gör onekligen frågan om Jesu existens tämligen överspelad.

Men om Kristus verkligen existerade vet vi i alla fall att han föddes sex eller sju år efter Kristus, och det är rätt kul.

Läs hela texten i Allehanda.se

Samhällskritiker och poet med kärlek till landsbygden – nu fyller Kramforsförfattaren Erik Sjödin 100 år

Igår, den 21 december, var det 100 år sedan Erik Sjödin föddes. Som vass samhällsdebattör och poet med en självklar anknytning till Ångermanland och Kramfors framstår han som en av sin samtids mer intressanta kulturpersonligheter.

Erik Sjödin var född i Malmberget, men försvarar med lätthet sin plats som Kramforsförfattare. Han hade en stark anknytning till Ångermanland, båda hans föräldrar var från landskapet, hans mor var från Fjällsjö, medan fadern var bördig från Torsåker – och då är vi redan i nuvarande Kramfors kommun.

Sjödin föddes 1918, den 21 december, årets kortaste och mörkaste dag, eller som han själv föredrog att uttrycka det: ”dagen då ljuset återvänder”. Han blev tidigt, redan som fem-sexåring, föräldralös, och växte upp hos släktingar i Jansjö, visserligen Jämtlands län, men landskapet är Ångermanland.

Erik Sjödin behöll livet genom kärleken till byn, och den skildras i flera av hans dikter. Han gick bort 2009, drygt 90 år gammal. Han är far till författaren Anders-Petter Sjödin och farfar åt förra SSU-ordföranden Anna Sjödin.

Läs hela texten i Allehanda.se

Presidentmord och klanröstning

Den 16 december 1922 lönnmördades Polens förste president Gabriel Narutowicz av en nationalistisk fanatiker, bara fem dagar efter att ha avlagt presidenteden.

Efter ett låst läge i parlamentet valdes Narutowicz med vänsterns, minoritetsledamöternas, och något överraskande också bondepartiernas röster.

Det blev en chock för den segervissa högern.

Högerpressen, påhejad av katolska kyrkan och delar av militären, gick till våldsamt angrepp mot "judarnas president", med ett nationalistiskt och antisemitiskt språk, som kunde ha lärt Goebbels ett och annat. Och kanske gjorde det också.

Högern ifrågasatte valresultatet, Narutowicz fick massor med brev med dödshot, en våg av demonstrationer drog genom Warszawa under paroller som ”Bort med judarnas utvalde”.

Fem dagar efter att Narutowicz installerades som president besökte han en konstutställning. Där blev han från nära håll skjuten av en nationalistisk högerfanatiker.

I dagens Sverige skriver ledande publicister om ”klanröstning”.

Ännu har ingen blivit skjuten.

"Betongens Picasso"

Den världsberömde brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer föddes den 15 december 1907 i Rio i en familj med tyska (därav namnet), portugisiska och arabiska rötter. Han anses vara en av 1900-talets absolut största arkitekter. Han blev 104 år. Vid hans död 2012 skrev Brasiliens dåvarande president Dilma Rousseff i ett meddelande att landet har mist ett av sina stora genier.

Han är mest känd som mannen bakom Brasiliens nya huvudstad Brasilia, ett gigantiskt, och inte helt okontroversiellt, projekt, initierad av den vänstersocialistiske presidenten Kubitschek 1956. Under fem år byggde man från början upp en miljonstad mitt ute i ingenstans.

Niemeyer har förenat inspiration från det brasilianska landskapet med den moderna arkitekturens universella språk. Man har kallat hans stil för den första nationella stilen inom modernismen.

Funktionalismens raka linjer och räta vinklar har hos honom ersatts av kurvor och vågor, tydligt inspirerade av hemlandets strandlinjer och kullar, och, enligt honom själv, av kvinnokroppens former.

Han har kallats för Betongens Picasso, och anses vara den som har frigjort modernt byggnadsmaterial, främst då betong, från de fyrkantiga formerna.

