I kvinnliga kompositörers sällskap

Det bjöds på musikalisk salong med kvinnliga förtecken på måndag kväll på St Petri logen. Sånger av ett antal kvinnliga tonsättare varvades med läsning av texter av Alfhild Agrell.

Det handlade om återupptäckt, eller i de flesta fall om en ren och skär upptäckt från början. Det gäller i viss mån också Alfhild Agrell, som ju förvisso har fått lite av en renässans, men då främst som dramatiker, hennes prosa är fortfarande inte tillräckligt bekant.

Läs hela texten i Allehanda.se

Krisens skildrare

Idag är det John Steinbecks födelsedag.

Den bästa litterära skildringen av 30-talets stora kris är amerikanen John Steinbecks roman ”Vredens druvor”. När skönlitteratur är som bäst slår den med råge alla vetenskapliga verk, historiska eller sociologiska, som skildrare av samhällsproblem.

Handlingen i korthet: familjen Joad är småbrukare i Oklahoma. På grund av krisen, rationaliseringarna och sandstormar hamnar de i skuld till Banken, och vräks från gården. Lockade av färgglada flygblad med erbjudande om välbetalda jobb med goda villkor beger de sig till Kalifornien. De färdas längs med den legendariska Route 66, där de råkar ut för olika äventyr, och träffar en rad människor.

Väl framme i Kalifornien visar det sig att de har blivit lurade. Arbetslösheten är skyhög, lönerna extremt låga, och förhållanden urusla. Enda gången de kan få ett anständigt betalt jobb är det som strejkbrytare.

Under det yttre trycket splittras familjen, och dess medlemmar går olika öden till mötes.

Till formen är det vad man skulle kunna kalla en roadroman (”pikaresk” är annars en äldre beteckning). Resan längs med Route 66, som löper tvärs över hela USA är förmodligen en symbolisk färd genom Amerika. Budskapet är tydligt: krisen är inte framkallad av lättja eller oföretagsamhet, historiska och sociala orsaker har delat upp människor i fattiga och rika, och dessa klyftor är roten till det onda i världen. Samhället behöver rättvisa och jämlikhet, istället för makt och auktoritet. Egoism håller igång det system som håller de många nere, medan osjälviskhet och solidaritet hjälper de fattiga att överleva. Vi är alla en familj, där banden går utöver blodsband. Det är vreden mot orättvisorna som låter oss behålla vår värdighet som människor.

Boken kom ut i mars 1939. Från mitten av månaden fram till slutet av april sålde den i 2500 exemplar – per dag! Innan året var slut hade det sålts nästan en halv miljon exemplar. Samma år filmatiserades romanen med Henry Fonda i en av huvudrollerna som Tom Joad.

Alla var dock inte lika förtjusta. På många håll blev romanen bannlyst, och på några ställen ordnades det bokbål. Arbetsgivarorganisationer från Kalifornien protesterade våldsamt. Steinbeck fick rykte om sig att vara kommunist – helt oförtjänt visserligen, men det behövs inte mycket i USA för att få den stämpeln (Obama!). Trots sin obestridliga klassikerstatus för numera Steinbecks romaner en tynande tillvaro i USA.

Och den nuvarande krisen väntar fortfarande på sin skildrare.

Landet som är som en enda tv-show

Ingenting är sant och allting är möjligt

Peter Pomerantsev

Övers: Djordje Zarkovic och Helena Hansson

Ordfront, 2016

Det nya Ryssland, fött ur Sovjetunionens sönderfall, fortsätter att fascinera, förundra och skrämma. Det finns en störtflod av böcker som söker beskriva och förklara vad som händer i det väldiga landet i öster, och försöker hitta svaret på hur väst ska förhålla sig till Putin och hans politik. Många av böckerna har ett metafysiskt anslag, som skulle de förklara ett förborgat filosofiskt eller psykologiskt fenomen. Peter Pomerantsevs bok har också mycket riktigt undertiteln ”Det nya Rysslands surrealistiska själ”.

Pomerantsev är barn till sovjetiska emigranter som lämnade Sovjet på 70-talet för att slippa undan förtrycket och dubbelmoralen. Han är dokumentärfilmare, och när han under 2000-talet kommer till Moskva börjar han arbeta med teve. Han är tillräckligt rysk för att bli accepterad som en av den ryska gemenskapen, men också tillräckligt engelsk för att behålla attraktionskraften hos någon lätt exotiskt främmande, och kanske också eftersträvansvärt.

Att arbeta med teve är i Ryssland inte bara fråga om oskyldig underhållning, det är att befinna sig det nya Rysslands främsta ideologiska frontlinje. ”I ett land som omfattar nio tidszoner och en sjättedel av världens landmassa/../ teve är den enda kraften som kan ena och styra och hålla ihop det här landet.”

Det första Putin gjorde när han kom till makten var att ta kontroll över televisionen. Den har blivit ett centralt verktyg i hans auktoritära maktutövning. Och han tänker inte upprepa kommunisternas misstag – teven får aldrig bli tråkig! Det som bjuds är en sällsynt skicklig blandning av underhållning och propaganda.

Kontrollen över tv-mediet är säkert en del av förklaringen till Putins starka ställning som stabilitetens väktare och den ryska nationens främste förkämpe. Men det går inte att bortse från att den stabiliteten för många ryssar är helt central i deras liv – inte minst som kontrast på den totala brist på stabilitet som rådde de första åren under Jeltsin – och att Putin förknippas med just denna stabilitet oavsett vad teve predikar.

Löner betalas ut (bara en sån sak!), viktiga samhällsfunktioner upprätthålls, kriminaliteten fortsätter inte skena iväg, ekonomin går hyfsat.

Nationalismen är inget nytt i Ryssland, och efter åren av förnedring efter Sovjets upplösning, har den fått nya vindar i sina segel. Och det är ingen tvekan om att väst i allmänhet och USA i synnerhet har genom sina okänsliga och arroganta stormaktsfasoner gentemot den besegrade fienden har kraftigt bidragit till stegringen av den ryska chauvinismen.

Genom sitt arbete med rysk teve har Pomerantsev träffat mängder med spännande människor och fått de mest fascinerande insikter i delar av det ryska samhället. Den allestädes närvarande korruptionen på alla nivåer, den makalösa rikedomen, den intima kopplingen mellan makt och pengar, Kremls bisarra kontroll över politiken – alla partier och all opposition misstänks styras av Putin och hans krets, och den desperata men ofta fåfänga jakten efter att ta del av framgångens rikliga belöningar.

