Romaner och berättelser

En odemokratisk nobelpristagare på högerkanten med en stark förmåga att skildra samhällskonflikter

Idag fyller Mario Vargas Llosa år. Min relation till honom präglas av ambivalens, han är en fantastisk författare, men en usel politiker.
Här några ord om hans författarskap mot bakgrund av Nobelpriset.

Nobelpriset i litteratur är världens förnämsta litterära utmärkelse, ett slags VM i litteratur. Grunden till Nobelprisets prestige finns i prissummans storlek, den historiska kontinuiteten och naturligtvis kvaliteten på pristagarna.

Det sistnämnda är långt ifrån oproblematiskt. Listan på framstående författare som inte har fått priset är minst lika lång som den över sin tids tillfälliga storheter som har försvunnit in i barmhärtighetens totala glömska.

Den manliga dominansen är ett stort problem. De kvinnliga författarna är kraftigt underrepresenterade, och det urholkar prisets värde.

Också överrepresentationen av Europa och Nordamerika har börjat uppfattas alltmer som problematisk och besvärande.

Nobelpriset skiljer sig från andra pris genom att det belönar ett livsverk, ett författarskap och inte en bok. Därför tilldelas priset ofta till tämligen ålderstigna författare, och utsätts för den helt irrelevanta kritiken att det är ”för sent”. Så är fallet med årets pristagare, men det ligger nära till hands att misstänka att det egentligen är andra överväganden som ligger bakom kritiken.

De flesta pristagare brukar väcka starka känslor och bli föremål för varierande grad av politisk kritik. Litteraturen finns inte i ett vakuum och den är alltid i någon mening politisk. Bra litteratur berör och engagerar, och det är därför ofrånkomligt att Svenska Akademiens val leder ofta till häftiga debatter. 

Om man inte som Jan Myrdal föredrar att avfärda Nobelpriset som ett borgerligt jippo.

Årets pristagare Mario Vargas Llosa från Peru utgör inget undantag, även om det mer tycks vara personen och hans politiska gärning än författarskapet som väcker den ilskna kritiken.

Ingen av hans kritiker har på allvar ens försökt att ifrågasätta hans stora kvaliteter som författare. Det är inte särskilt förvånande. Vargas Llosa kan lätt räknas till en av världens absolut främsta berättare, med ett otroligt stort register, och med en påtaglig politisk närvaro.

Det första jag läste av Vargas Llosa, det bör tilläggas att det var 70-tal, och jag läste mycket annat latinamerikanskt överhuvudtaget vid den tiden, var Pantaleón och soldatbordellen. Det är en svidande vidräkning med militär byråkrati och stupiditet i största allmänhet. Samtidigt är ett komiskt litet mästerstycke, och Vargas Llosa uppvisar sin förmåga att använda olika litterära grepp för att åstadkomma en finurligt konstruerad helhet.

Kritiken mot de militärt präglade manlighetsidealen finns ju redan i hans första roman Staden och hundarna, som bygger på hans egna erfarenheter från en kadettskola, dit han skickades av sin far för att ta ur honom det som familjen uppfattade som ett fjolligt litteraturintresse. Skolan blev en traumatisk upplevelse för den unge Mario, och ända sedan dess har hans författarskap rört sig i spänningsfältet mellan den manlighetskultur han faktiskt är uppvuxen med och i, och denna kulturs förödande konsekvenser. Det gör Vargas Llosa till en författare som är betydligt mer medveten om könsmaktsordningens betydelse än de flesta andra av hans latinamerikanska författarkollegor.

Liknande teman behandlas i novellsamlingen Valparna.

När Staden och hundarna kom ut möttes den av en översvallande positiv kritik. Den peruanska militären lät sig dock inte imponeras, och ordnade ett bokbål med ”landsförrädarens” debutverk.

Av en helt annan kaliber är Vargas Llosas andra roman Det gröna huset. Den är mycket intrikat uppbyggd, med flera skikt av platser och tidsplan som går in i varandra på ett sinnrikt sätt. Känslan av instängdhet är närmast total, och även om det är en fascinerande roman, minns jag den som en tung, klaustrofobisk, ja nästan skrämmande läsning. Våldet upprepar sig ständigt, och det finns ingen försoning. Vargas Llosas kanske mörkaste verk.

Då håller jag Vargas Llosas andra storverk Kriget vid världens ände betydligt högre. Den utspelar sig i Brasilien, långt bort från storstaden och civilisationen. En messiasfigur drar igång en religiös väckelse och en social revolution, och får snabbt ett allt starkare stöd bland bönder, fattiga, banditer, all världens fördömda, inte minst kvinnor. Det är en fascinerande studie i den sociala mobiliseringens många irrgångar, men också med tydliga religiösa inslag – något annars ovanligt för Vargas Llosa – det handlar mycket om skuld och försoning, ånger och förlåtelse.

Rebellernas kristet-kommunistiska samhälle krossas obarmhärtigt av statens våldsapparat, men Vargas Llosa tycks mena att minnet av det som varit lever kvar och kan bli till ett framtidens frö, ett nederlag som ska leda till framtida segrar. Det är onekligen en mycket marxistisk tanke, skriven vid en tid då han uppenbarligen redan är på väg bort från sina tidigare vänsterståndpunkter.

En annan intressant aspekt i romanen är författarens alter ego. Det är Journalisten som följer hela historien nästan ända från början. I ett tidigt skede får den kraftigt närsynta figuren sina glasögon krossade, och under hela den tid han är med ser han knappt någonting, och är så gott som helt beroende av hjälp från andra, framför allt en kvinna som han åtrår, och som föraktar honom.

Det är tydligt att den uppblåste Mario kan ibland visa upp en förvånande ödmjukhet.

En annan favorit, visserligen av en helt annan tyngd, men annat vore å andra sidan att begära för mycket, är Tant Julia och författaren, där han sin vana trogen bryter mot tabun och konventioner. Men framför allt är det ett komiskt mästerverk, förmodligen den roligaste bok jag någonsin har läst. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som någonsin har tittat på en tv-såpa.