Andra berömda byggnader av Niemeyer är FN-huset i New York (tillsammans med Le Corbusier), museet för modern konst i Niterói och Sambadromen i Rio.

1945 gick Niemeyer med i det brasilianska kommunistpartiet, och han har förblivit en trogen kommunist. På grund av det var han tvungen att avböja erbjudandet att undervisa vid Harvard, och senare vid Yale, eftersom han vägrades inresevisum till USA. Det hände senare flera gånger igen.

Under militärdiktaturen 1964-85 drabbades Niemeyer först av yrkesförbud, och tvingades senare i exil i Europa. Under sin exiltid i Frankrike ritade han bland annat det franska kommunistpartiets högkvarter. Landets dåvarande president, högerpolitiken Georges Pompidou, lär ha yttrat att det var ”det enda goda de där kommunisterna åstadkom.”

Lyxmodehuset Prada, annars inte direkt känt för sina vänstersympatier, ansåg att bygganden var så häftig att de hyrde det för en modevisning.

1963 fick han Lenins Fredspris. Fidel Castro lär ha sagt att han och Oscar Niemeyer är de sista sanna kommunisterna.

Sin socialistiska övertygelse till trots har Niemeyer alltid ritat för eliten och makten. Byggnader åt det breda folkflertalet har inte intresserat honom, och vid ett tillfälle idiotförklarade han Bauhausskolans grundare Walter Gropius, som kritiserade Niemeyers hus för att det inte lämpade sig för massproduktion. Han var också mycket kritisk mot funktionalismen som han ansåg vara dogmatisk och helt enkelt ful. I sin självbiografi skriver Niemeyer att han ändå hoppas nå folket genom den överraskande skönheten i sina byggnader.

Trots sin höga ålder fortsatte Niemeyer att arbeta in i det sista. Hans senaste projekt var en ny huvudstad i Angola. Det blir ett storslaget projekt, helt i Niemeyers stil. Den planeras bli fyra gånger så stor som Brasilia, och om den byggs i samma tempo som den brasilianska huvudstaden skulle det bli klart när Niemeyer skulle bli 115 år. Det blev inte så, men det var nära.

Lucia, svenskheten och barbariet

Idag är det Lucia. Det är en helg som jag uppskattar mycket. Ingen dålig syn när tusentals svenskar spökar ut sig i lakan och glitter för att hylla en blattebrud från Sicilien. Mörkret är alltid inhemskt, ljuset kommer utifrån.

Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner?

Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri – en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.

Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra – latinets lux – och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.

Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skanseninstitution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i tv.

Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer.

Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.

Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt.”

Nybildade Julkören spred stämning i klassisk julkonsert: "En fin avslutning av musikåret i Örnsköldsvik"

Örnsköldsviks musiksällskaps julkonsert på andra advent bjöd på en välavvägd blandning musikaliska klappar. Julkonserter i Övik är en gammal tradition men som har haft ett långt uppehåll under ganska många år. Nu har traditionen återupptagits sedan tre år tillbaka.

Sammanlagt deltar närmare ett hundratal personer i konserten. Musiksällskapets egen orkester var med hela vägen, för kvällen förstärkt med Stråk för alla, och Kulturskolans kammarorkester som spelade med i de två avslutande musikstycken.

Dirigent var den eminente David Wahlén, som också presenterade konserten – på vers! Det var också han som stod för ett flertal arrangemang av kvällens musik, eller som han själv något blygsamt uttryckte det: ”jag har gjort en liten anpassning till orkestern”.

Läs hela texten i Allehanda.se

Han hotade ett helt imperium

Från början fanns det ingenting som tydde på att han skulle bli en enmansinstitution som kunde hota ett helt imperium.

Alexander Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i Kislovodsk i södra Ryssland. Han studerade matematik och fysik vid universitetet i Rostov, och tog korrespondenskurser i litteratur, historia och filosofi. Vid den tiden var Solzjenitsyn en trogen kommunist och lojal Sovjetmedborgare.