Mycket av det påverkar så klart människornas liv, men, med undantag för korruptionen, är det sällan de kommer i direkt kontakt med de nivåerna av samhällslivet.

Det gäller också alla de märkliga fenomen som Pomerantsev beskriver så livligt och färgstarkt. Mc-knuttar som bär på bilder av Jungfru Maria och citerar tal av Stalin, sekter med den återuppståndne Kristus, cyniska panslavister som direkt hämtade ur en roman av Dostojevskij, före detta kriminella som offrar allt för konsten.

Efter tio år återvänder Pomerantsev till sitt trygga liv i London (där det förstås vimlar av ryssar, framför allt i de rikas kvarter). Med sig har han en skildring av Ryssland som förvisso fascinerar, upprör och till en del också skrämmer. Men förklarar den så särskilt mycket?

Det är tveksamt. Snarare är risken påtaglig att den cementerar sekelgamla fördomar om Ryssland och ryssar som någonting väsensfrämmande och även obegripligt. En sådan bild är ingen betjänt av. Utom möjligen det kära gamla militärindustriella komplexet.

Kramfors satsar på kulturturism – författare ska skildra Ådalens dramatiska historia

Fem utvalda författare ska blåsa liv i Ådalens dramatiska historia. Häxprocesserna, Ådalen 31 och sågverksepoken är några av grundstenarna i Kramfors kommuns nya satsning på kulturturism.
– Vi har en oerhört spännande historia som vi måste ta tillvara, säger projektledare Lars Holmberg.

Läs hela texten i Allehanda.se

Mer om samma ämne i Svt Västernorrland

Bild: Katarina Östholm

Det ödesdigra året 1979

1979

Christian Kracht

Övers: Anna Bengtsson

Ersatz, 2016

Ett dekadent överklasspar är på en resa mot ingenstans. Relationen är hårt ansträngd, mellan alla högstämda intellektuella diskussionerna duggar elakheterna lika mycket och ofta som drogerna flödar.

Huvudpersonen blir allt mer frustrerad och får nog: ”Jag vill inte fortsätta leva så här längre”, tänker han, och anar inte att han snart blir bönhörd och det på ett sätt han inte kunde föreställa sig.

Året är nämligen 1979, och när de efter en utflykt till några arkitektoniska sevärdheter i Iran hamnar på ett drogparty i bättre kretsar i Teheran bryter den islamistiska revolutionen ut. Homosexuella, drogpåverkade västerlänningar är inte välkomna i det nya Iran, de betraktas rutinmässigt som amerikanska spioner, även om de råkar vara tyska medborgare.

Huvudpersonen flyr Iran, han tar sig illegalt in i det Kina-kontrollerade Tibet där det finns ett heligt berg, och den som gå runt det några varv – medsols! – sonar alla sina synder. Men hur mycket han än knallar runt händer ingenting, pilgrimsfärden skänker inte syndernas förlåtelse, nåd, visdom, eller någonting alls över huvudtaget.

Han blir arresterad av kinesisk militär och satt i fångläger, där uppfostras han till en bättre medborgare med tämligen bryska metoder och tvingas slava dagarna genom med ett tungt och farligt arbete. Här får han minsann sona sina synder.

Och förvånande nog är han ganska tillfreds med den tuffa och inrutade tillvaron. En ny form av flykt från friheten.

Schweizaren Christian Kracht skildrar insiktsfullt de mellanmänskliga relationernas destruktiva spel. Han är också duktig på att beskriva den totalitära statens förment välmenande uppfostringsnit till en påstådd lycka för alla.

De vägval som vi gör i livet är bara skenbart fria, och vi är inte beredda att betala priset när det inte blir som vi hade tänkt. Vilket det aldrig blir.

Mellan Mexiko och New York

De tyngdlösa

Valeria Luiselli

Övers: Annakarin Thorburn

Ramus.

För oss som lever i en globaliserad värld ter det sig tämligen självklart att tillvaron har många likheter över gränserna. Livet i New York kan påminna i mångt och mycket om livet i Mexiko City – inte minst om man är författare.

Också i tiden finns det förbindelser, vi delar många av dagens bekymmer och glädjeämnen med dem som levde igår.

Många har säkert också upplevt att tid och rum glider ihop, ibland på ett förrädiskt sätt.

Valeria Luiselli tar upp de fenomenen i sin välskrivna roman ”De tyngdlösa”. Hon har själv sina rötter i Mexiko men bor sedan många år tillbaka i New York.

Handlingen pendlar mellan författarens liv här och nu och den roman som hon håller på att skriva om den mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde några år i USA under 1920-talet. Hon blir alltmer fascinerad av hans person, och fantiserar kring hans fiktiva möten med storheter som Federico Garcia Lorca, Ezra Pound och Duke Ellington.

Det blir till en spännande skröna om gränserna mellan verklighet och litteratur, liv och fiktion, med tänkvärda sidospår som berör språkets möjligheter och begränsningar, och översättningens (o)möjlighet. Allt mot en fond av storstadens anonymitet och vantrivsel, med en obehagligt krypande känsla av annalkande kriser och katastrofer – i både stort och i smått.

Mellan raderna skickas det också flera giftiga pilar som med subtilt satirisk udd träffar mål som kommersiell medielogik och kändisfixerad förlagsverksamhet.

Romanen är lite för mycket metalitterär för att kunna bli riktigt engagerande och berörande. Men det är bra läsning med flödande fantasi och medryckande berättarglädje. Och det kan vara gott nog.

En värld att vinna

Idag är det 170 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund.

Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Den är säkerligen också en av de absolut mest spridda skrifterna någonsin. Och en av de mest inflytelserika.

Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”

Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Han var kristen och för honom var kommunismen att jämställa med kristendomens ursprungliga läror.

I hans översättning är devisen "Proletärer i alla länder, förenen eder!" ersatt med "Folkets röst är Guds röst". Det finns även andra avvikelser från originalet.

Götrek var dessutom nykterist och vegetarian.

En av Operans mest lysande artister

sopran

Idag är det Margareta Hallins födelsedag. Säger grattis med ett litet reportage om födelsedagsbarnet från 2016.

Tre sångare har förärats en byst på Kungliga Operan i Stockholm: Jussi Björling, Birgit Nilsson och Margareta Hallin. Margareta Hallin anses som en av Operans mest lysande artister under 1900-talet.