Det är typiskt för Vargas Llosas sätt att arbeta med ett brett register av uttrycksmedel, allt från modernismens sofistikerade strukturer till populärkulturens enkla knep. Det ger hans författarskap både djup och bredd.

Slutligen en liten personlig favorit. Det är den korta romanen Berättaren. Den handlar om hur en liten indianstam i Amazonas håller på att duka under i den synnerligen ojämna kampen mot moderniteten och ”utvecklingen”. Med det lilla folket går det också under ett språk, och en kultur. På ett osannolikt intrikat sätt lyckas Vargas Llosa väva in Förintelsen in i historien. Det är starkt och det berör. Framför allt kontrasterar det mot Vargas Llosas häpnadsväckande hjärtlösa uttalanden om minoritetsspråk, urinvånare och ”utveckling”.

Engels talade om ”realismens triumf” (det var om Balzac). Man kan ta det begreppet vidare och tala om ”litteraturens triumf”. Vargas Llosa vore ett typexempel. En odräglig besserwisser, med avskyvärda politiska idéer och en tveksam demokratisk hållning, men vars litterära talang ger honom en förmåga att skildra samhällskonflikter och dess aktörer på ett pregnant sätt, samtidigt som han förmår att gå utöver sig själva och sina egna småaktiga begränsningar.

Magnifik dödsmässa sattes upp i Nordingrå kyrka

Mozarts Requiem tillhör musikhistoriens mest spelade verk. Den är ett stycke fantastisk musik, dessutom kastar dess tillkomst och genomförande ett dramatiskt ljus på Mozarts intensiva liv och förtidiga död.

Läs hela texten i Allehanda.se

Författare i Västernorrland

"Polsk, judisk, svensk, skribent och författare. I den ordningen beskriver Grzegorz Flakierski sig. Han som kom till Sverige 1969 när antisemitism gjort det svårt för judar att leva i Polen. Då var han 13 år."

Har blivit presenterad på Region Västernorrlands hemsida.

Läs hela presentationen här: Region Västernorrland

Foto: Daniel Håkansson

Romaner och berättelser

En litterär fascination inför teknikens och vetenskapens potential

Idag är det Jules Vernes dödsdag. Han har postumt fått ett erkännande som säkert skulle ha glatt honom. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.

Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning - födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.

Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, teven också, även om den sände via tråd. Vernes "ingenjörspoesi", som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen att fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.

Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.

Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.

Alla personerna hos Verne är "hederliga gossar" oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.

1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.

Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev "det känns som om jultomten var borta". Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.

Ett urval av Jules Vernes romaner:
En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier

Heltäckande men kontroversiellt om andra världskriget

För ett år sedan öppnade i Gdansk museet om andra världskriget.

Ett väldigt rödfärgat betongblock som lutar och ser ut som ett utbombat hus dränkt i blod syns på långt håll i den tomma, nästan ödsliga och sterila miljön som omger museet om andra världskriget i Gdansk som öppnade i mars 2017.

5000 kvadratmeter utställningsyta har placerats flera våningar ner i underjorden, vilket äger sin egen symbolik.

Museets uttalade ambition är att skildra andra världskriget i dess helhet, här ska presenteras både förövare och offer, militärer och civila, greppet är globalt med utställningar från länder och fronter i flera världsdelar, även om mycket oundvikligen handlar om Polen.

Bakgrund tecknas till krigsutbrottet, och även efterspelet får en del utrymme.

Tyngdpunkten ska ligga inte så mycket på militära slag och det politiska spelet utan mer på civilbefolkningens svåra vardag och lidande.

Utställningen innehåller förvisso en hel del militaria, en äkta Sherman stridsvagn och en sovjetisk T-34, bomber, vapen och uniformer, men det finns så mycket mer. Skakande bilder från koncentrationsläger, en exakt kopia av ett skyddsrum i London, porträtt av mördade människor, vardagsföremål, propagandaaffischer och bisarra kuriositeter som tyska julgransprydnader med hakkors på.

Många av utställningsföremålen är helt unika och har skänkts till museet av privatpersoner.

Stora delar av utställningen är interaktiva, det är mycket professionellt rakt genom, berörande och informativt.

Sedan museet öppnade den 23 mars har publiktillströmningen varit mycket god, med besökare från hela Polen men även från utlandet. Mottagandet har varit genomgående mycket positivt.

Men historien handlar alltid om nutiden. Den högernationalistiska polska regeringen är inte nöjd med museets utformning, det är inte tillräckligt patriotiskt, och lägger alltför lite vikt vid det polska folkets heroiska motstånd och martyrium. Med sin vanliga klåfingrighet har regeringen redan bytt ut museichefen mot en föga meriterad men partitrogen person.

Han har rivstartat med att låta meddela att flera ändringar av museets innehåll är på gång, än så länge oklart vilka, men det finns anledning att befara det värsta.

En fingervisning ges av det faktum att andra världskriget-museet har slagits ihop med det så kallade Westerplatte-museet. Kruxet är bara att det museet inte finns ännu, det befinner sig fortfarande på planeringsstadiet. Syftet med det är att hylla försvararna av den lilla polska militärgarnisonen på udden Westerplatte strax utanför hamnen i Gdansk precis i början av kriget i september 1939 där de höll stånd i en vecka mot överlägsna tyska styrkor.

Det är en ikonisk händelse i polsk historia från andra världskriget, det ståndaktiga hjältemodet mot övermakten.

Protesterna har inte låtit vänta på sig, och flera av de personer som har skänkt föremål till museet hotar nu att ta tillbaka dem.

Innehållet kan naturligtvis alltid diskuteras. Själv störde jag mig på att Nazityskland och Sovjet jämställdes, och att Sovjets roll för att vinna kriget tonades ner.

Men det går inte att förneka museets ambition att ta ett helhetsgrepp på kriget, vilket gör det till en tämligen unik institution. Man väjer inte heller för kontroversiella ämnen som polsk antisemitism och den tyska civilbefolkningens lidande.

Förmodligen är det en del av problemet. Till och med det lilla som tas upp i utställningen blir alldeles för mycket och kränker å det djupaste den polska chauvinismens ack så känsliga själ.