Han blir inkallad när kriget börjar, strider vid ett artilleriförband, avancerar till kapten och blir två gånger dekorerad för tapperhet.

Bara några månader innan krigsslutet, i februari 1945, arresteras Solzjenitsyn efter att kontraspionaget hade snappat upp ett kritiskt brev som han hade skrivit till en vän.

Läs hela texten i Allehanda.se

Hon slog knockout på publiken – stående ovationer när norsk näktergal fick taket att lyfta

Härnösands musiksällskap avslutade höstsäsongen på onsdag kväll med en Jenny Lind-konsert. Årets Jenny Lind-stipendiat, den norska näktergalen sopranen Kine Sandtrø slog knockout på publiken från de första tonerna, sekunderad av hemvändarna, tenoren William Davis Lind och Julia Sjöstedt vid pianot.

Kine Sandtrø är en 27-årig norska med rötter i Tröndelag men boende numera i Stockholm. Så fort hon inleder konserten med Les filles de Cadix av Leo Delibes tänker jag att precis så måste Jenny Lind ha låtit. Röstens rika klang, den enastående förmåga att drilla fram höga toner, hon tycks kunna gå upp precis dit hon vill, och stanna där så länge hon vill.

Den exakta fraseringen, den perfekta artikulationen. Hon besitter också en dramatisk talang som låter henne agera på ett sätt som skänker trovärdighet åt sångtexterna. Själfull men ändå med glimten i ögat.

Läs hela texten i Allehanda.se

Precision på liten yta

Sedan 20 år tillbaka har Norrdans ett eget operativsystem som man använder på första advent. Det är en skyltfönsterföreställning, och namnet har en viss likhet med ett mycket välkänt IT-system. Med korta koreografier på en liten yta välkomnar dansarna en stundande högtiden, samtidigt som man kommenterar det gångna årets händelser, liksom livet i stort.

Årets Windows bjöd på sex korta scener, med Harlan Rust och Yukiko Masui som koreografer med tre vardera. De fyra dansarna som uppträdde gör alla sin praktik hos Norrdans under säsongen 2018/19.

Dans på en så liten yta kräver en stor precision och nära samspel. Det var imponerande hur väl dansarna förstod att använda det minimala utrymmet, med ett välavvägt rörelseschema och överraskande smidighet. Annars är väl risken påfallande att en starkt begränsad yta tvingar fram en viss kantighet.

Tematiken för årets Windows var befriande spretig. Några av scenerna hade ett universellt tema, som Harlan Rusts ”Sculpting us” om hur vi formar oss själva i samspel med andra i en slingrande skapelseprocess, och hans ”Really realise what´s real” – fyndig rubrik! – med kluriga frågor kring människans sammansatta karaktär. På ett humoristiskt sätt anknöt scenen också till julen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Katastrofen och skandalen i Bhopal

Idag är det årsdagen av katastrofen i Bhopal.

På morgonen den 3 december 1984 läckte 40 ton insektsgift ut från amerikanska Union Carbides fabrik mitt inne i storstaden Bhopal i Indien. Det är förmodligen världens hittills värsta miljö- och industrikatastrof.

Metylisocyanatet dödade mellan 8 000 till 10 000 människor de tre första dagarna och ytterligare cirka 10 000 under de kommande åren, enligt officiella siffror. Miljöaktivister anser att katastrofen har krävt minst 25 000 människoliv.

Cirka 800 000 människor har dessutom fått men för livet. Än i dag föds många barn i området med mycket grova missbildningar.

En av följderna av fabrikens tillverkning är förorenat grundvatten utanför fabriksområdet, där nya slumområden vuxit upp.

Orsakerna till utsläppet var främst en undermålig design av fabriken, bristande underhåll, dålig personalpolitik och ekonomisk press. Att den fick så stora konsekvenser berodde i huvudsak på underlåtenhet dels från Union Carbide Corporation, dels från Indiska regeringen och delstatsregeringen.