Hon har under sin långa karriär gjort bejublade framträdanden på världens största operascener, hon har också turnerat i Sovjet. Hon har mångfaldigt belönad, med bland annat Jussi Björlingstipendiet och Hugo Alvénpriset. Snart kan hon lägga ytterligare ett pris till sin digra samling när hon tar emot Juryns Specialpris för Life Time Achievement vid Kramfors Music Awards-galan.

Sedan många år tillbaka delar Margareta Hallin sin tid mellan Stockholm och Kramfors, och uppträder ofta runt om i våra trakter.

Men det började i Karlskoga för 85 år sedan där Margareta kom till världen. När hon var ett och ett halvt flyttade familjen till Göteborg, och när Margaretas pappa gick bort några år senare flyttade familjen till Stockholm, där det fans fler släktingar.

Trots att pappan försvann tidigt ur hennes liv betydde han mycket för hennes artistiska utveckling.

-          Jag har alltid dansat och sjungit, och pappa var mycket förtjust och uppmuntrade mig, säger Margareta Hallin.

Hon har många fina minnen från sin tidiga barndom, hur hon sjöng Taubevisor ute i Göteborgs skärgård, och när hon såg första gången en opera. Det var Mignon, och Margareta berättar hur hon efter föreställningen på väg hem med familjen gick och surade några steg efter de andra. Hon var så arg att det var slut!

Margareta har enbart gått ut folkskolan, men har i gengäld desto solidare musik- och sångutbildning. Som ung gick hon i dansskola, dansen var en inkörsport till musiken, sedan blev det först Musikaliska akademin, där hon fick en teoretisk musikgrund att stå på, något hon är fortfarande tacksam för, och därefter vid 17-årsålder Operahögskolan.

Hon debuterade redan som elev på Operan i Stockholm 1955 som Rosina i Barberaren i Sevilla.

Sedan dess har hon haft oräkneliga roller i snart sagt varenda opera som någonsin skrivits.

-          Jag hade förmånen att få allsidiga roller, och fastnade aldrig i ett fack, på senare år har jag också kunnat medverka i moderna operor, till skillnad från andra kollegor som bara ville sjunga Verdi, säger Margareta Hallin.

Enligt vissa hade hon kunnat bli lika stor som Birgit Nilsson om hon hade satsat på en internationell karriär. Och visst har hon haft många förfrågningar från operascener runt om i världen. Hon nämner bland annat Salzburg, och planerna på en uppsättning av Aniara i Hamburg.

-          Det hade varit spännande, men jag ville inte lämna familjen här i Sverige, säger Margareta.

Margareta Hallin har också länge verkat framgångsrikt som kompositör, och hennes inriktning har främst varit på att tonsätta poesi. Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström, Gustaf Fröding och Alf Henrikson finns med på listan, och även Strindbergs dramer. Dessutom har hon satt musik till dikter av Sollefteåpoeten Emil Hagström.

Genom åren har Margareta Hallin också ägnat sig åt måleri, och har haft utställningar ibland annat Kramfors och Stockholm, men med en beklagande suck konstaterar hon att numera hinner hon inte med sin konst.

Närmast planerar hon att åter igen sätta upp programmet om Franz Berwald. Och naturligtvis att delta i Kramfors Music Awards-galan i Bollstabruk.

-          Det är verkligen mycket roligt. Och hedrande.

Mossigt till både form och innehåll

Idag är det André Gides dödsdag.

Den omoraliske
André Gide
Övers: Harald Heyman
Brombergs, 2011

André Gides ”Den omoraliske” ingår i Brombergs serie Nobelklassiker, med Horace Engdahl som huvudredaktör. Gide fick Nobelpriset i litteratur 1947, han räknas som existentialismens föregångare, och har inspirerat författare som Albert Camus och Jean-Paul Sartre.

”Den omoraliske” är en roman om frigörelse från samhällets (borgerliga) normer och värderingar, något som tycks ske mycket lättare utanför hemlandets trygga gränser. Större delen av handlingen utspelar sig i Nordafrika och Italien, och det är tydligt att synfältet vidgas och blicken skärps när småpojkar som man beundrar är unga araber, i synnerhet om dessa är fattiga.

Det är svårt att tro att dagens läsare uppfattar den intellektuella stofilens inre resa som särskilt frigörande. Tvärtom är han stolta proklamationer till trots mycket fast i småborgerliga konventioner och tänkesätt.

I nyutgåvan har översättaren valt att behålla ursprungstextens något omständliga och ålderdomliga stil, förmodligen i syfte att ge uttryck för autenticitet. Nu blir det istället att romanen är till formen tämligen mossig. Och dessvärre lika mycket till innehållet.

En av miljoner mördade

Dora Gerson 23 mars 1899 - 14 februari 1943

Från Wikipedia

Ett passionerat försvar för de allierades bombningar

Dresden. Tisdag den 13 februari 1945

Frederick Taylor

Övers. Ulf Gyllenhak,

Fahrenheit, 2005

Det är segrarna som skriver historia, och Tysklands historia under andra världskriget utgör inget undantag. Men ju längre avståndet i tiden ökar desto fler röster höjs som vill nyansera, lägga till eller rent av att ändra delar av historieskrivningen. Ett särskilt känsligt kapitel är de allierades bombningar av Tyskland, i synnerhet förstörelsen av den sachsiska huvudstaden Dresden. Många hävdar, bland annat Jörg Friedrich i "Der Brand" (recenserad i ST 22/11-04), att bombningen av Dresden var militärt helt omotiverad och syftade endast till att terrorisera civilbefolkningen samtidigt som man förstörde en vacker kulturhistorisk stad. En del har gått så långt som till att jämställa det tyska folkets lidande med Förintelsen. Just i fallet med Dresden har många propagandalögner som spreds av den demoniske Goebbels levt vidare fram till våra dagar. Saken blev knappast bättre av de osannolika anklagelser som under kalla kriget framfördes från östtyskt håll mot de amerikanska "imperialisternas" terrorbombning av den tyska civilbefolkningen!

Den brittiske historikern och författaren Frederick Taylor har föresatt sig att avslöja alla myter och lögner som florerar kring bombningen av Dresden i februari 1945. Hans bok har nu påpassligt översatts och getts ut av det alerta förlaget Fahrenheit, ett nytillskott på den svenska bokmarknaden med en ambitiös utgivning av populärvetenskaplig litteratur i anglosachsisk anda som sin uppgift. Översättningen haltar tyvärr stundtals, vad är en "parlamentär" demokrati, varför "utevaro" och inte frånvaro, för att nämna några exempel.