Regeringen angrepp på andra världskriget-museet är en del av de reaktionära försöken att kontrollera det fria kulturlivet, och ett led i den process som urholkar demokratin i Polen.

Romaner och berättelser

Landet utan kultur och lögnen om staden

Littfests adelsmärke är ett brett program av hög kvalitet. Här finns stort utrymme för spännande seminarier, intressanta samtal, insiktsfulla diskussioner.

Och till skillnad från till exempel Bokmässan i Göteborg finns i Umeå mycket litet kommersiellt tingeltangel. I år var det visserligen fler utställare än någonsin tidigare, men de flesta var litterära sällskap, små förlag och ambitiösa kulturtidskrifter.

Läs hela texten i Allehanda.se

Långt borta men ändå nära

Idag fyller Bobby Orr 70 år. Han föddes i den lilla staden Parry Sound i norra Ontario, och jag råkade komma dit i höstas.

Parry Sound är en liten stad i norra Ontario, Kanada. Här bor drygt sex tusen människor, något fler om man räknar in den omgivande landsbygden. Landskapet påminner en hel del om våra trakter, visserligen inte lika kuperat, men det är vidsträckta områden med mycket blandskog, många sjöar, och klippor i skiftande bergsarter.

Mest känd är den lilla staden som födelseorten för hockeylegendaren Bobby Orr, något som Parry Sound verkligen slår mynt av, bland annat ståtar staden med Bobby Orr Hall of Fame, en iögonfallande byggnad i utkanten av stan i rustik stil. Den är en del av Charles W. Stockey Centre for the Performing Arts, ett för en så liten ort synnerligen imponerande kulturhus.

Där pågår ständigt diverse aktiviteter, och inte enbart idrottsliga sådana. Lilla Parry Sound har ganska höga kulturella ambitioner, och här arrangeras bland annat Festival of the Sound, en festival för klassisk musik, en drakbåtsfestival, och en festival för gatumusikanter.

Parry Sounds befolkningsutveckling följer en märklig väg. Antal människor ökar explosionsartat i början av 40-talet, med över 60 procent till 5700 invånare, mest beroende på krigsindustrin med kordittillverkning som kommer i gång i det närbelägna Nobel – mycket riktigt och en smula ironiskt döpt efter Alfred.

På 50-talet sjunker befolkningstalen som väntat, för att åter gå upp på 60-talet. Sedan blir det en snäll berg-och-dalbana, lite upp och lite ner, till invånarantalet stabiliseras någorlunda på 2010-talet.

Numera finns det strängt taget ingen industri i regionen, utan den huvudsakliga inkomstkällan för de flesta i Parry Sound är turism och rekreation. Det vackra landskapet, den orörda naturen med många nationalparker, lockar hit stressade storstadsbor i jakt på avkoppling och naturupplevelser.

Det är bara drygt två timmars bilkörning från Toronto, vägnätet är mycket bra, och det går även buss hit.

Gästerna från metropolen bidrar naturligtvis till Parry Sounds ekonomi, men eftersom de inte skattar där förblir skattebasen tämligen begränsad. Myndigheterna arbetar hårt för att få människor att bosätta sig i Parry Sound. Med blandad framgång.

Parry Sounds politiska styre har länge motarbetat på olika sätt etableringen av stora kedjor i staden. Det höll inte i längden och nu finns de där, Walmart, Home Depot och de mer hemvävda kanadensiska jättarna som Dollarama, Mark´s och Canadian Tire.

Där man till osannolikt låga priser kan köpa alla de produkter av usel kvalitet som man inte behöver.

Och alla de negativa konsekvenser som man befarade har besannats fullt ut. Lokalhandeln blöder, flera butiker i stan har tvingats slå igen, och den lokala köpgallerian, stadens desperata försök att hålla stånd mot kedjornas jättar, har förvandlats till ett ödsligt öken där de fåtaliga besökarnas steg ekar ödesdigert när de förkunnar det dystra nederlaget för lokalhandeln.

Långt borta men ändå nära. Det kan vara värdefullt att hålla i minnet att vi är långt ifrån ensamma om många av våra problem. Och kanske också lära av varandra.

Den mest amerikanske författaren

Idag fyller Philip Roth år. Grattis!

Philip Roth räknas som en av de mest inflytelserika amerikanska författarna under 1900-talet. Han har skrivit ett 30-tal romaner, och fått i stort sett alla litterära utmärkelser som går att få: National Book Award, Pulitzer, PEN/Faulkner, MAN Booker, med flera. Utom Nobelpriset, och 85 år fyllda lär han aldrig få det heller.

Han debuterade 1959 med *Farväl, Columbus* 1959 (svensk översättning 1963). Den innehåller en kortroman och fem berättelser, handlingen är förlagd till Roths födelsestad Newark i New Jersey, något som återkommer regelbundet i de flesta av hans senare romaner, och även tematiskt pekar debuten ut den ämnesinriktning som Roths författarskap kom att ägna sig åt.

Det är konflikten som uppstår i konfrontationen mellan den emanciperade invandraren och Den Amerikanska Drömmen. Roth skildrar insiktsfullt och empatiskt men samtidigt kritiskt med en satirisk knorr processen när invandrare, eller rättare sagt deras barn och barnbarn, frigör sig från den tidigare gruppidentiteten och hamnar i individualismens hemlöshet.

Roth är dessutom en radikal författare, och det finns alltid ett tydligt klassperspektiv i hans litterära verk.

Miljön är Newarks judiska kvarter, och det är typiskt för Roths hela författarskap, han utgår från det nära och välbekanta för att skildra något mycket större, genom den judiska gruppens prisma belyser han hela det amerikanska samhället med alla dess motsättningar.

På ett sätt är Philip Roth en mycket judisk författare, och han har alltid varit mycket kontroversiell i det amerikansk-judiska samhället, och anklagats för antisemitism och att vara ”självhatande”, men han är paradoxalt nog också den mest amerikanska författaren, åtminstone under 1900-talet.