Högsta domstolen i Indien slog 1998 fast att ingen kan åtalas för vållande till annans död, utan bara för vårdslöshet. Det innebär upp till två års fängelse.

Dow Chemical har köpt Union Carbide. Företaget förnekar fortfarande att de hade någon skuld i katastrofen. Man anser att utsläppet berodde på sabotage, något som det över huvud taget inte finns några bevis för.

Union Carbide gjorde upp i godo med indiska regeringen 1989, och fick i slutänden betala 470 miljoner dollar - Indien hade begärt 3,3 miljarder dollar.

Överlevande har fått mindre summor ersättningar, ofta omkring 4 000 kronor. Anhöriga till döda har fått omkring 15 000 kronor. Men än i dag säger sig en del av de drabbade inte ha sett några pengar.

Ön där ingen upprörs av alla som dör i Medelhavet

Våldets vändkrets

Nathacha Appanah

Övers: Maria Björkman

Elisabeth Grate Bokförlag

Bilden av den treårige syriske pojken Aylan som spolades upp på en strand i Turkiet har upprört en hel värld. På ön Mayotte i Indiska oceanen blir ingen upprörd över alla dem som drunknar i havet.

Mayotte är nämligen en del av Frankrike och många från de omgivande öarna försöker desperat ta sig dit i jakten på ett bättre liv. I de undermåliga och överlastade båtarna skördar döden ständiga offer bland de förhoppningsfullas väg mot det hägrande framtidslandet.

Ingen vet hur många illegala immigranter som vistas på Mayotte, antalet papperslösa och ensamkommande är visserligen okänt men utan tvekan mycket stort, långt större än de officiella siffrorna. Det förlovade landets löfte visar sig snabbt vara tomt, de nyanlända lever i fattigdom och misär, som tredje klassens medborgare.

Makten är inte färgblind och det är de vita som styr och njuter av det relativa välståndet. De svarta, eller kanske rättare sagt ”de färgade”, som antingen är medborgare eller åtminstone har uppehållstillstånd tillhör öns proletariat, medan de illegala befinner sig längst ner i samhällshierarkin.

Här är ras, hudfärgen, detsamma som klass.

Läs hela texten i Allehanda.se

Efterfrågad konstnär med världen som arbetsplats – Anders Lidén från Härnösand i juryn på Biennalen i Buenos Aires

Anders Lidén är en internationellt efterfrågad konstnär. Tack hans vidsträckta globala nätverk bär det ofta av från lilla hembyn Öje utanför Härnösand till de mest avlägsna platser. Nu senast deltog han som jurymedlem i den stora Biennalen i Buenos Aires.

Det började med att han hade en utställning i Chile i Antofagasta år 2012. Genom kontakter där blev han inbjuden till att ställa ut på Biennalen i Argentinas huvudstad två år senare. 2016 bjöds ha in som medlem i juryn, och i år var det dags igen.

-          För mig som jurymedlem var det självklart att inte ställa ut själv, men de andra var inte lika nogräknade, skrattar Anders.

Biennalen i Buenos Aires är ett stort och viktigt forum för modern samtidskonst. De flesta utställare kommer förstås från Latinamerika, framför allt Argentina, men även från grannländerna Chile, Peru och Brasilien. Också Karibien är starkt representerat.

Läs hela texten i Allehanda.se

Han kämpar mot förtryck och militarism

Seyda är en konstnär från syriska Kurdistan men sedan 2002 bosatt i Sverige. Han har utvecklat en alldeles egen stil för politisk satir. Nu ställer han ut på Konstsalongen på Storgatan i Sollefteå.

Seyda har en konstutbildning från Aleppo i Syrien. Men på grund av hans kurdiska bakgrund och ovilja att gå med i det styrande Baathpartiet vägrades han inträde i det syriska konstnärsförbundet.

Han berättar att han kommer från en politisk familj med en stark tradition av samhällskritik.