Taylors bok är inte desto mindre en fullträff. Han har jämförts med Anthony Beevor, författaren till omtalade, och enligt min mening överskattade, böcker om Stalingrad, Berlin och Kreta, en jämförelse som är klart orättvis då Taylor är vida överlägsen sin kollega, både som fackman och stilist. Han är Tysklandspecialist och har skrivit en avhandling om tysk högerextremism under 1920-talet.

Taylor tecknar en utförlig historik av staden Dresden och det sachsiska kungadömet som går tillbaka ända till romarriket, en historisk bakgrund som är förvisso mycket spännande men kanske inte alldeles behövlig i sådan fullständighet. Vi får en noggrann beskrivning av militärteknologins utveckling, i synnerhet luftkrigföringens historia. Den militära och politiska situationen vid den aktuella tidpunkten presenteras, och följs upp av en mycket levande och detaljrik skildring av själva bombningen, eller rättare sagt bombningar, den ödesdigra februarinatten, ett mindre litterärt mästerverk i sig, som dessutom lyckas undvika militärteknologisk barlast. Avslutningsvis för Taylor en nyanserad moralisk diskussion om krigföringens mål och medel, där händelserna i Dresden sätts in i ett vidare perspektiv.

Taylors historieskrivning formar sig till ett passionerat försvar för de allierades agerande. Myter och lögner avslöjas. Dresden var ingalunda blott en arkitektonisk sevärdhet där fredliga borgare ägnade sig åt kulturella nöjen, utan ett av nazismens starkaste fästen redan innan maktövertagandet 1933. Staden var inte alls så militärt betydelselös som man har låtit påskina, där fanns ganska mycket industri som lämnade ett viktigt bidrag till den tyska krigsansträngningen. Framför allt var staden en viktig järnvägsknut, med central betydelse för de tyska möjligheterna att föra fram förstärkningar och materiel till den inte alltför avlägsna fronten. Bombningarna underlättade betydligt för den framryckande Röda Armén, och Taylor leder också i bevis att de genomfördes i samråd med de sovjetiska allierade, rent av på deras uttryckliga begäran.

Samtidigt går det inte att ta miste på författarens kärlek till den vackra staden Dresden. Skildringen av fasorna i den drabbade staden är äkta och levande, Taylors hån och förakt för nazistpampar går hand i hand med hans djupa respekt för den tyska befolkningens lidande. Många Dresdenbor får komma till tals och lämna ögonvittnesskildringar, något som i hög grad bidrar till att göra framställningen vital och autentisk. Belysande är de vittnesmål som kommer från det handfull judar som fanns fortfarande kvar i staden vid den tiden, bland dem den berömde dagboksförfattaren Victor Klemperer. Trots att deras situation var lika utsatt som deras "ariska" grannar välkomnar de bombningarna och ser de fallande bomberna som en välsignelse och ett förebud om att ondskans dagar är snart räknade.

Det här är naturligtvis viktigt, alla resonemang kring andra världskriget kan inte bortse från nazismens ondskefulla karaktär och dess fasansfulla gärningar. I de allierades ögon ansågs Tyskland uteslutet ur de civiliserade nationernas gemenskap. Staden Dresden och dess befolkning bereddes ett grymt öde, men det kan inte råda någon tvekan om vem som i sista hand bär ansvaret. Med Taylors ord: "Dresden hade kunnat skonas och bevars för hela mänskligheten om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."

Boken om Dresden utkommer den 26 januari, dagen efter den 27 är det 60-årsdagen av Auschwitz befrielse och tillika Förintelsens minnesdag. Samtidigheten är säkerligen bara en tillfällighet, men visst ser det ut som en tanke. Åtminstone borde det göra det.

Egensinnig och kompromisslös romanförfattare

Idag är det Thomas Bernhards dödsdag.

Frost

Thomas Bernhard

Övers: Jan Erik Bornlid

Bokförlaget Tranan

Det blir allt kallare, och då menar jag dessvärre inte enbart årstidernas växlingar, utan än mer samhällsklimatet. Frosten håller på att ta över i många av Europas länder, också i de som inte är så synliga i medierna, som Österrike. Ett mycket märkligt land, som för snart hundra år sedan över en natt förvandlades från ett urgammalt mäktigt imperium till en betydelselös tysk kusin, utan att någon egentligen förstod hur det gick till.

Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren.

Efter andra kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.

Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.

På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment. Det märks inte minst i Elfriede Jelineks romaner. Hennes Nobelpris, som mycket riktigt väckte våldsam kritik inom konservativa kretsar, också i Sverige, är Österrikes hittills enda, och landets förmodligen störste författare Thomas Bernhard, en litterär gigant i efterkrigstidens europeiska litteratur, kan därmed räknas in i den illustra skara som inte har fått Nobelpriset.

Nu finns Bernhards debutroman ”Frost” från 1963 utgiven för första gången på svenska av det enastående förlaget Tranan, i en heroisk översättning av Jan Erik Bornlid.

Anslaget är lite i Thomas Manns anda, en ung medicinstuderande får av sin överläkare i uppdrag att resa till en av gudsförgäten håla i fjälltrakterna och där observera läkarens bror, en udda konstnär, som har dragit sig undan, och inte skapat något på mycket länge.

Men vad innebär det att observera någon och i vilken relation hamnar den som observerar till den som observeras? Särskilt som observationen ska ske under falska förespeglingar.

Romanen är uppbyggt på ett sätt som kom att bli typiskt för Thomas Bernhard. Ett samtal inleds i en oftast trivial situation, och snabbt övergår det i långa monologer, i ”Frost” av målaren Strauch. Fria associationer och tvära ämnesbyten, med långa vindlande meningar, pendlar mellan stort och smått, och det kräver sin läsare att hänga med.

Så här kan det låta: ”Under så kalla dagar sitter jag i min säng och försöker ur törnerankorna, som om och om igen mirakulöst bildar gestalter från konstens eller, som det tycks, naturens eller det inre världsförtvivlans rike och tillintetgör dem, att komma fram till sådana sanningar, som, vilket jag tror, är dolda i hundratusental och miljontals under vårt liv och inte bara föreställer antydningar om en värld hos oss, om ett universum, som är okänt inom oss.”

Lika ofta förmedlas genom djärva bilder och oväntade ordvändningar nya perspektiv och infallsvinklar på tillvaron.