Politiken är ständigt närvarande i Roths romaner. Också i de böcker som är mer kända för sina råa sexskildringar, som i genombrottsromanen från 1969 *Portnoys besvär* (på svenska 1974), en bok som väckte mycket ont blod och var bannlyst på många bibliotek i USA, eller *Sabbaths teater* med dess karnevaliska cynism, finns satir över den amerikanska stormaktspatriotismen, och inte minst besvikelsen över hur idealen från New Deal-eran övergavs under efterkrigstiden.

Roth bästa böcker är enligt min mening hans mest explicit politiska, det är den så kallade ”American trilogy”, som sveper genom hela det amerikanska 1900-talets politiska motsättningar. *Gift med en kommunist* skildrar McCarthys häxjakter under 50-talet. *Amerikansk pastoral* tar upp 60-talets sociala oro och politiska kaos som kulminerar i Watergateskandalen.

*Skamfläcken* är min favorit i trilogin. Det är historien om en man som egentligen är afroamerikan men så pass ljushyllt att han framgångsrikt låtsas vara vit och judisk, i en riktigt elegant fanonsk vinkning. Inte ens hans egen familj känner till sanningen. Det slutar, inte helt oväntat, i katastrof, och huvudpersonen Coleman Silk blir pikant nog anklagad för rasism.

Det är en mästerlig skildring av rasismen i USA, nästan i klass med Faulkners bästa. Men också här knyter Roth an till sitt författarskaps dialektiska utgångspunkt i identitetsproblematiken. Coleman Silk skapar sin egen identitet, han tar saken i egna händer som det anstår en sann amerikansk hjälte, en self made man, men resultatet blir inte den utlovade framgången.

För Roth är identiteten inte något fast fixerat, den är föränderlig, och kanske finns det ingen alls. Han inte bara problematiserar identiteten som sådan, han ifrågasätter i förlängningen själva begreppet.

Inte utan en stor aktualitet för oss idag är romanen *Konspirationen mot Amerika*. Det är en kontrafaktisk berättelse om hur flygarhjälten, tillika antisemiten och nazistsympatisören, Charles Lindbergh vinner presidentvalet 1940. Han sluter fred med Nazityskland, och påbörjar en rad diskriminerande åtgärder riktade mot judar.

Här finns inga marscherande stormtrupper, ingen Förintelse som hotar, apokalypsen är någon annanstans och angår inte oss. Här är det demokrati, fred, ordning och reda. Och en smygande känsla av utsatthet och rädsla.

2012 berättade Roth att han ska sluta skriva, och då han inte är någon kverulantisk grafoman ute efter PR utan en författare med integration finns det all anledning att ta hans beslut på allvar.

Hans senaste och tillika sista roman *Nemesis* utkom 2010 och finns nu i svensk översättning. Det är ett värdigt avsked av en stor författare. Vi är än en gång i Newarks judiska kvarter, året är 1944, och en polioepidemi bryter ut. Paniken sprider sig, man letar syndabockar, och i det hårt segregerade samhället pyr etniska motsättningar under ytan.

När huvudfiguren Bucky Cantor, en atletisk ung man som på grund av ett gravt synfel inte får ta värvning och kämpa mot nazismen, drabbas av förlamning kan han inte hantera krocken mellan sin olycka och sina plikt- och mansideal, och försmäktar resten av sitt liv i självvalt elände.

Han är maktlös mot tillfälligheternas spel, det är slumpen, ”det oförutseddas tyranni”, som styr våra liv. Det kan låta deprimerande fatalistiskt, men en alternativ tolkning är möjlig. Etnicitet, könsroller, sociala hierarkier är ingenting annat än konstruktioner som vi råkar hamna i utan egen förtjänst eller förskyllan. En annan värld är möjlig, och det skapar en frihetsdimension.

Philip Roth brukar med gillande citera Kafkas uttalande: ”Meningen med livet är att det tar slut.” Det gäller förmodligen meningen med författarskap också.

Littfest 2018

Idag börjar Littfest. Jag kommer till Umeå imorgon fredag, och har med mig böcker till försäljning om någon är intresserad.

Konfliktens katastrofala konsekvenser

Alla floder flyter mot havet

Dorit Rabinyan

Övers: Rose-Marie Nielsen

Norstedts

Pojke möter flicka och ljuv musik uppstår. Det har hänt förut, många gånger, ibland går det bra, ibland inte. För Liat och Hilmi är det emellertid kört ända från början.

Visserligen älskar de varandra passionerat, de delar gemensamma intressen, de skrattar ihop, på många sätt är de det perfekta paret. Men det finns ett litet problem, ja inte så litet, i själva verket oöverstigligt stort. Hon är nämligen israeliska, han palestinier.

Det är en klassisk Romeo-och Julia-situation med två älskande från var sitt motsatta läger. Rent allmänt gör ju verkligheten alltid intrång i människors liv, också de förälskade, men i samband med Palestinakonflikten ockuperar de yttre omständigheterna på ett brutalt och förödande sätt alla mellanmänskliga relationer.

I någon mening kan man säga att den fysiska, faktiska ockupationen har sin motsvarighet i en mental verklighet, som är minst lika destruktiv.

Liats och Hilmis kärlekshistoria är som ett grekiskt ödesdrama, de kan aldrig få varandra. De är båda medvetna om det, men kärlekens kraft driver de ändå vidare, och hindrar att de ger upp.

Den kanske värsta aspekten av den krassa politikens intrång i deras liv är att det förvägrar de rätten att vara individer, i förlängningen rätten att vara människa. Istället tvingas de att bli representanter för ett folk, en kultur och en religion. Det är ingenting annat än tribalism på en lite mer sofistikerad nivå.

Hon kan inte presentera honom för sin familj, han är ju inte ”ny pojkvännen”, han är palestinier!

Förrädiskt smyger sig stamtänkandet in i deras eget medvetande, manar till försiktighet med vad man säger, vilka ord och uttryck man använder. Och så småningom påverkar det också hur man ser varandra.

Dorit Rabinyan gestaltar både kärleken och konflikten känsligt och med äkta inlevelse.

Romanen bannlystes av Israels utbildningsministerium.

Den borde vara obligatorisk läsning, och inte bara i Israel.

Svindlande färd genom mänsklig komplexitet

Norrdans räds inte stora utmaningar.