Den traditionen för Seyda vidare i sin konst. Samtidigt har han en vana av att verka inom en diktaturs trånga ramar. Det ställer stora krav på det konstnärliga uttrycket, inte bara försiktighet, vilket är självklart, men än mer av finess, mångtydighet, och inte minst en fingertoppskänsla för hur långt man kan pressa gränserna.

Läs hela texten i Allehanda.se

Berättelser från Ådalen

"Händelserna skildras genom olika människors ögon. En åldrande kvinna, unga män, barn och deras mödrar ger liv åt skeendet som formar dagens Sverige. Genom berättandets kraft länkas det förflutna till nutiden och ger nytt liv till strökajer, missionshus och andra spår i landskapet."

Stor kulturfest när Svanö var värd för årets kulturhelg – Anders Åbergs skulptur avtäcktes på Folkets Hus

Ideell Kulturallians Västernorrland är en kulturförening för länets kulturföreningar. IKA-V har nio medlemsorganisationer och arbetar för hela länets ideella kultursektor med att bygga nätverk, ordna mötesplatser, temadagar, och även stärka och synliggöra det ideella kulturlivet. En gång om året ordnar man en Kulturhelg, och i år hölls den på Svanö.

Arrangemanget roterar mellan länets kommuner och i år stod Kramfors på tur.

-          Det bestämdes att Kulturhelgen skulle hållas på Svanö för att uppmärksamma det mycket livliga kulturlivet här på ön, säger Fredrik Larsson från Svanö Folkets husförening.

Läs hela texten i Allehanda.se

Förödande konsekvenser när vetenskap och nationalism möts

Årets Nobelpriser inom naturvetenskapen är utdelade. Gedigna forskningsinsatser har belönats, alla viktiga, men kanske inte så spektakulära och definitivt inte kontroversiella. Annat var det för 100 år sedan när Nobelpriset i kemi tilldelades en omstridd forskare och en tragisk personlighet.

Varje tid har sina hjältar och antihjältar, och när dessa två roller möts i en och samma människa, framträder epokens motsättningar i all sin dramatiska och tragiska tydlighet.

Så var fallet med Fritz Haber. Han var född 1868 i en tysk-judisk familj i Breslau (nuvarande Wrocław i Polen), han studerade kemi, och gjorde en rejäl vetenskaplig karriär. Den kröntes åren 1905-10 med hans upptäckt av hur man framställer ammoniak genom syntes.

Det låter kanske inte så upphetsande men är i själva verket ett av den moderna vetenskapens viktigaste bidrag. Det möjliggör nämligen produktion av konstgödsel, och tack vare den processen kunde matproduktionen ökas mångfaldigt. Det var helt avgörande för mänskligheten i början av 1900-talet då befolkningen ökade mycket snabbt, det har blivit än viktigare i våra dagar.

Det uppskattas att två femtedelar, eller kanske så många som hälften, av alla människor som lever nu har Habers upptäckt att tacka för sin fysiska existens.

Tyvärr hade upptäckten som så ofta i den moderna vetenskapen en baksida. Den revolutionerade samtidigt framställningen av sprängämnen, vilket fick ödesdigra konsekvenser för vapenindustrin och krigföringen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Det sociala arvet i bruksmiljö

Den osynliga nåden

Bernt-Olov Andersson

Reptil

70 år fyllda, efter 40 år som yrkesförfattare, trettiotalet böcker och en stroke senare, ger arbetarförfattaren Bernt-Olov Andersson ut sina memoarer. Benämningen ”arbetarförfattare” är synnerligen viktig, även om Andersson vid mer än ett tillfälle förbannar den trångsynta nedlåtenhet som alltför ofta förknippas med begreppet.

Det gäller förstås inte enbart författare utan lika mycket alla arbetare. Och det är vad Bernt-Olov Anderssons bok egentligen handlar om från början till slut. Eller som han själv skriver: ”Den här boken handlar alltså inte, i första hand, om mitt författarskap utan om mitt liv, mitt sociala arv och den komplicerade vägen fram till författarskapet”.