Det är lätt att se det lilla alpsamhället som ett Österrike i miniatyr, där inskränkthet, obildning, snikenhet och korruption härskar obehindrat.

Men romanen har också ett djupare existentiellt plan. Den skildrar en plågsam kamp för livet, märkt av dödsångest – Thomas Bernhard led av en obotlig lungsjukdom – och alienation hos en person som söker gemenskap men förblir utanför i sin kvalfyllda ensamhet.

Och frågan är om inte den unge medicinaren och den åldrande konstnären är i själva verket samma person, på olika stadier i livet.

Thomas Bernhard är förvisso ingen muntergök, men hans egensinniga och kompromisslösa romankonst är som en räddande värmekälla som tinar upp i ett samhälleligt och existentiellt vinterklimat.

Musik som får färg

Tycker man att dagens värld är en ful plats kan man alltid försöka göra den vackrare. Och är man kompositör gör man det lämpligen genom att skriva det finaste som finns inom musiken – en violinkonsert.

Fredrik Högberg hade länge närt en dröm om att skriva en violinkonsert. Av olika skäl hade inte det rätta tillfället dykt upp, då Fredrik 2009 på vinst och förlust skickade ett mejl till Isabelle van Keulen, en nederländska betraktad som en av världens främsta violinister, med en förfrågan om hon var intresserad av just en violinkonsert. Det var hon.

Läs hela texten i Allehanda.se

En genuint radikal dialektiker

Idag är det Bertold Brechts födelsedag, jämnt dessutom, 120.

Recenserar här det senaste utkomna av Brecht på svenska:

Historier om herr Keuner

Bertolt Brecht

Översättning: Ulf Gran

Celanders förlag, 2014

Jag minns hur det på 70-talet spelades Brecht på varenda teaterscen. Idag uppförs hans pjäser han betydligt mera sällan, framför allt utanför Stockholm, vilket om något är en tidens tecken. Av hans övriga litterära produktion ser man inte heller mycket.

Det är därför välkommet att lilla Celanders förlag går mot strömmen – som vanligt frestas jag att tillägga – och ger ut en bok av Brecht.

Det är en udda liten bok som innehåller små korta stycken, mest i form av fråga och svar. Den som svarar är herr Keuner, som ibland uppträder som herr K. och ibland som Den Tänkande. Han kan tänkas vara Brechts alter ego men det är egentligen ganska ointressant. Hans viktigaste benämning är Den Tänkande, och alla dessa korta dialoger har som sitt syfte att få läsaren att tänka, tänka om, tänka nytt.

Kortberättelserna är skrivna under 30 år, och många anknyter mer eller mindre direkt till aktuella händelser som nazismens framväxt och exilens villkor. Annat är mer allmängiltigt, det kan handla om relationen form och innehåll inom konsten, religionen samhällsroll, och moraliska diskussioner kring motsättningen mellan mål och medel i politiken.

Men framför allt är det dialektikern Brecht som kommer till tals. Motsatsernas spel pågår ständigt, ingenting är någonsin färdigt, förändring är utveckling, och ingen, inte ens Den Tänkande – eller kanske framför allt inte han - har svar på alla frågor.

Det är långt ifrån bilden av Brecht som dogmatisk DDR-kramare.

Men genuint radikal förblir han inte desto mindre. ”Att tänka är att förändra” säger herr Keuner, men tänkandet har en konkret materiell bas, och – viktigast av allt! – tankarna är alltid i någons intresse, underförstått klassintresse.

”Allt kan bli bättre utom människan.” Smaka på den.

Och från Norrlandsoperans föreställning av Staden Mahagonnys uppgång och fall:

”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är inget lättillgängligt verk. Det är en antiopera som driver med och ifrågasätter operans gängse konventioner. Musikens ständiga tempo- och taktskiften, med dess oväntade inslag av jazz och varieté, skapar förvisso avsedda Verfremdungseffekter, men måste vara oerhört krävande för sångarna som förväntas låta som i en Wagneropera.

Något som de för övrigt lyckas med nästan till fulländning.

Det kan vara på sin plats här att framhäva just musiken. Kurt Weill får oftast stå tillbaka för sin ständige samarbetspartner Bert Brecht, men i denna opera visar han till fullo vilket musikaliskt geni han var.

Koreografin med sitt stundtals nästan tafatta rörelseschema och sina avspända danstakter, mer kabaré än klassisk balett, fullbordar intrycket av en musikteater som går sin egen väg.

Staden Mahagonny är en plats där allt är tillåtet utom att vara fattig, att inte kunna betala för sig straffas med döden. Det är en karikatyrbild av kapitalismen helt i Brechts anda.

Kritiken mot konsumism och köphysteri är explicit, men det är med den lite som Oscar Wilde sa var med vädret: alla klagar på det men ingen gör någonting åt det. Ju mer det klagas på överdriven konsumtion desto mer konsumerar vi.

Då tror jag att finns en betydligt skarpare kritik som bygger på scenografin och kostymdesignen. 

Scenen fullkomligt dränks i överdådig kitsch, bjärt och skrikigt, det blinkar och blippar, stilbrott och förkonstling upphöjd till skönhetsnorm, en ohämmad orgie i smaklöshet.

Det är en estetisk kritik av ett samhälle som vältrar sig i fulhet. I förlängningen är kritiken politisk och ideologisk, helt i linje med Brecht syn på kapitalismens allomfattande fördärvlighet.

Ett pikant kuriosum är evenemanget Mahagonny Second Hand där föreställningens alla kläder och föremål säljs ut. Det är tänkt som ytterligare kritik av konsumtionssamhället och slå ett slag för hållbarhet och återanvändning.

Jesus var också en flykting

Idag säger vi grattis till John Maxwell Coetzee på hans 78-årsdag.

Jesus barndom

J.M. Coetzee

Övers: Ulla Danielsson

Brombergs

Sydafrikanske världsmedborgaren J.M. Coetzee är en författare som man aldrig vet var man har. Det gör hans författarskap spännande och hans romaner är ofta öppna för en mångfald av tolkningar.

I den senaste bok är redan titeln förbryllande, eftersom varken Jesus eller några direkta referenser till honom förekommer alls. Handlingen är istället en mild variant av en dystopi – eller möjligen utopi.