Att omsätta Odysséen till en dansföreställning kräver enormt mycket av hela ensemblen. Norrdans lyckas – med ett blandat resultat.

Läs hela texten i Allehanda.se

Ebba Witt-Brattström hyllade Agrell

Alfhild Agrell spelade en viktig roll i det som kallas det moderna genombrottet i svensk litteratur. Men det dröjde mindre än ett decennium förrän hon, och flera av hennes kvinnliga författarkollegor, knuffades ut ur litteraturhistoriens finrum och förpassades till glömskans källare.

Om hur det gick till berättade den välkända litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström inför ett fullsatt Murberget.

Läs hela texten i Allehanda.se

Stor katastrof i litet land

Litet land

Gaël Faye

Övers: Maria Björkman

Norstedts

Burundi är ett litet land i Afrika, en plats som befinner sig oftast i skuggan av sina betydligt större grannar Zaire och Tanzania, och även det lika stora Rwanda. Och trots att Burundi har varit lika plågat av inhemskt våld och utländsk inblandning som de andra länderna är det sällan det uppmärksammas i världens medier. Därför har flera vågor av folkmord och etnisk rensning kunnat passera mer eller mindre obemärkt.

Elvaårige Gabriel i Gaël Fayes roman ”Litet land” har en europeisk pappa och hans mamma är tutsi. Hon är flykting från Rwanda, och har större delen av sin familj kvar där. Efter det ökända folkmordet på tutsier 1994 åker hon tillbaka för att leta efter sina släktingar, men det enda hon finner är död och förödelse.

Samtidigt skärps de etniska konflikterna i Burundi. Genom Gabriels barnperspektiv förmedlas våldets bisarra karaktär i all sin irrationella obegriplighet. I Burundi ger tutsier igen mot hutuer för vad deras stamfränder ställde till med i Rwanda. Zairer får sig en omgång också, de är ju ”egentligen” som hutuer. Och alla hatar de vita.

Grannar, medarbetare, gamla vänner ger sig på varandra. Och som Gabriel säger: ”Krig var kanske just det, att ingenting förstå.”

Han själv ställs inför krav att välja sida. Men in i det sista vägrar han att delta i vansinnet.

Det naiva och oförfalskade i Gabriels blick förmedlar en djup humanism, samtidigt som det gör det möjligt att förstå människor när de är som sämst.

Fin liten bok.

Förenar tradition med nyskapande

Idag är det årsdagen av uruppförandet av Rigoletto. Hösten 2015 spelades den på Norrlandsoperan i Umeå.

Rigoletto är den klarast lysande blomman i den mogne Giuseppe Verdis Treklöver med Trubaduren och La Traviata som de två andra yppersta blomstren. Efter ett mindre krig med censuren fick operan premiär i Venedig 1851 och blev omedelbart en sällan skådad succé. Det påstås att kvällen efter nynnade varenda gondoljär på arior ur operan. Sedan dess har Rigoletto spelats mer eller mindre oavbrutet på all världens scener.

En nyuppsättning av Rigoletto är på samma gång en satsning på ett säkert kort och en chansartad utmaning. Norrlandsoperan klarar balansgången med den äran, här förenas tradition med nyskapande på ett fruktbart sätt.

Handlingens förödande kritik av patriarkalt våld är uppenbar. Redan i inledningen bärs en kvinna in till hertigen som ett djur till ett slaktoffer, ackompanjerat av den mäktige mannens cyniska sång som i sexistisk anda hyllar den hejdlösa konsumismens lov med dess infantiliserade omedelbara behovstillfredsställelse som livets högsta mening. Valfrihet!

Men här finns också ett tydligt klassperspektiv. Även om alla sitter fast i hierarkins hämmande tvångsmönster är det skillnad på folk och folk, en del – ett fåtal – är vinnare, de många är förlorare. 

Hovnarrens skenbara frihet straffas på det mest grymma sätt, den sårade och förödmjukade fadern var en känsla som var Verdis egen, och gestaltningen har smärtans alla nyanser av svärta och förtvivlan.

Den enda ljuspunkten i denna ytterst mörka historia är dottern Gilda, men också hennes rena och oskuldsfulla kärlek är omöjlig och hon får betala för den med sitt eget liv.

Linus Fellboms scenografi är kongenial. Inspirerad av Holocaustmonumentet i Berlin går den i intensivt svart, med massiva block som snurrar runt, flyttas fram och tillbaka, bara för åter bilda samma klaustrofobiskt oöverstigliga mur.

Sånginsatserna är blandade. Teresia Bokors Gilda är föreställningens klart lysande stjärna med den rika värmen i sin koloratursopran. Hon drillar fram de mest änglalika toner så den gode Giuseppe ler brett i sin himmel.

Joachim Bäckström gör en imponerande insats som Hertigen med sin fenomenala förmåga att ligga högt hela tiden, även om han är nära att spricka ett par gånger.

Jag var inte lika förtjust i Fredrik Zetterströms Rigoletto. Hans dramatiska agerande är skickligt, men det är för mycket andningsteknik, och för mycket sångteknik över huvudtaget, och alldeles för lite personlighet.

Men det är en föreställning som bär upp sig själv. Den innehåller flera enastående arior, Questa o quella och Caro nome, bara för att nämna ett par mest kända, men det är duetterna som är operans musikaliska motor. Gilda! Mio padre och Hämndduetten mellan Gilda och Rigoletto lyfter operakonsten till helt nya nivåer.

Och direkt efter ariornas aria, La donna é mobile – den som enligt skrönan gondoljärerna gnolade dagen efter urpremiären – kommer en kvartett, fyra röster i fulländad harmoni som frambringar de mest sublima toner som en människa någonsin förmått att skapa.

Ukrainas stora nationalskald är också en rysk författare

Igår var det Taras Sjevtjenkos födesledag, idag är det hans dödsdag. En text från 2014:

Kan man förstå ett land genom dess litteratur?

Den 9 mars är det 200 år sedan den ukrainske författaren Taras Sjevtjenko föddes. Han anses vara den moderna ukrainska litteraturens och det litterära ukrainska språkets grundare, och han intar en särställning i Ukrainas nationella medvetande.