”Det sociala arvet” är ett centralt begrepp hos Andersson, mer så än ”klass”. Det är ingen tillfällighet att det har myntats av den radikale barnpedagogen Gustav ”Skå” Jonsson. Barnuppfostran med ömhet och värme är mycket viktig för Bernt-Olov Andersson, förmodligen därför att hans egen uppväxt var så kärlekslös och torftig.

Familjen på både mors och fars sida kom från mycket enkla omständigheter och Bernt-Olov och hans bröder växte upp i fattigdom, med en försupen tyrann till far som misshandlade mamman och trakasserade sina barn. Det ligger något djupt sorgligt i Anderssons torra konstaterande att enda tillfället som han och pappan kramades var den gången då de slogs.

På ett tidigt stadium i Bernt-Olov Anderssons liv blir det klart att han ska börja arbeta på järnverket i Sandviken. Det är inte ett beslut som på något sätt diskuteras fram efter olika överväganden, det är bara är så. Fullständigt självklart, den enda vägen. Och givetvis förväntas han hålla fast vid den fina anställningen fram till pension.

Nu blir det inte så, ett första steg mot ett nytt liv blir att utbilda sig till byggnadssnickare, för att så småningom bli författare/kulturarbetare på heltid. Det är inte alldeles solklart hur den processen gick till, Bernt-Olov läste ingenting som ung och hade dåliga betyg i svenska. Hans håg stod till musiken, och han skildrar förtjänstfullt vilken betydelse rockmusiken hade för arbetarungdomens frigörelse på 60-talet.

Andersson hänvisar till den stora roll som tidigare arbetarförfattare spelade för hans utveckling, framför allt Stig Sjödin. Bokens titel är för övrigt hämtad från dennes Sotfragment.

Bernt-Olov Anderssons romaner utspelar sig ofta i bruksmiljö, och med sig har han en konsekvent lojalitet med de svaga och utsatta, han skildrar människor som sällan eller aldrig blir sedda, gestaltade och bekräftade i litteraturen.

Samtidigt är han medveten om ett dilemma som han delar med så många andra arbetarförfattare: de han skriver om läser i allmänhet inga böcker.

Åter igen lägger det sociala arvet, ”starkt som härdat stål”, hinder i vägen. Hoppet står till den möjlighet att bryta den onda cirkeln, åtminstone delvis, som Bernt-Olov Andersson själv är ett bevis på.

Allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet

Idag är det fem år sedan Doris Lessing gick bort 94 år gammal. Hon räknas till samtidens största författare, och fick Nobelpriset 2007.

Valet var inte överraskande, men oväntat, eftersom Lessing har varit kandidat så länge – hon själv sa att hon har väntat i 35 år! – att de flesta trodde att hon helt enkelt var överspelad i Nobelsammanhang. Med sina nästan 88 år är hon därmed den äldsta Nobelpristagare någonsin. Hon slår den tyske historikern Theodore Mommsen, som fick Nobelpris 1902 85 år gammal.

Valet av Lessing gladde många inte minst därför att det gick till en kvinna. Könsfördelningen bland pristagarna är ingenting annat än en skandal, då bara 13 av drygt 100 är kvinnor, och Akademien har lång väg att vandra innan de har sonat sina synder i det avseendet. 

Doris Lessing debuterade 1950 med The Grass is Singing (Gräset sjunger). Då hade hon varit involverad i den kommunistiska rörelsen sedan 1943. Romanen kritiserar starkt det brittiska koloniala väldet i Afrika. I sviten The Children of Violence (Våldets barn) som börjar med Flickan Martha och avslutas med Staden med fyra portar skildrar en ung kvinnas väg till kommunism och politisk mognad, och bakgrunden utgörs av en marxistisk analys och kritik av det engelska samhället under 1950-talet. 

Romansviten är starkt självbiografisk, och har i mångt och mycket karaktären av idéromaner. 