Flyktingar kommer till en obestämd plats på jorden, där talas visserligen spanska, men det kan vara precis var som helst. Immigranterna har bakom sig en farlig färd genom öknen, en vansklig resa med båt över havet, och sedan har de tillbringat en högst osäker tid i ett läger.

När de till slut släpps in i det nya landet blir de välvilligt men totalt själlöst mottagna. Låter oroväckande mycket precis som Sverige, men förmodligen är det sig likt på många andra ställen runt om i världen.

Det nya landet är ett på många sätt märkligt ställe. Det är en blandning av gammaldags och rent ut sagt primitivt, med mycket manuellt arbete, och direkta löneutbetalningar till arbetarna på fredag eftermiddag, samtidigt som det finns många avancerade samhällsförmåner, som gratis kollektivtrafik och bostadstilldelning för alla.

Hela samhället genomsyras av en förnuftig och praktisk inställning till livets alla sidor, även de känslomässiga. Allt är behärskat och blodfattigt, ingen svär, blir arg eller berusad, det är inga nyheter på radion, människorna ägnar sin fritid åt kurser och föreläsningar för att bli bättre medborgare, och kättja ”löses” genom terapi.

Alla nyanlända som kommer till det nya landet drabbas av minnesförlust, vilket säkerligen hänger på ett intrikat sätt ihop med hur samhället fungerar.

Romanen har många ingångar. Att den är en svidande kritik av hur vi i den rika världen hanterar flyktingströmmar är uppenbart. Men den kan lika mycket vara en kritik av tillväxtsamhället, välfärdspolitik, och även kristendom.

Och det är kanske just tolkningarnas mångfald som är det viktigaste budskapet.

Otrohet, lögner och en massa skratt

I mer än 20 år har Teaterspegeln i Örnsköldsvik roat med sina farsföreställningar. Förra året blev det av olika anledningar ett avbrott, men i år är man tillbaka med besked. Årets fars har den för genren kongeniala titeln ”Trassel”.

Pjäsen är skriven av den engelske farsmästaren Ray Cooney, en författare som Teaterspegeln har spelat tidigare, senast 2016 med den lilla pärlan ”Det stannar i familjen”.  Då fick handlingen en lokal anknytning och förlades på Örnsköldsviks sjukhus, nu blir sättningen inte lika lokal men fortfarande svensk. Den utspelar sig på Grand hotell i Stockholm, i en svit hyrd av ett mindre bemärkt statsråd i Stefan Löfvens regering (jojo!), och vars kättja står i omvänd proportionerlig relation till hans principfasthet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Högern marscherar mot demokratin

Idag är det årsdagen av bondetåget och borggårdstalet.

Den 6 februari 1914 fylldes centrala Stockholm av ditresta bönder. De var fler än 30 000, många iklädda folkdräkt, och de ställde upp landskapsvis när de avtågade mot slottet. Väl framme där uttryckte bondeståndets representanter sitt stöd för konungen i den ”farlig tid” som nu ansågs stunda.

Inte minst stödde man monarkens inställning i försvarsfrågan, där han, i motsats till den liberala regeringen, krävde en kraftig upprustning.

Kungen höll ett tal på borggården, det som kom att bli känt som borggårdstalet, där han tackade den svenske odalbonden, den sanne representanten för det äkta svenska folket, för stödet, och lovade att driva försvarsfrågan vidare.

Talet var skrivet av Sven Hedin, även om samtiden tillskrev det oftast Verner von Heidenstam. Att majestätet inte tilltroddes vara kapabel till sådana mäktiga intellektuella bedrifter var redan då helt givet. Men vid förra sekelskiftet saknades det inte litterärt begåvade tokstollar på högerkanten.

Det var naturligtvis politiskt helt ohållbart att kungen så flagrant gick emot regeringen i en tung politisk fråga. I borggårdstalet talade Gustav V om ”min armé”, och insinuerade att det var i själva verket kungamakten som var försvarets rättmätiga överbefälhavare. Och rent allmänt kunde inte talet uppfattas som något annat än ett bestämt hävdande av kungens maktanspråk.

Två dagar senare, den 8 februari, anordnade Stockholms arbetarkommun tillsammans med liberalerna en motdemonstration till stöd för regeringen. Det så kallade Arbetartåget, under ledning av Hjalmar Branting, samlade nästan dubbelt så många som bondetåget, men regeringen Staafs öde var ändå förseglat, och den avgick kort därefter. Den ersattes av en konservativ ”ämbetsmannaregering” under ledning av Hjalmar Hammarskjöld, sedermera ökänd som ”Hungersköld” (och som far till Dag Hammarskjöld).

Försvarsfrågan var bara en bricka i ett politiskt maktspel. Kungen försökte till varje pris hålla tillbaka inskränkningar i monarkins inflytande, och hade där en naturlig allierad i högern, som motarbetade demokratin.

Alliansen med bönderna var inte heller någon tillfällighet. Bönderna såg sin position som samhällsklass hotad, och började, efter tysk förebild, organisera sig politiskt. I Tyskland präglades bonderörelsen av en stark antisemitism, då böndernas båda huvudfiender – industrikapitalismen och socialismen – ansågs vara judiska. En reflex av denna uppfattning fanns länge också inom den svenska bonderörelsen.

Högern, oavsett om det är moderater – nya eller gamla – eller Centerpartiet, må förtränga och förvränga historien, faktum kvarstår att demokratin vanns trots och inte tack vare dem.

Det är alltid bra att veta vem som är vän och vem som är fiende.

Han skildrade Nazityskland ur ett grodperspektiv

Idag är det Hans Falladas dödsdag. 

Ensam i Berlin

Hans Fallada

Övers: Knut Stubbendorff/Per Lennart Månsson

Lind & Co, 2012

Hans liv var som en dålig äventyrsroman. 18 år gammal ska han begå självmord tillsammans med en kamrat, pakten maskeras som duell (!), kamraten dödas men han själv överlever, trots att han försöker bättra på försöket med ett skott i eget bröst. Han relegeras från gymnasiet, och hamnar på mentalanstalt. Året är 1911.

Drygt tio år senare blir det första vändan i fängelse för förskingring. Under hela sitt liv lider han av alkohol- och drogmissbruk.

1932 får Hans Fallada sitt litterära genombrott med romanen *Hur ska det gå för Pinnebergs?* (titeln på svenska är tam, mycket bättre i original, *Kleiner Mann – was nun?* ungefär ”Hur ska det gå nu lille man?”). Huvudpersonen Johannes Pinneberg jobbar på ett varuhus, efter att ha fått sparken som bokhållare. Det är början av 30-talet i Tyskland, och det råder svår kris, med skenande inflation av astronomiska dimensioner som berövar pengar all dess värde inom loppet av en eftermiddag, och där arbetslösheten är gigantisk, ett helt folk står utan arbete.