Sjevtjenko har fler statyer i Ukraina än Lenin, städer, gator, skolor och företag är namngivna efter honom, skolbarnen får än idag lära sig hans poesi utantill, och hans dikt ”Testamente” åtnjuter en status näst efter landets nationalsång.

Taras Sjevtjenkos eget livsöde är fascinerande, samtidigt som det återspeglar mycket av förhållanden i 1800-talets Tsarryssland.

Han föddes som livegen, och det var först när han var 24 år gammal som han kunde friköpas. Priset för hans frihet var 2500 rubel, och pengarna skaffades fram genom att den kände ryske konstnären Karl Brjulov auktionerade bort ett porträtt av poeten Vasilij Zjukovskij, målat speciellt för ändamålet.

Sjevtjenko engagerade sig i Kyrillos och Methodios-broderskapet, en panslavistisk organisation som strävade efter att förvandla det ryska imperiet till en federation av självständiga slaviska nationer.

Samtidigt publicerade han satiriska dikter, som hånade tsaren och hans familj.

Sjevtjenko fängslades och dömdes till förvisning och soldattjänst, vilket var liktydigt med en tortyrliknande tillvaro under sadistiska befäl som gjorde sitt bästa för att knäcka den uppstudsige ukrainske bondgrabben.

Han benådades efter nio år vid Uralbergen och nuvarande Kazakstan, men hans hälsa hade försämrats kraftigt, och bidrog till hans för tidiga död i mars 1861.

Som ett historiens hångrin är att livegenskapen avskaffades i Ryssland avskaffades nästan exakt samtidigt med hans död.

Taras Sjevtjenko är mest känd för sina nationalromantiska dikter som skildrar på ett nostalgiskt sätt ett idealiserat förflutet, med det fria kosacklivet i centrum. Det poetiska språket öser generöst ur det folkliga språkförrådets uttryck och vändningar, och tilltalet är starkt personligt.

Sjevtjenko skrev också mycket om de ukrainska böndernas svåra umbärande och det hårda förtryck som de utsattes för, något som han hade egna erfarenheter av från sina ungdomsår, och som senare återupplevdes genom hans besök i Ukraina.

Sjevtjenkos diktning har en stark antimoskovitisk tendens. Han kritiserar bland annat kosackhetmanen Bogdan Chmelnitskis förbund 1654 i Perejaslav med Ryssland, som fick ödesdigra konsekvenser för Ukrainas framtid.

Det finns i hans poesi också en ton som av dagens läsare lätt kan uppfattas som främlingsfientlig, och som är riktad mot tyskar och judar.

Samtidigt kan det antimoskovitiska temat tolkas som en historisk tankefigur, typisk för nationalromantiken, och som i själva verket vänder sig i första hand mot tsarrikets förtryck. 

Sjevtjenko tillbringade de flesta av sina år i frihet i Ryssland, främst i St. Petersburg, där han hade nära kontakter med den ryska kultureliten. Förutom poesi skrev han också prosa och dramatik – på ryska!

Det gör honom till en rysk författare (de två språken är mycket nära besläktade), och det är onekligen en paradox som heter duga att Ukrainas stora nationalskald är också en rysk författare.

Taras Sjevtjenkos författarskap speglar på ett fascinerande sätt Ukrainas historia, med alla dess motsägelser och motsättningar.

På svenska finns (enligt Libris) enbart ett verk av Sjevtjenko, ”Tjänsteflickan”, ironiskt nog översatt från ryska. Han ingår också i antologin ”Lyriska översättningar” från 1922.

En framgångsrik "skrivande gorilla"

Idag är det 100 år sedan Mickey Spillane föddes.

Man uppskattar att hans böcker har sålt i 200 miljoner exemplar. På USA:s lista över alla tiders bästsäljare hade Spillane sju titlar av 15. Ett flertal av hans böcker filmatiserades för både bio och tv.

Mickey Spillanes böcker rönte aldrig någon större uppskattning bland litteraturkritiker. Han skrev mest deckare i den hårdkokta traditionen, även om han hade föga gemensamt med dess främsta företrädare såsom Raymond Chandler som avfärdade Spillane som en ”skrivande gorilla”, och framför allt Dashiell Hammett som var medlem i kommunistpartiet och vars radikala engagemang renderade honom sex månader i fängelse.

Spillanes enkla och grovhuggna språk hade sin motsvarighet i hans simpla och grovhuggna karaktärer.

Hans mest kända hjälte, Mike Hammer, är inte så mycket en deckare som en gammaltestamentlig hämnare, som skipar sin rättvisa med revolver och två hårda nävar, utan hänsyn till sådana subtiliteter som lag och rätt. 

Kulmen i alla romaner om Hammer utgörs alltid oundvikligen av en utdragen sadistisk avrättning. Kvinnorna är bifigurer, alltid lika välsvarvade som korkade, och duger bara till sex. 

Fenomenet Mickey Spillane kan förklaras mot bakgrund av marknadsgenombrott för billiga pocketböcker, kalla krigets antikommunism och manssamhällets försök i efterkrigstiden att ta igen förlorad mark. Spillane förknippades med den ökände senatorn McCarthy, och många av skurkarna i hans böcker är ”röda”. För sin antikommunism fick Spillane en Jaguar i gåva av ingen mindre än John Wayne. Han framhölls som ett föredöme både till form och till innehåll av ultraliberalismens bisarra portalfigur Ayn Rand.

Trots den tuffa framtoningen hade Mickey Spillane – vars egentliga förnamn var Frank Morrison – en del överraskande sidor. En av dem var hans medlemskap i Jehovas vittnen, där han gick med redan 1952. Dessutom hade han på äldre dagar publicerat två barnböcker, som blev relativt väl mottagna.

Bokrea på Hamnvikens höjder!

Endast 100:-

Nu 125:-

Reapris 75:-


Priserna gäller vid beställning till och med 11 mars 2018.
Porto tillkommer.

Riksteatern tar kampen för välfärden

Hur skapar man en föreställning med Välfärden i huvudrollen? Alexandra Loonin och Sara Parkman, med rötter i Sundsvall respektive Härnösand, har hittat en fiffig lösning – med en kör.