Även om Lessing fram till nu har arbetat inom den realistiska traditionen, som så kraftigt dominerar det engelska 1950-talet, har hon alltid visat en viss skepsis till den brittiska realismen, med dess specifika humor och starka inslag av liberal ”common sense”-ideologi. I sin genombrottsbok från 1962, The Golden Notebook (Den femte sanningen), bryter hon med realismen, liksom hon tidigare har brutit med kommunistpartiet.

Den femte sanningen är ett djärvt litterärt experiment, och den öppnar också för feministiska frågeställningar. Boken anses som mycket viktigt för kvinnorörelsen.

Lessings följande böcker fortsätter problematiken och estetiken från Den femte sanningen. Hon fortsätter att vara kritisk till samhällsutvecklingen, men hennes kritik står nu främst på en feministisk och ekologisk grund. På sätt och vis kan man säga att Doris Lessings litterära utveckling tangerar den estetiska och politiska utvecklingen inom den brittiska efterkrigslitteraturen.

Redan i Staden med fyra portar finns inslag av science fiction, med en mörk och dystopisk ton. Tio år senare kulminerar Lessings intresse för SF-genren med Shikasta, som följs av flera böcker. Författarinnan själv talar om undersökning av inre verkligheter, och inspirationen från sufi-mysticismen är tydlig.

Doris Lessings författarskap är ett litterärt äventyr som omfattar drygt ett halvt sekel, och bör naturligtvis betraktas i sin helhet. Jag vidhåller att hennes tidiga böcker, Gräset sjunger och Våldets barn-sviten tillhör fortfarande det bästa som hon har skrivit. 

Hennes största betydelse ligger ändå i hennes konsekvent feministiska perspektiv. Det bästa sättet att beskriva hennes verk tycker jag är att hon är allmänmänsklig utan att någonsin förlora det kvinnliga perspektivet.

Den metaforiska fantasins store mästare

Idag är det José Saramagos födelsedag. 

Jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe, och väl där missar jag aldrig ett tillfälle att besöka José Saramagos hus i Tias, som inte ligger långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land.

Här bodde Saramago de sista 18 åren av sitt liv, och anledningen till att han lämnade sitt hemland Portugal för Kanarieörana var en protest mot att landets regering hindrade romanen *Evangeliet enligt Jesus Kristus*, där Jesus framställs som en vanlig dödlig från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Det var inte första gången som Saramago hamnade i konflikt med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Han var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

I sin postumt utgivna självbiografi *Små minnen* berättar Saramago genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok,*Terra do Pecado* (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50-årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen *Baltasar och Blimunda* 1982.

Det är en delvis surrealistisk fantasiskröna om en man som kunde flyga, och med sig på flygturen har han det udda kärleksparetparet, den enarmade Baltasar och den sköna, klärvoajanta Blimunda. Resan går över ett klosterbygge där tusentals tvångsutskrivna arbetare sliter ont. Romanen är en skarp kritik av politisk absolutism och religiös fanatism, samtidigt som den hyllar den fria människans obegränsade potential.

Nästa framgång rönte Saramago med *Historien om Lissabons belägring*, en roman om en korrekturläsare som lägger till ett ”inte” i ett historiskt verk, alltså att korsriddarna kom inte för att hjälpa Portugals kung vid Lissabons erövring från morerna 1147. Det skapar kaotisk oreda i den portugisiska historieskrivningen, och är Saramagos sätt att uttrycka sin ambivalens inför reconquistan, återerövringen av den iberiska halvön från araberna, en central händelse i Portugals (och Spaniens) historiska förståelse.

Här använder sig Saramago av ett för honom typiskt litterärt grepp – vad skulle hända om, som sedan dras till sin spets. Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är *A Jangada de Pedra* (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten.

I *Blindheten*, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. Det är en skoningslös kultur- och civilisationskritik.

I *Klarsyn* inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Vad väljarna har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Saramago vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

*Kain* publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. Brodermördaren är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.