Weimarrepublikens försök till lösningar är desamma som överallt annars – budgetåtstramningar och sociala nedskärningar – med förödande resultat.

Det börjar ganska bra för Pinneberg, tills det dyker upp en typ, som vi idag skulle kalla för ”rationaliseringskonsult”. Det räcker inte att vara trevligt och kunnig, det gäller att visa upp resultat också! Hur mycket har du sålt för? Jaså, så lite, inte bra.

Pinneberg blir förstås av med jobbet under förnedrande former, och sedan börjar en Golgatavandring genom krisens Tyskland. Det är en roman om vad som händer när arbetarklassen berövas hopp när arbetsmarknaden blir en djungel där människor ställs mot varandra, när den lägre medelklassen knuffas neråt och görs medellös och det råder ständig osäkerhet i samhället, om hur nazismen växer fram. Det är enligt min mening fortfarande den oöverträffade skildringen av 30-talskrisen och de mekanismer som gör nazismen möjlig.

Efter nazisternas maktövertagande 1933 väljer Fallada att stanna kvar i Tyskland, trots att han vid åtminstone ett tillfälle har väskorna packade. Det ådrar honom massiv kritik från författarkollegor, främst Thomas Mann.

Hans liv i Nazityskland är komplicerat, de nya makthavarna betraktar honom med stor misstänksamhet. Han arresteras av Gestapo efter en angivelse för antinazistiska aktiviteter, och tillbringar en vecka i häkte. Efter det väljer han att ”ligga lågt”, han skriver en roman om Weimarrepublikens kaos, som faller bland annat Goebbels i smaken, annars blir det mest trivial underhållningslitteratur.

I början av 1945 görs han till borgmästare i staden Feldberg i Mecklenburg av den framryckande Röda Armén. Sedermera flyttar han till östra Berlin, och fortsätter sin författarbana. I februari 1947 dör han 53 år gammal, uppenbarligen i sviterna efter sitt alkohol- och drogmissbruk.

Kort före sin död avslutar han romanen *Ensam i Berlin* – inte heller det en lyckad titel jämfört med tyska originalets *Jeder stirbt für sich allein* (ungefär ”Alla dör i ensamhet”. Boken är en skoningslös uppgörelse med naziståren, skriven med våldsam vrede och ohämmat avsky. Enligt Falladas biograf Jenny Williams skrevs boken på 24 dagar, ingen dålig bedrift, inte minst med tanke på att det är ett mastodontverk på över 600 sidor. När den nu ges ut på nytt i Sverige, i en reviderad och moderniserad utgåva, är det en viktig kulturhistorisk gärning, och som, dessvärre tvingas jag konstatera, kommer också mycket rätt i tiden, med en kuslig aktualitet.

Handlingen i romanen tar sin början 1940, 15 år efter de händelser som skildras i ett annat mästerverk, *Berlin Alexanderplatz*. Det är ganska mycket samma kvarter i Berlin, och samma miljöer, men med den stora skillnaden att de obskyra existenser som befolkar Döblins roman har nu erövrat makten och är den nya nazistiska regimens stöttepelare. I det nya Tyskland frodas småtjuvarna, hallickarna, utpressarna, fuskarna och förskingrarna. Det är den tidigare krisens förlorare som nu ger igen.

Skräck och rädsla regerar samhället. Det väldiga terrormaskineriet har ögon och öron överallt, och en felaktig kommentar, en vits, minsta antydan till kritik, varje snedsteg på den rätta ideologins utstakade väg kan få tämligen brutala konsekvenser. Alla är ständigt misstänkta, alla kan bli offer för statens hänsynslösa terror.

Samtidigt är stödet för regimen ganska kompakt. Segern mot Frankrike firas just med stor entusiasm.

Det är bara paret Quangel som inte deltar i den allmänna segeryran. Deras ende son har nämligen stupat där någonstans i Frankrike. Hela deras värld rasar samman, och dessa ”vanliga människor”, hittills tämligen viljelösa medlöpare, förklarar krig mot den nazistiska staten. Det kan naturligtvis bara sluta på ett sätt.

Romanen berättar en dubbelbottnad historia. Quangels motståndshandlingar är egentligen ganska futtiga, deras effekt är försumbar, de ändrar i grunden ingenting. Samtidigt vill Fallada säga att motståndet är trots sin omöjlighet en absolut nödvändighet. Hade fler vågat hade kanske betydelsen kunnat vara mycket större.

Paret Quangel är inte heller några endimensionella hjältar. I all sin inte-lägga-sig-i-mentalitet är de försiktigt positiva till nazismen, och innehar rent av små förtroende poster i olika pronazistiska organisationer. Han är dessutom en inte alltför sympatisk personlighet.

På samma sätt som *Hur ska det gå för Pinnebergs?* visar på nazismens framväxt på en banal vardaglig nivå, långt bortom Weimarrepublikens sjudande kaos, håller *Ensam i Berlin* fram bilden av Nazityskland ur ett grodperspektiv. Här finns inga taktfasta marscher, bombastiska tal, ingen utstuderad ondska, bara trångsynt fördomsfullhet, småskuren opportunism, sjaskigt profithunger och brutal enfald.

Ett samhälle som inte löser sina kriser slutar alltid förr eller senare i katastrof.

Generös och varierad kulturnatt i Härnösands domkyrka

Kulturnatten var ett uppskattat evenemang i Härnösand på 90-talet. Nu gör man åter ett nytt försök att blåsa liv i den fina traditionen.

På fredag kväll var dags igen i Domkyrkan.

Läs hela texten i Allehanda.se

Populär kommissarie kommer tillbaka

Idag skulle Henning Mankell ha fyllt 70 år. Uppvaktar med en lagom kritisk recension.

Den orolige mannen

Henning Mankell

Leopard, 2009

År 1982 drabbades Sverige av u-båtshysteri. Alla såg periskop längs med våra kuster, nattvandrare hörde dieselmotorer, fiskare fick underliga föremål i sina nät. Allt var ändå inte enbart hjärnspöken, i Hårsfjärden hade den svenska marinen lokaliserat en u-båt, som stängdes in enligt konstens alla regler, och skulle tvingas upp. Det väckte lika mycket förvåning som löje när u-båten plötsligt var spårlöst borta.