En lokal amatörkör, som de flesta körer är. Många tycker om att sjunga, ännu fler gillar att sjunga tillsammans. Var och en är kanske inte så märkvärdig, men i gemenskap blir ljuder stämman vackert och harmoniskt. Tillsammans stärker man och kompletterar varandra, det är då det uppstår något bättre – som alla kan dra nytta av. Tillsammans.

Läs hela texten i Allehanda.se

Foto: Markus Garder

Trollkarlen från Macondo

Idag är det Gabriel Garcia Marquez födelsedag.

Jag minns hur jag någon gång i mitten av 70-talet skaffade en pocketupplaga av *Hundra år av ensamhet*. Efter att ha läst första sidan slog det knut för många år framöver på mina egna författarambitioner. Det här var så otroligt bra att ens egna tafatta försök framstod som totalt överflödiga!

Med ett överdådigt rikt språk och en suggestiv fantasi skapar Garcia Márquez ett eget universum där vad som helst inte bara kan hända utan gör det också. Det är ett mästerverk och en av 1900-talets absolut största romaner.

Och bokens bärande tema om att ensamhet, eller egentligen enskildhet, är inte bara ett existentiellt utan också ett politiskt tillstånd, och ett olyckligt sådant, är universellt, och gäller lika mycket i Colombia som i Sverige.

Garcia Márquez romaner är alltid förankrade i en konkret politisk verklighet som han skildrar på de mest oväntade sätt. I inledningen av *Patriarkens höst* tittar den åldrande diktatorn ut över det hav som han sålde till amerikanerna i utbyte mot politiskt och militärt stöd. En bit längre in i romanen inser läsaren att han verkligen sålde det, vattnet är borta och kvar finns bara en gigantisk grop!

Hur magisk är den realismen?

*Kärlek i kolerans tid* är en enastående vacker kärlekshistoria och en skildring av hur klassamhället förstör mänskliga relationer. *Krönika om en förebådad död* borde vara obligatorisk läsning för alla som ägnar sig åt så kallad hederrelaterat våld.

Garcia Márquez var även verksam som journalist och socialistisk debattör. Han var personlig vän med Fidel Castro och förblev sina vänsterideal trogen.

Han kunde vara ganska okonventionell. Under Nobelceremonin 1982 lyste han iklädd en vit kaftan, som han påstod var colombiansk frack, i stark kontrast mot alla stela pingviner runt omkring.

Gabriel Garcia Márquez har lämnat ett magiskt litterärt arv efter sig.

Röda drömmar med Rosa

Idag firar vi Rosa Luxemeburg, född den 5 mars 1871:

Drömmen om det röda
Nina Björk

W & W

Nina Björk har skrivit en bok om Rosa Luxemburg, den socialistiska politikern, debattören och teoretikern som mördades brutalt 1919 av högerns frikårer. Boken har den poetiska titeln *Drömmen om det röda* och är ett försök till dialog över tiden kring samhällskritik, politisk praktik och ekonomisk verklighet.

– Jag vill ingjuta mod hos vänstern och samtidigt få debatten på rätt köl igen, säger Nina Björk i en telefonintervju.

”Rätt köl” betyder att hitta tillbaka till en systemkritik som analyserar drivkrafter för hur varor och tjänster producerar i vårt samhälle och vi fördelar frukterna av det som har tillverkats.

Det betyder också ett avståndstagande från en kritik grundad i moralism. Kapitalister agerar inte som de gör därför att de är elaka, de kan i själva verket vara hur snälla och trevliga som helst, och det är totalt poänglöst att klaga på deras girighet, att eftersträva mer vinst och högre profit är systemets grundbult.

Nina Björk inleder boken med att beskriva och förklara marxismens elementa. Hon gör det på ett lättillgängligt och pedagogiskt sätt utan att vara akademiskt och inomvetenskapligt nördig. Enkelt uttryckt handlar det egentligen om en enda sak: det är arbete, och bara arbete, som skapar vinst, och därmed får ekonomin att växa.

Rosa Luxemburgs största bidrag till den marxistiska teorin är hennes beskrivning av hur kapitalet ständigt söker nya marknader och nya områden att lägga under sin logik. Hon avsåg nog närmast den imperialistiska expansionen i det geografiska rummet, men det går alldeles utmärkt att tillämpa på det som har skett i Sverige med privatiseringar inom välfärdssektorn.

Vård, skola, omsorg, vad blir nästa område som kapitalismen lägger beslag på?

– Det finns ingen gräns för kapitalet, det kan bli vad som helst, våra kroppar, hem, barn, säger Nina.

Det leder till ökade klyftor i samhället, och till att verksamheter som skulle tillfredsställa mänskliga behov blir föremål för krassa vinstmaximeringskalkyler.

Och det finns ytterligare ett stort problem. Under en täckmantel av valfrihet undandras ännu fler områden från den demokratiska sfären. Rosa Luxemburg såg inte kapitalismen, inte ens då allmän rösträtt skulle vara genomförd, som en demokrati fullt ut, då ett stort och viktigt område, nämligen ekonomin, inte låg under demokratisk kontroll.

Demokrati var ett centralt begrepp för Luxemburgs politiska tänkande. Med det avsåg hon folkets aktiva medverkan i politiken, inte politik genom ombud. Hon trodde på en spontan organisering när arbetare tillsammans tar upp striden för ett gemensamt mål, revolutionen kommer nerifrån, utan ledare, utan strikta organisatoriska strukturer. All historisk förändring måste ha masskaraktär.

Hon var mycket kritisk mot bolsjevikerna, även om hon stödde Oktoberrevolutionen. Luxemburg är närmast profetisk i sin kritik mot bolsjevikpartiets centralisering och den nyfödda Sovjetstatens byråkratiseringstendenser.

Men hon var lika skoningslös mot sitt eget socialdemokratiska parti som hon menade höll på att förvandlas till en förvaltare av det kapitalistiska systemet och tappade socialismen ur sikte. För Luxemburg var inte frågan reform eller revolution, för henne fanns det ett oupplösligt samband mellan de två begreppen, reformerna var medlet, revolutionen var målet. Den tyska socialdemokratins reformistiska revisionism hade däremot förvandlat medel till mål.