Norrländsk feelgood-drottning på besök i Örnsköldsvik

Poesi- och berättarfestivalen i Örnsköldsvik bjuder också i år på ett digert program under en dryg vecka. Lite av en höjdpunkt var ett gästspel av Solja Krapu från Umeå på Arkenbiblioteket på tisdag kväll.

Solja har en gedigen meritlista, poet, estradpoet, romanförfattare, barnboksförfattare. Numera också norrländsk feelgood-drottning.

Mest uppmärksamhet har hon nog fått för sina framträdanden som estradpoet, inte för inte är hon tvåfaldig vinnare av SM i Poetry Slam. Hon har också varit stilbildande när det gäller att uppträda med läsning av poesi.

Kvällen på Arken inleddes dock av några lokala poeter, ett slags ”förband”, som under en rockkonsert, med uppgift att ”värma upp” publiken.

Läs hela texten i Allehanda.se

Oduglig rörmokare kokar spagetti i kulinariskt lustmord

En spagettiopera är en föreställning sammansatt av en rad arior och sångnummer ur olika operor och operetter i en mer eller mindre lös ramberättelse. I årets upplaga av Operastudion Kapellsbergs spagettiopera spelar dessutom själva spagettin faktiskt en viktig roll.

Även denna gång är det Märit Bergvall som har skrivit manus och står för regin. Om hon vid de två tidigare tillfällena skapade fina föreställningar, är det i år helt fantastiskt, ja rent av genialiskt.

Berättelsen handlar om Thelma som ärver restaurang Galna kocken efter sin moster. Hon kan inte branschen, har inte heller något intresse av den, och snart visar det sig att allt inte står rätt till på restaurangen.

Läs hela texten i Allehanda.se

Brahms dödsmässa ett ljust bejakande av livet:

Inför en fullsatt Härnösands domkyrka framfördes på söndag kväll Johannes Brahms dödsmässa, Ein deutsches Requiem. Det är ett verk med sublim musik, och ett trösterikt budskap till människor inför dödens oundvikliga majestät.

November börjar med Allhelgonadagen då vi minns våra döda. Det tycks vara en månad som är särdeles väl lämpad att minnas våra nära och kära som har gått bort. Vad det beror på är inte gott att veta, det kan vara det dunkla ljuset, den glåmiga, något eftertänksamma, stämningen, eller kanske det faktum att naturen lägger sig till vila, ännu ett år har gått, och vi alla har kommit en liten bit närmare livets slut.

Då kan det vara på sin plats att minnas de döda. Även om vi samtidigt längtar efter våren, då allt lever upp igen.

Brahms rekviem har ett drag av årstidernas växlingar. Just genom den starka känsla som den förmedlar av att döden är en oupplöslig del av livet. Och inte minst genom kompositörens orubbliga tro på att livet fortsätter också efter döden, då människans odödliga själ för alltid ”få vila ut efter sina mödor” (Upp. 14. 13) hos sin Herre.

Läs hela texten i Allehanda.se

Berättelser från Ådalen

"Fem författare med rötterna i trakten lyfter var sin del av Ådalens historia. De speglar en tid som känns fjärran men som på många sätt dröjer sig kvar, som en klangbotten, referensram. Det är berättelser som slingrar sig fram genom Ådalens kuperade landskap, genom tid och rum.”

Kurt och Carlos

Idag firar vi två favoritförfattares födelsedag.

Kurt Vonnegut, född 1922, som påstod att han aldrig fick Nobelpriset eftersom han hade varit försäljare av Saab-bilar, och hade haft synpunkter på detta underverk av svensk teknologi.

Och Carlos Fuentes, född 1928, som kallade George W Bush för terrorist. Han skrev några fina böcker också.

Berättelser från Ådalen

"Landskapet i Ådalen är en upplevelse i sig, med älven, bergen och den taggiga granskogshorisonten. Här har några av Sveriges mest dramatiska skeenden utspelat sig, från 1600-talets häxprocesser till skotten i Ådalen 1931."

Tysk höst

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender. 

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också. 

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld. 

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.