Naturligtvis ställdes det frågor, det gissades och det spekulerades. Spionmisstankarna florerade. Palmehatet nådde nya höjder. Och inte helt oväntat hamnade fallet till slut i knät på en svensk litteraturkommissarie.

Kurt Wallander har varit borta i tio år. Henning Mankells omåttligt populära deckare om kriminalkommissarien från Ystad har sålts i över 30 miljoner exemplar och översatts till fler än 40 språk. Flera har filmatiserats. 

Böckerna är mycket välskrivna. De innehåller en bitvis skarp samhällskritik i radikal anda, men är samtidigt tillräckligt kverulantiska för att kunna tilltala läsare med olika politiska uppfattningar. Det är mycket resignerat ”vart är det här landet på väg-gnäll” i bästa det-var-bättre-förr-anda. 

För en utländsk läsare kan säkerligen också den glåmiga skånska miljön te sig synnerligen exotisk.

Nu är Wallander alltså tillbaka, och ska man tro författaren – vilket man förmodligen inte ska göra – är det för absolut sista gången. Wallander har hunnit bli 60 år, han har flyttat ut på landet, hans hälsa krånglar, han har dödsångest, han plågas av ensamhet, och upplever korta stunder av vad som hotfullt påminner om Alzheimer. Det regnar mycket hela romanen genom, och det ekar från många trista hotellrum.

Ljuspunkten i Wallanders tillvaro är dottern, som väntar barn med en man som lämpligt nog är son till ett högt uppsatt sjöbefäl, den aristokratiske von Enke, som lämpligt nog var mycket aktiv under u-båtsjakterna, och mycket engagerad i debatten som följde. 

Dessvärre är det mycket som är ”lämpligt nog” i boken, det konstruerade lyser genom, och ökar knappast trovärdigheten.

von Enke, och senare hans hustru, försvinner, och Wallander ägnar sin välbehövliga semester åt att leta efter de försvunna. Sökandet formar sig till en tillbakablick på hans eget liv, samtidigt som Sveriges efterkrigshistoria rullas upp. Det kalla kriget kastar långa skuggor, och den politiska domen är skoningslös. Svenska politiker har fört sitt folk bakom ljuset och decennier igenom slagit blå dunster om neutralitet och alliansfrihet i deras ögon, när vår utrikespolitik i själva verket helt och hållet har gått i USA:s ledband. Högerextremism, ryssfobi och Palmehat frodades inom de militära kretsarna, som inte tvekade att överlämna det allra hemligaste till amerikanerna. Den annalkande finanskrisens varningslampor börjar blinka i kulisserna, och slutet blir både blodigt och dramatiskt.

Det är en mycket politisk bok som Mankell har skrivit. Därför är det inte särskilt lyckat att hans hjälte skildras som en person som är inte bara politiskt monumentalt naiv, utan också okunnig på politikens område på ett sätt som trotsar all trovärdighet. Även om jag kan förstå att författaren ville kontrastera den lilla människan som står förvirrad och fåkunnig mot det stora etablissemanget, behövde han inte göra Wallander till en fullständig idiot.

Boken har sina poänger, tyvärr kan läsaren ana sig till dem ganska snabbt redan i början. Sedan dröjer det inte länge förrän de blir alldeles övertydliga, och upprepas med monoton envishet. 

Romanen är välskriven, Mankell är en god berättare, och man har inte tråkigt. Men frågan är om det verkligen motiverar drygt 500 sidor. Det kanske är dags att göra allvar av löftet att låta Kurt Wallander vila i frid.

Nog nu som räcker länge

Idag är det sex år sedan Wislawa Szymborska gick bort. Dagen till ära en recension av hennes sista diktsamling.

Nog nu

Wislawa Szymborska

Övers: Anders Bodegård

Ellerströms

Sorgen över en bortgången författare är aldrig större än glädjen över dennes efterlämnade verk.

Sommaren 2011 åkte den åldrande Wislawa Szymborska, nästan 90 år gammal, upp till Tatrabergen för att arbeta med en diktsamling, realistiskt sett hennes sista. Den fick den symboliska titeln ”Nog nu”. Meningen var att samlingen skulle innehålla 18 dikter, det blev 13. Szymborska gick bort i februari 2012, och fick aldrig se den färdiga diktsamlingen.

Även om man kan sörja de oskrivna dikterna, är det ändå bättre att glädja sig åt de skrivna. Och det finns det all anledning att göra.

I ”Nog nu” finns alla välbekanta element i Szymborskas poesi, men nu kanske djupare och samtidigt skrivna med en lätthet som blir direkt omtumlande för läsaren. Lättheten är naturligtvis illusorisk, det krävs decennier av skrivande för att orden ska kunna sitta där som av sig själva.

Det finns en självklar koppling hos Szymborska mellan stort och smått, mellan det triviala och det upphöjda, en konkretion med en närhet till det vardagliga, som hon på ett vidunderligt sätt förmår att i en slutkläm, nästan som i förbifarten, omvandla till drabbande visdom.

Hennes poesi präglas av den hyllade författarens och den mogna människans självdistans och självironi, som i dikten ”Till min egen dikt”. Hon väjer inte heller för självrannsakan och hävdar sin rätt till skepsis och tvivel; ”Kommer inte mangrant/Samlas inte i skaror/Deltar inte massvis/Firar inte högljutt.”

Vi befinner oss långt från hyllningsdikter till Stalin.

Hon är skoningslös mot de tvärsäkra, människan är högst ambivalent och hennes hand ”..räcker gott och väl/till att skriva ’Mein Kampf’/eller ’Nalle Puhs hörna’.” Livet är komplext, för även om ”Det finns kataloger över kataloger/…/Brev med anledning av brev/Ord att förklara ord med.”, så ”.. i slutändan finns/okunskap om okunskapen/och händer som städslats att två sina händer.”

En pessimistisk accent, men den uppvägs av en härlig kärleksdikt, med glödande erotik, men också insikten om att döden är en ofrånkomlig del av livet, något som Szymborska ger uttryck för med en unik språkglädje och uppfinningsrikedom.

Anders Bodegårds översättning är som vanligt kongenial, välavvägd i sin trohet mot det polska originalet, samtidigt som det är njutbar poesi i svensk språkdräkt.

”Nog nu” är en tunn bok med korta dikter. Underbart är kort. Och det räcker länge.