Med gillande citerar hon nestorn August Bebel i ett tal i Erfurt 1891: ”Det viktiga inte är om vi uppnår det ena eller det andra, för oss är huvudsaken att vi ställer vissa krav som inga andra partier kan ställa”.

– Jag önskar Stefan Löfven läste det citatet! utbrister Nina Björk.

Och jag kan inte låta bli att lägga till: och Jonas Sjöstedt också!

Rosa Luxemburg kom aldrig över chocken från augusti 1914 när den tyska socialdemokratin röstade enhälligt i riksdagen för beviljande av krigskrediter. Det var ett oerhört svek, och om hon tidigare såg övergången till socialism som en långsam, utdragen process, börjar hon nu sväva på målet.

Socialdemokratins andra svek när de kompromissade ihop sig med reaktionens krafter mot den revolutionära rörelsen i kölvattnet av första världskrigets slut kom att kosta Luxemburg livet. Det är inte uteslutet att SPD:s ledning kände till, eller var rent av inblandad i, mordet på henne.

Sedan dess har den nationalistiska lösningen på kapitalismens kriser, ”ut med judarna!”, ”ut med utlänningarna!”, med nazismen som en tragisk kulmen, varit förhärskande i västvärlden.

”Att sparka neråt”, kalla Nina Björk det.

*Drömmen om det röda* är en mycket politisk bok, men som inte desto mindre gör en ansats att teckna hela människan Rosa Luxemburg.

 – Hon har en levande röst i sina skrifter som berör både hjärna och hjärta, säger Nina.

Luxemburg var främmande för vad vi idag skulle kalla för identitetspolitik. Hon framhävde aldrig att hon var kvinna, judinna, invandrare. För henne var klass ett avgörande begrepp i analysen av kapitalismen som ett produktionssätt.

Därmed inte sagt att hon ansåg feminism och antirasism som oväsentliga, en uppfattning som Nina Björk delar.

Rosa Luxemburg såg nederlag, misslyckanden, som en lärdom, kampen i sig var för henne en seger.

–        Det finns en tradition och en stolthet att knyta an till för vänstern, säger Nina Björk.

      

       Drömmen om rättvisa, jämlikhet och demokrati lever kvar. Drömmen om det röda.

       

Vi står i mörker, omgivna av ljus

Idag är det Ryszard Kapuscinskis födelsedag.
En sammanfattning av hans gärning i samband med hans död:

Om det fanns ett världsmästerskap i resereportage skulle han vara en skyhög favorit till guldmedaljen. Han slog genom internationellt med "Kejsaren"(1985), en bok om Haile Selassies Etiopien, sedan kom "Shahernas shah"(1986) om Iran, "Imperiet"(1993) om Sovjetunionen, "Fotbollskriget"(1998) om kriget mellan Honduras och El Salvador, "Ebenholts"(200) om Afrika och nu senast med metareportaget "På resa med Herodotos".

Var och en av dessa böcker är ett litet mästerverk. Utomordentligt välskrivna på en enkel och effektiv prosa, med en intuitiv känsla för betydelsefulla detaljer som skapar insikt i de större sammanhangen.

Vad som är hemligheten bakom Kapuscinskis framgångar kan man naturligtvis bara spekulera i, men det är säkerligen ofrånkomligt att hans uppväxt i det mångnationella Pinsk (ligger i nuvarande Vitryssland), och hans erfarenheter från krigsåren under den nazistiska ockupationen har lämnat bestående spår. 

Dels som en upplevelse av konflikt och krig som normaltillstånd - han har under sina år som reporter undgått arkebusering minst fyra gånger, men också, och kanske viktigast, att se olikheter och skillnader mellan människor och kulturer som något självklart. Han själv kallar sig för kulturernas uttolkare, och hans böcker utmärks av kunskap - han har sagt att för att skriva en sida behöver man läsa hundra sidor, ödmjukhet, tolerans och en vilja att förstå.

Han gjorde sig ett namn med reportaget om Nowa Huta 1955. Nowa Huta - som betyder "Nya smälthyttan" - är industrisamhället uppbyggt under 50-talet utanför Kraków.  Det var ett reportage om primitiva, omänskliga levnadsförhållandet, slit, smuts och hunger. Skakande och mästerligt skrivet i stor kontrast till den entusiastiska verklighetsförfalskningen som hade varit förhärskande så länge under stalinismen.

Det går inte att komma ifrån att den unge Ryszard hade tur. Hans reportage blir till när det politiska tövädret börjar, och mycket blir tillåtet. Han får till och med en utmärkelse för Nowa Huta-artikeln.  Men makthavarna tog det säkra för det osäkra, och för att hålla honom borta från kontroversiella ämnen, skickade man honom utomlands.

Inte för att han hade något emot det. Som ung i 50-talets Polen hade han en dröm att "överskrida en gräns", oviktigt vilken, och blir hux flux till sin egen stora förvåning skickad till Indien som korrespondent för ungdomsförbundets tidning med det osannolika namnet "Ungdomens Standar".

Han har aldrig varit utomlands, han kan inte ens engelska, men han har med sig ett tummat exemplar av Herodotos Historia, en bok som kommer att följa med honom på alla hans senare resor. Under en mellanlandning i Rom köpte han Hemingways Klockan klämtar för dig, och läste den med hjälp av lexikon för att lära sig engelska.

Han bevittnar Tredje världens födelse, envåldshärskarnas undergång i Iran och Etiopien, Sovjetunionens sammanbrott. Översatt till otaliga språk, har han höjts till skyarna av John le Carré, Susan Sontag, Norman Mailer, Salman Rushdie och har faktiskt gett ut ett par diktsamlingar. Han har fått mängder av olika utmärkelser och priser, både i Polen och utomlands.  Flera gånger nämns han som kandidat till Nobelpriset i litteratur. Sista kapitlet i På resa med Herodotos har den talande titeln "Vi står i mörker, omgivna av ljus."

Hans eget bidrag till att sprida ljus i mörkret kan aldrig nog uppskattas.